Jag tror inte på spöken. Jag tror inte på troll, vittror, vättar och skogsrån heller. Knappt ens på tomten. Ändå finns det där, som ett inslag i friluftslivet. Eftersom man vistas ute, långt från elektriska ljuskällor och ofta är ute både kvällar, nätter och tidiga mornar. Där i gränslandet mellan ljus och mörker, när färgerna mattas av och allt går i gråskala. För min del också när jag passerar gränslandet mellan människans värld och naturen.
Där i naturens och kulturens rumsliga eller tidsmässiga överlapp och ingenmansland. Vid den förfallna ladan, torpruinen, vändplanen på skogsvägen eller vid den igenväxta inägan. Där kommer tankarna som starkast och förnimmelsen som påtagligast. Där vänder jag mig om. Eller känner obehag av att vända mig om. Där kan jag komma på mig själv med att hoppas att jag inget ska se.
Min farmor såg som barn en liten, liten tomte på väg till skolan. I vuxen ålder såg hon skogsrå två gånger. Min farfar såg skogsrå en gång och min morfar var med om något liknande. Men ingen jag känner i min generation har mött något ”övernaturligt”.
Jag minns att jag som barn var väldigt rädd för skogsrået. Hur rädslan ibland fick överhand och jag sprang sista biten ut ur skogen eller cyklade som besatt längs den smala grusvägen. Dynamon ven och cykellyset gav en flackande och hoppande ljuskägla framför. Farmors berättelser målades upp i min fantasi och jag har än idag tydliga ”bilder” i minnet av hur det måste ha sett ut. Det sitter i.
Farmor såg, en kväll när hon var på väg ner till hönshuset, hur en kvinna kom längs landsvägen. Hon satt på huk med armarna slagna runt benen. Ändå hoppade hon på något sätt som en hare i hög fart och med blicken stelt riktad framåt.
Jag tror aldrig att det har påverkat mig så att jag på något sätt har inskränkt mitt friluftsliv men det har alltid funnits där som ett inslag tillsammans med alla andra känslor och tankar som väcks när man rör sig ute i naturen.
Sköna dova bilder ! Ska spana extra noga nästa gång efter något övernaturligt....vem vet....
Ja, vem vet. Men säkerligen händer inget så länge man spanar;-)
Trevlig läsning. Håller med om den känsla som infinner sig när man vandrar i skymninstid över en gammal vall där skogen håller på att ta tillbaka det de förlorat till människorna och hur dessa människor slit på något sätt håller dem kvar vid platsen. Det är både spännande och läkskigt samtidigt!
Precis så. Det är i gränslandet man får den där känslan. När jag väl är helt inne i skogen så kommer knappast sådana tankar. Då är det andra upplevelser som tar överhand.
Intressant ämne om dessa väsen och annat. Vad man än tror om dem så tycks de dyka upp i tankarna ibland. Inte minst när man är ute i fält. Hemma har jag boken "Muddus" av Edvin Nilsson och Lennart Arvidsson, och den senare förmedlar erfarenheter från "den gamla skogen" som vi i vår tid knappast accepterar som samtalsämnen. Utan bara avfärdar som vidskepelse. Å andra sidan kan jag inte minnas att jag under samtal med fågelskådare (som ju rör sig i de mest skiftande marker på de mest udda tidpunkter) någonsin har hört att det setts eller märkts något direkt konstigt ute i naturen. Inte så lätt att veta vad man ska tro om detta.
Tack Hans! Jag ska ta och leta fram den gamla Muddus-boken och läsa. Jag vet att jag har den någonstans.