Bloggar > thomasvandraren

thomasvandraren

Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

14 september – en något grå dag

Vi vaknade tidigt och kunde konstatera att det inte regnade, och att det var en grå dag.

Efter frukost och ihoppackning av tält så fortsatte vi vandringen. Vi hade förberett oss för lunchpausen genom att lossa innertälten från yttertälten och ha yttertälten lätt åtkomliga för att snabbt kunna sätta upp dem som skydd under lunchen.

Regnmoln och dimma var över oss. Regnskydd på ryggsäck och regnbyxor på. Jag hade ett par nya handskar med GoreTex, och de skulle få bekänna färg under dagen.

Det regnade när vi fortsatte vandringen. Vi visste att det skulle regna.

Riktningen var nordväst och vi traskade på. Det var småkuperat och härliga färger igen, eller rättare sagt så fortsatte de härliga höstfärgerna.

Färgerna kan jag prata mycket om. Ibland var det en enskild färg över ett större eller mindre område, vilket var härligt att se. På en del ställen hade de olika områdena grupperat ihop  sig, så det kunde vara klickar med bara rött, och en bit ifrån var det ett område som var orange, och precis bredvid kunde det vara grönt. De rosa områdena var lite sällsyntare…vete tusan vad de växterna heter.



Regnet rann längs jackan ärmar och tack vare att jag hade stavar så rann det in längs underarmarna. Det var bara att sträcka armarna nedåt och hälla ur vattnet. Mysigt…

Handskarna blev blöta av regnet och man kunde krama ur dem och se vattnet rinna. GoreTex-membranet gjorde i alla fall att vinden inte kylde så mycket. Regnet kom bakifrån oss som tur var. Hellre det än rakt framifrån.

Efter ett tag började det att gå uppåt. Det var inte för brant, utan helt ok att gå utan att bli alltför trött. Det var lite trist att inte se topparna runt omkring oss, och man kunde bara ana någonting en bit fram. Sikten var stundtals ganska dålig, men vi visste ju vart vi skulle och vi hade en karta och höll kursen med kompass.

På tal om kompass så funderade vi lite på varför våra kompasser visade olika ibland. Jag anade att det var pga stenarnas påverkan på kompassnålen. Flyttade man sig någon meter kunde den peka åt ett helt annat håll, vilket gjorde att vi stämde av med varandra ibland. Huvudsaken var att vi inte gick åt fel håll i alla fall.

Vi såg lite renar och de är fantastiskt snabba när de sätter fart.

Det blåste och regnade. Jag kan inte säga att det var varmt. Stannade man så blev man ganska snabbt nedkyld. Jag hade kängor på fötterna denna dag, för att få bättre stabilitet. Jag hade haft fritidsskorna på mig annars, men inte nu. Kängorna värmer mer också…kan man lugnt säga. Barfota i fritidsskorna ger inte så varma fötter. Fast jag har inte upplevt att fötterna varit för kalla.

Vi började planera för lunch. Var skulle vi stanna till någonstans? Det var i alla fall tvunget att vara lite platt, så mycket hade vi bestämt.

Vi traskade på och såg en plats där vi tänkte stanna till. Det såg helt ok ut. Vi stannade, tog av oss ryggsäckarna, tog fram yttertälten och satte upp dem. Sedan snabbt in under tältduken.

Om man sätter upp ett yttertält när det regnar och blåser, och inte är jättevarmt ute så blir man kall om händerna. Hela jag var kall. Jag huttrade och skakade. Jag bestämde mig för att ta av mig jackan och tröjan, och även t-shirten. Sedan satte jag på mig dunjackan.

Hela jag skakade av köld. När jag satte fram händerna framför mig var det som att se något surrealistiskt. Händerna skakade så att det var komiskt. Jag försökte slappna av i överkroppen, men det gick sådär.

Jag gjorde iordning lunchen och kunde konstatera att det var riktigt skönt att slippa undan vinden och regnet. Maten var varm och god, även om jag inte kunde känna att den värmde mig direkt. Jag visste att det skulle göra gott.

När vi hade ätit så kändes det lite bättre och jag frös inte riktigt lika mycket. Vi ropade till varandra genom tältdukarna och kollade hur vi låg till med maten.

Diskningen av kokkärlet blev sådär…jag torkade ur med den mossa som fanns inne i tältet. Det fick duga, och packade ihop köket.

Sedan bytte jag om till mina lätt fuktiga kläder igen och klev ut i regnet och vinden. Packade ihop yttertältet och frös igen. Vinden kyler ganska bra när det regnar. Det var inte så många plusgrader ute.

När vi hade packat ihop allt så började vi vandra igen. Det kändes rätt bra att röra på sig igen efter lunchen. Vi hade Tjade till höger om oss och Alep Suorgge till vänster om oss. Naturligtvis såg vi inte mycket av dem, då de var omringade av regntunga moln. Ja, allt över typ 850 m höjd var i moln.

