Muddus - vandringsinfo

Varför vandrar man i Muddus Nationalpark? För mig är svaret enkelt: För att jag så länge längtat dit.

Förra årets vandring i Sarek med Johan var fantastisk, och när vi i Gällivare väntade på nattåget tillbaka till Stockholm hade vi idéer om att vandra i Muddus nationalpark, eller kanske Sjaunja naturreservat. Under året funderade jag och tänkte att det var dags för Muddus. Under hösten/vintern bestämde vi oss för att vandra i Muddus någon gång under 2019, och då jag gärna slipper mygg blev det september.

Eftersom vi båda kan navigera efter karta och kompass var obanad vandring ingenting som oroade oss, det var snarare hur myrarna skulle vara som vi funderade på. Hur blött skulle det vara?

Under Sarekvandringen var det tydligt att vandring kräver uthållighetsstyrka, så vi tränade på, på varsitt håll, för att vara förberedda inför Muddusvandringen. 

Själv hade jag i augusti 2019 vandrat i Lunndörrsfjällen och kände mig i bra form. Jag tänkte inte ändra på mina förberedelser eller packning speciellt mycket till Muddusvandringen.

Den 9 september satt vi på nattåget till Gällivare. Muddus...here we come!

Nedan är kartorna för hur vi gick. Med start från Gällivare, till nationalparksentrén i Skájddje.

Varje svart plupp är en övernattning, antingen i tält, eller i stuga.

Den första dagen.
Från Gällivare till Rallarstigen som vi följde till stugan vid Abborrträsket.

Den andra dagen.
Från stugan vid Abborrträsket till den lilla uttorkade pölen, och på eftermiddagen gick vi upp på Sör-Stubba och tillbaka. Vi tältade.

Den tredje dagen.
Från den uttorkade pölen till en plats i skogen där vi tältade. Det syns tydlig var vi tog vänster och vek av från Rallarstigen.

Den fjärde dagen.
Vi fortsatte och gick till Arvidssons stuga.

Den femte dagen.
Från Arvidssons stuga till sjön mellan de två höjderna. Vi tältade. 

Den sjätte dagen.
Från sjön mellan de två höjderna till Muddusleden och vidare till Muttusluoppal och fågeltornet. Vi sov i stuga.

Den sjunde dagen.
Från Muttosluoppal till Nammavárre. Vi sov i stuga.

Den åttonde dagen.
Från Nammavárre till sjön Boargáljávrre, där vi tältade. Dagstur därefter till ravinen Måskogårsså.

På kartan ovan ser man vandringens sista övernattningar. Högst upp till höger ser man var vi övernattade den åttonde dagen, sedan gick vi till sjön Boargáljávrre som är nära den östra entrén, om man kommer från Sarkavare.

Den nionde dagen gick vi från sjön Boargáljávrre till Muddusagahtjaldak. Där blev det en eftermiddagstur till Muddusfallet och tillbaka till Muddusagahtjaldak för en övernattning i stugan. Den tionde dagen blev det besök nere i ravinen och så tillbaka till Muddusagahtjaldak för en sista övernattning i stugan.

Den elfte dagen blev det vandring till brandområdet nere vid Stora Luleälven, bad i älven, och så gick vi till Skájdde och den uppgraderade nationalparksentrén. Taxi till Gällivare...nattåget hem till Stockholm.

Utrustning
Vad krävs och vad har man med sig på en vandring av detta slag?

Då jag vandrat tidigare så är skillnaden mellan en vandring på exempelvis Kungsleden och att gå obanat i Muddus inte så stor. Den största skillnaden är att man mer behöver ha koll på var man är. Karta och kompass är alltså riktigt bra att ha med sig, som på Kungsleden alltså. Samt att kunna hantera dem såklart.

Det är roligare att gå obanat tycker jag. Stövlar var nödvändigt, liksom att orka gå i blöt myrmark. Så, att vara vandringstränad var nödvändigt för att kunna njuta.

Tält
Jag hade ett Arctic Alpine Design VELOCE-tält som jag skaffade 2017. Ett rymligt enmans-tält. De tremannatält som hängt med länge var ganska slut, så de åkte till tälthimlen.

