29 juli - Västra Bunnerstöten

Jag blåste aldrig upp liggunderlaget inför natten. Det funkade rätt bra ändå. När jag vaknade, strax före kl 04.30 så var allt lugnt. Jag stack ut huvudet och mötte den tidiga morgonen. Synen var härlig. Jag var tvungen att gå ut och möta detta.

Den här stillheten man möter på morgonen kan inte beskrivas på något annat sätt än att det är speciellt. Jag upplever en närhet med naturen som är väldigt speciell.

Det vanliga brukar vara att man vaknar på natten, och ska ut och pinka, och så tänker man att "man borde haft kameran med sig...och varit mer påklädd". så brukar det vara.

Nu vet jag inte vad jag hade på mig, men jag var ute ganska länge och tog en del bilder. Mobilen hade jag vett att ta med mig ut.

Det såg ut att bli en riktigt fin dag och jag såg fram mot att gå upp på Västra Bunnerstöten. Jag visste inte hur lång tid allting skulle ta, och min plan var att starta tidigt.

Jag hade en idé om hur jag skulle gå uppåt i grytan för att komma upp och undvika de mer vertikala partierna. Brant skulle det säkert vara, dock hanterbart föreställde jag mig.

Efter att ha varit ute länge gick jag tillbaka till tältet.

Det var dags för en tidig frukost.

Strax innan kl 07.30 var jag i väg. Jag hade med mig en liten dagsryggsäck där jag hade med mig vatten, energi, något förstärkningsplagg och regnkläder. Lunch tänkte jag äta när jag var nere igen.

Jag hade bestämt mig för att gå upp i grytan genom att börja på vänster sida, sedan gå över på höger sida och sedan gå tillbaka på vänster sida sista biten.

På ett par ställen var det så brant att jag var tvungen att låta händerna få hjälpa till. Annars så höll de i stavarna och jag hade hittat ett behagligt tempo som jag höll hela vägen upp i grytan. Självklart gick det långsammare ibland, men med pigga ben var detta inga problem alls.

Så var jag uppe.

Jag såg nya saker, bort mot Helags och annat som även var närmare.

Det man ser närmast är det sista av Västra Bunnerstöten,  och direkt bakom är Tjallingklumpen. Helags och Sylarna är längst bort.

Det var så skönt att vara ovanför grytan. Nu var det inte långt till toppen.

Jag bestämde mig för att gå ganska rakt på upp på toppen 1547 m.

På toppen var det ett toppröse. Jag bestämde mig för att ta en paus här. Vädret kunde jag inte klaga på.

Jag funderade på hur jag skulle göra nu. Den högsta toppen var en bit bort, och den låg på 1555 möh, väster om denna topp.

Jag började med att spana in den toppen jag var på nu och gick även lite norrut för att få bättre vy norrut, och kunna ta bilder åt det hållet.

Innan jag gick norrut för att spana i mer åt det hållet tog jag bild mot Helags mm. Väldigt vackert med topparna tripp, trapp, trull. Här ser man lite mer, jämför med tidigare bild. Ovan ser man närmast den delen av Västra Bunnerstöten som är närmast där jag står. Det är rätt nära. Direkt bakom är Tjallingklumpen och bakom den, lite till vänster är fjället Gåsen. Bergsmassivet längre bort är Helags.

Jag zoomade in mot Snasahögarna och från vänster till höger ser man Getryggen, Tväråklumparna och Snasahögarna med Storsnasen längst till höger.

Norrut från toppen 1547 gick jag kanske 100 m, kanske lite mer.

Jag såg Södra och Norra Bunnersjön, och bakom dem låg Ånnsjön, till höger i bild. Det finns även ett vattendrag uppe till vänster i nedan bild, och det är Sönner-Rensjön och Norder-Rensjön, där Slåttfjället och Västra Middagsfjället syns bakom, dock långt bort.

Tillbaka till att spana mer norrut, fast lite mer åt nordost. Då såg jag, se nedan, en topp jag sett förut. Östra Bunnerstöten. Ja, inte bara den. Det var lite annat också att titta på.

Något utzoomat ser man på bilden nedan Västra Bunnertjärnen, till höger i bilden.

Så gick jag tillbaka och började gå på 1555-toppen. Det började med jag fick gå lite nedåt.

