Bloggar > thomasvandraren

thomasvandraren

Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

Muddus - fram till Nammavárre

Jag vaknade tidigt och bestämde mig genast att gå ut och se om jag kunde få några fina frostiga bilder. Det var friskt ute, men jag var varm efter en härlig natt i stugan.

Frostigt, javisst!

Mobilen ger inte naturen rättvisa, men så är det nu i alla fall. Fantastiskt att se att solen, trots den tidiga morgonen, orkar smälta bort frosten på de växter som nåddes av solen direkt. Jag gillar de här kontrasterna. Sol-skugga, frost-bortsmält.

Jag bestämde mig för att gå upp i fågeltornet igen och gick dit.

Morgonsolen är speciell. Mest för att den värmer gott, ger ett härligt ljus och att det oftast är lugnt och skönt då. Dagen vaknar.

Väl uppe tog jag lite bilder, spanade lite efter djur. Helst av allt skulle jag vilja se björn eller älg, men än så länge ingenting på den här vandringen. Jag gick ned efter ett bra tag. Frukosten skulle smaka bra nu.


Tornet är högt, men det är bara att ta ett steg i taget. Det är det värt, belöningen är stor.

Tillbaka till stugan var det frukost, och sedan packade vi ihop våra saker. Har man en hel stuga för sig själv kan man sprida ut sina prylar.

Återigen imponeras jag över standarden i stugorna. Laponia gör ett fint arbete som underhåller dem. 

Självklart städar vi så det är fint och rent efter oss.

Nu var det buff och långärmad som gällde. Skönt vandringsväder. Vi knatade på mot Mansonstugan.

Det var en hel del myrmark på bägge sidor om Muddusleden, men vi hade det torrt och bra. Det finns en del rullstensåsar i nationalparken, vilket är tydligt om man går igenom parken.

Bilden ovan visar hur stora myrmarkerna är, och många områden är otänkbara att gå på då det är blött, riktigt blött.

På bilden nedan ser man Sör-Stubba, som vi var uppe på tidigare under vandringen, när vi gick Rallarstigen. Efter det har vi gått obanat, via Arviddson stuga och hamnat på Muddusleden. Vi har haft det toppenbra, på alla sätt. Nu får man se sånt här, på så långt håll. Känns som om det är långt borta.

På tal om rullstensås, så ser man en sådan här nedan. Det är brant ned åt bägge sidorna, och Muddusleden går uppe på den.  Det är myrmark på bägge sidorna.
Snart kommer vi in i skogen, och närmar oss Mansonstugan.

Nedan det sista två bilderna av myren Luobbalaáhpne, som vi haft till höger om oss redan innan vi kom till Muttosluoppal.


Skogen. Tallar, granar, björkar. Gamla och unga. En del ligger ned, många står lutade mot andra. Lingon finns det, liksom tidigare, och jag äter dem. Det hör till, och jag undrar hur mycket jag ätit hittills.

Det är skönt att gå på leden, men lite hårdare är att gå obanat och just nu är det ok för fötterna.

Här nedan det sista blöta innan vi kom till stugan. Tänk att de spångat så mycket. Många meter är det totalt sett, som verkligen underlättar vandringen.

Odlingsgränsen? Ok...då är det så.

Mansonstugan välkomnade oss, och även här var vi ensamma. Vi tog en paus och tittade in i stugan.

Lite för tidigt för lunch, så vi gick vidare mot Nammavárre.

Det var en ganska härlig skog att gå i, småkuperat, upp och ned, lite charmigt om man gillar det. Våra ryggsäckar hade också blivit lättare vartefter vi åt av maten, så det var ingenting som direkt kändes tungt.

Det fanns ett par charmiga små tjärn, som ofta hade fin färgsättning på det omgivande gräset. Att det var höst var tydligt. Tänk att färger kan påverka ens känslor så mycket. Jag blir glad och fascinerad över alla variationer naturen bjuder på.

Jag har tagit en del svartvita bilder, och provar med den här nu.

Tack vädret...det var en toppenfin dag igen! Vi är bortskämda med bra väder på den här vandringen!

Det började närma sig lunchdags och vi bestämde oss för att stanna vid den utsiktspunkt som är längs med leden, nära toppen av Tjuorrevárre. Jag tyckte att bänkarna och bordet hade ett visst renoveringsbehov. Kanske bortom räddning till och med...