Liggunderlag och sovsäck
Jag hade på till vandringen i Jämtlandsfjällen i somras skaffat ett uppblåsbart lätt liggunderlag. JR Gear Traverse Core. Det blev kallt mot marken, så till Muddusvandringen hade jag ett tunt liggunderlag av cellplast. Det var fortfarande kallt, men om det var min Haglöfs L.I.M. DOWN +1 sovsäck, för lite kläder eller för tunt cellplastliggunderlag under den uppblåsbara kan jag bara spekulera i. Sovsäcken väger mindre än 0.5 kg...galet lite. Har fungerat bra annars.

Kök och brännare
Jag har ett Biltema kokkärl 0,5/0,9 liter samt en MSR Pocket Rocket 2 gasbrännare, med en gasbehållare på 450 gram, vilket räckte. Kan tipsa om att koka upp maten, svepa in det i en bit liggunderlag, vänta 5-10 minuter, och låta värmen göra jobbet. Gas sparas, och maten tillagas. Vindskyddet var en ölburk jag klippt till, fick plats i köket med brännare, tändstål, fot/stöd till gasbehållaren.

Mat
Jag har torkad olika ingredienser tidigare och satt ihop maträtter. Nu var jag i tidsnöd, och torkade bara det jag torkat tidigare. Det blev inga spännande maträtter, men goda.
Jag torkade potatis, purjolök, morötter, palsternacka, broccoli, paprika, rödbetor, champinjoner om jag minns rätt.
Sedan köpte jag torkade soppor som jag delade på två, kompletterade med det jag torkat och fyllde på med Semper torrmjölk. En potatis- och purjolökssoppa kompletterade jag alltså med potatis, purjolök, torrmjölk, salt samt även rapsolja (hade en lite flaska med mig) och självklart salt som jag inte snålade med.
Så skönt att vara riktigt mätt på kvällarna.
Till lunch, och även middag kade jag också i röda linser och/eller snabbmakaroner. Till lunch blev det oftast typ varma koppen med komplettering,
En halloumi hade vi, samt en stor hårdost som vi sakta men säkert åt upp. Det var riktigt gott.
Det fungerade bra med ostarna i kylan...de var inte svettiga.

Stövlar
Jepp, Tretorn Sarek hade jag i Muddus. Fungerade bra. Samt foppatofflor, till dess jag trampade ned ena i dyn vid Arvidsson sjö...nä, så heter inte sjön, men det var vid hans stuga. Det blev inga vad, så stövlarna var på vid passeringar av vattendrag.

Regnkläder
Hade en jacka, Tuxer, som regn- och vandringsjacka. Regnbyxorna är gamla, från ITAB, heter T&P Packaway, finns att köpa nu också, men inte riktigt likadana som 2007.

Vandringsbyxor
Pinewood Carabou tror jag mina heter, kan bli shorts.

Förstärkningsplagg
Mössa och vantar...självklart. Sedan ett merinounderställ, ett microfleeceunderställ, ytterligare en riktigt tunn fleecetröja. Tror jag hade en tunn syntetunderställströja också.

Underkläder
T-Shirt, kalsonger, strumpor. 2-3 av varje är lagom tycker jag. Jag hade tunna merinostrumpor under sockorna i stövlarna. De sockorna var syntet, och jag luftade fötterna ofta, nästan vid varje paus längre än 10 min.

Vattenbehållare
Jag hade en 0,7 liters Nalgene hängandes på framsidan av ryggsäcken. Lätt att nå och lätt att fylla på i alla bäckarna och vattendragen som passerades. Sedan hade jag en enliters med stor öppning i ryggsäcken om jag skulle behövde vatten på sträckor utan vatten. Nu var det inga problem direkt. Sedan en vanlig 0,5 liters petflaska också...den använde jag ibland som komplement.

Tallrik och bestick
Jag åt direkt från kokkärlet, hade bara en sked. Ingen gaffel, ingen kniv annat än min feta lappkniv. Sedan diskade jag ur kokkärlet på enklaste sätt, antingen i vatten direkt med mossa, eller dra ur den med mossa. Diskmedel använde jag inte alls.

Hygien
Toapapper i plastpåse samt tändstickor för att elda upp toapappret (samt en slö kniv för att gräva ned nr 2 om det var så). En necessär med tandborste, tandkräm, en duschtvål, linsvätska, linsbehållare och extralinser.