Västra Bunnertjärnen var en långsmal tjärn, som lockade mig, dock inte på denna vandring.

Det var ganska läckert att gå upp på 1555-toppen, och jag njöt av att kunna se så mycket.


Här ser man Södra Bunnersjön och direkt bakom den är Norra Bunnersjön. Det större blå, uppe till höger är Ännsjön. Det man ser allra längst bort i mitten av bilden är Sönner-Rensjön och Norder-Rensjön, och bakom det är Middagsfjällen

På toppen var det någon typ av mast som såg att ha fått lite väder på sig. Den var trasig.

Utsikten från toppen var verkligen toppen. Jag rörde mig på toppen för att kunna se så mycket som möjligt.

Vy mot Getryggen och nedanför kanske man kan ana Storulvåns fjällstation.

Det är svårt att beskriva hur det känns att vara helt själv uppe på toppen. Jag njöt för fulla drag.

Jag blickade tillbaka mot den första toppen jag kom upp på, 1547. Jag hade ett snöfält framför mig och det var superbrant ner på min högra sida, ner i Tjallingdalen. Jag gick inte ut på snön för att spana ner. 

Jag funderade på om jag skulle gå tillbaka till 1547-toppen och sedan ner till tältet. Det fanns en liten tanke om att luncha, packa ihop och vandra tillbaka mot Vålådalen. Ju kortare att vandra per dag de två sista dagarna desto bättre.

Jag började gå tillbaka mot den lite lägre toppen. Först lite utför, sedan uppåt. På höger sida hade jag ett snöfält som jag passerade, och sedan stupade det brant ner i Tjallingdalen.. Läckert att kunna se detta.

På väg upp mot 1547-toppen bestämde jag mig tidigt att inte gå upp på den, utan att hålla mig på södra sidan om den. Innan dess tog jag mig en titt västerut för att kunna se hur brant det vra, det som stupade ner moy Västra Bunnertjärnen. Se nedan bild.

Sedan fortsatte jag upp mot 1547-toppen och passerade söder om den. Jag började gå nedåt och såg grytan jag klättra upp i, och utsikten mot Östra Bunnerstöten vara bara magisk.

När jag hade passerat på södra sidan om toppen så funderade jag på hur jag skulle hitta bästa vägen tillbaka. De är en sak att gå upp, och en helt annan sak att gå ned. När det är så brant nedåt så ser man inte bästa vägen ned, speciellt inte när det är variationer i hur brant det är.

Kunde jag hitta samma väg upp som ner?

Jag såg mina fotspår ibland, och på väg ner så hittade jag faktiskt ungefär samma spår som jag gått upp. Det är lurigt och som sagt brant ibland. Stavarna var till god hjälp.

På väg ned så hade jag blicken åt helt motsatt håll mot när jag var på väg upp. Kul att se allt ”igen”, fast hela tiden nu.

En tanke hade vuxit fram under dagen, och det var om jag inte skulle ta ett dopp i Västra Bunnertjärnen när jag kommit ner. Det kändes som en bra idé.

Så, först komma tillbaka till tältet, byta om och ta ett bad, sedan lunch.

Så fick det bli.

Jag kom ner och var supernöjd med att ha gjort det här. Det är alltid kul att varit upp på toppar över 1500 meter.

Baddags!

Lunchdags!

Jag vet inte när jag bestämde mig för att stanna kvar på den här platsen ytterligare en natt, men det var ett bra och skönt beslut. När jag var uppe på toppen hade jag en idé att traska ned, packa ihop och fortsätta tillbaka. Nu blev det inte så.

Så, resten av eftermiddagen bestod av att ta bilder, dricka kaffe och äta middag.

Gonatt!

28 juli – till Östra Bunnertjärnen

Jag vaknade sent. Det var riktigt skönt att få sova ut. Jag hade blåst upp liggunderlaget två gånger under natten, och jag funderade på om det hade gjort sitt nu.

Det hade blåst och regnat lite under natten. Kanske därför jag sovit så gott.

Den här dagen skulle jag bara gå till Östra Bunnertjärnen, och det skulle inte vara längre än ca 8 km dit. Jag hade med andra ord inte bråttom att komma i väg. Om jag tänker tillbaka så var det nog denna dag jag slog rekord i att komma i väg sent. Klockan hann bli efter 13 innan jag kom iväg, men vem har bråttom?