Liggunderlaget fungerar bra att sitta på. Lunchen smakade riktigt bra. Allt det hemmatorkade var riktigt bra och kompletterade någonting annat jag hade med mig. Hade jag en potatis- och purjolökssoppa med mig, så hade jag i den hemmatorkade potatisen och purjolöken. Sedan spetsade jag med snabbmakaroner eller linser, samt rapsolja. Ofta var jag mer än mätt, i alla fall till middagarna. Luncherna var lite enklare, men följde i princip samma koncept, med lite mindre måltider.

När vi i princip var klara med lunchen hörde vi ljud i luften. Vi tittade upp och spanade. Till slut kunde vi se att det var örnar högt ovanför oss. Vi såg två stycken.

Vi visste att det skulle finnas kungsörn i nationalparken, men att se dem så här var fantastiskt. De flög högt över oss, gled många kilometer och kom tillbaka.

Så hörde vi deras läte igen och såg att det var en tredje örn, mycket lägre ned. Vi trodde att det var ett par som flög högt där uppe och en annan helt fristående örn, och inte en unge som flög på en lägre höjd.

Det är inte så lätt att ta bilder på örnar med en mobil, men jag filmade en del och det blev skapligt.

Till slut, efter fler minuters uppvisning flög de iväg. Nöjda med det packade vi ihop och fortsatte vandringen. Vilket skådespel!

Träden, återigen träden, kan man prata mycket om. Vi funderade varför en del ser ut som de gör, som den nedan. Nästan som om den gett upp. 

Eller den nedan?

Det blir ganska intressanta diskussioner och självklart kommer vi fram till någonting som är rimligt. Men om det är rätt...bra fråga.

Spängerna vi gått på har haft lite olika kvalité, och ibland var det lutning på dem.

Vi passerade under hela vandringen många små vattendrag och en del var slingriga och tilltalande för både öga och själ. Att bara stanna upp, lyssna på vattnet som rinner, är riktigt rogivande.  

Svartvitt igen. Tre träd som jag ville föreviga, men kanske inte kan ge rättvisa. "De bara står där"...var min tanke när jag såg dem. 

Färger, myrens färger. Jag vet inte hur många gånger jag stannande och bara tittade, hänförd av det vackra.

Vi kom till slut fram till Nammavárre. Stugan ligger väldigt vackert vid sjön Ramsojávrre. Det var skönt att komma fram.

Muddusleden är på höger sida om sjön, så det var att gå runt sjön för att komma till stugan.

Det var en liten stuga, mycket charmig. Endast två bäddar.

Jag tycker om solnedgångar.  Ljuset som smeker trädtopparna, så varmt ljus. Vi hade ätit middag och jag gick ut och såg ljuset.

Vi gick på soljakt...kunde vi fånga det sista ljuset? Vi fick inte fri sikt, men en skön stund ute.

Nål och tråd, så bra att ha med sig. När blixtlåset gick sönder fick de gamla metoderna användas.

Återigen blev det riktigt mörkt, kvällen var inte så sen, men före kl 22 brukade vi ge upp om dagarna.

Dagens vandring hade flera höjdpunkter: Först och främst kungsörnarna som flög över oss. Så stora de var!
Sedan alla härliga färger överallt. Galet vackert.

Vi somnade nöjda och trötta även denna dag.

Gonatt!

Postat 2019-11-19 22:10 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Muddus - fram till Muttoslouppal

Natten i tältet var kall. Stjärnklart ger kalla nätter.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop tälten. Vi skulle fortsatta rakt söderut.


Nere vid sjön var det kallt, och vi fyllde på vatten i flaskorna innan vi fortsatte vandringen.

Nu hade vi klarat av allt svårt. Vi var upprymda och glada. Det är svårt att beskriva hur nöjda vi var. Att kunna vandra utan större svårigheter, att kunna navigera rakt på, utan att gå fel.  Det vore fel att säga att det inte beror på väl övervägda val, men också beslutsamhet i valen vi gjorde. Vi övervägde hela tiden för- och nackdelar med alternativen, och baserat på hur vandringen utvecklats så hade vi lärt oss vilka egenskaper myrmarkerna hade. Vädret hade också varit på vår sida. Inte speciellt mycket regn. Mulet väder är bra väder. Mössa på ibland.

Nu fortsatte vi vandringen söderut, och siktade på de fornlämningar som skulle finnas i närheten. Vi hittade dem inte. Fastän vi letade en stund kunde vi inte hitta dem. Kan bero på att vi inte riktigt visste vad vi letade efter.