Elektronik
Jag fotograferade med min mobil, en Huawei P20, laddade den med en 20 000 mAh powerbank från Kjell&Co, Linocell heter den, räckte hela vandringen. Tog 1700 bilder och filmade en hel del.

Slutsatser gällande packningen
Allt fungerade bra, kanske annat som förstärkningsplagg. Det var kallt på natten ibland.

Ändringar till nästa gång
Ska jag gå själv vill jag ha en Garmin InReach för nödanrop. Sedan en solcellsladdare om jag går när det är sol, såsom sommar och öppna ytor.
Annars inga ändringar.

Vi ska tillbaka till Muddus, men det dröjer något eller några år. Då ska vi hälsa på områdena med de äldsta träden.

Jag har inte länkat till prylarna, utan tänker att man får söka själv.

Tack för alla kommentarer på bloggen. Det har varit kul att få berätta om denna fina vandring.

//Thomas Lummi, 28 dec 2019

Muddus - brandområdet

Den sista vandringsdagen började med en god natts sömn. De två dagar vi varit vid Muddusagahtjaldak har vi bara njutit, och tagit det lugnt. Ganska skönt och avkopplande. Fast, om jag ska vara ärlig, så har hela vandringen varit avkopplande och helt underbar.

Jag vaknade tidigt, klädde på mig och gick ut. Månen var uppe, och det var en så härlig morgon. Solen var på väg upp.

Jag gick ned till den myr som var nedanför stugorna för att ta lite bilder. Frostbilder blir så vackra...kanske inte med en mobil, men jag skulle prova.

Bilden nedan var en testbild, för att se hur jag skulle komponera den.

När jag tagit bilden satte sig en lavskrika på en av grenarna. De spanade in mig i ett par sekunder, men jag hann byta läge från foto till filmning på mobilen och fick en två sekundersfilm  på den, innan den flög iväg. Det är en väldigt vacker fågel.

Jag var glad att ha sett den på så nära håll, och har läst att den är helt orädd, eller kanske nyfiken. Vi hade sett lavskrikor tidigare under vandringen, så det var inte första gången jag såg en nu.

Frost, och is på vattnet. Ingen tjock skorpa, men ändå is.

Landskapet, kan man njuta av...länge. Morgonljuset är också speciellt.

Jag såg spår av älg, som inte var speciellt gammalt.

Jag började bli nöjd, efter att fått min morgondos av naturen. Strax tillbaka för att ordna frukost.

Solen hade orkat upp över trädtopparna och värmde gott nu.

På lingonen nedan ser man att frosten försvinner. Det går fort när solen ligger på.

Tillbaka till stugan. Johan hade vaknat. Vi åt frukost, packade ryggsäckarna och städade ur rummet. Så började vi dagens vandring, med slutmål Nationalparksentrén. Innan dess skulle vi till brandområden som ligger vid den sydvästra delen av nationalparken, precis vid Stora Luleälven.

Blad blir löv. Det varierade en hel del gällande hur mycket blad som var kvar i träden, men många föll ned de tidigare dagarna. Lite charmigt att se hur de rycks loss i vinden och seglar ned. Mest fascinerande, och vackert, är när bladet seglar ned, ett blad i taget. Man vet inte när nästa faller. Ofta är det på ett annat träd. Naturens gång. Höst, den fina hösten.

Myrstackar fanns det i hela nationalparken, och en del motorvägar var tydligare än andra. Här gick den via det nedfallna träden, som sakta omvandlats och återgått till naturen. Hur lång tid har det tagit?

Bilden nedan visar Muddusleden, och på väg söderut så delade leden på sig vid ett par tillfällen. Det fanns skyltar som visade om sträckan var ansträngande eller lättare. Vi valde alltid den mer ansträngande stigen, och det var verkligen upp och ned, ganska brant ibland. Lite charmigt.

Ibland var man nära ravinen och kunde titta ner, eller så gick vi närmare för att titta. Vi var nyfikna.

Så var vi plötsligt nära Stora Luleälven. Vi kunde se den nu.

Fornminnen fanns på flera ställen, och vi tittade på dem, försökte se vad det var. Ibland var det tydligt, ibland såg man inte riktigt vad det var som avsågs.

