Bloggar > thomasvandraren

thomasvandraren

Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

Muddus - klafsa på myren

Natten i Arvidssons stuga var varm och skön. Ganska rogivande att vara helt ensamma. Vi kollade i liggaren på bordet och kunde konstatera att det inte varit så många här under året. Det är lite synd, för det är möjligt att ta sig till stugan genom att gå obanat genom skog, över myrmark ibland.

Det som kanske avskräcker är att man inte går på en upptrampad led som är välmarkerad. Navigeringen var inte så svår, det fanns saker att förhålla sig till för att hålla reda på var man var. Navigeringen var dock avgörande för att inte villa bort sig själv. När jag var hemma hade jag laddat med en kartsnutt i mobilen, om det var så att vi skulle kolla var vi var någonstans. Medans vi gick kollade jag vid några tillfällen att vi var på rätt plats. Appen ViewRanger heter appen, bra för detta ändamål.

Jag vaknade först, steg upp och ville fånga dagen, i alla fall uppleva ljuset. Solen var redan en bit upp, så det var inte så tidigt egentligen.

Det hade varit en kylig natt och frosten var kvar.

Efter att ha stillat min hunger på upplevelser var ögat nöjd, dags att att stilla hungern i magen. Dagen innan hade jag plockat lingon. Nu skulle det bli havregrynsgröt med mycket lingon. Smaskens!

Medans vi år frukost berättade Johan att han trodde att vi inte behövde gå tillbaka speciellt långt för att kunna fortsätta söderut, mot Muttosluoppal. Om det inte funkade så var inte det hela världen, då blev det bara lite längre att gå. Men vi trodde att myrmarken skulle fungera att gå på. Sedan fanns det också en del grönare områden, där man nästan "garanterat" kunde gå. 

Planen var att gå enligt nedan.

Vi åt frukost, packade ryggsäckarna och städade stugan. Sedan stängde vi till den och började gå. Det var en väldigt fin morgon.

Den första frågan vi ställde oss medans vi gick var om man skulle kunna passera utloppet till sjön. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Man kunde gå torrskodd på stenarna. Det var troligen lågt vatten. Vilken bra start på dagen!

Nu var det kompasskurs ett tag tills vi kom till andra sidan skogen. Där skulle det vara myrmark, några områden med träd där det troligen var lite torrare.

Vi såg en liten skogsdunge som vi siktade på när vi kom fram till myren. Man fick passa sig var man satte ned fötterna, men det var oftast bara att traska på.

Ibland var det för blött. Då fick man gå runt. Ibland var det riktig gungfly...där hoppade man inte, utan backade försiktigt och gick runt det partiet.

Det var ganska jobbigt bitvis. Är man bra på höga knälyft har man en fördel här. Det blev många stopp, där man bara stod och hämtade andan. Men man äter inte upp elefanten hel, utan i bitar.

Till slut hade vi kommit över. Vi hade sett på kartan att det skulle finnas ett renstängsel.

Det var inga problem att ta sig över stängslet då det hade lagt sig ned för att vila på flera ställen.

Vi gick upp en bit i skogen för att ta en liten paus, nöjda med att ha kommit över.

På kartan såg vi att det troligen var enklast att följa stängslet år sydost, eller följa skogsbrynet i alla fall.

Vi knatade på och bilden nedan är en blick bakåt. Man ser Sör-Stubba lite till höger om bildens mitt. Där uppe var vi för några dagar sedan.

Det började bli dags för lunch. Nu var vi vid den del som på kartan heter Vuosmagarggo, en liten bit upp i skogen. Det var inte så lätt att hitta rinnande vatten här, så vi tog vatten där det fanns vatten. Lunchpausen satt bra, vi var lite trötta.

Nu var det kompasskurs igen, vi siktade att komma till Gähppohuornnasj. Det fanns en sjö där vi kanske kunde tälta.

Vi kom igenom skogen och siktade rakt söderut. Nu fanns det ett par grönare områden i allt det blöta. Vi fortsatt ut över myren.

På tal om myrmark. Det fanns en hel del små myrstackar på myrarna. Här syns en. 

Myrarna har jag inte skrivit om så mycket. De myrar som finns här är strängmyrar, där man alltså kan gå på de strängar som finns. Ibland fick man backa och gå någon annan väg. Det kände som att det var bottenlöst ibland, så ett steg i taget var det som gällde. Jag trampade igen, nåja, kanske flera gånger, dock inte så att stöveln fylldes med vatten.