Innan vi skulle gå rakt österut skulle vi gå mer åt sydost. Vi bestämde oss för att räkna steg, var för sig. Vi gick på kompasskurs och räknade och räknade. Då vi tar olika långa kliv var det intressant att se att det skiljde flera hundra steg mellan oss när vi väl stannade och bestämde oss för att gå rakt österut.

Bränder har Muddus nationalpark regelbundet drabbats av. Bilden nedan visar hur det kunde se ut. Vi såg många rester av bränder, i alla fall om man tittade på träden. 

Vandringen vidare mot Muddusleden gick vidare. Jag nämnde tidigt i den här berättelsen att vi handlat ost. Både hårdost och halloumi. Hårdosten har vi ätit av vid de fikapauser vi haft på eftermiddagarna. Ganska najs att ha en hel hårdost att stycka upp och dagligen ta en bit av. Pga temperaturen håller den sig fräsch också. Inga svettiga ostar här inte!

Halloumin hade vi inte ätit upp än...det har inte varit läge ännu.

Vi har sett så många träd. Jag måste erkänna att jag har blivit mer och mer fascinerad av träd och skog. Jag kan stanna upp  vid ett träd som ligger ned, och fundera på varför den har fallit omkull, när det hände, och se om det finns någonting omkring som kan ge ledtrådar till svar på mina funderingar.

Ett skruvat träd som legat på marken ett tag syns på bilden nedan.

Vi såg flera skruvade träd och började prata om skorstenar som hade skruvade plåtar högst upp. Kul att kunna vrida och vända på argument varför det ser ut som det gör.

Nu började vi närma oss vattendraget Muttusädno, men var inte riktigt framme ännu. Det var väldigt lätt vandring nu. Vi hade medvetet valt att gå mot Muddusleden så att vi skulle ansluta till den strax söder om bron.

Nu kom vi fram till leden.

Jag kände en lättnad och var samtidigt förväntansfull, för nu skulle vi få uppleva någonting helt nytt: Muddusleden.

Det var på något sätt ett accepterande av att vi var tvungna att vara i civilisationen igen. Vi skulle möta människor igen. Jag har ingenting emot andra som vandrar, men den stillhet och lugn vi haft...det har varit magiskt.

En sak vi funderat på innan vi påbörjade vandringen var om det skulle vara fullt vid de stugor som vi skulle komma till. Det  anordnades i Göteborg en internationell konferens om turism, och en av upplevelserna som deltagarna skulle kunna välja, som extragrej, var att gå på Muddusleden och uppleva nationalparken.

Vi hade inte grottat ned oss i detta, men visste inte om det skulle vara andra människor vid Muttosluoppal, som vi var på väg till. 

Hur som helst så var stigen en stig, och mina fötter gillar skog mer än stig. Jag hoppades på att de inte skulle slå bakut nu. Vi knatade vidare på stigen och kom till Muttosädno. Det är det vattendrag som leder vattnet från Muttosjávrre till Stora Luleälven, med andra ord ett stort vattendrag.

Bron var stabil, och det var tydligt att det var byggt för att hålla. Kul att se sådant hantverk, för det är det ju.

Vi såg på kartan att vattnet en bit norrut delade på sig, så vi tog av oss ryggsäckarna och gick en liten bit norrut för att se hur det såg ut. Bilden nedan visar platsen där de två delningarna går ihop igen. Rakt fram på bilden kommer det ena vattnet, och från höger kommer det andra.

Det är rätt skönt att kunna göra sådana här små avstickare och gå och titta på någonting. Så kravlöst. Ytterst stimulerande. Så snackar vi lite om varför det ser ut som det gör...snillen spekulerar...

Väl tillbaka till bron satte vi på oss ryggsäckarna igen och såg ganska många dunkar. Vi tänkte att det var vattendunkar som kanske samerna använde, eller några som paddlar. Vi gick till dunkarna. Väl framme vid dem såg vi att det var impregneringsmedel/färg till bron. Så de hade legat där ett tag, okänt hur länge. 

Vandringen mot Muttosluoppal fortsatte. Vi visste att vi skulle gå på kanten av den stora myren Luobbalaáhpe, med sjön Oarjep Muttosluopal till vänster om oss.

Det var mycket myrmark, många spänger, en del var imponerande långa.

När vi började närma oss stugan gick vi på spänger som var riktigt risiga. Men nu var det inte långt kvar. Vi var lite lunchsugna också...