Vi gick ned till utloppet av älven, där Muttosädno mynnar ut i Stora Luleälven. På bron stannade vi till och tittade på vattnet som strömmade.

Perfekt att stanna till och äta lunch nu.

Efter lunchen gick vi vidare mot brandområden från 2006. Vi ville se hur det såg ut, och hade branden vid Tyresta nationalpark 1999 i färskt minne. Jag bor i Tyresö, som Tyresta nationalpark, är en del av. Jag har varit mycket i Tyresta och gått i skogarna, sprungit där, cyklat, åkt skidor och promenerat där. Brandområdet var avspärrat under en tid efter branden, då det var riskabelt att vara där.

Våra funderingar var om det var möjligt att jämföra hur detta brandområde hade återhämtat sig, eller skogen och naturen i stort, när vi vet hur det varit i Tyresta sedan 1999.

När man tittar på träden som står kvar så är det bara tallar som står kvar. Granarna ligger ned, de strök med i branden. Hur kommer det sig?

Vår teori var att branden, som oftast är markbränder, slukade granens grenar som är nära marken, men framförallt de ytliga rötterna. Utan rötternas förgrenade stabilitet faller granen omkull.

En tall står ganska stadigt och har ett ganska stadigt rotsystem, med ett spjut i mitten som går rakt ned en liten bit. Sedan brinner tallens bark inte så lätt.

Vi hade hört talas om att det skulle finnas en playa, en sandstrand nere vid älven. Det lät spännande, så vi gick mot älven.

Jodå, en sandstrand. Då skulle det bli bad.

Det var ganska skönt att få tvätta av sig. Vattnet var uppfriskande skulle man kunna säga.

Efteråt smakade kaffet riktigt bra.

Vi gick mot Nationalparksentrén där en taxi skulle plocka upp oss. Vi hade bokat den dagen innan, och bestämde oss då att åka hela vägen till Gällivare.

Nationalparksentrén är helt ny. Den invigdes i maj 2019.

Mer information kommer under 2020 att sättas upp på tavlorna. Det var sparsamt med information nu.

Taxin kom och vi åkte till Gällivare. Hon som körde berättade att även Gällivare och Malmberget påverkas av gruvnäringen och att det pågår en stor samhällsomvandling, vilken är nödvändig, då staden sjunker pga gruvan och all malm man brutit.

För mig var det helt nytt, då jag bara hört att man ska "flytta Kiruna". Men det som händer i Gällivare/Malmberget är större än det i Kiruna. Ändå hörs det inte lika mycket. Intressant.

Taxinotan var ganska saftig, men nu var vi framme. Vi handlade lite att äta och dricka på tåget hem, och gick även till en av de ganska många pizzerior som fanns i centrum och åt middag.

Tåget avgick i tid.

Vi var väldigt nöjda med hela den här vandringen. Det skulle ta ett tag att smälta alla intrycken.

Vi hade bestämt oss för att OM vi ska till Muddus nationalpark igen så skulle vi till den del av nationalparken som har de äldsta tallarna. Nu visste vi hur blött det kunde vara och hur jobbigt det kan vara att gå obanat över myrmark, eller i skogen för den delen.

Vi sov gott i vår kupé, men var inte alls framme på morgonen som vi tänkt. Tåget var flera timmar försenat, så vi fick gratis kaffe och bars, samt även smörgås. Tur att man inte skulle till ett anslutande tåg.

Det allra sista inlägget om den här fantastiska vandringen kommer att innehålla lite mer om hur vi gick, dvs kartbeskrivningar, lite om maten vi åt, vilken utrustning vi hade med oss, och vad vi lärt oss, eller kanske vad jag lärt mig. Inlägget kommer om ett tag.

Tack för mig!

//Thomas 

Muddus - nere i ravinen

Förra inlägget avslutades lite abrupt. Här kommer nu fortsättningen.

När vi hade sett oss mätta, och bestämt oss för att återvända till Muddusfallet dagen därpå så gick vi tillbaka mot stugan.

Skylten nedan visade vägen till den andra vattenfallet.

Vi gick tillbaka till stugan, tog det lugnt där. Det hade kommit några andra som också skulle sova i stugan, i det stora rummet där det var gott om plats.

