Bloggar > thomasvandraren

thomasvandraren

Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

Vilodag vid Akkastugorna och lite roligheter

Vi unnade oss en vilodag vid Akkastugorna. Det var skönt att veta att vi kunde ligga still och bara ta det lugnt. Vi var trötta i benen.

Vi bestämde oss i alla fall för att gå till cafét vid Änonjálmme. Frukost hade vi ätit tidigare, så det här blev som lunch/mellis.

Väl vid stugan så fanns det mycket gott att välja på.



Vi pratade med kvinnan som hade caféet, och det var väldigt intressant. Hon berättade om verksamheten där och vi kom in på att prata om Claes Grundsten och hans böcker. Claes har varit stugvärd vid Akkastugorna och hon berättade om hur han hade utforskat fjällen i Sarek.

Efter fikat och pratstunden kände vi att vi hade fyllt på energidepåerna en del, och vi gick tillbaka till tälten. 

Det var lite gråväder, men det finns väl inget dåligt väder? 

Vi bestämde oss för att vi skulle sträcka på benen lite till denna dag, och gick över Vuojatädno.

På andra sidan vattendraget fanns en informationstavla om Padjelanta. 

Vi såg att det var en stig som gick norrut. Den kunde vi följa och se hur det såg ut längs den.

Det var blött, och det syntes tydligt att stigen inte hade varit så trafikerad de senaste åren.

Plötsligt såg vi markeringar på grova björkar. Det var bara markeringar på de grova björkarna, ingenting på de yngre och mindre träden. Det måste vara en gammal led, och vi såg nog den gamla markeringen. Nu var vi nyfikna. Tur att vi hade Claes Grundstens guidebok med oss, som kanske kunde ge lite svar senare.

Markeringarna var blå, gul, blå. Vilken led hade haft den markeringen? Var det till de gamla Akkastugorna?

Stigen som sagt...den var inte så vältrampad nu.

Blåbär.

Fuktigt...fjällväder.

På kvällen sprack det upp och var omväxlande sol och mulet.

Vi hade bestämt oss för att dagen därpå gå upp på den topp på Áhkká som var 1624 möh.

Det var en bra vilodag...vi sträckte på benen under dagen och det var precis lagom. De var faktiskt lite trötta.

Det var två saker som var roligt under dagen. Det ena var samtalet med hon som hade caféet  och det andra var att vi såg den gamla markeringen på de grova björkarna.

Vi somnade ovaggade.

Gonatt!

Postat 2022-01-08 18:26 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Niják till Akkastugorna

Vi vaknade till ett kalasväder igen. Nu skulle vi fortsätta till Akkastugorna. 

Efter frukost så packade vi ihop och fortsatte vandringen.

Àhkkàmassivet syntes tydligt, och det en imponerande syn. Riktigt stora och höga berg.

Bakom oss hade vi nu Niják, som badade i sol...eller skugga...beror på hur man ser det.

Vi visste att vi skulle göra två vad, och vi tog hjälp av Claes Grundstens bok "På fjälltur Sarek" för att hitta lämpliga ställen att vada Suottasjjåhkå. Det är inte den man ser på bilden nedan.

Här ett enklare vad.

Efter vaden så var det lite vandring uppåt. Vi kom upp på en plan yta och ordnade lunch.

Under förmiddagen var det några tillfällen då vi stannade till och intog ryggläge och lapade sol...kalsväder som sagt. Men, vi var tvungna att fortsätta, vilket vi också gjorde utan att ha bråttom.

På bilden nedan ser man ut över sjön Sjnjuvtjudisjávrátj och vi var på väg upp till platån ovanför sjön, för att följa stigen som går till Padjelantaleden. Stigen rundar södra och västra delen av Áhkkámassivet.

Nedan ser man slutet av sjön, och när det är snösmältning och regn så rinner vattnet i ravinen hela vägen ned till Vuojatädno som mynnar ut i Ritsemjávrre...eller är det Àhkajávrre? 

Här går vi på stigen.