Maten gjorde oss gott och det var riktigt bra att ha fyllt på med energi.

Vi traskade på och njöt av landskapet. Det gick uppåt och allt kändes bra. Kramade ur vantarna regelbundet. Det rann ur dem…

Jag hade kollat på kartan tidigare och sett att det fanns två mäktiga raviner, eller dalgångar, som vi skulle ha till höger om oss. Det var Lulep Gäjnogårsså och Alep Gäjnogårsså. Vissa saker ser man inte pga moln. Sikten framåt var dålig. Det var helt omöjligt att sikta på någon topp för att gå åt ett specifikt håll.

Efter ett tags vandring sade Johan att vinden hade vridit sig. Jag hade också noterat att det blåste mer norrifrån nu. Vi hade haft regn och vind i ryggen fram till nu. Egentligen hade vinden sakta vridit sig och nu hade vi den i ansiktet, lite från sidan.

Vi stannade till och konstaterade att vi hade en ravin framför oss. Vi gick fram till den och jag seda till Johan att jag trodde att det var en av de två som vi skulle ha till höger om oss. Det var bra att jag hade studerat kartan innan. Jag var helt övertygad om att det var Lulep Gäjnogårsså vi hade framför oss.

Det var inte vinden som hade vridit sig, utan vi själva som hade dragit oss mer och mer till höger, och till slut börjat gå norrut, ja till och lite åt nordost.

Man känner sig lite osmart om man tror att vinden vrider sig så fort. Vi hade ändå traskat på ett tag med vinden och regnet i ansiktet. Allt kändes ju bra…så vi traskade på.

Nåja, nu var vi vid Lulep Gäjnogårsså och kände oss lite snopna. Vi skyllde på kompasserna…det måste vara deras fel. Nä, så var det inte. Ingen skada skedd och nu visste vi var vi var. Det hade varit svårt att navigera i regnet när sikten var dålig. Det spelade egentligen ingen roll. Vi hade inte haft koll på riktningen helt enkelt.

Nu skulle vi ta oss nedåt och vi gick ned där vi tänkte att det var enkelt att ta sig ner. Det var ganska brant ner. Vi siktade in oss på andra sidan och letade efter att bra ställe att ta oss över vattendraget.

Vi hittade att bra ställe och trippade över på de stenar som fanns. Sedan upp i en av de mindre branta partier där vattnet rann ner.

Väl uppe, rejält varma igen så fortsatte vi enligt den nya kompasskursen. Nu skulle vi ha koll på det här.

Vi hade på kartan sett att det fanns en renflyttningsled och vi tänkte att den kanske man kan följa om det är enkelt att göra det. Renarna brukar ju göra ganska rejäla stigar. Så tänkte vi.

Renflyttningsleden skulle gå i riktning mot Saltoluokta. Perfekt tänkte vi. Det var en nödplan, som vi inte funderat på så mycket. Helst skulle vi vilja se alla topparna, alla höjderna…alla vidderna.

Nu såg vi moln, och upplevde regn. Vi sade till oss själva att det vore fint att komma tillbaka hit och uppleva allting när det är fint väder. Dessutom kanske göra en vandring till Aktse och knata upp på Skierffe. Allt det låg inte så långt borta. Ulldevisduottar kommer att f en chans till.

Vi gick enligt kompasskursen och kom fram till en metallstolpe med en reflex på. Det borde vara renflyttningsleden. Vi såg andra stolpar och såg att de var i rätt riktning. Det borde vara renflyttningsleden. Nästan så man kunde stoppa undan kompassen nu. Nästan i alla fall.

Renflyttningsleden gick över vattendrag och sjöar. Vi antog att det antagligen var vinter när renarna flyttades, i alla fall när de skulle över en sjö.

Vi traskade på ett tag och kände att det var dags att hitta en bra plats att slå upp tälten på för natten. Vi kom till en bra plats mellan Báldoajvve och Nuortap Báldoajvve. Där fick det bli.

Det är märkligt hur snabbt det blir mörkt när det är grått ute. Vi slog upp tälten och det hade börjat att skymma. Klockan var inte så mycket.

Återigen var det skönt att krypa in i tältet. Minns jag rätt så var det Johan som gick ned till vattendraget och fyllde på vatten till middag och lunch.

Väl inne i tältet med allting så klädde jag av mig precis allting, allt det blöta. Jag var lite kall kan man säga.

Jag hade lyxat till det på den här vandringen och hade tre omgångar underkläder, dvs strumpor, kalsonger och t-shirts. Den tredje omgången var egentligen till för resan hem, och lite extra om det skulle behövas. Nu var det dags att ta på sig det, merinounderstället och dunjackan. Jag brukade ha raggsockor på fötterna, oftast utan strumpor, i sovsäcken. Så även denna gång.