Det skulle bära av uppåt nu. Lite lagom flackt. Jag siktade mer norrut än västerut, då jag inte ville hamna för långt ned i det lite blötare området där så mycket rinner ned i Tjallingån. Hellre lite högre upp och lite torrare. Det var mer min melodi.

Jag tänkte att det skulle vara en fin utsikt om jag gick upp på den flacka höjden, ca 1100 m, och det var verkligen en fin plats att vara på. Jag försökte förställa mig var Stensdalsstugorna var och bara njöt av utsikten.

Utsikten ner i Östra Bunnerskalet såg jag fram mot att se. Jag skulle bli tvungen att kliva över foten av toppen 1274. Det var inte så långt dit.

När jag kom fram till foten av den och kikade över den så kände jag motvinden. Den var rejäl, så jag backade tillbaka några höjdmeter och funderade på om det inte blivit dags för lunch.

Östra Bunnerstöten hade jag haft framför mig hela dagen. Både den och Västra Bunnerstöten hade varit i moln, och jag hoppades att det skulle klarna upp lite senare.

Lunchen satt riktigt bra, och jag fortsatte sedan åt nordväst och ville inte tappa höjd då jag skulle till Östra Bunnertjärnen. Hellre ta lite höjd nu och gå ned när jag närmade mig tjärnen. Så resonerade jag.

Utsikten mot Östra Bunnerskalet var väldigt fin. Det var svårt att förstå vad man tittade på, då allt var nytt för mig. Jag kände inte igen mig. Det är sådant som är kul och spännande, allt nytt.

Östra Bunnerskalet svänger åt höger och långt fram så fanns Ånnsjön.

Jag vandrade vidare och var spänd av förväntan på vad jag skulle se. Hur skulle Östra Bunnertjärnen se ut?

Snart skulle jag få se det. Det var inte långt kvar.

Så kom jag till den plats där jag såg tjärnen, och jag visste med ens att jag ville slå upp tältet så långt till vänster som var möjligt, för att det skulle vara lite kortare att gå, när jag sedan, förhoppningsvis, skulle upp på toppen. Just nu var sikten så där. Förhoppningsvis bättre kommande dag.

Jag slog upp tältet och fixade middag.

Är man på en så här härlig plats måste man utforska allt som går att utforska.

Det blev en del bilder.

Det blev 6 km denna dag.

Jag funderade på om det skulle bli en topptur kommande dag. Västra Bunnerstöten lockade.

Gonatt!

27 juli – obanat och nya planen

Natten i Stensdalsstugorna var bra. Jag sov inomhus medan det var busväder ute. Det var helt klart ett bra beslut att inte fortsätta igår. Ibland får man göra det som är enkelt, skönt och bekvämt.  

Jag hade fortfarande inte planen för den fortsatta vandringen klar för mig. 

Det vore trist om det skulle bli en så pass kort vandring att jag inte skulle känna mig nöjd efteråt. Jag var helt klart med på att det inte skulle bli en vandring vid den norra delen av Bunnerfjällen denna gång. Jag ville inte gå ned i Stor-Stensdalen för att gå rakt uppför de branta sidorna. Östra Bunnerstöten var med i den ursprungliga planen, liksom flera andra toppar på norra sidan. 

Jag funderade på hur jag skulle få mest valuta för de dagar som var kvar. Tåget hem från Undersåker skulle avgå den 31 juli, och det var redan 27 juli. 

Väderprognosen sade att det skulle blåsa 10 m/s på förmiddagen, vara 4 grader ute och regna. Jag behövde inte göra mer än lyfta blicken från kartan och titta ut för att se att det stämde. Det blåste och regnade. Vinden skull avta lite till kvällen, till bara 8 m/s, och temperaturen skulle sjunka någon grad. Regnet skulle fortsätta. 

Efter frukosten hade den reviderade vandringsplanen vuxit från ett embryo till någonting som började bli tydligt. Jag var inte riktigt beredd att sätta fötterna i kängorna ännu, då Mortons ande låg och lurade.  

Förmiddagen gick och jag tänkte att det var dags att ta sig i kragen och göra någonting annat än att vänta på…ja, vad väntade jag på egentligen? 