Vi såg att det fanns träd som saknade bark.

Vi hade läst att björnarna vässar klorna på träden. En närmare koll på träden visade också att det fanns flera rivmärken som var parallella. Tydliga märken efter klor. Intressant och fascinerande. Vi hade spanat efter både älg och björn, men inte lyckats se dem.

En del märken var väldigt högt upp på trädstammarna.

Det vore kul att se björn.

Vi traskade på och kom över myren. Nu skulle vi gå mellan de två höjderna för att komma till sjön. Gränsen mellan blå myrmark och brun myrmark på kartan var ganska tydlig. Den blå är riktigt blöt. Vi väntade på gränsen mellan den blå och bruna när vi plötsligt var framme vid sjön. Det var lite överraskande. Vi hade traskat på och pratat. Vi var framme.

Nu skulle tälten upp. Att det var en fågelsjö var det ingen tvekan om. Många olika fjädrar fanns vid sjön.

Det skulle bli en kall natt, det var tydligt. Vi lagade till middag, och gjorde en brasa, hade släckvatten bredvid naturligtvis. Stövlar och strumpor torkades, så gott det gick.

Det skulle bli fullmåne. Lampan i Johans tält lyste tydligt.

Vi hade värmeljus och jag hade en liten pannlampa, medans Johan hade en lampa som kunde hängas upp.

Natten var riktigt kall. Jag frös igen. Hade på mig allt jag hade.

Dagen hade varit riktigt bra igen. Vi hade gått obanat från Arvidssons stuga till den delen av nationalparken som låg nordväst om Muddusleden. I morgon skulle vi komma ut på leden. Spännande!

Gonatt!

Postat 2019-10-29 14:26 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Muddus - Arvidssons stuga, check!

Den fjärde vandringsdagen var målet att komma fram till Arvidssons stuga. Vi konstaterade tidigare att det är stor skillnad på att gå på en led eller stig, mot att gå obanat i skog. På en led eller stig är det inte så noga med att hålla koll på navigeringen. "Följer vi stigen kommer vi till ett vattendrag där vi kan fylla på vatten", tänkte vi ungefär. Ganska enkelt. Bara att gå.

Natten hade varit kall. Jag hade ett tunt liggunderlag under mitt uppblåsbara liggunderlag, samt en dunsovsäck. Jag hade på mig allt jag hade, ändå vaknade jag flera gånger på natten av att jag frös. När jag blir kall blir jag kissnödig, inte alls konstigt då det är kroppens sätt att hantera kylan, eller rättare sagt hjärnans sätt. Nåja, mellan pinkpauserna sov jag.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop var vi redo igen!

I skogen, och ibland på myren, var det viktigt att hålla en vettig kompasskurs. Så det blev en liten bit i taget. Johan var förste navigatör. 

Vi fick bekräftat att det finns stora djur i skogen. Vi såg spår efter både björn och älg, ibland såg de ut att inte vara så gamla.

Det såg ut som om ovan spår var av järv. Kanske det. Svårt att ge bilden rättvisa.

På bilden nedan ser man hur det ser ut i skogen när vi gick åt sydöst och närmade oss Arvidssons stuga. Vår plan var att gå längs med kanten i skogen, precis söder om det som var mer blöt myrmark, tills vi kom till den landtunga som skulle ta oss närmare stugan. 

Skogen var ganska svårframkomlig ibland och man fick passa sig var man satte ned fötterna. 

Bilden nedan visar en kortare passage över myrmark.

Bilden ovan visar ett av flera spår vi såg. Svårtolkat.

På bilden nedan ser man den härliga naturen. Det var rogivande att ta sig fram, och även om det var lite stökigt ibland så var det mjukt. Inte stenar och klippblock som det kan vara i de västra fjällområdena i landet.

Lunchpaus. Alla pauserna var väldigt sköna. Vi resonerade om hur långt vi hade gått och hur långt vi hade kvar. Vi åt i lugn och ro, och jag diskade alltid ur kokkärlet efteråt. Nåja, torka ur med lite mossa fungerade bra.

Bilden ovan...ja...underbart!

Ibland skrämde vi upp någon fågel. Det var helt omöjligt att kunna hinna ta en bild av den. Tjäder, orre eller järpe? Ja, säg det.