Jag hade bestämt mig för att sätta på mig allt det blöta dagen därpå, även om jag inte såg fram mot det Jag visste att jag inte skulle frysa när jag väl vandrade, även om det regnade.

Får man av det blöta och kan sätta på lite torrt blir man varm och då slappnar man av och jag kände värmen komma tillbaka. Ljuvligt skönt. Bara sitta och ta det lite lugnt är ganska skönt.

Middag fixades inne i tältet. Kaffe på maten smakade riktigt bra, som vanligt.

Värme driver bort fukt…det är en gammal regel. Alltså provade jag att ha värmeljus i kängorna.

Det fungerade inte. Jag hade bestämt mig för att inte torka kläder på kroppen under kvällen och natten. Om det skulle regna dagen därpå så skulle jag troligen ändå bli blöt på något sätt.

Kvällen gick och vi hade under dagen pratat om att inte ha en andra regnnatt på kalfjället, vilket skulle betyda att vi skulle komma fram till Saltoluokta under morgondagen. Eller, kanske skulle komma fram. Det beror ju på hur långt vi skulle komma att vandra.

Det var rätt så skönt att krypa ned i sovsäcken. Jag var torr och blev varm. Jag tror jag somnade rätt så fort.

Det var en bra dag och mycket skratt trots vädret. Vi kunde skratta lite åt oss själva också angående att vi fick regnet i ansiktet tidigare under dagen.

Dagens sträcka blev 15,6 km

Sist men inte minst:, temperaturen.


Gonatt!

Postat 2022-11-24 21:42 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

13 september – in i Ulldevisduottar

Natten var återigen riktigt bra och vi var utsövda. Gårdagen var aningen krävande, och dagen innan hade vi gått långt. Det kändes som om natten gav en riktigt bra återhämtning, kanske för att vi somnade tidigt.

Det som var dagens plan var att vi skulle gå till bron över Gáldesjåhkå, och sedan skulle det inte vara långt till kalfjället. Om man lyfter blicken lite och tittar på en karta över Ultevisområdet i stort ser man att det finns ett par broar vilka är oerhört viktiga för att man ska kunna ta sig över ett par större vattendrag. Vi hade bara en sådan bro framför oss, och den siktade vi nu in oss på.

Hur som helst så var vi ”ungefär” där vi tänkt oss vara om vi följt den ursprungliga planen. Ganska skönt att ha en sådan frihetsgrad och inte vara bunden till en viss specifik färdväg.

Nattens tältplats hade varit perfekt: hyfsat plant och nära rinnande vatten. Efter frukost och efter att vi packat ihop allting så fortsatte vi vandringen. Regnet hade slutat för länge sedan och det var grått. Gråväder spelar oss ingen roll, och gråvädret gör att det är en sak som blir på ett annat sätt, och det är att navigeringen blir mer med karta och kompass än när man kan navigera genom att se toppar och dalar på ett tydligt sätt. Både navigationsförmågan och fantasin sätts på prov, vilket är lite spännande. Hur pass rätt kommer man att kunna gå när man inte ser så mycket?

Systemkameran var nedpackad och det var min ”regnmobil” som fick tjänstgöra denna dag. Powerbanken har laddat systemkameran, regnmobilen och den med simkort i. Jepp, jag har möjlighet att ta bilder på tre sätt. Fast den med simkort i har en riktigt dålig kamera, och jag har resehandlingar i den, och surfar med den vilket är det primära syftet med den.

Mobilen jag hade tänkt att använda denna dag, eller även denna dag, är en Samsung Galaxt S10e. Det är en mobil från en tidigare anställning, och jag gillar att den är lite mindre. Den mobiltelefon jag gillat mest är den Sony Xperia XZ Compact som nu är pensionerad. De hade allt en mobil behövde, och så var den liten också.

Enligt väderprognosen skulle det börja regna senare under dagen. Vi fortsatte uppåt och i kompassens riktning.

Barrträden hade inte försvunnit helt, men det blev färre av dem ju högre upp vi kom.

Vi lunchade ganska tidigt igen, eller ganska normal lunchtid. Stiger man upp tidigt lunchar man tidigt.

Färgerna i fjällen är fantastiska, och det gråa kan inte ta bort skönheten och det man upplever. Jag var glad och sög in allt jag såg.

Den småkuperade terrängen bjöd på såväl blöthål som torrare partier. Stundtals jobbigt, och ändå härligt.

Vi kom till en uttorkad sjö, och när vi kom närmare såg vi spår efter djur i den. Vi började genast försöka gissa vilka djuren var.

Varg, björn och järv kunde vi snabbt konstatera.

Eller, så var det inte. Vi såg bara ett par tassavtryck, och vi kom inte fram till vad det kunde ha varit för djur. Annars var det välkända spår.

