Det är tryckande tyst runt frukostbordet. Manne petar i gröten, Saga ser lite besvärat ut genom fönstret och Alma himlar med ögonen. Jag har just frågat om vi ska hitta på något idag…? En tur i skogen…? Grilla korv…? När vädret ser ut att bli så fint…?
- Nähä! Nån som vill åka till Charlottenbergs shoppingcenter då?
- JA, JA, JAA!!!
Hur ska man få en granskog mer lockande och attraktiv än HM, Teknikmagasinet och Toys’N’Rus? Jag har förstått att jag inte är den enda föräldern som har svårt att locka med mina barn ut i naturen. Men man kan också, inte minst här på Utsidan, läsa om många som lyckas, och gör det riktigt bra.
För mig är det viktigt. Min bild av den gode fadern är en som tar med sina barn och utforskar naturen. Som tar med dem på upplevelser och äventyr. Var bilden kommer från vet jag inte. Själv är jag uppväxt ”på landet” och min egen far tog vad jag mins inte så ofta med oss ut för regelrätt friluftsliv. I skogen och naturen var vi ändå.
Kanske, tänker jag, är det vår boendemiljö som gör att mina egna barn är lite tröga att få med ut. Vår trädgård är ganska vildvuxen. På våren kan de håva salamandrar i diket vid infarten. Det växer kantareller mellan björkarna där vi hänger tvätten. Det är skog och åkrar åt alla vädersträck. Älg, räv och rådjur kan de se från köksfönstret. Att få komma till ett shoppingcenter hör däremot till livets exklusiva ovanligheter.
Det är svårt att veta hur det kommer att bli. Man vill ju så gärna att de ska växa upp med en positiv bild av och känsla för naturen. Äldste sonen som definitivt tagit avstånd från allt vad skog och natur heter, började för ett tag sen att klättra. Än så länge bara på inomhusvägg men ändå… Jag vågar knappt visa min entusiasm. Det är känsligt där. Om jag verkar alltför angelägen är det risk att det blir tvärstopp.
Visst får jag med dem ut ibland. Någon gång blir det riktigt lyckat, en annan gång slutar det i smärre katastrof. Men hur mycket ska man anstränga sig för att vägleda dem? Hur mycket ska man förlita sig på att de hittar ett eget förhållningsätt till natur och friluftsliv av sig själva? Antar att det är frågor som de flesta av oss har, har haft eller kommer att kämpa med.
Delmål och nyfikenhet är väl nyckelorden, deras nyfikenhet vill säga.
Efter att ha kört en Strövaregrupp under några år så vet jag att den gäller att väcka deltagarnas egna intresse, annat är tröskeln hög.
Egen hög kunskap är inget hinder men sälj inte den.
Klart intressant, här ska du få läsa. Är uppväxt med skog närainpå. Men mina föräldrar har inte direkt uppmuntrat mig att utforska länder/skog/mark. Detta har på något vis fallit sig naturligt. Tidigt begav jag mig av på olika äventyr, tillföljd hjärnskakning, spricka i armen, blodiga sår och till doktorn för att sy....för att nämna några. Varken min mor eller far är några speciella friluftsmänniskor, och min far gillar INTE att sova i tält. Så var lugn, tror inte du behöver pusha....det sker nog automatiskt....om så sker. Så har det varit för mig iallafall....
Det är nog sant att man kanske inte kan påverka så mycket. Endera blir det så eller så inte. Jag önskar ändå att jag kunde ge det en knuff i "rätt" riktning.
Arv og miljø, personlighet og.... ja hvem vet hva som former oss og gjør oss til naturelskere. Jeg har snarere blitt bremset av mine foreldre enn oppfordret til utstrakt friluftsliv. Jeg tror jeg har hatt det i meg og blitt sterkere uavhengig av oppvekst, som Jesper skriver, det har vært naturlig for meg. Alle er vi ulike. For barnas del så har jeg tro på litt introduksjon og guiding inklusive litt pushing ut av soffan og vekk fra tv og pc. Erfaringsvis blir de oftest lykkelige underveis for at de har tatt turen ut. Litt oppfinnsomhet må til, for de minste barna feks å skrive gåter i snøen underveis på skituren,- gjemme noe godis, fortelle eventyr , ha et tjern å bade i som mål,- spille på det barna elsker. Å ha klare mål tror jeg også er viktig. I tenårene får man drasse de med seg ut av og til,- ta med venner er viktig tror jeg. Planlegge i god tid og la de bestemme turmål og aktivitet. Man bør ikke gi opp å ta de med ut, de vil ha godt av det uansett. Å overdrive er aldri bra. Etterhvert må vi la de leve sitt eget liv og respektere de valgene de tar uansett.
Tack för tips. Det väckte ett minne hos mig. Min farmor brukade gömma choklad på en stor sten i skogen som jag och min kusin fick leta efter när vi kom dit.
Och barnen kommer man förhoppningsvis att tycka lika mycket om vare sig de i framtiden väljer tält- eller shoppingsemester.
Trevlig läsning.
Med senaste egna tältnatten för närmare tio år sedan, två små barn och boende i tätort vet jag inte ens var jag ska börja.
Tack!
Har man tillgång till trädgård är gräsmattan ett hett tips. Huvuddelen av mina tältnätter går av stapeln på gräsmattan. Det är väl gränsfall för om det kan räknas till friluftsliv. Men det har klart hög mysfaktor tillsammans med barnen. Ett billigt Jysk-tält, en drös kuddar och filtar, Mariekex och Bamsetidningar:-)
Vi lever med devisen att man allt har sått ett litet frö....ett frö som kommer att gro och leva sitt eget liv lite senare i deras liv.......när de tröttnat på datorer och shopping. ;)
Äldsta sönerna, 20 och 19, är redan på väg ut på egen hand igen (efter ett par års uppehåll). Och tänk.....de, till skillnad från deras vänner, vet precis hur man gör upp eld, lagar mat på gasköket, paddlar en kanot osv.... =)
/H
Tack! Det låter hoppingivande.
Jag förstår ditt tankeproblem..
Jag svarar så här på ditt inlägg...
Läs:
http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/over-granserna-ar-melodin-for-friluftshunger.htm