Nu var det nära. Vi hade gått längs med sjön en bra bit. Till slut dök stiggreningen upp och vi gick åt vänster och kom fram till stugan.

Vi hade kommit till Muttosluoppal. Bird paradise.

Stugan, eller området vi kom till, var tomt. Vi hade skojat om att det var fullt med tält här. Men det var tomt. På vägen hit, strax efter bron hade vi sett en kvinna, som vi senare fick reda på var arkeolog, men vi pratade inte med henne då hon gick obanat, en bit från stigen.

Stugan var med våra mått mätt gigantisk, många bäddar. Då kan man bre ut sig, eller hur?

Köket hade gasspis och det fanns en kamin. Vi åt lunch.

Efter lunchen var vi nyfikna på fågelskådartornet vi läst om. Vi klädde på oss och gick den korta biten till tornet.

Det blåste en del och var inte alltför varmt. Någonting som vi båda tycker är jobbigt är höjder, men vi gick upp. Väl uppe i tornet blåste det en del.

Bilden nedan visar sjön Nuortap Muttosluoppal. Det vattendrag man ser i den vänstra delen av bilden är ett vattendrag från sjön Muttosjávrre.

Vi stannade ganska länge där uppe, tog bilder, läste i den liggare som fanns inne i det rum som fanns högst upp. I rummet var det lugnt, och man kan stå och spana efter fåglar och andra djur i lugn och ro. Vi läste om folk som hade övernattat där uppe.

Vi såg inga djur alls, men hörde plaskljud i vattnet, trots att det blåste en del.

Vi gick till slut ned. Ned till vattnet i närheten. Där var det delvis lä, och vi kunde se att fiskarna plaskade i vattnet. Det var det vi hade hört uppe i tornet.

Så lugnt och skönt nere vid vattnet. Att bara vara...underbart.

Till slut gick vi tillbaka till stugan och gjorde i ordning våra saker, tog det lugnt.

Kvällen kom. Vi åt middag, pratade om fortsättningen. Vi skulle fortsätta leden medurs. Någonting som lockade var ravinerna Måskogårsså och självklart Muddusfallet. Men det var ett tag dit...en dag i taget.

Även i denna stuga fanns det belysning.Nyttigt os som man drar i sig.

Nöjda med dagens vandring somnade vi i den varma stugan som kaminen värmt upp. Allt var torrt, vi var mätta.

Morgondagen skulle erbjuda storslagen fågelupplevelse, men det visste vi inte då.

Gonatt!

Postat 2019-11-15 22:37 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Muddus - klafsa på myren

Natten i Arvidssons stuga var varm och skön. Ganska rogivande att vara helt ensamma. Vi kollade i liggaren på bordet och kunde konstatera att det inte varit så många här under året. Det är lite synd, för det är möjligt att ta sig till stugan genom att gå obanat genom skog, över myrmark ibland.

Det som kanske avskräcker är att man inte går på en upptrampad led som är välmarkerad. Navigeringen var inte så svår, det fanns saker att förhålla sig till för att hålla reda på var man var. Navigeringen var dock avgörande för att inte villa bort sig själv. När jag var hemma hade jag laddat med en kartsnutt i mobilen, om det var så att vi skulle kolla var vi var någonstans. Medans vi gick kollade jag vid några tillfällen att vi var på rätt plats. Appen ViewRanger heter appen, bra för detta ändamål.

Jag vaknade först, steg upp och ville fånga dagen, i alla fall uppleva ljuset. Solen var redan en bit upp, så det var inte så tidigt egentligen.

Det hade varit en kylig natt och frosten var kvar.

Efter att ha stillat min hunger på upplevelser var ögat nöjd, dags att att stilla hungern i magen. Dagen innan hade jag plockat lingon. Nu skulle det bli havregrynsgröt med mycket lingon. Smaskens!

Medans vi år frukost berättade Johan att han trodde att vi inte behövde gå tillbaka speciellt långt för att kunna fortsätta söderut, mot Muttosluoppal. Om det inte funkade så var inte det hela världen, då blev det bara lite längre att gå. Men vi trodde att myrmarken skulle fungera att gå på. Sedan fanns det också en del grönare områden, där man nästan "garanterat" kunde gå. 

Planen var att gå enligt nedan.

Vi åt frukost, packade ryggsäckarna och städade stugan. Sedan stängde vi till den och började gå. Det var en väldigt fin morgon.