Det var inte så enkelt att navigera när det var så småkuperat hela tiden, och vi konstaterade att vi gissade lite var vi var. Det spelade egentligen inte så stor roll var vi var, då vi skulle till bron. Förr eller senare skulle vi komma fram till den.

Vi såg olika typer av områden, och det var härliga färger hela tiden, i det gråa.

På tal om kuperat så var det verkligen det. Ned i en ravin och upp på andra sidan. Brant och utmanande. Man fick verkligen ta ett steg i taget. Jag var glad att jag hade stavar med mig.

Ett område var fullt av enbuskar, och vi gick slalom mellan dem.

Ibland var det bara skönt att sitta lutad mot en stenen stund och njuta av allt,

Vi såg en sjö framför oss, som Johan kallade banansjön, pga dess bananform.

Då visste vi exakt var vi var någonstans, och det var lite mer åt sydväst än vad vi trodde. Vi skulle ha hållit lite mer ostlig kurs.

Vi vände om och gick mot bron.

När vi närmade oss bron och tittade norrut var det en härlig syn. De färger som lyste upp allting framför oss…svårt att beskriva vad man känner. Naturen är mäktig. Här var vi mitt ute i vildmarken och kunde se och uppleva allt det härliga.

Dånet från vattnet, detta dån…hörs så väl. Mäktigt. Vatten som forsar fram.

Vi kom fram till bron.

Stålkonstruktionen var i bra skick, och vi var glada att bron var där den skulle vara. Jag tänkte ett kort ögonblick att jag inte kollat upp om bron fanns där, eller om den var bortplockad. En liten lättnad kände jag när jag såg den. Jag brukar kolla sådant, men tänkte inte på det inför vandringen.

Planen nu var att hitta en bra plats att slå upp tälten på. Vi gick uppåt en bit och traskade på en liten bit. Här fanns det ofta platser för ett tält, men inte så ofta bra platser för två tält bredvid eller nära varandra. Vi letade lite och hittade till slut ett bra ställe som var hyfsat platt, nära ett vattendrag.

Vi slog upp tälten och förberedde oss för kvällen. Middag lagades och vi pratade om hur dagen hade varit. En grå dag var till ända och vi hade ännu en gång upplevt moder natur och variationen i landskap. Ultevis levererar verkligen. Det var så härligt.

Vi hade vandrat 12,6 km och var nöjda med det. Nu hade vi faktiskt kommit till Ulldevisduottar. Regnet kom vid 17-tiden...

Höjdmässigt blev det uppåt en del, dock inte som dagen innan.

Gonatt!

Postat 2022-11-22 21:32 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

12 september – Ultevis fjällurskogs naturreservat

Natten var bra, och för första gången sedan vi började vandra hade jag inte jackan på sovsäcken över benen pga kylan. Denna dag skulle vi fortsätta mot kalfjället, och vi hade under gårdagen kommit in i Ultevis fjällurskogs naturreservat.

Efter frukost packade vi ihop allting och fortsatte vandringen längs stigen. Det var bara en kort sträcka till renstängslet och det vattendrag som skulle vara den plats där vi skulle ändra riktning och börja gå på kompass igen.

Efter bara ett par minuters vandring såg vi en stuga en liten bit bort. Vi gick fram till den och eftersom den var olåst så tittade jag in i den. Det var en stuga som användes, och det fanns kamin och madrasser. Den var välisolerad. Stugan var inte markerad på kartan.

Renstängslet på kartan fanns i verkligheten inte där den var markerad. Vi stötte på den tidigare än vi trodde, och den verkade inte vara så gammal. Jag antar att stängsel kan vara knepigt att uppdatera på en karta.

Vi kom strax fram till bäcken Áhpagisjåhkå där vi fyllde på vatten.

Från denna plats tog vi båda två en kompasskurs som siktade mot bron över Gáldejåhkå. Vi skulle nu gå uppåt och igenom den ibland ganska svårframkomliga skogen. Vi var i Ultevis fjällurskogs naturreservat och det var spännande. Allt var fortfarande nytt för oss och vi upplevde allting för första gången.

n

Vi skulle gå uppåt och igenom skogen för att komma ut i den glesare fjällbjörkskogen och senare ut på kalfjället. Det visste vi.

Jag upplevde att det var skaplig fart uppåt, och vi stannade när vi kände att en paus vore bra. Under vandringen i skogen så stämde vi av kompasskurserna med varandra ibland. Det är bra om man är två som är överens om kursen.

Lunchen tänkte vi ta lite tidigare denna dag. Det har ibland blivit lite sent, och nu bestämde vi för att äta vid vanlig lunchtid.

Skogen var ibland besvärlig att gå i, med luriga hål, stenar, mjuk mossa, träda att kliva över eller gå runt. Ansträngande vandring är nog rätt beskrivning.

Vi såg spår efter såväl älg som björn, och fåglar skrämde vi upp. Jag förstår att de trivs här. Det är urskog och verkligen vilt. Tjäder var det nog gott om överallt här.