Min plan blev att följa leden till Stäntja, luncha där, och sedan gå mot Västra Bunnerstöten. Min idé var att gå upp på Västra Bunnerstöten, där jag då skulle ha ”baslägret” vid Östra Bunnertjärnen. Jag visste att jag inte skulle vandra ända fram till Östra Bunnertjärnen denna dag, men lite närmare skulle jag komma. 

Jag packade ihop mina prylar och började vandra på leden mot Stäntja. 

Det var helt ok väder. Regn i luften, lite småstänk ibland. 

Jag gick över bron mot Stäntja. Jag hade gått här kvällen innan, för att kika lite hur det såg ut. Det var lika fint idag.

De här björkarna...det var som att vandra på en helt overklig plats. En härlig upplevelse att se detta.

Jag hade funderat ganska mycket på hur jag skulle gå från Stensdalsstugorna till Östra Bunnertjärnen. Skulle jag gå medurs eller moturs, från Stensdalsstugorna sett? Jag ville minimera antalet sträckor som jag redan gått och upplevt. Jag valde att gå medurs och började med att gå mot Säntja. 

Den lilla toppen Tobbege, nära Stensdalsstugorna ville jag upp på. Den låg lockande nära och jag skulle nog ha en fin utsikt åt flera håll, även om toppen inte är så hög. Från leden var det lite för brant för att jag skulle gå rakt upp mot toppen. 

Bild bakåt.

Det som var på min vänstra sida var Lill-Stensdalen.

Jag fortsatte på leden och njöt av utsikten, av att vandra. 

En energipaus bakom en stor sten, för tidigt för lunch.

Jag vandrade vidare.

Det regnade lite och blåste. Jag kände att det började bli dags för lunch. Jag insåg att jag inte skulle luncha i Stäntja, utan att det fick bli någonstans innan raststugan. Det lockade att gå upp på Tobbege, men framförallt ville jag luncha. 

Jag skulle stanna till bakom första bästa stora sten som kunde tjäna som vindskydd. De växte inte på träd där jag gick, och jag ville inte leta efter en sten. Ett par plusgrader och en rejäl vind kunde få det enklaste lunchstopp att bli en kylig historia, och bakom stenen skulle jag få skydd. 
 
Stenen ”dök upp” och jag gjorde i ordning allting där för lunch. En kylande vind kan få den mest härdade att bli kall. Vindskydd är alltid bra. 

Efter lunchen var det dags att fortsätta…och jag gick upp på höjden för att se norrut, mot Östra Bunnerskalet. Tobbege fick vänta tills jag var på väg tillbaka om några dagar. 

Utsikten ned i dalen var fantastisk. 

Jag stannade inte alltför länge, utan gick tillbaka till min ryggsäck som väntade på mig vid leden. 

När jag gick vidare mot rastskyddet funderade jag på om jag skulle upp på Stäntja, men bestämde mig för att det inte skulle ge så väldig mycket mer än det jag sett bara en stund tidigare. 

Nu började det bära av nedåt, och jag såg ännu inte rastskyddet. 

Det kändes ganska bra och att jag reviderade planen vara bara bra. Jag såg fram mot vad jag skulle få se och uppleva. 

Väl framme så gick jag in och fixade en kopp kaffe. 

Det var skönt att komma in, slippa vinden ett tag. En liten paus. 

Jag hade bestämt mig för att fortsätta vandringen och gå en liten bit upp mot Västra Bunnerstöten. Ja, sikta lite mot Östra Bunnertjärnen, då det var där jag tänkte övernatta dagen därpå.  

Blick bakåt.

Jag knatade på en bit och slog upp tältet där det var skapligt plant.

Det var några luckor i molnen och solen tittade faktiskt fram. 

Det blev en sen middag, men hela dagen var ju förskjuten, så det var ju inte så konstigt egentligen. 

Det var en bra dag. 

Jag somnade ganska ovaggad. 

Det blev ca 9,5 km. 

Gonatt!

26 juli – en helvändning i planeringen

Natten vid tjärnarna var helt ok. Egentligen så vaknade jag mitt i natten, passade då på att ta lite bilder.

Jag somnade om, vaknade tidigt, klev ur tältet för att ta lite fler bilder.