Nu började det att hetta till. Vi visste att vi hade två vattendrag som vi skulle bli tvungna att passera. Vi visste inte om det skulle vara möjligt, men skam den som ger sig. Först över en myrmark, där det första vattendraget skulle vara.

Ett vattendrag är inga speciella utmaningar i normala fall, men nu var marken mjuk, gräset högt och det var lite för långt för att kunna kliva över. Så vi tog av oss ryggsäckarna, gick åt varsitt håll för att hitta en plats där vi kunde ta oss över på ett enkelt sätt. Det var riktigt djupt, så det lockade inte att gå över i vattnet.

Vi hittade en bra plats där vi bestämde oss för att skicka över ryggsäckarna först. Sagt och gjort, ryggsäckarna först, sedan vi själva, och tack vare träd så kunde vi ta tag i dem på andra sidan och få hjälp över.

Karta och kompass. När vi gick genom en längre sträcka i  skogen konstaterade vi att vi drev ca 50 m på en ca 500 m lång sträcka. Det gjorde ingenting, då vi omgående kunde konstatera det. Men, att ha koll är viktigt, speciellt när det är lätt att villa bort sig själv om man inte har koll på hur snabbt man går i skogen. Vi höll koll på höjder, myrmarker, vattendrag, mindre sjöar, vilket gjorde att vi hade koll på var vi var.

Att ta ut en kompasskurs i skogen var enkelt och våra två kompasser kunde visa åt olika håll ibland. Intressant konstaterade vi, men vi hade hela tiden koll på var vi var. Jag provade att logga sträckan i skogen med min klocka, men det var ganska meningslöst. Å andra sidan hade jag en inställning som gjorde att den skulle söka efter satelliter ganska sällan...ja, vad gör man inte för att spara batteri i klockan.

För övrigt loggade jag ingenting med klockan. Alla bilder har ju en stämpel på när bilderna är tagna, så jag kan lätt jämföra bilderna med kartan (så länge jag minns var bilden togs).

Vi passerade det andra vattendraget också, och där var det nära att det blev ett ofrivilligt bad. Lite spänning piggar upp.

Till slut kom vi ned till Muttosjavvre, till den delen av sjön som ligger mest nordväst. Längst ned på bilden, till vänster, ligger Arvidssons stuga. Vi såg den knappt.

Nu var vi riktigt nära.

Där var den!

Arvidssons stuga...som vi längtat. Vi tog av oss ryggsäckarna och kände oss nöjda.

Vi öppnade upp och gick in. Jag hade bestämt mig för att bada. Det skulle bli skönt att få tvätta av sig. Efter det skulle det bli kaffe...

En lite sträng land gick ut i sjön, men det var lättare att gå i på ett annat ställe.

Av med kläderna, på med foppatofflorna, fram med handduk och schampo/tvål. Jag klev i och konstaterade att det var friskt i vattnet. Underlaget var mjukt och sög fast foppatofflorna. Jag kämpade och kom lite längre ut, där botten sög tag i foppatofflorna. Botten hade bestämt sig. You shall not pass!

Efter lite vinglande kände jag att den ena toffeln var kvar i dyn, rejält nedtrampad. Den andra lyckade jag behålla på foten, men drog av hälremmen.

Hur smart var det att gå i vattnet med foppatofflorna på fötterna? Ja, jag kunde konstatera att det stod 1-0 till sjön i alla fall.

Jag tvättade av mig och gick upp. Johan badade också.

Efter det var det kaffe. Kaffet kokades inne i stugan. Arvidsson stuga hade en gasolspis och en vedkamin. Riktigt lyxigt. Två sängar med filtar. Det är Laponia som har hand om denna stuga. Det fann t.om. ett torrdass. Det kostar 150 kr/natt att sova i de stugor som Laponia har. De övriga stugorna är de längs Muddusleden.

Efter att vi gjort i ordning i stugan var det skönt att bara vara. Jag hade ätit lingon varje dag och bestämde mig för att plocka lingon till morgongröten. Det fanns en del att läsa i stugan, bland annat en tidning där det fanns ett reportage om Muddus nationalpark. Jag återkommer om reportaget senare.

Kvällen var jättefin och vi njöt av att ha kommit till Arvidssons stuga. Vi funderade på hur vi skulle gå nu. Muddusleden hade vi tänkt oss. Navigering med karta och kompass fungerade bra. Vi hade lärt oss en del om hur myrarna är, tolkade dem bättre och bättre ju mer vi gick på dem.