Har nalle käkat myror i den här stacken?

Kanske älgens garnityr?

Vi såg inga större djur, men de lär garanterat ha sett oss. Vi pratade lite om vad man skulle göra eller ha med sig för saker om man kom hit en annan gång, i syfte att utforska denna härliga och vilda urskog. Det vill säga, komma till fjällurskogen för att knata runt i urskogen, spana efter björn, älg och annat kul. Ligga still, och ha ett basläger som man utgår ifrån för olika dagutflykter.

För min del var svaret enkelt: Varma kläder.

Ja, jag skulle såklart ha med mig liggunderlag och termos, så att jag kan ligga på spaning en hel dag, men det viktigaste är nog kläder efter väder, och då varma kläder. På nätterna har jag haft på mig allt jag tagit med mig. Jackan har jag på benen, dock inte denna natt.

Jag har inte snålat med kläder, utan använt allt jag haft med mig. Jag har inte fryst, och anser att jag lyckats med klädplaneringen denna gång. Det känns bra, för då vet jag att jag inte burit med mig för mycket kläder i onödan.

Jag skulle även ha stövlar om jag skulle vara här ett tag. Blöthålen är lömska och det finns myrmark och annat kul. Stövlar är helt rätt.

Vi fortsatte uppåt i det fina vädret och det började bli dags för lunch.

Eftersom det var kalasväder så tog vi fram våra sovsäckar och lät dem vädras i solen medan vi fixade lunch.

Vila medan maten gottar sig.

Efter lunchen fortsatte vi uppåt och siktade mot fjällbjörkskogen, vilket vi skulle komma till när vi kommit upp ytterligare i höjd. Sedan skulle det bli kalfjäll.

Det var ett härlig område att vandra i. Ren vildmark. Ultevis fjällurskogs naturreservat. Stundtals ganska ansträngande att vandra i, och vi stannade till ibland och vilade. Ståpaus var vanligaste pausen.

Vad kan detta vara?

Jag är så tacksam för att jag får uppleva det här området. Det här är lyx. Tänk att det här finns i Sverige. En dold pärla. Fjällurskog.

Vi kom till slut upp på lite planare mark, och hade kommit in i fjällbjörkskogen. Barrträden hade vi lämnat bakom oss. Jag hade för mig att man brukar göra det på ca 700 möh och när jag kollade karta så var vi kanske på 650 möh. Det varierar såklart var denna gräns är, och nu var vi i Ultevis fjällurskogs naturreservat.

Vi slog upp tälten och hade haft en fin, och än ansträngande dag.

Det började precis regna när jag var klar med tältet, så det vara bara att krypa in i tältet.


Nu hade vi bara en liten bit kvar till det riktiga kalfjället, Uldevisduottar. Dit skulle vi nå kommande dag.

Efter middag och kaffe så blev det en tidig kväll. Vi var trötta och nöjda.

Dagens härliga vandring genom skogen blev 9 km.

Gonatt!

Postat 2022-11-19 23:15 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

11 september – reviderad plan och asfalt

Återigen en skön natt, uppehåll, och vi vaknar upp till en fin morgon. Vi hade pratat om att vi inte vill missa båten i Saltoluokta den 17 september, och därför funderat på vår vandringshastighet. Det vore dumt att missa båten, och sedan bussen på grund av dålig planering.

Det vi hade diskuterat var om vi skulle gå ned till vägen igen, samma väg som vi redan traskat en bit på, när vi lämnade Porjus. Tanken var i så fall att följa vägen mot Ålloluokta, och i höjd med Gárddevárre ta stigen mot Máksjonjálmme, och gå till renstängslet där. Från renstängslet skulle det vara enkelt att gå västerut till Ulldevisduottar. En helt ok plan.

Visserligen skulle det bli en del asfalt, men alternativet och den ursprungliga planen var att vi skulle gå direkt upp i Ultevis fjällurskogs naturreservat mot Ulldevisduottar från där vi var nu. Det skulle kanske funka, om vi hade bra fart på benen i skogen. Vi ansåg i alla fall att det var ganska bra att kunna revidera planen, när känslan var att vi var lite väl långsamma i den utmanande terräng vi upplevt. Skog är en sak, och myrmark är en sak. Olika vandringshastigheter.

Efter frukost och efter att vi packat ihop allt gick vi vidare. Vi hade bestämt oss att gå ned till vägen. Vi kom på en stig, återigen en stig med markeringar.

Stigen gick lite åt mer åt höger än vi tänkt oss, i alla fall nedåt mot älven. Vi hade tagit en kompasskurs när vi började dagens vandring, och nu verkade stigen gå lite väl mycket tillbaka mot Porjus.

Vi tänkte inte gå det hållet som vi nu var på väg, och stigen svängde vänster som tur var och förde oss ned till vägen. Det var ändå lättare att följa stigen än att gå obanat i skogen, så den lilla ”omvägen” kunde vi leva med.