Oj, rast vila igen...usch, vi har det jobbigt :-)

Nedan ser man vårt slutmål, eller kanske kan ana det. Akkastugorna idag.

Västtopparna närmast till höger...längre bort är höjden 1624 och 1004 möh.

Västtopparna.

En blick bakåt och man ser att stigen är ganska vältrampad. Roligare att gå denna stig istället för Padjelantaleden om man ska till Ruohtesvágge från Akkastugorna, eller tvärtom som vi gick.

Toppen 1624 möh nedan.

Nedåt, nedåt...

Åh, hjortron.

Det var lyxigt...hjortron...gott!

Bilden nedan är där stigen ansluter till Padjelantaleden. På bilden ser man en snöbefläckad Gisuris.

Padjelantaleden norrut, och avstickaren till stigen.

Samma t-korning...annan vinkel. De tre topparna är från vänster 1624 möh, den i mitten är den ena av Dubbeltoppen 1790 möh och den längst till höger (och mest söderut) är den ena av Västtopparna 1738 möh.

Nu var det sista biten kvar...snart framme vid Akkastugorna.

Där var den, bron över den dånande Vuojatädno.

Så, framme vid Akkastugorna.

Vi slog upp tälten och fixade middag.

Det var ganska skönt att vara framme. Vår vandring började verkligen närma sig sitt slut, men morgondagen skulle visa oss någonting riktigt roligt...more to come!

Vi somnade ovaggade denna kväll.

Gonatt!

Postat 2022-01-07 20:45 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Skárjá till Niják

Natten var god och jag sov väldigt bra. Det skulle bli spännande att ta sig genom Ruohtesvágge denna dag. 

Vi skulle avsluta vandringen i Änonjálmme, så mycket var bestämt. Resan hem var bokad och vi hade gott om tid för att njuta nu.

Vi åt frukost, packade ihop tälten och började gå tillbaka mot bron i första hand.

Det var kyligt när man hade vinden mot sig, mössa på då, men det skulle ändra sig. 

Vi stannade och pausade när vi kände för det. Det tog inte lång tid innan det var riktigt varmt igen. Jobbigt med så fint väder...

Vi gick på den södra sidan av Ruohtesvágge, Det var ganska imponerande att se de olika höjderna på norra sidan. Vi  bara gick och njöt av att vara mitt i denna härliga dalgång.

På bilden nedan ser man hur det ser ut om man tittar bakåt. Vi har alltså kommit därifrån.

På bilden nedan ser man Lådvatjåhkkå och lilla kullen längst till höger är Ruohtesvárásj, 1010 möh. Den är i princip i dalgången. 

Framför oss hade vi nu den snöklädda Gisuris, som vi skulle se ur flera olika vinklar på en fortsatta vandringen. Det fina vädret fortsatte. Ganska skönt!

Det bästa med att fjällvandra är att man även gör en inre resa. Jag har inte skrivit så mycket om det, och det märks nog mest om man vandrar själv. Nu pratade Johan och jag ganska mycket om allt möjligt, vilket var trevligt och berikande.

Vi passade på att stanna när vi kände för det, och ibland blev det ryggläge...mycket skönt i solen och värmen.

Blick bakåt, nedan bild.

På nedan bild ser man Ruohtes och alla topparna där. 

Johan och Gisuris.

Nedan en lite inzoomad bild på Gisuris.

Jag vid vattendraget nedanför Niják.

Johan spanar efter bra ställe att korsa denna strida ström.

Där blir det bra.

Nu syntes Àhkkámassivet tydligt.

Vi slog upp tälten nedanför Niják, och gick ned till en större pöl och badade.

Blick bakåt på nedan bild.

På nedan bild har vi Niják. 

Efter badet så hängde vi upp allt på tork. Vi tvättade kläderna också. Skönt med fräscha och rena kläder.

Om jag på något sätt ska kunna beskriva med hur nöjda vi var med dagen blir det svårt. Tänk att vandra i egen takt, pausa när man själv vill, uppleva allt detta tillsammans med en som man trivs tillsamman med...och ha kalasväder hela tiden. Ja, det där med vädret är bara lite extra plus...allt annat finns ju där ändå.