Den första frågan vi ställde oss medans vi gick var om man skulle kunna passera utloppet till sjön. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Man kunde gå torrskodd på stenarna. Det var troligen lågt vatten. Vilken bra start på dagen!

Nu var det kompasskurs ett tag tills vi kom till andra sidan skogen. Där skulle det vara myrmark, några områden med träd där det troligen var lite torrare.

Vi såg en liten skogsdunge som vi siktade på när vi kom fram till myren. Man fick passa sig var man satte ned fötterna, men det var oftast bara att traska på.

Ibland var det för blött. Då fick man gå runt. Ibland var det riktig gungfly...där hoppade man inte, utan backade försiktigt och gick runt det partiet.

Det var ganska jobbigt bitvis. Är man bra på höga knälyft har man en fördel här. Det blev många stopp, där man bara stod och hämtade andan. Men man äter inte upp elefanten hel, utan i bitar.

Till slut hade vi kommit över. Vi hade sett på kartan att det skulle finnas ett renstängsel.

Det var inga problem att ta sig över stängslet då det hade lagt sig ned för att vila på flera ställen.

Vi gick upp en bit i skogen för att ta en liten paus, nöjda med att ha kommit över.

På kartan såg vi att det troligen var enklast att följa stängslet år sydost, eller följa skogsbrynet i alla fall.

Vi knatade på och bilden nedan är en blick bakåt. Man ser Sör-Stubba lite till höger om bildens mitt. Där uppe var vi för några dagar sedan.

Det började bli dags för lunch. Nu var vi vid den del som på kartan heter Vuosmagarggo, en liten bit upp i skogen. Det var inte så lätt att hitta rinnande vatten här, så vi tog vatten där det fanns vatten. Lunchpausen satt bra, vi var lite trötta.

Nu var det kompasskurs igen, vi siktade att komma till Gähppohuornnasj. Det fanns en sjö där vi kanske kunde tälta.

Vi kom igenom skogen och siktade rakt söderut. Nu fanns det ett par grönare områden i allt det blöta. Vi fortsatt ut över myren.

På tal om myrmark. Det fanns en hel del små myrstackar på myrarna. Här syns en. 

Myrarna har jag inte skrivit om så mycket. De myrar som finns här är strängmyrar, där man alltså kan gå på de strängar som finns. Ibland fick man backa och gå någon annan väg. Det kände som att det var bottenlöst ibland, så ett steg i taget var det som gällde. Jag trampade igen, nåja, kanske flera gånger, dock inte så att stöveln fylldes med vatten.

Vi såg att det fanns träd som saknade bark.

Vi hade läst att björnarna vässar klorna på träden. En närmare koll på träden visade också att det fanns flera rivmärken som var parallella. Tydliga märken efter klor. Intressant och fascinerande. Vi hade spanat efter både älg och björn, men inte lyckats se dem.

En del märken var väldigt högt upp på trädstammarna.

Det vore kul att se björn.

Vi traskade på och kom över myren. Nu skulle vi gå mellan de två höjderna för att komma till sjön. Gränsen mellan blå myrmark och brun myrmark på kartan var ganska tydlig. Den blå är riktigt blöt. Vi väntade på gränsen mellan den blå och bruna när vi plötsligt var framme vid sjön. Det var lite överraskande. Vi hade traskat på och pratat. Vi var framme.

Nu skulle tälten upp. Att det var en fågelsjö var det ingen tvekan om. Många olika fjädrar fanns vid sjön.

Det skulle bli en kall natt, det var tydligt. Vi lagade till middag, och gjorde en brasa, hade släckvatten bredvid naturligtvis. Stövlar och strumpor torkades, så gott det gick.

Det skulle bli fullmåne. Lampan i Johans tält lyste tydligt.

Vi hade värmeljus och jag hade en liten pannlampa, medans Johan hade en lampa som kunde hängas upp.

Natten var riktigt kall. Jag frös igen. Hade på mig allt jag hade.

Dagen hade varit riktigt bra igen. Vi hade gått obanat från Arvidssons stuga till den delen av nationalparken som låg nordväst om Muddusleden. I morgon skulle vi komma ut på leden. Spännande!

Gonatt!

Postat 2019-10-29 14:26 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Muddus - Arvidssons stuga, check!