Hur som helst så blev det en tidig morgon. Jag fixade frukost och packade ihop tältet.

Jag gillar verkligen det här speciella morgonljuset som på något sätt väcker förväntningar om dagen. De här skillnaderna i ljus är härligt att uppleva. På natten är det typ ”fyra nyanser av grått”, och när solen stiger upp kommer färgerna tillbaka.

Jag skulle nu följa stigen vid tjärnen. Den var bred till att börja med.

Troligen skulle den bli betydligt smalare när jag kommit in i skogen och skulle fortsätta uppåt.

Efter att gått på stigen en liten stund var jag verkligen inne i skogen och det var ganska enkelt att följa stigen. På något ställe delade den på sig och jag höll vänster. Det kändes bra.

Jag hade sett på kartan att det skulle vara småblöta områden längs stigen, i princip hela vägen upp till dess att stigen ansluter till leden från Vålådalens fjällstation, den som går till Stensdalsstugorna.

Jag var inte så sugen på att trampa ned i det blöta, då kängorna sjunger på sista versen. Jag upplevde att det var ganska torrt i markerna i alla fall.

När jag kommit upp en bit så kunde man se lite mer av området. Vädret var bra. Lite kyligt i luften, vilket bara var skönt.

Nu började det att plana ut och jag lämnade skogen.

Jag vandrade vidare och såg ett fjäll framför mig. Min plan var att gå upp på Södra Kyrkstensskaftet och sedan hålla höjd för att gå vidare till Kyrkstensfjället.

Jag tog en paus för att konsultera kartan. Det var någonting som inte stämde. Södra Kyrkstensskaftet var väldigt mycket längre fram är vad jag tänkte mig. Jag borde vara hyfsat nära.

Fram med kompassen för att se åt vilket håll jag skulle gå nu. Jag skulle avvika från stigen nu och tänkte dubbelkolla var jag var och vart jag skulle. På kartan nedan ser man var jag avvek från stigen.

Södra Kyrkstensskaftet som jag hade en bit bort var inte alls det jag tittade på. Det som var lite längre bort var Kyrkstensfjället. Inte undra på att det var en bra bit framför mig. Jag hade ju spanat in fel fjäll.

Det fjäll jag skulle upp på hade jag mer till höger om mig, och det blev tydligt när jag kollade kompassriktningen. Det gick uppåt, dock var det inte superbrant, så jag blev lite lurad när jag titta upppåt Södra Kyrkstensskaftet, bakom mig på bilden nedan.

Vädret var helt ok. Lite kyligt när man stod still, och molnigt på ett härligt sätt.

Jag tog nu sikte på Södra Kyrkstensskaftet när jag fortsatte att gå. Jag hade inte gått åt fel håll tidigare, utan hade gått precis enligt planen. Det var dock bra med paus för att kolla karta och kompass.

Det var ganska enkelt att gå uppåt. En del småblöta områden som jag fick gå runt, men härligt att uppleva området.

Jag hade käkat en del hjortron...det måste man göra.

Jag såg toppen av Södra Kyrkstensskaftet, fast inte den absoluta toppen då det är som en liten kulle där uppe. Det kändes bra med ett så enkelt mål, och jag närmade mig.

Jag märkte att det var regn på gång, och det närmade sig fort. Det är ganska läckert att se de här regnmolnen som förflyttar sig över fjället imponerande fort. Nu var det på väg mot mig.

Snabbt av med ryggsäcken och på med regnkläderna. Jag hann knappt få på mig allt förrän regnet var över mig. Mössa och vantar skulle på. Ryggsäcken blev blöt innan jag hade fått på regnskyddet.

Jag fortsatte uppåt och såg fortfarande toppen av fjället.

Plötsligt försvann toppen i moln.

Jag hade gått ungefär 400 höjdmeter sedan starten på morgonen och hade kanske 200 kvar till toppen. Jag funderade på vad jag skulle göra nu. Det regnade till och från, mer eller mindre. Toppen syntes inte. Klockan var inte alls mycket, utan det var förmiddag.

Jag funderade på om jag ändå skulle gå upp på toppen, när jag ändå var så nära, men bestämde mig för att inte göra det. Jag skulle ändå inte se någonting alls där uppe. Sikten skulle vara riktigt dålig.