Jag bytte från mina enkla skor till kängorna. Nu skulle det vara torrt, och fötterna skulle få bra stöd. Sedan traskade vi vidare.

Det var en så härlig dag. Solen sken och vi skulle nu gå på asfalt, vilket vi egentligen inte hade planerat. Obanat är bäst, leder är näst bäst, asfalt i sista hand. Nu var det asfalt som gällde.

Det var enkelt att gå på vägen och på höger sida fanns hus, och platserna hade namn. Kanske familjenamn. Det var inte så många hus vi såg tillsammans.

Det hände inte så mycket nu, mer än att vi gick på vägen.

När vi gått en stund såg vi ett perfekt ställe att stanna till på. Dags för en paus.

Vi stannade till och hade en längre paus vid Stora Lulevatten. Så härligt när man kan njuta av solvärmen.

Det finns olika typer av pauser och jag uppskattar dem alla. Om man går i ansträngande terräng, såsom uppför ett berg, på en sugande myr eller i riktigt stökig skog brukar jag stanna till och bara stå ett tag. Ståpaus. Det ger fin återhämtning, på ganska kort tid.

Sedan finns varianterna där man tar av sig ryggsäcken, med allt ifrån att bara stå och sträcka på sig lite, till att sätta sig ned, kanske till och med lägga sig ned. Om pausen är så pass lång att det är värt att ta av sig det man har på fötterna ska man naturligtvis göra det.

Det fina med att ta av sig på fötterna är att man kan damma av strumporna och lufta dem. Damma av? Ja, det finns alltid hudavlagringar, salt efter svett och kanske annat i strumpan. Det är rätt bra att damma av dem och även vända dem även ut och in när man gör det. Det är också ett bra tillfälle att kolla hur fötterna mår. Behöver de smörjas in, kanske en tejpbit eller skavsårsplåster? Mina fötter brukar oftast bara behöva lite luftning. Kanske en tejpbit ibland, dock ganska sällan.

Jag brukar ta ur sulorna och jag har även pelottsulor. Skor och sulor får lufttorka. Är det soligt får solen göra sitt.

När det är dags att vandra vidare mår fötterna bra och skorna har fått sig en genomgång också.

En ganska viktig sak när det gäller pauser är att inte börja frysa under pausen. Jag brukar sätta på mig min tunna dunjacka om pausen är längre än ”en kort paus”, speciellt om det är lite kyligt i luften.

Denna dag var det inte kyligt, i alla fall inte nu.

Vi gick vidare på vägen efter pausen.

Vi började efter att tag närma oss den plats på vägen där stigen skulle ta oss vidare i skogen. Vi skulle följa en stig som troligen var välanvänd, med tanke på att den leder till ett samhälle.

Det första vi såg på stigen var en skylt som tydligt varnade och informerade om att det var älgjakt. Vi tänkte att vi syns och att vi går på stigen. Jägarna känner till stigen och skulle kunna tänka sig att någon går på den. Så borde det vara. Vi kände oss trygga i alla fall när vi gick in på stigen.

Vi gick på stigen som verkligen var välanvänd. Spår efter fyrhjulingar syntes tydligt.

På en högre punkt kunde vi se lite längre fram, och berg syntes en bit bort. Det var svårt att avgöra vad bergen och topparna hette, och vi stannade inte heller för att kolla in detta närmare på en karta.

Vi fortsatte på stigen och stannade efter ett tag för att fixa lunch, vid ett större vattendrag.

Efter lunch fortsatte vi på stigen. Där man inte kört med fyrhjuling var stigen inte så välanvänd. Det mest imponerande var att det var spänger att gå på, i princip längs hela stigen. Spängerna var i varierande skick skulle man kunna säga. Fyrhjulingsspåren vek av ibland och kom tillbaka.


Eftersom vi aldrig varit med om att det är spänger längs hela sträckan diskuterade vi hur detta hade finansierats. Vi kom fram till att det troligen var via bidrag, eller så var det någon med gott om pengar.

På ett ställe där det var lite tätare skog såg vi att det låg tre stockar parallellt bredvid varandra. Vi funderade lite på det och såg även en stock tvärs över två av de parallella. Min första tanke var att de hade dessa tre för att lägga det avverkade timret på dem, så att de inte hade direkt markkontakt. De som bodde i området för länge sedan. Det var tydligt att detta hade skett för länge sedan. Jag blir nyfiken och undrar när denna verksamhet var aktiv.

Åter till spängerna, dessa välbyggda spänger, var verkligen inte väl använda ”på senare tid”. Det var snårigt, de var överväxta och ibland väl gömda.

På ett par ställen var det mer byggda träbroar.