När kvällen kom så åt vi middag, hade lampan tänd, lyktan alltså. I rummet intill hade de nog inte lampan tänd, för det sågades rejält med timmer där, och några sov nog inte så bra den natten. Vi pratade om hur dagen hade varit och skulle uppleva ravinen lite närmare om det var möjligt.

Vi hade ändå gått från sjön där vi tältat till stugan, en ganska lugn vandring, men skogen både tar och ger energi. Som vanligt sover man gott i en stuga, speciellt när kaminen värmt upp den.

Efter en god natts sömn åt vi frukost och tänkte att tälten skulle kunna torka upp i det fina vädret medans vi gick till ravinen. Sagt och gjort, vi monterade tälten och gick iväg.

Pigga på upplevelser och fina vyer kan man inte gå förbi platser som bara väntar på att avbildas. Som nedan. Sånt här tröttnar man inte på .

Nedan en vy norrut är vi är passerat Muddusfallet. Så fint väder denna dag i september. 

Det här det andra vattenfallet.

Ska man gå ned till botten av ravinen kanske?

Bra idé!

Brant...brant...jodå!

Så var vi nere. Så najs!

Vi pratade om att det var som taget ur en westernfilm från USA med allt det vilda man ser i bilden. Verkligheten var såklart ännu mer fantastisk. Tänk att vi var i botten av en ravin...så vackert med alla färgerna, alla intrycken. Det är lätt att känna stor vördnad och tacksamhet för allt detta.

Vi var där nere ett tag, och gick sedan upp. Det var brant, men gick bra. Vem har bråttom?

Sista bilden på Muddusfallet...imponerande 42 m fallhöjd. Vi funderade på hur mycket vatten som egentligen kommer ner, men det är helt omöjligt att gissa.

Vi gick tillbaka till stugan för att äta lunch. Det var en riktigt bra dag.

Kaffe i solskenet...hur bra är inte det?

Tälten hade torkat i solen och monterades ned. Skönt med ett torrt tält. Nu var det slut med tältandet för den här vandringen.

Jag hade bestämt mig för att plocka lingon, och ta hem lite.

Det tog ett tag hitta lingon i tillräcklig mängd, då jag först kollade nära stugan, men det var inte riktigt lingonmark där även om et fanns lingon. Jag gick därför mot Muddusfallet igen, och visste att det skulle finnas hur mycket lingon som helst precis bredvid leden.

Här hade man kunnat plocka sig mätt på lingon, och jag åt såklart också. Skogens röda guld.

Det var ganska skönt att bara gå och plocka lingon. En liter fick räcka.

Eftermiddagen började lida mot sitt slut.

Bränder, har jag nämnt tidigare. På dessa bilder ser man spåren efter bränderna, speciellt på bilden nedan.

Hej kvällssolen!

Kaminen, den goda värmen från den...så skön.

Middag, snacka lite, planera sista dagen...hemresan. Tåg hem hade vi bokat, och resan likaså, från Nationalparksentrén till Gällivare vilket blir taxi. Det var enklast så. Lite dyrare än taxi till Porjus och buss därifrån.

Gonatt!

Muddus - från ravin till ravin

Natten vid Boargaljávrre var inte lika kall som de tidigare i tält, som den innan vi kom till Arviddsons stuga eller den innan vi kom till Muddusleden. Jag skulle hitta på om jag sade att jag inte frös under natten. Alla kläderna, de som var förstärkningsplagg, hade jag på mig. Då pannlampan var vid stugan hade jag kvällen innan haft värmeljusen tända. De värmde gott.

Vi sov ändå gott, och jag har för mig att jag hörde något djur på natten...inget att bry sig om.

Efter frukosten packade vi ihop allt och började gå mot stigdelningen. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle gå tillbaka till Nammavárre och hämta pannlampan som hängde så fint på en krok på väggen bredvid sängen i stugan.

Det var jackväder, men inte direkt kallt. Hejdå sjön!

Eld. Träd. Så fascinerande hur det ena påverkar det andra. skadorna läker sakta. Vi hade kollat upp lite olika sidor på nätet, och blivit upplysta om att det brinner i Muddus ungefär vart åttionde år. På bilderna nedan ser man i alla fall tallens ganska långsamma läkningsprocess.