Jag vände mig om och tänkte att jag skulle ta mig ned till stigen igen, och sikta lite mer mot Stensdalsstugorna när jag nu skulle vandra nedåt från detta fina fjäll. Jag tog en kompasskurs för att få riktningen och började gå nedåt.

Det blåste en del och regnsjoken kom och gick. Jag klarade mig faktiskt bra från att få de över mig. Jag stannade till ibland för att se och uppleva molnens rörelser och regnets förflyttning. Vinden var så pass kraftig att man kunde se hur regnet förflyttade sig över fjällsluttningen. Vinden kom norrifrån och jag hade bra skydd tack vare fjället.

Jag fortsatte nedåt.

Det var enkelt att gå nedför fjället och jag kom inte tillbaka till stigen då den var mer till vänster om mig. Jag siktade istället på vandringsleden som skulle ta mig till Stensdalsstugorna.

Jag tog lite nötter och godis, och drack lite vatten. Vatten behövdes liksom lite energi. Kanske vatten mest.

Jag gick nedåt och kom till slut till leden och hade ungefär två km till Stensdalsstugorna.

Flera av de spänger som fanns på leden var i ganska dåligt skick på vissa ställen. Man trampade ned en planka och visste inte hur mycket den skulle sjunka ned i vattnet under plankan. Jag var blöt om kängorna och blev ännu blötare pga sviktande spänger. Ibland var det geggigt på leden, och då fick jag gå på sidan om.

Jag hade vandrat en kort bit på den stenhårda och upptrampade leden när jag kände det jag inte ville känna. Det finns en anledning till att jag helst går obanat.

Anledningen heter Mortons neurom.

Jag har en långvarig relation med Morton och nu var det allvar igen. Morton knackade på och jag svarade med att tänka att jag snart skulle vara framme vid Stensdalsstugorna.

Trots pelottsulor gjorde det nu riktigt ont i högra foten.

Ganska intressant att Morton dök upp när jag gått en bit på stigen. Det gjorde mig ännu mer beslutsam att vandring på hårda leder i högre utsträckning ska undvikas i framtiden. Obanat är bäst.

Det slutade att regna och jag funderade på om systemkameran skulle fram igen, men den fick vara kvar i ryggsäcken då det ändå kom några droppar då och då.

Jag kom till slut fram till Stensdalsstugorna, tog av mig ryggsäcken och hade ont i höger fot och i vänster axel.

Jag bröt ju vänster arm, vid axeln förra året och har inte belastat axel och arm på detta sätt. Jag har ju vandringstränat en del, men det här något annat.

Jag stod ute i duggregnet och bara njöt av att vara framme. Jag tittade mig omkring och jag antar att det kanske såg ut att jag inte vågade gå in i stugan, då det kom ut en liten kille som sade att jag var välkommen in i stugan. Jag svarade att jag strax skulle gå in.

Jag stod ute en stund till och gick sedan in.

Saft är någonting man ibland får när man kommer till en fjällstuga eller fjällstation, så även här. Den lilla killen frågade om jag ville ha saft, och det ville jag.

Jag fick ett glas, och saften var riktigt söt. En annan person fick också ett glas med saft och vi konstaterade ganska snabbt att fick fått koncentrerad saft. Den skulle späs ut med vatten. Vi skrattade lite och jag fyllde på mitt glas med så mycket vatten som det rymde. Sedan drack jag lite och fyllde på med mer vatten.

Nu var det dags för lunch, och jag gjorde i ordning lunchen  i stugan. Jag pratade lite med stugvärdarna och deras två barn. De hade precis kommit dit och mycket var nytt, även för dem. Därav detta med saften.

Jag åt min lunch medans det regnade och blåste utanför. Det var riktigt skönt att vara inomhus.

Vad skulle jag göra nu?

Vandringsplanen behöver revideras. Jag tänkte inte gå tillbaka till Södra Kykstensskaftet i alla fall. Det betydde att allt norr om Stensdalsstugorna är historia, innan det ens är påbörjat. Med tanke på att min vandringsplan var ganska optimistisk, så kanske det här som hände var bra.