Om man inte går på spängerna så tar man väl sig fram på något annat sätt, och fyrhjulingar hade man använt. Det syntes tydligt. Vi pratade också om att man kanske åkte båt. Ja, inte för att ta sig fram längs stigen, även om vi såg en båttrailer som använts som ”fundament” vid en bäck. Denna trailer hade kanske gjort sitt som trailer…kanske. Det blev ingen bild på detta spektakel.


Vi kom fram till en mer öppen yta, där det fanns byggnader som verkade övergivna. Det var ängsmark, och det fanns ett hus som delvis var nedbrunnen.



Det var en bra plats att stanna till vid, och det fanns rinnande vatten i närheten. Vi slog upp tälten, då vi vandrat längre än vi trodde när vi startade på morgonen. Det var en bra dagsetapp.

Middag lagade vi till och åt.



Efter middagen gick vi ned till älven för att se hur det såg ut.





Det blev kväll och vi var nöjda med dagen.

Dagens sträcka blev 19,1 km enligt loggning, men pga soppatorsk i mätande enhet, en Gamin Edge 530, så saknades det någon kilometer.


Gonatt!

Postat 2022-11-13 13:14 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

10 september - Easy Elsie och urskog, del 2

Efter att ha sett Lancasterbombaren Easy Elsie och läst om dess sista färd vid rastplatsen ställde vi nu in siktet på Ulldevisduottar.
Vi startade dagens vandring ungefär vid den svarta punkten som markerats på kartan. Det var inte så långt till vraket.

En sak som var bra var att vi skulle åt nordväst. Det var bara att välja hur vi skulle gå, vilka sjöar vi skulle runda och vilja berg vi skulle runda. Kollar man på en karta ser man att det finns några toppar söder om Ulldevisduottar som heter Alep Áhpagis, Gasska Áhpagis och Lulemus Áhpagis. De tänkte vi passera på deras östra sida. Annars skulle det nog bli för stökigt och blött, om vi skulle dra oss mer västerut.

Jag hade fram tills nu använt mig av Calazos karta över Muddus/Sjaunja. På ena sidan är det Muddus i skala 1:50 000 och på den andra sidan är det över Sjaunja i skala 1:100 000. Sjaunjakartan visar en del av både Ultevis fjällurskogs naturreservat och Ulldevisduottar.

Kartmässigt var det ett stort svart hål mellan denna karta och Calazos karta över Sareks nationalpark. Därför hade vi fixat egna kartor över det svarta hålet. Nu skulle de kartorna få bekänna färg.

Kartorna var i papper, skulle tåla lite väder. Vi trodde att de troligen skulle bli lite nötta där man vek kartan, men det skulle nog inte bli ett problem. Vi såg att det var en skillnad i vilka detaljer man kunde se på kartan i skala 1:50 000 mot den andra vi hade i skala 1:100 000. Det var främst hur man hade ritat ut var det var blockterräng respektive svårframkomligt ”grönt”, kanske vide mm.

En annan grej som var lite anmärkningsvärd var att det var samma ekvidistans på höjdkurvorna trots att det var olika skalor på dem. Vi hade skalat av all ”onödig” information, såsom teckenförklaring och annat, för att få kartorna så rena som möjligt. Vi skalade i beställningen av kartorna även bort koordinaterna och rutnätet vilket kanske var att ta i…men kartan blev ren och fin. Norr var i alla fall uppåt, och vi kunde navigera med kompass, och vi skulle nordväst. Vad kunde gå fel?

Vi fortsatte vandringen åt nordväst, efter att främst ha konsulterat kartan 1:50 000-delskartan.

Lite skog i början.

Det var ganska enkelt att vandra där det var myrmark. Lite blött, egentligen ganska blött. Jag hade mina enklare fritidsskor på mig och blev såklart blöt om fötterna. Mina kängor ville jag inte blöta ner, då de hade hål i sig och garanterat skulle bli blöta om jag plaskade på myrarna med dem på fötterna.

Tanken var att vi skulle vandra mot bron över Gáldesjåhka, för att ta oss in i Ulldevisduottar. Det var en bra bit bort, och vi siktade lite lagom åt det hållet. När man som vi vandrar obanat över stock och sten, i snårig skog, på grästuvor på myrarna och i riktigt svårframkomlig terräng så är hastigheten stundtals låg. Vi var medvetna om det och konstaterade att så var fallet i skogen här.

Därför hade vi redan dagen innan börjat fundera på en plan B när det gällde att ta sig fram lite snabbare. Nu får man inte missförstå det här. När jag vandrar så är upplevelsen allt och det får ta den tid det tar. Jag är inte en person som ska ta sig från punkt A till punkt B så fort som möjligt.

Tiden för att ”prestera” är sedan länge förbi. Numera vill jag uppleva området jag är i, med allting runtomkring mig närvarande. Skogen är närvarande. Jag är närvarande. Jag ser en parallell till begreppet skogsbad, där man upplever skogen med öppna sinnen. I somras var jag i Jämtlandsfjällen och fick mig ett fjällbad, där tiden inte var en faktor, utan upplevelsen var allt. Det var en härlig upplevelse som jag ska skriva om lite senare.

