En metod att lära känna sin hemtrakt

Min karriär inom långcykling tog fart 1998 då jag och min bror tillryggalade Nordkap tur och retur. Efter den turen bestämde vi oss för att cykla genom alla Sveriges kommuner. Detta nationella projekt avslutade vi 2004. I februari 1999 flyttade jag från Varberg till värmländska Hagfors på grund av att jag fick mitt första arbete där. Jag fann snabbt intresse för den värmländska naturen. Eftersom kommuncyklingen bara tog några sommarveckor i anspråk ville jag komplettera med ett projekt med lokal förankring. Efter att tämligen planlöst ha trampat runt i Hagforsskogarna bestämde jag mig för att göra det på ett lite mer strukturerat sätt. Väldigt mycket mer strukturerat får man nog säga. I min lägenhet har jag en gammal kommunal planeringskarta uppsatt och denna är indelad i rutor på fem gånger fem kilometer. Varje ruta utgör ett blad av den ekonomiska kartan. Eftersom jag redan hade satt ett kryss på alla platser där jag övernattat utomhus, var det bara att försöka få dit ett kryss i resterande rutor. Då många bara har ett litet hörn i kommunen avgränsade jag mig till de rutor som hade mer än hälften av ytan i Hagfors kommun. Därmed blev det 80 rutor. För att en ruta skall anses vara avklarad ska jag ha sovit en natt utomhus i rutan och tagit mig dit av egen kraft.

Karta över Hagfors kommun med alla 80 rutor

Cykel har varit det vanligaste färdsättet men även en del på skidor och till fots. Jag har sovit ute under hela året men med tyngdpunkt på april, maj och september. Blodsugande insekter och den nordiska hettan gör att man undviker sommaren. De långa nätterna gör att man undviker senhösten och vintern. Men det är efter de mer strapatsfyllda vinterturerna man är mest nöjd med sig själv.

Min vintercykel vid den östligaste rutan Vålbergsrös, -15° C på natten 21 november 2004

Hagforstrakten

Kommunen upplevs nog som rätt tråkig för många men i mitt tycke är det ett väldigt varierat stycke natur. Mycket myrar och sjöar ger landskapet variation och trakten innehåller både vildmarksliknande områden, lummiga lövskogsstränder och livfulla slättsjöar. Den geografiska placeringen gör att nordliga och sydliga arter möts. Ugglor, hackspettar och vadare tillsammans med varg, lo och björn står för den nordliga faunan medan mer tillfälliga arter som kornknarr och nattsångare ger lite sydlig prägel. Stora delar av kommunen ligger inom Tiomilaskogen som utgörs av ett område mellan Klarälven och Dalälven. Ett sådant geografiskt begrepp förstärker vildmarkskänslan ytterligare.

Fräkensjömyrarna, ett mosaikartat vildmarksområde på gränsen till Dalarna, 20 april 2002

Busjön, en vacker slättsjö omgiven av blånande berg, 22 april 2002

Upplevelser

Under min första tid i Hagfors koncentrerade jag mig till Fräkensjömyrarnas naturreservat i östra delen av kommunen. Det var framför allt den rikliga förekomsten av slaguggla som lockade mig dit. Jag har tillbringat totalt 50 nätter inom området och har haft oförglömliga upplevelser där. En slaguggla som flög bort från mig i silhuett mot en fullmåne och som senare ropade uppe i trädet som jag satt lutad mot är ett av mina starkaste minnen. Senare under säsongen var jag med om att ringmärka en kull på sex ungar av slaguggla. Då fick jag uppleva den enda våldsamma situationen, då en uggleförälder attackerade mig.

Denna slaguggla attackerade mig så att jag fick en reva i jacken och armen, 21 maj 2003

Min mest dramatiska upplevelse ägde rum försommaren 2006. Jag och min flickvän gjorde en vandring med fyra övernattningar i norra delen av kommunen. Vi följde ett dike i en snårig granskog för att ta oss mellan en stor myr och en skogsbilväg. Cirka femton meter framför oss fick jag syn på ett däggdjur som precis tagit sig över diket. Det tog någon sekund innan jag förstod att det stod en varg framför oss. Den hade ännu inte fått någon vittring av oss och dessutom maskerade porlandet vår närvaro. När även Linda hade fått vargen i blickfånget blev vargen varse oss. Vargen tog då upp ett byte från marken och försvann ljudlöst in i den täta granskogen. Svårt att tro att vår upplevelse var sann, fortsatte vi genom granskogen. Efter fem minuter hörde jag Linda skrika samtidigt som ett gläfs hördes. När jag vände mig om hann jag mellan grangrenarna uppfatta en varg som sprang ifrån platsen. Linda hade haft turen att möta en varg mellan fyra ögon. Efter det sista mötet slog våra hjärtan några tiotal extraslag per minut. Jag hade valt vandringsrutten för att den gick genom ett känt vargrevir men ett sådant intimt möte hade jag aldrig föreställt mig.

Jag och Linda slappnar av i solen efter vargmötet, 27 maj 2006

Förutom vargmötet har jag hört vargar yla två gånger varav en gång väldigt nära. En gång hade jag ett lodjur som under natten gått ett hundratal meter från min sovplats. Ett par gånger har jag sett färska björnspår i närheten av min sovplats.

Färska björnspår på vägen till tältplatsen, 20 april 2003

Reflektioner

Jag tycker att övernattning utomhus är själva essensen av friluftsliv. Den friska morgonluften, skönheten av himlakropparnas rörelser över horisonten samt alla nattens ljud är företeelser som upplevs bäst när man sover ute. När man sover hemma tar man hellre morgonkaffet inomhus och då är klockan nio innan man överhuvudtaget kommit ut. Att uppleva gryningen med en kopp kaffe utan att behöva krypa ut ur sovsäcken tycker jag är höjden av bekvämlighet. Man ökar chanserna att få uppleva intressant djurliv eftersom man är på plats när djuren är som mest aktiva under skymning och gryning. Dessa tider på dygnet erbjuder också mest skönhetsupplevelser.

En rolig bieffekt av att man rör sig mycket i hemområdet är att man blir lite av en småkändis. Vissa har sett mig kämpa med cykeln i en brant uppförsbacke på en flytande tjällossningsväg och en del har sett mig med skidor och stavar monterade längs cykeln samt full ryggsäck på ryggen. Det är ofta man får höra kommentarer av folk som sett mig susa förbi på cykel.

Julimorgon vid Fräkensjön upplevd direkt från sovsäcken, klockan 4:00, 6 juli 2002