Den fjärde vandringsdagen var målet att komma fram till Arvidssons stuga. Vi konstaterade tidigare att det är stor skillnad på att gå på en led eller stig, mot att gå obanat i skog. På en led eller stig är det inte så noga med att hålla koll på navigeringen. "Följer vi stigen kommer vi till ett vattendrag där vi kan fylla på vatten", tänkte vi ungefär. Ganska enkelt. Bara att gå.

Natten hade varit kall. Jag hade ett tunt liggunderlag under mitt uppblåsbara liggunderlag, samt en dunsovsäck. Jag hade på mig allt jag hade, ändå vaknade jag flera gånger på natten av att jag frös. När jag blir kall blir jag kissnödig, inte alls konstigt då det är kroppens sätt att hantera kylan, eller rättare sagt hjärnans sätt. Nåja, mellan pinkpauserna sov jag.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop var vi redo igen!

I skogen, och ibland på myren, var det viktigt att hålla en vettig kompasskurs. Så det blev en liten bit i taget. Johan var förste navigatör. 

Vi fick bekräftat att det finns stora djur i skogen. Vi såg spår efter både björn och älg, ibland såg de ut att inte vara så gamla.

Det såg ut som om ovan spår var av järv. Kanske det. Svårt att ge bilden rättvisa.

På bilden nedan ser man hur det ser ut i skogen när vi gick åt sydöst och närmade oss Arvidssons stuga. Vår plan var att gå längs med kanten i skogen, precis söder om det som var mer blöt myrmark, tills vi kom till den landtunga som skulle ta oss närmare stugan. 

Skogen var ganska svårframkomlig ibland och man fick passa sig var man satte ned fötterna. 

Bilden nedan visar en kortare passage över myrmark.

Bilden ovan visar ett av flera spår vi såg. Svårtolkat.

På bilden nedan ser man den härliga naturen. Det var rogivande att ta sig fram, och även om det var lite stökigt ibland så var det mjukt. Inte stenar och klippblock som det kan vara i de västra fjällområdena i landet.

Lunchpaus. Alla pauserna var väldigt sköna. Vi resonerade om hur långt vi hade gått och hur långt vi hade kvar. Vi åt i lugn och ro, och jag diskade alltid ur kokkärlet efteråt. Nåja, torka ur med lite mossa fungerade bra.

Bilden ovan...ja...underbart!

Ibland skrämde vi upp någon fågel. Det var helt omöjligt att kunna hinna ta en bild av den. Tjäder, orre eller järpe? Ja, säg det.

Nu började det att hetta till. Vi visste att vi hade två vattendrag som vi skulle bli tvungna att passera. Vi visste inte om det skulle vara möjligt, men skam den som ger sig. Först över en myrmark, där det första vattendraget skulle vara.

Ett vattendrag är inga speciella utmaningar i normala fall, men nu var marken mjuk, gräset högt och det var lite för långt för att kunna kliva över. Så vi tog av oss ryggsäckarna, gick åt varsitt håll för att hitta en plats där vi kunde ta oss över på ett enkelt sätt. Det var riktigt djupt, så det lockade inte att gå över i vattnet.

Vi hittade en bra plats där vi bestämde oss för att skicka över ryggsäckarna först. Sagt och gjort, ryggsäckarna först, sedan vi själva, och tack vare träd så kunde vi ta tag i dem på andra sidan och få hjälp över.

Karta och kompass. När vi gick genom en längre sträcka i  skogen konstaterade vi att vi drev ca 50 m på en ca 500 m lång sträcka. Det gjorde ingenting, då vi omgående kunde konstatera det. Men, att ha koll är viktigt, speciellt när det är lätt att villa bort sig själv om man inte har koll på hur snabbt man går i skogen. Vi höll koll på höjder, myrmarker, vattendrag, mindre sjöar, vilket gjorde att vi hade koll på var vi var.

Att ta ut en kompasskurs i skogen var enkelt och våra två kompasser kunde visa åt olika håll ibland. Intressant konstaterade vi, men vi hade hela tiden koll på var vi var. Jag provade att logga sträckan i skogen med min klocka, men det var ganska meningslöst. Å andra sidan hade jag en inställning som gjorde att den skulle söka efter satelliter ganska sällan...ja, vad gör man inte för att spara batteri i klockan.

För övrigt loggade jag ingenting med klockan. Alla bilder har ju en stämpel på när bilderna är tagna, så jag kan lätt jämföra bilderna med kartan (så länge jag minns var bilden togs).