När tälten var uppsatta och vi hade badat...allt kändes bara magiskt bra. Det går inte att beskriva. Middag åt vi också, även denna dag.

Nedan ser man vår fina tältplats. Vi badade vid den större pölen.

Ljuset på Niják förändras hela tiden. Läckert.

Kvällsljus på Niják, nedan.

På nedan bild ser man hur det skuggas på ett läckert sätt. den här tiden på kvällen sitter jag bara och fascineras över hur allting förändras. Skuggorna, de långa skuggorna, ljuset, tystnaden...det är ett sådant lugn som infaller sig. Det är magiskt att vara i det. 

Nedan: Nu har solen gått ned bakom Gisuris.

Nedan: Niják igen...det sista ljuset.

På nedan bild ser man kvällens sista ljus åt det håll vi kom ifrån.

Jag vaknade på sennatten och var uppe och pinkade. Passade på att ta lite bilder då. Läckert ljus minsann. På nedan bild ser man hur ljuset faller på Gisuris. Det är ca 2 min mellan nedan två bilder.

På nedan bild ser man morgonens första ljus på Àhkkámassivet. Västtopparna och Dunneltoppen är i moln. Stortoppen, längst till höger är högst med sina 2011 möh. Bredvid finns Borgtoppen på 1961 möh. 

Denna vandringsdag var fantastisk, från det att vi startade vid Skárjá tills vi stannade nedanför Niják. Följande morgon skulle vi runda Àhkká.

Gonatt...eller, God morgon! Beror på hur man ser det.

Postat 2022-01-01 21:36 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Svarta Spetsen - en toppentur

För andra gången i mitt vandringsliv är Svarta spetsen på näthinnan. Första gången var runt 1990 när kompisen och jag vandrade från Gisuris till Kvikkjokk. Då hindrades vi av dimma den dagen vi skulle upp på toppen. Lite revanschsugen var jag nu.

Natten hade varit god och vi slöade inte på morgonen, utan gjorde oss i ordning efter frukost. Jag hade med mig den lilla dagsturssäcken som jag laddat med vatten, regnkläder, fleecetröja och energi i form av Runekakor. Vi räknade med att kunna gå upp och ned utan att behöva laga till varm mat, så vi tog inte med något kök.

Vår plan att gå upp på Svarta spetsen var enkel. Vi skulle följa höjdkurvan, nåja, och sakta dra oss uppåt så snart vi hade passerat toppen 1217 m. Vi skulle följa vattendraget upp mot toppen. Vattnet avvattnar den stora glaciären Mihkájegna.

Efter att vi startat atacken mot toppen tog jag en bild bakåt. Våra små tält är närmare Skárjá längre bort i bilden och syns inte. Nu är vi på väg uppåt...det känns bra.

En närmare inzoomning mot Skárjá visar hur vackert området är.

Vi fortsatte uppåt. En blick bakåt visar vattnet som rinner ned från Ålkatj, eller Oalgásj som det även står på kartan. 

"The only way is up" var en 80-talslåt, och det gällde nu också. Vi fortsatte uppåt. När det är gräs så är det ganska lättvandrat.

Efter gräs kommer grus. Ingen risk att få grus i dojan här inte. Det är stora rackare som gjorde att man gick långsamt och planerat.

Nedan två bilder som visar vyn åt sydost, och massivet man ser längst bort är Gådoktjåhkkå.

Åt sydväst är det mer bekanta vyer. Den lilla kullen närmast är den som vi "rundade" på väg upp, den som heter 1217. Bakom den, till höger, är Skárjátjåhkkå, och till vänster om 1217 är massivet Ruohtes, där man ser Guohper precis ovan Guophervágge. Det lite mer snötäckta, eller glaciärtäckta området allra längst till vänster är Ålkatj. 

Efter att ha gått uppåt i lite drygt två timmar såg vi Svarta spetsen, uppe bland molnen. Skulle vi se någonting när vi kommit upp? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det...fortsätta uppåt.

En halvtimme senare var molnen borta. Det såg lovande ut. Uppåt!