Den här kådan...fascinerande...

Nyfiken i en stut som man är så provade jag att smaka på kådan. Torrt och dammigt...inte färskt här inte. Det var ingen smaksensation direkt.

Många trädstopp blev det, under alla dagarna vi vandrade.

Höstens färger kan man inte få nog av 

Plockepinn var det på sina ställen och det var både stora och små träd som låg ner. Den härliga variationen i höjd orsakas av de rullstensåsar som finns i nationalparken. Ibland går man uppe på dem, ibland bredvid dem.

Vid stiggreningen stannade vi en kort stund, och jag bestämde att någon annan har större nytta av lampan än jag. Alltså kunde vi fortsätta mot Muddusagahtjaldak.

På bilden nedan såg vi att någon fågel troligen hade hackat. På tal om fåglar så så vi lavskrika flera gånger. Inte alls rädd, utan var väldigt nära oss. Andra fåglar var såklart de vi skrämde upp. Om det var tjäder, orre eller järpe är oklart. Vi är inga ornitologer.

Muddusleden betyder att det finns spänger, vilket gör det tillgängligt för alla som kan sätta ena foten framför den andra. Spänger över såväl vattendrag som myrmark. Ganska skönt ibland.

Det har definitivt blivit gulare under den tid vi vandrat. Svårt att se på bilderna, men många fler blad föll ned de tidigare dagarna än nu.

Hur många årsringar har ett träd?

Tillräckligt många. 180 hade det här om jag minns rätt.

Vi pratade ganska mycket om skillnaden mellan träd i södra delen av landet och här i nationalparken. Ett träd i söder växer upp och avverkas, nåja, medans den här uppe i norr knappt vuxit ur kotten på samma tid. Det tar längre tid här uppe menar jag.

På träd i vissa områden växte det olika former av skägglav. Ganska kul att se de olika varianterna.

Rullstensåsar kan man prata mycket om, och vi gick uppe på en sådan en bra bit när vi närmade oss Muddusagahtaldak.

Markering på träd: fornminne

En stund innan vi kom fram till vattendraget Muttosädno hade fötterna gett upp. Mortons neurom är inte att leka med. Då det bara var en liten bit kvar till stugorna så bet jag ihop och längtade till att få ta av mig stövlarna.

En stabil bro ledde oss över vattendraget. Vattnet som rinner här kommer från sjön Muttisjávrre, där även Arvidssons stuga finns, uppe i nordvästra delen av sjön.

Åh...framme...stövlar av! Ja, ryggsäck också.

Äntligen framme...det måste jag säga. Jag var inte trött, annat än på mina fötter.

Vi installerade oss i stugan, tog det lilla rummet, och tänkte att lunch blir bra innan vi går till Muddusfallet. Det skulle bli skönt att gå dit utan ryggsäckar.

Efter lunch, på gasspis såklart (tack Laponia), så gick vi Muddusleden söderut mot nationalparksentrén. Det var väldigt mycket lingon längs stigen, så även om jag var lunchmätt så finns det alltid plats för lingon.

Muddusfallet. Vad kan man säga om den? 42 m fallhöjd, som man inte ser på bilden nedan.

Efter den lugna promenaden dit och många bilder på fallet gick vi vidare söderut. Det fanns ett fall till, men det visste vi inte, utan skulle bara gå till utsiktspunkten.

Höstfärger...klart man tar en bild...eller tio.

Under vandringen såg vi många träd som vilade sig mot andra. Fast det här ser ut som sista vilan.

Mitt emellan Muddusfallet och utsiktspunkten finns en tältplats. Det finns en grillplats, ett utedass, en stor skräplåda. Bra tycker jag.

Utsiktspunkten. Skulle vilja säga att det fanns flera ställen där det var utsikt. Vad menar man med utsikt egentligen? 

På bilden nedan...något skumt är det i trädet.

Någon som vet varför det ser ut såhär? 

Utsikt som sagt. Detta är norrut, där vi kom ifrån.

Ett mindre vattenfall, med vatten från myrmarkerna ovanför,  faller dramatiskt ned. En härlig syn.

På bilden nedan ser man inte riktigt hur vackert det är där, men det var fantastiskt. Allt var mäktigt.