25 juli – resa till Vålådalen och vandringsstart, del 2

Nu skulle Bunnerfjällen utforskas, och efter en god och rejält mättande middag hade jag spänt på mig ryggsäcken och satte kurs mot Nulltjärnarna, där jag tänkte slå upp tältet för den första natten. Jag hade varit till Nulltjärnarna en gång tidigare, och det var 2017. Då var det egentligen bara ett kort besök där innan bussen skulle avgå från Vålådalens fjällstation, och det gav inte något bestående minne, annat än att det var fint där.

Jag hade bestämt mig för att följa bilvägen till Nulltjärnarna och traskade på. Det var inte längre än 4 km till tjärnarna, så det skulle bli en bra skaka-ned-maten-sträcka innan tältet skulle upp.

Vägen till tjärnarna passerade en stor parkeringsplats och det var lätt att förstå hur det skulle kunna se ut en varm lördagssommardag. Fullt med bilar på parkeringen och många som upplever området på olika sätt.

Information om området fanns i den norra delen av parkeringen, närmast tjärnarna.

Jag tycker att det är intressant att läsa sådant som står på olika informationsskyltar, så även här. Ofta står det väldigt intressanta saker om kultur och historia, som gör att jag har mina spanartentakler och känselspröt framme när jag vandrar vidare.

Jag kom fram till tjärnarna och blev lite förvånad över hur tomt det var. Det var ca 300 m mellan tälten kändes det som.

Jag gick till vänster och hittade en fin plats att slå upp tältet på.

Eftersom det var en fin kväll och jag var badsugen så tänkte jag bada.

Sagt och gjort…det var riktigt skönt att ta sig ett dopp.

En kaffe efteråt satt bra.

Det här lugnet som finns, när man är klar för dagen, och bara sitter och njuter…magiskt. Jag tänkte på morgondagen och blickade mot Södra Kyrkstensskaftet.

När man är vid Nulltjärnarna och tänker fortsätta vandra är kanske det första alternativet att gå till Kyrkstenen. Kyrkstenen kan man läsa mer om här.

Eftersom jag tycker om att göra saker på ett annat sätt, eller uppskattar alternativen som finns där ute, så tänkte jag inte gå till Kyrkstenen. Min tanke var mer att ”det gör ju alla andra”, och det var därför jag kollade efter alternativa sträckor till Bunnerfjällen.

Jag hade på karta sett att det fanns en stig som utgick från sydvästra delen av Nulltjärnarna som fortsatta västerut. Stigen skulle gå genom skogen, uppför fjället och ansluta till leden som går till Stensdalsstugorna.

Det var en bra plan, som alla planerna är.

Min plan var även inte att gå till Stansdalsstugorna, utan upp på Södra Kyrkstensskaftet…och vidare därifrån.

Det blev mörkare och det var dags att sova. Jag var nöjd med dagen och hade vandrat en liten bit.

Gonatt

25 juli – resa till Vålådalen och vandringsstart, del 1

Jag har haft en idé om att vandra i Bunnerfjällen. Det var under 2020 som tankarna väcktes om att vandra i detta område som jag visste så lite om. Bunnerfjällen var en vit fläck för mig och jag visste verkligen ingenting om detta område.

Jag brukar vandra med min kompis Johan, och 2020 så vandrade vi från Vålådalen till Funäsdalen. När vi var uppe på Stora Härjångsstöten hade vi en fin överblick åt alla håll, och topparna norrut såg så vilda ut. Kanske för att jag visste så lite om dem. Jag såg på kartan att det var Bunnerfjällen, men kunde inte ta in vad jag såg. Det var lite för okänt och jag blev lite nyfiken.

På bilden ovan ser man fjället Gåsen närmast till vänster och bakom det är västra delen av Bunnerfjällen, som fortsätter österut.

Jag tänkte att ”någon gång”…

Denna ”någon gång” blev av under vecka 30 är 2022, och det är den vandringen som den här berättelsen handlar om. Jag var ledig en vecka och tänkte passa på.

Jag hade en ganska ambitiös plan som innehöll flera toppbestigningar, och bakom datorn kan man planera ganska mycket.

Det blev ett dagtåg från Stockholm, och jag skulle till Undersåker för att därifrån ta bussen till Vålådalens fjällstation.

Tåget avgick på morgonen, som det skulle. Det tuffade på till det inte tuffade på längre. Vi skulle åka buss från Ånge fick vi reda på. Jaha, buss?

Jag hade planerat att vandra lite denna dag och inte komma fram för sent. Jag var beredd på att tälta ganska nära fjällstationen när jag skulle komma dit. Frågan var alltså när vi skulle vara framme.