Vi passerade det andra vattendraget också, och där var det nära att det blev ett ofrivilligt bad. Lite spänning piggar upp.

Till slut kom vi ned till Muttosjavvre, till den delen av sjön som ligger mest nordväst. Längst ned på bilden, till vänster, ligger Arvidssons stuga. Vi såg den knappt.

Nu var vi riktigt nära.

Där var den!

Arvidssons stuga...som vi längtat. Vi tog av oss ryggsäckarna och kände oss nöjda.

Vi öppnade upp och gick in. Jag hade bestämt mig för att bada. Det skulle bli skönt att få tvätta av sig. Efter det skulle det bli kaffe...

En lite sträng land gick ut i sjön, men det var lättare att gå i på ett annat ställe.

Av med kläderna, på med foppatofflorna, fram med handduk och schampo/tvål. Jag klev i och konstaterade att det var friskt i vattnet. Underlaget var mjukt och sög fast foppatofflorna. Jag kämpade och kom lite längre ut, där botten sög tag i foppatofflorna. Botten hade bestämt sig. You shall not pass!

Efter lite vinglande kände jag att den ena toffeln var kvar i dyn, rejält nedtrampad. Den andra lyckade jag behålla på foten, men drog av hälremmen.

Hur smart var det att gå i vattnet med foppatofflorna på fötterna? Ja, jag kunde konstatera att det stod 1-0 till sjön i alla fall.

Jag tvättade av mig och gick upp. Johan badade också.

Efter det var det kaffe. Kaffet kokades inne i stugan. Arvidsson stuga hade en gasolspis och en vedkamin. Riktigt lyxigt. Två sängar med filtar. Det är Laponia som har hand om denna stuga. Det fann t.om. ett torrdass. Det kostar 150 kr/natt att sova i de stugor som Laponia har. De övriga stugorna är de längs Muddusleden.

Efter att vi gjort i ordning i stugan var det skönt att bara vara. Jag hade ätit lingon varje dag och bestämde mig för att plocka lingon till morgongröten. Det fanns en del att läsa i stugan, bland annat en tidning där det fanns ett reportage om Muddus nationalpark. Jag återkommer om reportaget senare.

Kvällen var jättefin och vi njöt av att ha kommit till Arvidssons stuga. Vi funderade på hur vi skulle gå nu. Muddusleden hade vi tänkt oss. Navigering med karta och kompass fungerade bra. Vi hade lärt oss en del om hur myrarna är, tolkade dem bättre och bättre ju mer vi gick på dem.

Middag, kaffe...livet kunde inte bli bättre.

Eftersom det finns älg och björn i trakterna tänkte jag att vi skulle ut i skymningen och spana lite. Sagt och gjort.

Att stå och glo...ja, jo...det är lugnt och rogivande. Vi hörde ingenting och såg inga djur. Vi gick tillbaka efter ett tag.

Muttosjavvre, en lång sjö i nationalparken. Det var en väldigt vacker solnedgång. Det är alltid speciellt att uppleva en solnedgång när man är på en vacker plats. 

I stugan fanns en lampa vi tände, som osade en del, så jag vet inte hur nyttigt det är egentligen.

Planerna för morgondagen. Vi hade en plan att fortsätta till Muttosluopal, hur vi skulle gå. Vi hade under dagen konstaterat att det går att gå på vissa av myrarna, medans andra var helt uteslutna att gå på.

Att vara vid Arvidssons stuga, och att kunna gå dit obanat, med karta och kompass...helt underbart. Jag var mer än nöjd.

Det var en bra dag. 

Natten kom. Dags att avsluta...

Gonatt!

Postat 2019-10-27 21:58 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Muddus - into the bush

Dagen D var här. Nu skulle vi bege oss obanat in i nationalparken.

Innan dess var de såklart frukost.

Min frukost består av havregrynsgröt som jag har spetsat med russin, gula och vanliga. Sedan har jag salt såklart, viktigt att tillföra kroppen. Jag har i torrmjölkspulver direkt i gröten...funkar fint.

Sedan två rågmackor med tubpålägg, och kaffe. Sedan är jag redo för dagen.

Det man ser på bilden ovan är köket. Själv sitter jag i vardagsrummet. Sitthöjd i ett tält är så skönt. Alla gramjägare som har en kondom att ligga i avundas jag inte.

