Muddus - Måskosgårsså

Nu kändes det som om vi närmade oss slutet på vandringen. Lite vemodigt, men allt som vi hade tänkt oss få uppleva hade infriats flera gånger om. Vandringen har varit fantastisk.

Men den är inte slut än.

Det som är kvar inte så lite heller, bland annat Måskosgårsså, som vi läste om i en gammal tidning när vi var i Arvidssons stuga. Måskosgårsså är en stor ravin som bildats av inlandsisen och det vatten som flöt fram. Eller varför inte brandområdet från 2006, i södra delen av nationalparken.

Självklart lockade Muddusfallet också, det måste erkännas.

Så vi hade mycket att se fram mot. 

Efter frukosten och städning var vi reda att ta oss an denna fina dag. Självklart lingon till gröten!

Stövlarna utanför stugan saknade innehållet, som för närvarande var i stugan och sopade ur det sista i stugan.

Den här stugan, eller platsen, hade en fin sittplats vid sjön. Perfekt att sitta där och fika eller luncha.

Vi knatade vidare mot Måskosgårsså. Efter ca 5 km kom vi till sjön Nammajávrre, som enligt kartan hade en utsiktspunkt. Vi passerade denna sunkiga stuga på platsen.

I stugan fanns denna dunk. Hur gammal är den?

I närheten av stugan såg vi en myrstack som det växte svamp i. Inte så vanligt tyckte vi.

Vi gick vidare och nu var det väldigt tydligt att bladen på träden hade blivit mycket gulare under den vecka vi vandrat. Samtidigt har det varit helt underbart att se bladen falla ned från grenarna och segla ned i vinden. Några gröna "överlevare" fanns kvar. 

Skogen, återigen skogen. Muddus nationalpark har varit helt underbar att vandra i. Vi har sett så mycket av den, men bara en bråkdel av det som finns i nationalparken.

Stubbar, trädstammar, ibland helt övervuxna, där man knappt kan ana att det ligger en som inte orkade med det hela för länge sedan. Att stanna till vid dessa bevis på det tidigare livet berikar så mycket. Den vördnad jag känner inför skogen är stor.

Hur lång tid tar det inte för denna mössa att bildas? 

På nedan bild ser man resterna av ett träd. Ett levande, nåja, monument, som sakta återgår till naturen, och bidrar till någonting nytt.

Mot Måskosgårsså! Blicken kan stanna till på vilken plats som helst. Sjukt vackert överallt.

Spänger, finns det längs med Muddusleden. Både gamla och nya, samt material.

Till vänster om den här ganska nya spången på bilden nedan finns rester av en gammal spång. Hur gammal är den? När användes den? Jag får inga svar, utan går vidare.

En förgrening på leden. Om vi skulle gå åt höger skulle vi gå mot Muddusagahtjaldak. Vi gick åt vänster, mot Sarggavárre, för det var åt det hållet vi skulle för att komma till Måskosgårsså. Det var bara 2 km kvar till platsen där vi tänkte slå upp tälten, Boargáljávrre.

Vi stannade till en kort stund vid stigförgreningen, tog av oss ryggsäckarna. En paus är alltid bra. Vi stannade till ofta för övrigt, när vi kände för det. Jag åt en, två, kanske tre, dadelbollar. Bra energi, när man inte vill ha Runekaka mer. Jag spetsar mina Runekakor med jordnötter, men man kan ha annat i också.

Är det bara jag som ser hunden som ser barsk ut?

Nu var det inte långt kvar till sjön, och tältplatsen.

Vilken bula på trädet!

En finne på näsan är nog ingenting mot vad denna tall får utstå. Min kunskap sträcker sig inte längre än att konstatera att det ser speciellt ut.

Höstens färger...överallt...alltid lika vackert. Jag stannar upp, går närmare, tar en bild. Balsam för själen.

Lingon. Godis överallt...

En intressant sak vi märkte var att det fanns ljusare områden runt en gammal stubbe. Trädet, som nu är en gammal stubbe, har gjort detta, och vi kan bara gissa när, hur och varför. 

En liten stund senare, precis när det turligt nog var lunchdags, var vi framme vid Boargaljávvre. Här skulle vi luncha, slå upp tälten, lämna ryggsäckarna och gå till ravinen Måskosgårsså efter lunchen.

Fisk?

Javisst...men denna lilla firre åkte in i min vattenflaska när jag skulle hämta vatten till lunchen. Hörru röding...du är för liten för att ätas, och jag käkar förresten bara vegetariskt. Du får muskla på dig lite sjön.