Gilla läget är jag bra på, så även denna dag.

Busschaufförerna som skulle köra oss hade inte så bra koll på vart vi skulle, och tydligen skulle bussen till Järpen, men inte till Undersåker. Jag tänkte att det löser sig när vi är på väg. Undersåker är ju på vägen.

Det var ganska bekvämt att åka buss, men det var ju inte läge att gå till restaurangdelen i bussen, så lunchen fick bli med det jag hade med mig. Inte speciellt mycket med andra ord.

Bussen stannade till på ett ställe, så att vi kunde få sträcka på benen och även vänta in en annan buss.

Det var helt ok att åka buss på det här sättet. Johan och jag hade faktiskt åkt buss från Funäsdalen till Stockholm efter vandringen år 2020, och det var en bra upplevelse.

Vi kom i alla fram till Undersåker till slut. Det var så pass i tid med vanliga tågtiden att vi som skulle till Vålådalens fjällstation kunde ta vår bokade buss.

Bussresan till Vålådalens fjällstation tar längre tid än man kan tro. Jag påstår att det är bra att åka buss denna sträcka, och jag ska tala om varför.

2019 vandrade jag i Lunndörrsfjällen och den 28 juli stod jag på tågstationen i Undersåker och konstaterade att jag inte hade bokat buss från Undersåker till Vålådalens fjällstation. Vad skulle jag göra? Taxi kändes inte så lockande.

Det var en väldigt varm julidag, och jag bestämde mig för att knata längs bilvägen. Värmen höll på att knäcka mig. Det var närmare 30 grader än 25 grader.

Jag ska inte skriva mer om detta, mer än att jag fick skjuts av arrangören till Åre fjällmarathon, och det var trevligt att prata med en likasinnad, alltså en tävlingsarrangör. Jag och en kompis arrangerar ju Sveriges enda 24 h mtb-lopp…bland annat.

Just ja…inte mer skriverier om den vandringen. Jag fick skjuts till vägskälet till Vallbo. Skönt med skjuts ibland.

Åter till årets vandring. Bussen till fjällstationen kom och vi som skulle till stationen hoppade på.

Väl framme kändes det riktigt bra. Klockan var inte alltför mycket, så jag bestämde mig för att slå på stort på en gång, och starta vandringen med att äta på fjällstationen.

Kunde vandringen start på ett bättre sätt? En trerätters...

Jag blev proppmätt och kunde i alla fall påbörja vandringen mot Bunnerfjällen.

På bilden ovan ser jag glad ut, och det här var innan middagen.

Efter middagen var målet att gå till Nulltjärnarna och tälta där någonstans.

Jag hade spanat in de östra delarna av Bunnerfjällen från restaurangen, se bilden nedan.

Det var med förväntansfulla steg jag påbörjade vandringen.

Nu var det spännande...del 2 av denna första dag handlar om kvällens vandring.

15 september – till Saltoluokta

Det var grått och regn, och natten blev morgon.

Jag sov bra, och såg inte fram mot att klä på mig allt det blöta. Precis allting var blött, från strumpor till mössa. Allt. Nåja, det var bara att klä på sig,

Vi fixade frukost och packade ihop allt. Yttertälten separat, för att kunna ha skydd under lunchen. Det var rätt skönt att komma undan regn och vind under gårdagens lunch. Det var spännande nu. Hur skulle dagen bli? Den börjar grått och lätt fuktigt. Strax innan 8.30 kom vi i väg.

Humöret var på topp. Så härligt att vara i detta fina område. Synd bara att man inte såg speciellt mycket. Det får bli återbesök någon annan gång.

Den dåliga sikten utmanade lite, och hade det inte varit för markeringen för renflyttningsleden hade vi varit tvungna att ha koll på riktningen med hjälp av kompasserna. Nu var de redo att användas, om det skulle behövas.

Det regnade, så det blev inte alltför många bilder tagna under dagen. När sikten är 50 meter är det inte så mycket att ta bild på…ja, jo, det grå förstås.

Temperaturmässigt var det inte så varmt, och enda sättet att hålla värmen var att röra på sig. Det var ju det vi skulle göra, så det var inga problem egentligen. Vinden hanterades av kläderna och regnet var där också.

Vi traskade på och jag bestämde mig för att inte undvika att blöta ned kängorna. De var redan blöta. Det innebar inte att jag vandrade rakt på det blöta, utan mer att jag accepterade att jag blev blöt när jag vandrade nu. Tidigare så sökte jag mig mer till vägval för att inte blöta ner kängorna.