Middag, kaffe...livet kunde inte bli bättre.

Eftersom det finns älg och björn i trakterna tänkte jag att vi skulle ut i skymningen och spana lite. Sagt och gjort.

Att stå och glo...ja, jo...det är lugnt och rogivande. Vi hörde ingenting och såg inga djur. Vi gick tillbaka efter ett tag.

Muttosjavvre, en lång sjö i nationalparken. Det var en väldigt vacker solnedgång. Det är alltid speciellt att uppleva en solnedgång när man är på en vacker plats. 

I stugan fanns en lampa vi tände, som osade en del, så jag vet inte hur nyttigt det är egentligen.

Planerna för morgondagen. Vi hade en plan att fortsätta till Muttosluopal, hur vi skulle gå. Vi hade under dagen konstaterat att det går att gå på vissa av myrarna, medans andra var helt uteslutna att gå på.

Att vara vid Arvidssons stuga, och att kunna gå dit obanat, med karta och kompass...helt underbart. Jag var mer än nöjd.

Det var en bra dag. 

Natten kom. Dags att avsluta...

Gonatt!

Postat 2019-10-27 21:58 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Muddus - into the bush

Dagen D var här. Nu skulle vi bege oss obanat in i nationalparken.

Innan dess var de såklart frukost.

Min frukost består av havregrynsgröt som jag har spetsat med russin, gula och vanliga. Sedan har jag salt såklart, viktigt att tillföra kroppen. Jag har i torrmjölkspulver direkt i gröten...funkar fint.

Sedan två rågmackor med tubpålägg, och kaffe. Sedan är jag redo för dagen.

Det man ser på bilden ovan är köket. Själv sitter jag i vardagsrummet. Sitthöjd i ett tält är så skönt. Alla gramjägare som har en kondom att ligga i avundas jag inte.

Det gröna liggunderlaget håller på att isolera kokkärlet medans gröten blir klar, tar bara ett par min. Jag kokar upp allt, och sveper in det i ett urklippt liggunderlag. Så får det grytmysa ett par minuter. Funkar lika bra med någonting som ska koka 10 minuter...eller mer. Bästa tipset för att spara gas. Jag har tryck ned två runda plattor av liggunderlag på locket av kokkärlet...det syns inte.

Fjädern på bilden ovan fanns utanför tälten när vi vaknade och klev ur. Spännande. Har inte kollat vilken fågel den tillhör.

Vi packade ihop och fortsatte söderut. Efter att vi hade gått en liten bit kom vi till en mer öppen plats och kunde se Sör-Stubba. Där uppe var vi dagen innan.

Vi traskade på. En sak som Muddus nationalpark råkat ut för är bränder. Det fanns spår av bränder på många ställen, och spåren kan se ut som på bilderna nedan.

För en annan, som älskar att vara ute i naturen, är det rena och vackra som man upplever, det man kommer ihåg. Hur kan någonting som ett bränt träd vara vackert kan man fråga sig?

För mig handlar det om att se helheten. Skogsbränder inträffar, så är det bara.

Vi traskade vidare på Rallarstigen, klev ur nationalparken en sista gång. Bakom oss låg nu de högre topparna, Sör-Stubba och fjället Oarjemus Stubba.

Längs med stigen, eller egentligen bredvid, låg en tall. Det fanns många träd som tagit den sista vilan. Bilden nedan är tagen rakt mot stammen, och man ser rotsystemet. Den som kan någonting om tallar vet att det har ett spjut som går rakt ned i stammens riktning. Så, en bild på rotsystemet...

Ibland ser man rester av någonting och man undrar vad det var. På bilden nedan ser man resterna av en ren. Det fanns renhår en bit bort. Naturen ger och naturen tar.

Spänger fanns det längs med stigen, en del riktigt gamla. Kul att se dem. Ibland fanns det flera generationer av rester av spänger att titta på. Jättefascinerande tycker jag.

Vi lunchade vid ett av vindskydden, och det här var ganska nära där vi skulle vika av från stigen, och gå obanat mot Arvidssons stuga. 

Vi hade gått drygt 30 km på stigen när vi vek av från den. Nu började det helt okända. Vi såg att det fanns en stig, eller spår efter en fyrhjuling som gick åt rätt håll, det håll Johan pekar åt. Vi gick ditåt. Karta och kompas var det som gällde nu.