Återigen en blick bakåt. Fler toppar syntes åt sydost.

Det var stenigt nu, rejält stenigt.

En blick västerut var det en glaciär. Mihkájegna. Det är en rätt stor glaciär som krymper för varje år som går, tack vare att det generellt sett är varmare under året än tidigare.

På bilden nedan kan man se Buchttoppen och Sydtoppen, båda i moln.

Svarta spetsen var nu inom räckhåll, så det var bara att fortsätta.

Lite Runekaka med vy mot Skárjá kan inte vara fel.

Kan det vara Mihkátjåhkkå i moln?

På bilden nedan ser man glaciären Tjåggnårisjiegna och de topparna som är på andra sidan, vilka alla är över 1900 m.

Sarvatjåhkkå, längst bort i denna imponerande rad av toppar är över 1700 m hög.

En blick bakåt. Jag pekar mot våra tält vid Skárjá.

Bara en liten bit kvar till toppen. Det blev brantare...

Nästan uppe.

På toppen! Det ena toppröset syns.

Det är spektakulära vyer och de höga topparna nedan ser inte alls höga ut. De är ca 1440 m höga.

Massivet nedan är Máhtutjåhkkå till höger, som är 1653 möh.

På bilden nedan ser man den v-formade toppen som är Spijkka på 1982 m. Glaciären Tjåggnårisjiegna når nästan hela vägen upp till Spijkka.

Jag på toppen av Svarta spetsen.

Johan på Svarta spetsen.

Svarta spetsen består av två toppar. Jag gick över till den andra, ca 40 m bort, se nedan.

Bild mot den topp vi först var till, se nedan.

Det skulle bli regn, så vi började gå ned när vi sett oss nöjda.

På bilden nedan ser man mot Rapadalen, och Låddebákte synd tydligt mitt i bilden.

Låddebákte. Nedan bild,

På med regnkläder.

Det var omväxlande väder. Regn ibland och uppehåll ibland. Längre ned tog jag av mig regnbyxorna, annars skulle jag smälta av värmen.

Nästan nere vid Skárjá nu.

Där är tälten! Snart framme vid dem igen.

Jag kände mig ganska nöjd. Det var en bra dag och vi hade kommit upp på toppen av Svarta spetsen, och ner igen. Jag lade mig ned i tältet och tvärslocknade bums. Jag sov i 45 minuter, vilket var väldigt skönt och jag skrattade gott för mig själv när jag vaknade. Jag hade slocknat så snart jag lagt mig ned...det brukar aldrig hända.

Efter det lagade jag middag vilket Johan redan hade fixat till sig. Solen tittade fram och resten av kvällen var fin. Det var uppehåll.

Så, jag fick revansch på Svarta spetsen. Det var en riktigt bra dag. Ännu ett mål uppnått på vandringen: att komma upp på en topp i Sarek.

Vägen upp och ned blev enligt nedan.

Man kan prata om tur på olika sätt. Den tur vi har haft är nog kopplad till vädret. Det har varit bra väder på den här vandringen, och den är inte slut än. Det var bra att vi bestämt oss för att fortsätta till Änonjálmme och inte Saltoluokta. Det får bli Rapadalen en annan gång. Vi skulle inte hinna med det på denna vandring.

Nöjda med dagen och mätta och belåtna på alla sätt så gick vi och lade oss. Morgondagen skulle bjuda oss på Ruohtesvágge.

Gonatt!

Postat 2021-12-28 17:14 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Genom hela Álggavágge till Skárjá

Nu fortsätter äventyret i Sarek kan man säga om man vill! Men jag tänker inte så. Jag har upplevt ett stort äventyr ända sedan vi letade gas efter att vi landat i Bodö. Där började äventyret.

Vi vaknade tidigt och det var en strålande fin morgon vid Álggajávvre.

Utsikten tvärs över sjön var fin. Kvällen innan var det regn i luften och molnen låg riktigt lågt.

Tittade man in i Álggavágge såg det bara magiskt ut. Dit skulle vi. Men först frukost.