Nu var allt blött, kläder, kängor mm och det viktigaste var att vi inte frös.

Vi kom fram till sjön Árajávrre och eftersom sikten var så dålig upptäckte vi inte den förrän vi var framme vid den.

Vi hade pratat om att runda sjön på vänster sida för att undvika blötare myrmark. Myrmark som man kan gå på har vi ingenting emot. Sedan finns myrmark där man får söka sig till de torrare grästuvor eller andra fläckar som bär en. Nu följde vi renflyttningsleden, då det var det enda vi kunde följa utan att göra det för jobbigt för oss.

Johan gick före mig när vi kom till sjön, när han plötsligt stannar till. Gungfly.

Gungfly kan närmast beskrivas som att stå på en ”hinna av mark” med vatten under. Hur bärigheten på gungflyn var ville vi inte ta reda på, men när man går på den så skapar det vågor i marken som sprider sig flera meter åt alla håll.

Det här var riktigt läskigt.

Jag kanske blandar ihop områdena med gungfly, då vi stötte på det under dagen, men i vissa fall gick vi över områdena, och i vissa fall så backade vi och gick runt dem.

Hur som helst så var vi vid sjön efter den läskiga gyngflyn och skulle ta oss över vattendraget Árajåhkå. Det var lite för brett och det var skaplig fart på vattnet, vilket gjorde att vi inte kunde vada över den den. Vi såg att sjön mynnade ut i Árajåhkå, och såg att det var lugnare vatten vid övergången mellan sjö och strömmande jokk. Det var uppbyggt med stenar, och man borde kunna gå på stenarna för att ta sig över till andra sidan. Det var inte mer än kanske 10-15 meter.

Eftersom jag inte bekymrade mig om att kängorna blev blöta tog jag täten och gick över, på de stenar som låg direkt under vattenytan. Det var bara att panga på och gå.

Jag kom över utan några speciella problem. Johan kom också över.

Vi traskade på och fortsatte vandringen. Sikten var inte imponerande. Man såg ibland bara 50 meter, ibland lite längre. Regn och vind påverkade inte oss så mycket, men man blev ju kall om man stannade till, och det går rätt fort. Så länge vi rörde på oss var vi varma.

Målet var Saltoluokta. Inte en natt till i regnet. Det var tydligt att dagens mål var att vandra hela vägen till fjällstationen idag.

Vi följde markeringarna och fick ibland leta lite efter nästa stolpe. Sikten var så pass dålig att om en stolpe låg ned så kunde man inte se nästa stolpe fter den som låg ned. Nu visste vi att vi kunde vandra på i stolparnas riktning och då se nästa stolpe som stod upp.

Det var ändå lite lurigt. Det är så lätt att gå lite fel, i fel riktning. Kompassen åkte fram ibland, det måste jag erkänna.

Vi bestämde att vi skulle stanna till och äta lunch mitt på dagen och stannade på en lämplig plats, tog av oss ryggsäckarna och slog upp yttertälten.

Det är så intressant att man hinner bli så nedkyld under den korta tid det tar att sätta upp yttertältet. Regn och vind har jag respekt för. Jag var  kall och frös när jag var inne i tältet. Vindskyddet gjorde ändå att jag inte kyldes av mer.

Jag bytte inte om till någonting, utan började med maten på en gång. Denna lunch skulle bli den sista på vandringen.

Jag frös så jag skakade. Händerna skakade på samma sätt som dagen innan, fast lite mer. Det var komiskt att se och skulle någon säga åt mig att jag skulle ta en skruv och skruva i den med en skruvmejsel så skulle det vara väldigt svårt…omöjligt kanske man kan säga.

Jag lagade till maten och åt upp den. Maten skulle stå och gotta till sig i tio minuter innan den var klar, och den väntan var lång. Jag tror ändå att jag frös lite mindre när jag började äta.

Maten gjorde sitt, men jag kände inte att jag blev speciellt mycket varmare. Jag visste att jag skulle bli varm när vi skulle vandra vidare.

Vi packade ihop våra grejer och fortsatte vandringen. Vi var på gott humör, och hade varit det hela dagen. När man har inställningen att man accepterar förutsättningarna ska det mycket till att bli på dåligt humör för att det regnar och blåser. Dyngsur och fryser så man skakar…ja, så var det. Det fick vara ok. Det var ok. Jag såg det komiska i det, och jag förstår att man kan bli avtrubbad om nedkylningen fortsätter. Nu var det här ingen fara. Vi hade koll på läget. Det var bara lite regn och vid. Temperaturen och vinden motsvarade nog en kylfaktor som motsvarar att det var ett par minusgrader ute. Sedan lite regn på det.