Det gröna liggunderlaget håller på att isolera kokkärlet medans gröten blir klar, tar bara ett par min. Jag kokar upp allt, och sveper in det i ett urklippt liggunderlag. Så får det grytmysa ett par minuter. Funkar lika bra med någonting som ska koka 10 minuter...eller mer. Bästa tipset för att spara gas. Jag har tryck ned två runda plattor av liggunderlag på locket av kokkärlet...det syns inte.

Fjädern på bilden ovan fanns utanför tälten när vi vaknade och klev ur. Spännande. Har inte kollat vilken fågel den tillhör.

Vi packade ihop och fortsatte söderut. Efter att vi hade gått en liten bit kom vi till en mer öppen plats och kunde se Sör-Stubba. Där uppe var vi dagen innan.

Vi traskade på. En sak som Muddus nationalpark råkat ut för är bränder. Det fanns spår av bränder på många ställen, och spåren kan se ut som på bilderna nedan.

För en annan, som älskar att vara ute i naturen, är det rena och vackra som man upplever, det man kommer ihåg. Hur kan någonting som ett bränt träd vara vackert kan man fråga sig?

För mig handlar det om att se helheten. Skogsbränder inträffar, så är det bara.

Vi traskade vidare på Rallarstigen, klev ur nationalparken en sista gång. Bakom oss låg nu de högre topparna, Sör-Stubba och fjället Oarjemus Stubba.

Längs med stigen, eller egentligen bredvid, låg en tall. Det fanns många träd som tagit den sista vilan. Bilden nedan är tagen rakt mot stammen, och man ser rotsystemet. Den som kan någonting om tallar vet att det har ett spjut som går rakt ned i stammens riktning. Så, en bild på rotsystemet...

Ibland ser man rester av någonting och man undrar vad det var. På bilden nedan ser man resterna av en ren. Det fanns renhår en bit bort. Naturen ger och naturen tar.

Spänger fanns det längs med stigen, en del riktigt gamla. Kul att se dem. Ibland fanns det flera generationer av rester av spänger att titta på. Jättefascinerande tycker jag.

Vi lunchade vid ett av vindskydden, och det här var ganska nära där vi skulle vika av från stigen, och gå obanat mot Arvidssons stuga. 

Vi hade gått drygt 30 km på stigen när vi vek av från den. Nu började det helt okända. Vi såg att det fanns en stig, eller spår efter en fyrhjuling som gick åt rätt håll, det håll Johan pekar åt. Vi gick ditåt. Karta och kompas var det som gällde nu.

Vi hade ju landmärken att gå efter, men karta och kompass var med oss hela tiden.

Till vänster om oss var det myrmark, till höger skog. Ibland var det lättare att gå nere på myrmarken och ibland var det lättare att gå i skogen, så vi varierade på var vi gick. Det viktigaste var att veta var vi var.

Bilden ovan visar hur det såg ut framåt. Här kunde man gå.

Bilden nedan visar hur det kunde se ut. Ganska lätt att gå, MEN alla steg behövde planeras. Bottenlösa blöthål fanns.

På nedan bild ser man någonting riktigt bra. En paus. Ska inte underskattas. kunde bli både kort och lång. Så bra när man inte har bråttom.

Det är stor skillnad på att gå på en stig och att gå obanat. Vi konstaterade redan tidigare på dagen att vi inte skulle hinna till Arvidssons stuga denna dag. Så vi planerade att slå upp tältet en bit upp i skogen, nära någon vattendrag.

Sagt och gjort. Testa att det var plant...sedan upp med tält.

Längst ned på bilden ovan ser man björnspillning. Hej björn! Trodde inte vi skulle se någon tyvärr.

Kväll. Vi åt mat, och gjorde oss i ordning för natten.

Vi hade köpt värmeljus i Gällivare. De kom väl till pass. Både för att driva bort lite fukt, ge värme och ljus.

Den här dagen var riktigt bra. Det gick att gå med karta och kompass mot Arvidssons stuga. Vi kom en bit, och trodde att vi skulle komma lite längre, men allt tar tid, och vi hade inte bråttom.

Om någon är nyfiken på var vi är så kommer kartor i senare inlägg. Nu övernattar vi i skogen efter att ha passerat söder om sjön 414 möh som heter Sjnjuktjajavrasj samt de två vattendrag efter sjön. Vi tältar nära det andra vattendraget.

Dagen därpå...då kommer vi fram till Arvidssons stuga.

Gonatt!

Postat 2019-10-25 23:41 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 Nästa Sista 

 

Logga in

Tips!