Vi hade ju landmärken att gå efter, men karta och kompass var med oss hela tiden.

Till vänster om oss var det myrmark, till höger skog. Ibland var det lättare att gå nere på myrmarken och ibland var det lättare att gå i skogen, så vi varierade på var vi gick. Det viktigaste var att veta var vi var.

Bilden ovan visar hur det såg ut framåt. Här kunde man gå.

Bilden nedan visar hur det kunde se ut. Ganska lätt att gå, MEN alla steg behövde planeras. Bottenlösa blöthål fanns.

På nedan bild ser man någonting riktigt bra. En paus. Ska inte underskattas. kunde bli både kort och lång. Så bra när man inte har bråttom.

Det är stor skillnad på att gå på en stig och att gå obanat. Vi konstaterade redan tidigare på dagen att vi inte skulle hinna till Arvidssons stuga denna dag. Så vi planerade att slå upp tältet en bit upp i skogen, nära någon vattendrag.

Sagt och gjort. Testa att det var plant...sedan upp med tält.

Längst ned på bilden ovan ser man björnspillning. Hej björn! Trodde inte vi skulle se någon tyvärr.

Kväll. Vi åt mat, och gjorde oss i ordning för natten.

Vi hade köpt värmeljus i Gällivare. De kom väl till pass. Både för att driva bort lite fukt, ge värme och ljus.

Den här dagen var riktigt bra. Det gick att gå med karta och kompass mot Arvidssons stuga. Vi kom en bit, och trodde att vi skulle komma lite längre, men allt tar tid, och vi hade inte bråttom.

Om någon är nyfiken på var vi är så kommer kartor i senare inlägg. Nu övernattar vi i skogen efter att ha passerat söder om sjön 414 möh som heter Sjnjuktjajavrasj samt de två vattendrag efter sjön. Vi tältar nära det andra vattendraget.

Dagen därpå...då kommer vi fram till Arvidssons stuga.

Gonatt!

Postat 2019-10-25 23:41 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Muddus - Sör-Stubba

Det var en god natts sömn efter den första riktiga vandringsdagen, och det blev stuga av en slump, eller efter ett tips. På morgonen tog vi oss tid att äta frukost i lugn och ro och jag är nog den som har mest oreda i ryggsäcken måste jag erkänna. Nåja, efter frukost, packning av ryggsäckar och städning av hus var vi redo för nästa dags vandring.

Vi såg att det hade kommit några personer till området, och vi pratade lite med dem innan vi gick. Det var ett ur-och-skurdagis som skulle plocka upp Ärkeknölarna, dvs den potatis de tidigare planterat. Tyvärr hade någon redan grävt upp deras rad, så de hade fullt upp med att reda ut detta. Trist.

Tillbaka till stigen och vidare söderut. Vi hade en del mål med vår vandring. Två mål var ganska tydliga: att gå upp på Sör-Stubba om det var möjligt (dvs bra väder), och att gå obanat till Arvidssons stuga i Muddus nationalpark (med karta och kompass). Vi trodde att båda målen var rimliga, och att det fick ta den tid det tar.

Längs med Rallarstigen fanns det märken i träden, som markerade stigen. Märkena fanns på båda sidor om trädet. Det finns olika typer av märken, både sådana som visar vägen och andra som är gränsmarkering.

Till slut hade vi kommit till gränsen. Inte vilken gräns som helst, utan gränsen till Muddus nationalpark. Jag kände stor ödmjukhet och blev rörd och berörd över att äntligen få vara här. Vid nationalparken. Det kändes som en högtidsstund, ja, det var nog det. Som jag längtat.

Med nästan staplande steg gick jag in i nationalparken. Vi gick fortfarande på spänger ibland, men vi var i parken.

Vi hade tittat på kartan och trodde att vi skulle hinna upp på Sör-Stubba innan det blev mörkt. Vi traskade på, utan att ha bråttom. Vi stannade där det kändes bra. En så härlig känsla att kunna göra det.

Eftersom det här var en gammal stig och vandringsled, fanns det spår och rester av gamla spänger. Vi såg rester av många stockar som man hade gått på tidigare. Det kunde tidigare vara så pass många stockar som fem i bredd på vissa ställen visade det sig.