Jag tror att den här vetskapen om hur kroppen fungerar när det är lite bistert väder ute är riktigt bra att ha med sig i bagaget. Så länge man mår bra, ja, man kan frysa lite, så är det ingen fara. Vi hade egentligen inga problem alls. Det vara bara lite väder att förhålla sig till.

Maten gjorde gott och vi blev varma igen efter ett par minuters vandring. Vi fortsatte nu nedåt. Höjdmässigt var vi på ca 900 meters höjd och vi skulle gå nedåt hela tiden. Saltoluokta ligger på ca 400 meters höjd. Med lite tur skulle sikten bli bättre på lite lägre höjd också.

Det var grått. Det var rött, gult, orange, rosa. Färger överallt, och den här härliga blandningen av intryck som man möter när man vandrar i olika väder är någonting som jag uppskattar. Mjölkvit dimma ibland. Klarblå himmel ibland, dock inte de senaste dagarna.

Sikten blev bättre och bättre när vi kom ned på lägre höjder, och det regnade lite mindre. Vi följde markeringen för renflyttningsleden till en stuga, Biesnes, där det även fanns ett rengärde.

Innan stugan hade vi sett en skylt, och vi var nyfikna på vad det var för plats.

Det var ett par vattendrag att ta sig över och det fungerade bra att vada dem. Man fick leta efter bra ställen för att göra det. Vi visste att det inte skulle vara så många vad nu när vi började närma oss Saltoluokta.

Vi vandrade vidare och renflyttningsleden tog slut. Sikten var fortfarande ganska dålig, men ändå lite bättre. Vi såg berg framför oss och kunde se till andra sidan den stora älven.

De toppar vi hade framför oss hette Båkkasvárásj och vi siktade på den stig som skulle ta oss ned till Saltoluokta.

Den sista biten ned till Kungsleden var ganska brant, men vilka härliga färger det var så här på slutet

Kungsleden var bitvis ganska lerig och hal, så man fick gå försiktigt. På ett ställe skulle jag gå över ett litet, litet vattendrag och det gick inte så bra. Jag lade mig på rygg/på sida och det var inte lätt att ta sig upp med ryggsäcken på ryggen. Johan fick hjälpa till.

Typiskt. Här har man vandrat i många dagar och så trillar man i vatten när vi nästan var framme. Jag vet inte hur mycket vatten som kom in i ryggsäcken, och tror att regnskyddet hindrade en del av det.

Vi gick igenom skogen innan vi kom fram till Saltoluoka fjällstation och såg lite skyltar och anvisade platser om var man skulle tälta.

Vi var framme vid 17-tiden.

Nu var det torsdag, och båten som skulle ta oss över älven skulle var på lördag. Vi funderade på hur vi skulle bo nu. Tälta eller på stationen?

Allt var blött, så det var ett bra beslut att stanna och sova på fjällstationen. Två nätter där fick det bli.

Vi fick rummet och hängde upp allt blött i torkrummet, där det för övrigt luktade mumma av allt som var där och torkade. Vi duschade och gjorde oss i ordning för den middag som skulle vara lite senare.

Vi hade funderat på om vi skulle bada bastu, men det var lite för kort om tid. Vi var trötta och blöta när vi kom till stationen, så en dusch fick nog räcka.

Saltoluokta fjällstation hade jag aldrig tidigare upplevt, så det var riktigt roligt att vara här. Vid vandringar i Sarek har det varit Ritsem jag utgått ifrån. Det finns en del saker jag vill göra framöver, där man kan utgå från Saltoluokta eller kanske Porjus om man är lite äventyrlig.

När det var middagsdags hade de som bodde på stationen samlats utanför restaurangdelen. Vi kom in och satte oss vid det första bordet till vänster. Det blev fullt vid bordet.

Maten var väldigt god. Röding, som är en så god fisk. Det brukar vara kul att prova lokalt producerad dryck också, förutom  mat, och nu blev det öl som också smakade bra.

Efter middagen satte vi oss i ett par stolar vid en annan del av byggnaden. Vi hade beställt lite mer att dricka och satt bara och njöt av att vara framme, mätta och varma.

Kvällen gick och vi gick sedan och lade oss.

Vi loggade 19,5 km, men det blev närmare 24-25 km denna dag. Det var soppatorsk i gps:en.

Nu var vi klara med denna härliga vandring, som började i Gällivare och Muddus nationalpark.

Gonatt!