För ett år sen skrev jag ett lite ”snyftigt” inlägg som jag kallade ”Hej då skogen”. Det handlade om att en del av min närmiljö där jag dagligen vistats skulle avverkas. Inför avverkningen pratade jag med maskinförarna som lovade att försöka undvika att köra sönder stigarna. Men inte hjälpte det mycket.
Just nu kör skogsmaskinerna här.
Trots att hänsyn enligt skogsvårdslagen ska tas till stigar fungerar det sällan i praktiken. Träd fälls över, kvisthögar lämnas uppe på och flera ton tunga skotare kör sönder och lämnar djupa hjulspår. Sen kommer markberedare och plöjer sönder innan lövsly och täta granplanteringar suddar ut de sista spåren av dessa gamla stigar och färdvägar som brukats i kanske århundraden.
Tidigt i somras gick jag över hygget med en kille från skogsstyrelsen och han kunde konstatera att ”så här får det inte se ut”. När han ringde skogsbolaget, i det här fallet Mellanskog, påstod att de ”hade tänkt att de skulle rätta till efter sig”. Tyvärr är det här inte något extremfall på något sätt, det pågår hela tiden, i norra Sverige kanske än värre än i söder.
Andra kulturlämningar i skogen skyddas av fornminneslagen men den fungerar inte så bra på stigar. För att åtnjuta lagens skydd ska lämningen vara ”varaktigt övergiven”. Och det funkar inte på stigar som ständigt måste brukas för att finnas kvar.
Stiglöst land brukar man romantiskt prata om i friluftssammanhang och menar då vilda otillgängliga skogsområden. Men faktum är att stora delar av våra skogar håller på att bli stiglösa och det är vare sig romantiskt eller villt.
Just nu brummar maskinerna åter i skogen utanför. De hörs in. De starka strålkastarna spelar i dimman mellan träden. Nu är det gallring på gång och återigen kommer stigar att köras sönder. Den här gången har jag förutom att prata med maskinförarna även snitslat de redan så tydliga stigarna samt fotograferat dem i hela deras längd för att få ett bildbevis på hur det såg ut innan.
Precis här gick våran stig. Nu är gyttjan knädjup. När kommer man att kunna gå här igen?
Vi som bor här går dagligen, springer, cyklar, rider, åker skidor och kör fyrhjuling och snöskoter längs dessa stigar. Vi för en ojämn kamp mot skogsägare och bolag för att upprätthålla nätet av stigar.
När de gamla stigarna suddas ut en efter en får man ibland försöka skapa nya. Men det tar många år att gå upp en stig så att den blir så där fin. I våras blev jag klar med en ny stigdragning där jag bundit ihop några befintliga ”snuttar” och delvis dragit helt nytt. Det var lite jobb med att kvista, dra ris, bygga en spång och vira upp gammal taggtråd men tillslut var det klart. Tillsammans med en bit väg blev det en ”runda” på ca 2 km, alldeles lagom för en morgonpromenad med hunden. Litet i det stora men stort för mig. Få se bara hur länge den får vara kvar.
Hej
Om skogsmaskinerna åker sönder stigorma så hänsynslöst som du dokumenterat och att de uttalat: "så här får det inte se ut”. När Skogstyrelsekillen ringde skogsbolaget, i det här fallet Mellanskog, påstod att de ”hade tänkt att de skulle rätta till efter sig" - så syns det finns en brist.
Väldiga spår kan skogsmaskinerna även gi här i Danmark, där jorden ändo tål mer. Vanligen markerar skogsanställda var maskinerna får åka (de räkner väl med att maskinförerna inte alltid kan se där de gamla spåren finns). Dessutom markeras ofta kulturminnen som gamla jordvallar.
Men spåren där de åkte finns kvar i många år
Modern skogsbruk liknar skövling;från långt tillbaka i tiden finns faktiskt vackra hyggen,huggna för hand utan att mark förstörs.
Tyvärr lär det bara fortsätta;där det körts med maskiner är det förstört för vandring etc för överskådlig framtid.
Tyvärr ser det ut så där överallt där skogsmaskinerna varit. Det är lite ledsamt att se att det är så svårt att värna om det som är till gagn för alla. Tyvärr är det pengarna som styr och då spelar stigar i skogen ingen större roll. I praktiken! Trots fina ord och fina dokument!
Det tråkiga (eller positiva?) är att ingen vill ha det så här. Varken de närboende, markägare, skogsbolag, entreprenörer eller konsumenterna. Men när man står där i butiken och väljer tex mysli så är det en väldigt lång tankebana till vilken av förpackningarna som kommer från ett etiskt bedrivet skogsbruk. Och ofta helt omöjligt att avgöra. Skogsbranchens egna märknigssystem är i det närmaste värdelöst och utan förtroende. Här går det inte att förlita sig på att maknaden ska styra åt rätt håll utan det behövs styrning.
Det är ledsamt och tråkigt att möte sönderkörda skogar när man är ute och vandrar! /H
Kanske dags för lite "civil olydnad" och ge sig ut och krama några träd.
Om inte annat som ett tack för att den tiden vi haft för varandra, för att de alltid stått där så vi kunnat luta våra ryggsäckar mot dom.
Man blir nästan tårögd när man tänker på vad som skulle kunna hända med min favoritlägerplats. Tallen som jag lutar mej mot vid lägerbrasan, eller hans två bröder som står en bit bort, med perfekt avstånd ifrån varandra så jag kan sätta upp min hängmatta.
"En spik för skogen-metoden" har många gånger lockat. Men det är lite känsligt när man är "känd" motståndare där man bor. Men kanske skulle vi byta lite tjänster. Jag kan komma till din skog med en låda tretumsspik så kan du komma hit och "snickra" lite;-)
Man kan verkligen fästa sig vid enskilda träd och platser i skogen. En liten öppning där ljuset vackert silas ned, några mossiga stenar, en trädlåga. De kan verkligen bli betydesefulla.