Skyltar. Det fanns skyltar på flera ställen längs med stigen, som informerade om platser man passerade. Vi stannade och läste.

Vi passerade en stigförgrening på eftermiddagen när vi planerade hur vi skulle gå för att gå upp på Sör-Stubba. Den här förgreningen var perfekt att utgå i från, då den ledde till E45. Nu skulle vi inte till E45, men det var nära den stig som går upp på toppen av Sör-Stubba.

Snabbt bestämde vi oss för att gå upp på Sör-Stubba medan det var bra väder. Vi tog av oss ryggsäckarna, placerade dem en liten bit från stigen och packade vatten, någonting att tugga på och en varmare tröja. Sedan gick vi till den stigen mot E45.

Planen var att gå upp på Sör-Stubba, och tillbaka, innan det blev mörkt. Det vore ju trevligt att slå upp tälten medans det var ljust, så vi traskade på utan att stressa. För säkerhets skull tog jag och loggade stigen med appen ViewRanger om det skulle vara så att det var mörkt när vi kom tillbaka.

Stigen var ganska kort och vi kom upp på den gamla bilvägen, och jag trodde att den tog ur drift när man byggde den nuvarande sträckningen av E45. Det syntes att det var gammal asfalt, där det ibland bara var grus kvar.

Det var en bit att gå på vägen, och till slut kom vi till den stig åt vänster som ledde oss upp på toppen av Sör-Stubba.

Uppe på toppen var det blåsigt. Molnen låg lågt och vi trodde att det troligen skulle komma regn.

Sör-Stubba är den högsta punkten i Muddus nationalpark, med sina 658 möh. Vi såg på kartan att det fanns högre områden inte alltför långt bort.

Regn, javisst, men inte på oss. Än så länge klarade vi oss.

Då det var blåsigt och vi hade tagit bilder, njutit av utsikten trots att det var mulet, så kände vi att vi borde gå tillbaka innan det blev mörkt. Vi hade marginal, men alltid bra att vara på den säkra sidan.

Vi gick tillbaka och det var inga problem att hitta rätt. Det var ännu inte mörkt.

På kartan var det en liten tjärn markerad, som var helt uttorkad. Vi trodde att vi kunde fylla på vatten där, och som tur var så fanns det rinnande vatten ändå, men att det var så torrt på så många ställen var förvånande.

Väl framme vid ryggsäckarna var det uppsättning av tält som gällde. Jag har en hemmagjord variant på footprint, dvs det jag har under innertältet. Har tagit en vägg från ett partytält, klipp den i lagom storlek, som jag har under tältet. Den placerar jag först, provligger och känner efter om jag ligger plant. Ibland blir det tokigt ändå, och då får jag bulla upp med någonting under liggunderlaget för att inte åka av den.

När tälten var uppsatta började det bli skumt ute och snabbt blev det mörkt.

Middagen blev sen och så blir det ibland.

En brasa vid den anlagda eldplatsen blev mysig. Vi åt, släckte brasan och gick och lade oss.

Återigen en helt fantastisk dag. Vi kom in i nationalparken, kunde gå upp på Sör-Stubba, och var supernöjda. Ibland har man det såå bra!

Morgondagen skulle bjuda på mer äventyr. Hur skulle det bli att gå obanat mot Arvidssons stuga? Spännande...

Gonatt!

Postat 2019-10-23 23:16 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Muddus - Gällivare och start på vandringen

Efter en "god natts sömn" (kan diskuteras) på tåget närmade vi oss Gällivare. Vi försökte orientera oss genom att titta ut genom fönstret. Det är inte helt lätt att se var man är när det är så mycket skog. Tur att det finns andra sätt, bara ett klick bort, att se var man är.

Vi åt vår frukost som vi köpt dagen innan, kompletterade med kaffe från restaurangvagnen. Tåget anlände enligt tidtabell och vi hade pratat om att komplettera vår packning med saker vi kommit på, såsom värmeljus och kanelbullar.

Vi gick till COOP i centrum och handlade det. En rejäl bit hårdost och en halloumi blev det också, vilket vi kom att uppskatta senare.

Tillbaka till tågstationen för att packa ned sakerna i ryggsäckarna och ett sista toabesök. Sedan över bron till andra sidan, som leder till Andra Sidan. Fyndigt namn må jag säga. Nu var vandringen igång.