Solen värmde inte så mycket ännu, så här tidigt på morgonen, men den gjorde gott. Att vara här vid denna "heliga plats" (kanske man kan säga) gjorde gott.

Vi skulle vandra på norra sidan av Álggavágge och vidare in i Guohphervágge, för att avsluta dagen med att tälta vid Skárjá. 



Vandringen startade och det blev snabbt varmt.

Paus. Tröja av. Njuta lite...mer!

På bilden nedan kan man se att det var lite småkuperat. Stigen vi gick på försvann ibland. Det gjorde ingenting, för vi skulle ju bara följa dalgången.

Bilden nedan visar hur det såg ut om man tittade bakåt.

Tittade man framåt så var det bara spännande. Vad finns där framme?

Dags för lunch.

Till vänster om oss hade vi den mäktiga Härrábákte, 1700 m hög. Se nedan bild. Den var nästan 5 km lång och de tre topparnas höjd varierar inte så mycket utan ligger på mellan 1650 till 1711 möh. Det vore läckert med en kamvandring där uppe.

Vandringen gick vidare i Álggavágge.

Nedan är sista bilden bakåt där man ser Álggajávrre. Hejdå fina sjön!

Nu var blicken framåt. När skulle vi se de höga topparna? Stortoppen? Sydtoppen? Buchttoppen? Med flera...

Det var spännande.

Vi vandrade vidare och det dröjde ett tag innan vi kunde ana någonting där framme. Pulsen steg lite.

Det kändes bra att se topparna där framme. Vi skulle dit.

Är det inte Sadelberget man ser? Jo, det är det.

Bilden nedan är något inzoomad. Man ser de höga topparna i Sarek: Stortoppen, Sydtoppen, Buchttoppen med flera. Vi passerade en gräsmatta vars jämnhet skulle plats på vilken sunkig fotbollsarena som helst, ja inte på Camp Nou i alla fall.



Det var en läcker syn. Vi vandrade vidare.

Till höger om oss hade vi nu Áhkávágge. Den spetsiga toppen borde vara Skårvathåhkkå, och Axel Hambergs topp är den bakom till höger.

Vi hade vandrat ganska länge nu och var snart nere i Guophervágge.

En blick åt höger gav mig Axel Hambergs topp.

Tittade man istället åt det håll där de högsta topparna fanns så syntes de tydligt.

På bilden nedan borde det vara Stortoppen man ser, som är högst.

Vi började bli riktigt trötta nu. Såg fram mot att komma fram till Skárjá och smacka upp tälten på någon fin plats en bit från leden.

Det var ganska läckert att titta bakåt, se nedan. Därifrån kom vi.

Tittade vi mot Rapadalen (som inte syntes såklart) så var det väldigt många olika toppar mm åt de hållet. Vattendraget som fortsätter framåt, mot Rapadalen, heter Ráhphajåhkå, och vattnet som kommer från höger, som vi även vadade, heter Guopherjåhkå.

Snart framme där Guophervágge möter Ruothesvágge, Vi ska bara ned till Skárjá och inte gå många meter till.

Nere...nu till renvaktarstugan i Skárjá, sedan över bron.

Bron över Smájlajjåhkå.

Blick bakåt, se nedan. Nu skulle vi bara hitta en tältplats, sätta upp tälten och äta.

Dagens vandring var bra. Den var dock ganska jobbig. Vi var ganska trötta och det är märkligt tycker jag. Det var inte superlångt, men vi höll på att vandra ganska länge.

På kartan nedan ser man hur vi gick.

Efter att vi hade slagit upp tälten och lagat till och ätit middag så kändes det bättre. Vi pratade om dagen och planerade för kommande dag. Tanken var att vi skulle låta tälten stå där de är uppsatta och göra en dagstur upp på Svarta Spetsen.

Svarta Spetsen är en topp på 1843 möh. Det skulle bli en spännande dag.

Vi somnade mätta och trötta och skulle gå direkt efter frukost kommande dag.

Gonatt!

Postat 2021-12-28 09:57 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 14 Nästa Sista 

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook