För ett år sen skrev jag ett lite ”snyftigt” inlägg som jag kallade ”Hej då skogen”. Det handlade om att en del av min närmiljö där jag dagligen vistats skulle avverkas. Inför avverkningen pratade jag med maskinförarna som lovade att försöka undvika att köra sönder stigarna. Men inte hjälpte det mycket.

Just nu kör skogsmaskinerna här.

Trots att hänsyn enligt skogsvårdslagen ska tas till stigar fungerar det sällan i praktiken. Träd fälls över, kvisthögar lämnas uppe på och flera ton tunga skotare kör sönder och lämnar djupa hjulspår. Sen kommer markberedare och plöjer sönder innan lövsly och täta granplanteringar suddar ut de sista spåren av dessa gamla stigar och färdvägar som brukats i kanske århundraden.

Tidigt i somras gick jag över hygget med en kille från skogsstyrelsen och han kunde konstatera att ”så här får det inte se ut”. När han ringde skogsbolaget, i det här fallet Mellanskog, påstod att de ”hade tänkt att de skulle rätta till efter sig”. Tyvärr är det här inte något extremfall på något sätt, det pågår hela tiden, i norra Sverige kanske än värre än i söder.

Andra kulturlämningar i skogen skyddas av fornminneslagen men den fungerar inte så bra på stigar. För att åtnjuta lagens skydd ska lämningen vara ”varaktigt övergiven”. Och det funkar inte på stigar som ständigt måste brukas för att finnas kvar.

Stiglöst land brukar man romantiskt prata om i friluftssammanhang och menar då vilda otillgängliga skogsområden. Men faktum är att stora delar av våra skogar håller på att bli stiglösa och det är vare sig romantiskt eller villt.

Just nu brummar maskinerna åter i skogen utanför. De hörs in. De starka strålkastarna spelar i dimman mellan träden. Nu är det gallring på gång och återigen kommer stigar att köras sönder. Den här gången har jag förutom att prata med maskinförarna även snitslat de redan så tydliga stigarna samt fotograferat dem i hela deras längd för att få ett bildbevis på hur det såg ut innan.

Precis här gick våran stig. Nu är gyttjan knädjup. När kommer man att kunna gå här igen?

Vi som bor här går dagligen, springer, cyklar, rider, åker skidor och kör fyrhjuling och snöskoter längs dessa stigar. Vi för en ojämn kamp mot skogsägare och bolag för att upprätthålla nätet av stigar.

När de gamla stigarna suddas ut en efter en får man ibland försöka skapa nya. Men det tar många år att gå upp en stig så att den blir så där fin. I våras blev jag klar med en ny stigdragning där jag bundit ihop några befintliga ”snuttar” och delvis dragit helt nytt. Det var lite jobb med att kvista, dra ris, bygga en spång och vira upp gammal taggtråd men tillslut var det klart. Tillsammans med en bit väg blev det en ”runda” på ca 2 km, alldeles lagom för en morgonpromenad med hunden. Litet i det stora men stort för mig. Få se bara hur länge den får vara kvar.