Ska man säga någonting om Rallarstigen, som var vårt första mål, så är den 44 km lång, och går mellan Gällivare och Porjus. Den har en lång historia och användes bland annat som transportväg när man byggde järnvägen. Jag tänker på människorna som bar allting, med sina kroppar. Det måste ha varit grymt jobbigt.

Rallarstigen slutade användas som led när vägen mellan Gällivare och Porjus byggdes i mitten på 40-talet. Den återupprättades som vandringsstig och rustades upp 1994.

Hur som helst så var det några kilometers traskade på E45 innan vi såg skylten "Rallarstigen", och kunde vika av åt höger.

Efter någon kilometer kom vi till starten av Rallarstigen. Det finns en fin informationstavla där som berättar historien om Rallarstigen. Intressant läsning.

På bilden ser man att jag har stövlar, liksom Johan. Det var ett bra drag kom det att visa sig.

Det finns smarta kilometermarkeringar längs stigen, som visar hur långt det är till Porjus resp. Gällivare, eller i alla fall starten på stigen. Det kom att visa sig att vi blev förvånade av hur snabbt vi passerade dem. Inte för att vi hade bråttom, nejdå. Vi stannade och rastade där det kändes som att en rast var på sin plats. Självklart stannade vi och läste på alla skyltarna, som den ovan. Det berikar att få information om området man vandrar i. Det fanns forminnen både här och där, och rester av människans bruk av mark och natur.

Rallarstigen, som den såg ut.  Det var väldigt mjuk och behaglig för fötterna. Då jag har en hemmadiagnosticerad Mortons neurom tyckte jag det var rena lyxen att få gå på så mjukt underlag.

Vi stannade och åt lunch i ett vindskydd vid en ravin, fick gå ned och hämta vatten. 

Vi fortsatte att vandra efter lunchen. Det bästa med hela vandringen var att vi inte bestämt hur långt vi skulle gå varje dag. Vi stannade och pausade ofta upplevde jag det som, hade inte bråttom alls. För min egen del, då jag är nyfiken i en strut, kunde jag vika av och gå och titta på någonting. Vandringen blir någonting helt annat om man har den approachen, att kunna stanna när man vill, att titta på någonting en bit bort. Målet var inte att komma fram. Målet var att vara här och nu, uppleva det vackra och unika där man är.

Jag måste säga att det lyckades vi bra med. Tror inte det hände någon gång att vi var "tvungna att gå för att nå målet".

På bilden ovan ser man en svamp. Jag tog bilden rakt uppifrån, då jag tyckte att hatten i princip var helt rund. Det fanns gott om svamp, de flesta såg ut att vara av ätbar sort. Nu provade vi inte det, men hade man haft lite mer matlagningstillbehör hade man kunnat göra en svamprätt.

Lingon. Man kan prata mycket om lingon. Jag älskar att plocka det som naturen ger. Lingon, blåbär, svamp.

Det fanns gott om lingon som växte på myrstackar, ofta höga stackar. Jag plockade lingon och åt...viktigt att få de dagliga dosen när möjlighet ges.

På eftermiddagen stannade vi till för att koka kaffe, och det blev kokkaffe och en riktig eld. Bra paus...och så gott kaffe...och bulle med för den delen.

På Utsidan.se hade jag skrivit om att vi skulle vandra, och jag fick ett tips om att man kunde sova i stuga vid Aborrträsket. Det blev dagens mål och vi gick dit. Det var ett fint område som Gellivare Sockens Hembygdsförening hade, med en stuga man kunde övernatta i. Perfekt slutmål för den första vandringsdagen. Kostade ingenting att sova där, det dubbelkollade vi med föreningen.

Två sängar, en kamin, två bänkar och ett bord. Det behövs inte mer för att dagen skulle vara fulländad.

Vädret hade under dagen varit grått, med regnstänk i luften, men inte mer än så.

Att doseringen av ved i kaminen är någonting man kanske aldrig lär sig får den effekten att det blir "lätt varmt" inne. Hellre det än att frysa.

En fördel med kamin är att man sparar gas, då kokkärlet kan vara på kaminen. Stormkokning...nja, kanske lite då.

Varma, mätta och belåtna gick vi och lade oss. Mörkret lade sig över området och det blev kolsvart. Vilken bra dag det var!

Gonatt!

Postat 2019-10-21 11:45 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

 

Logga in