Under lunchen och efter lunchen växte tanken att jag kanske skulle stanna kvar i stugan en natt. Det var en ny och fräsch stuga, som byggt upp efter en tidigare brand. Ja, så fick det bli. Jag bokade in mig på ett rum, och tänkte faktiskt bada bastu också. Ett dopp i Stensån skulle det också bli i samband med bastubadandet.

Det hände inte så mycket mer under dagen. Kläder och skor var i torkrummet och jag skulle fundera vidare på vandringsplanen.

Jag pratade lite mer med stugvärdarna och sedan var det dags för middag. Jag fixade middag.

När middagen var avklarade var det dags för bastu och det var precis lagom varmt i bastun. Några dopp i ån var uppfriskande.

Efter bastun var det dags för kaffe, som smakade riktigt bra.

Kvällen gick och det var även några andra som sov över, som hade kommit under eftermiddagen. Det hade börjat blåsa mer och jag kände mig rätt nöjd med att ha valt att stanna kvar vid Stensdalsstugorna. Morton besvärade mig en del, och jag var inte sugen på att belasta foten nu. Den skulle säkert vara bättre i morgon.

Jag gick och lade mig, utan en plan för morgondagen. Det kändes ganska bra tyckte jag, ja, förutom foten då. Jag gillar ju att improvisera. Hur som helst så var jag på rätt ställe nu: Vid Bunnerfjällen.

Det blev ungefär 11 km denna ganska ansträngande dag, och jag betade av allt på förmiddagen.

Gonatt!

25 juli – resa till Vålådalen och vandringsstart, del 2

Nu skulle Bunnerfjällen utforskas, och efter en god och rejält mättande middag hade jag spänt på mig ryggsäcken och satte kurs mot Nulltjärnarna, där jag tänkte slå upp tältet för den första natten. Jag hade varit till Nulltjärnarna en gång tidigare, och det var 2017. Då var det egentligen bara ett kort besök där innan bussen skulle avgå från Vålådalens fjällstation, och det gav inte något bestående minne, annat än att det var fint där.

Jag hade bestämt mig för att följa bilvägen till Nulltjärnarna och traskade på. Det var inte längre än 4 km till tjärnarna, så det skulle bli en bra skaka-ned-maten-sträcka innan tältet skulle upp.

Vägen till tjärnarna passerade en stor parkeringsplats och det var lätt att förstå hur det skulle kunna se ut en varm lördagssommardag. Fullt med bilar på parkeringen och många som upplever området på olika sätt.

Information om området fanns i den norra delen av parkeringen, närmast tjärnarna.

Jag tycker att det är intressant att läsa sådant som står på olika informationsskyltar, så även här. Ofta står det väldigt intressanta saker om kultur och historia, som gör att jag har mina spanartentakler och känselspröt framme när jag vandrar vidare.

Jag kom fram till tjärnarna och blev lite förvånad över hur tomt det var. Det var ca 300 m mellan tälten kändes det som.

Jag gick till vänster och hittade en fin plats att slå upp tältet på.

Eftersom det var en fin kväll och jag var badsugen så tänkte jag bada.

Sagt och gjort…det var riktigt skönt att ta sig ett dopp.

En kaffe efteråt satt bra.

Det här lugnet som finns, när man är klar för dagen, och bara sitter och njuter…magiskt. Jag tänkte på morgondagen och blickade mot Södra Kyrkstensskaftet.

När man är vid Nulltjärnarna och tänker fortsätta vandra är kanske det första alternativet att gå till Kyrkstenen. Kyrkstenen kan man läsa mer om här.

Eftersom jag tycker om att göra saker på ett annat sätt, eller uppskattar alternativen som finns där ute, så tänkte jag inte gå till Kyrkstenen. Min tanke var mer att ”det gör ju alla andra”, och det var därför jag kollade efter alternativa sträckor till Bunnerfjällen.

Jag hade på karta sett att det fanns en stig som utgick från sydvästra delen av Nulltjärnarna som fortsatta västerut. Stigen skulle gå genom skogen, uppför fjället och ansluta till leden som går till Stensdalsstugorna.

Det var en bra plan, som alla planerna är.

Min plan var även inte att gå till Stansdalsstugorna, utan upp på Södra Kyrkstensskaftet…och vidare därifrån.

Det blev mörkare och det var dags att sova. Jag var nöjd med dagen och hade vandrat en liten bit.

Gonatt