Men nu var vi i närheten av Ultevis fjällurskogs naturreservat, traskade på myrmark, stökade oss fram i snårig skog och hade det underbart. Om vi inte hade tränat, utan hade haft dålig kondition hade det här bara varit utmattande. Nu visste vi vad det handlade om och hade förberett oss. Det var såklart jobbigt, men på en helt ok nivå. Om man blir ofokuserad, trampar snett eller fattar dåliga beslut angående att ta sig runt eller över en besvärlig sak, kanske det är dags för en paus.

Då både Johan och jag har varit med i upplevelser där man är i gång länge så är vi extremt medvetna om att man inte är så smart när man är tom på energi eller har sömnbrist. Vi är bra på att vara positiva, se möjligheter, se framåt. Som idrottare är det en nyckelfaktor för att lyckas.

Ett exempel på något utöver det vanliga kanske är att traska över myrmark. Vad vet jag. Kul och utmanande, jobbigt om det är sugande blött. Ibland ganska ok torrt.

Om någon skulle säga att vi skulle ta oss ett antal höjdmeter i extremt svårframkomlig terräng skulle vi analysera utmaningen för att hitta rimliga sätt att genomföra det. Vi ser möjligheter, förminskar inte utmaningen och analyserar riskerna. Jag påstår att vi är erfarna. Det är kanske det jag vill säga, och tankarna till forna tiders äventyrare ligger nära. När vi är ute och upplever någonting nytt så känner vi oss som äventyrare. I en skog, på ett fjäll. Med en ryggsäck på 20 kg på ryggen klarar vi oss också i två veckor utan att handla, även om det var lite extra lyxigt att luncha och fika i Porjus. Det var en del av upplevelsen som vi hade planerat för.

Lunchpausen blev i en skog där vi hade en bra paus, vilket man kan se på bilden. Medan maten gottar till sig kan man sträcka på sig lite.

När man stannar till och inte gör några ljud dröjer det inte länge innan det knakar runt omkring en. Vi ville se lite djur, gärna björn...på lite håll.

De vanligaste djuren vi stötte på var tjäder som vi skrämde bort. De flaxade iväg efter att ha legat kvar så länge de vågat. Fina djur, men omöjliga att hinna fånga på bild.

Vi hade bestämt att vi skulle stanna för natten vid bäcken Sávgesjåhkå. Då skulle vi ha gått lagom långt denna dag. Vi ville alltid stanna för natten vid en bäck eller vattendrag eftersom man behöver vatten till mat och hygien.

Så gick vi vidare och passerade sjön Njágákjávrre på vår högra sida. Det var ganska enkelt att gå på kanten av myrmarkerna, ibland i myrarna. På myrarna var det faktiskt enkelt att gå.

Ibland stöter man på någonting spännande, som i alla fall jag vill utforska lite mer. Oftast finns det inte så mycket information på den platsen där man stöter på det där lilla extra under vandringen.

Vi följde något spår, och killgissningen blev att detta var ett skoterspår.

Det var dåligt med markeringar för övrigt, men på en del ställen såg det ut att vara ”mer öppet”, som att man tänkte sig att det var själva skoterleden. På ett ställe såg vi märken på ett träd. Dags att gnugga geniknölarna igen. När gjordes detta märke? Vem eller vilka gjorde detta?

Otroligt intressant att hitta sådana spår mitt i ingenstans. Det betyder att det var en betydande färdväg någon gång.

I skogen såg vi en stig och märken igen.

Vilka? När?

Vi traskade på. Skog, myrmark...ganska mysigt.

På bilden nedan ser man att mina byxor behöver lite sömnadshjälp. Jag hade med nål och tråd, så det skulle jag fixa.

Nu var det eftermiddag och vi traskade fortfarande i myrmark ibland, nåja, kanske mest myrmark. Även om det funkar att gå i blöta skor så är det inte jättevarmt. Jag frös inte, men kan heller inte säga att man kunde steka ägg på fötterna. Jag skulle kalla dem kalla.

Det var dags att ta sista biten till bäcken nu, och hitta en torr plats att slå upp tälten på.

Det var lite småstökigt att ta sig fram sista biten. Luriga blöthål, Lätt att trampa ned i dem. Bäcken hade delat upp sig i flera delar, och man kunde se att det rann vatten i dessa blöthål. Marken var nog ganska underminerad, och vi gick försiktigt på det som var ok att gå på.

Så hittade vi en fin torr plats, där vi satte upp tälten. Skönt att vara framme.

Det blev en brasa också, och vi torkade skor, strumpor mm. 

Dagens sträcka blev 9,9 km.

Gonatt!

Postat 2022-10-31 19:44 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 17 Nästa Sista 

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!