Mitt MSR Pocket Rocket 2 hade jag kompletterat med ett vindskydd av en ölburk. Har hållit sedan 2017, så lite bra är det nog. Tysk ölburkskvalité.

Men, ett kök är inte komplett med en mysgrytare. Min kan användas som sittunderlag, och när jag nu sitter och ska planera lunchen så har jag helt enkelt tagit fram den. När jag väl lagar till maten så kokar jag upp den, tar av den från brännaren, sveper sittunderlaget om den och väntar i de minuter som krävs, upp till 10 min, för att maten ska få gotta till sig. Tänk att man kan spara så mycket gas bara genom att isolera kokkärlet. Jag har två små runda plattor av liggunderlaget som jag petar ned som lock också. Det är grymt bra värme kvar i maten efter 10 minuters mysande. 

När vi hade ätit och slagit upp tälten skulle vi gå till Måskosgårsså, utan ryggsäckar. Så mycket lättare att gå...bara att gå.

Vi såg ganska många brandskadade träd när vi gick. Intressant att se hur de reparerar sig själva. Inte för att vi kunde se det ske, men på nedan träd har den reparerat sig själv en bit upp. Det har tagit många år.

På bilden nedan kan man se att trädet varit med om flera bränder, kanske svårt att se på bilden.

Spåren efter bränder går högt ibland.

På bilden nedan ser man att trädet reparerar sig själv, men det tar tid.

Efter detta undersökande och försök till förståelse gick vi vidare mot ravinen. Till slut kom vi fram.

Kunde vi hitta den platsen vi läst om när vi var vid Arvidssons stuga? Det var en fantastisk historia, och en fantastisk bild. Längst ned ser man Stora Luleälven.

Sugna på att se ravinen gick vi mot kanten och förundrades över både hur bred den var, men framförallt hur djup den var. På kartan stod höjdkurvorna tätt bredvid varandra.

Återigen funderade vi: Hur har det här gått till?

Sitta nära kanten? Nej då...inte då.

Bilden nedan är nog den som bäst matchar bilden i den gamla tidningen. Det var inte lätt att hitta exakt rätt plats. När bilden i tidningen togs, 1956, hade inte dammarna byggts i Stora Luleälven. Därför är det mer vatten i älven nu.

Vi var nöjda och tacksamma för att ha upplevt Måskosgårsså och började gå tillbaka mot tälten.

Bränder, återkommande skogsbränder...så många rester och minnen av dem. I tidningen, som vi läste i Arvidssons stuga, kunde man läsa om en brand som inträffat runt 1935, som orsakats av skogsarbetare. De flesta bränderna är dock orsakade av blixtnedslag.

Nu några bilder på ett brandskadat träd.

Den här ljusa mossan...hur gammal är den?

Nu var vi nästan tillbaka vid tälten igen. Ganska skönt att vara tillbaka efter en riktigt häftig upplevelse. Ravinen var grymt najs att uppleva.

Väl tillbaka var det kaffedags...och halloumidags. Denna ost, fantastiska ost...

Två stora bitar...lång tid över elden. De förväntningar jag hade på osten infriades stort. Dagens vandring, ravinen, kokkaffe, den goda osten...vilken grym dag!

Jag känner mig så liten i allt det stora och mäktiga. Tänk att detta finns, och bara väntar på att få upplevas. Jag är så tacksam för att ha fått uppleva detta. Jag tänker på den person som såg storheten i Muddus redan på 10-talet, alltså 1910-talet och ville bevara detta. Det dröjde till 1940-talet innan det blev nationalpark.

På bilden nedan ser man den tarp vi spände upp för att skydda oss mot både vid och några droppar regn som kom. Det var grymt najs att sitta där.

Att sitta i någorlunda lä, med sol, värme från en eld...grymt najs.

Middag...ute...underbart.

Tälten är uppslagna...bara att krypa ned i sovsäckarna när det är dags.

När kvällen kom blev det kyligare, och elden värmde gott.

Till slut var det mörkt. Min lilla pannlampa, den hände bra på en krok i Nammavárre. Om jag skulle gå och hämta den var ett beslut för morgondagen.

Gonatt!

Muddus - fram till Nammavárre

Jag vaknade tidigt och bestämde mig genast att gå ut och se om jag kunde få några fina frostiga bilder. Det var friskt ute, men jag var varm efter en härlig natt i stugan.

Frostigt, javisst!

Mobilen ger inte naturen rättvisa, men så är det nu i alla fall. Fantastiskt att se att solen, trots den tidiga morgonen, orkar smälta bort frosten på de växter som nåddes av solen direkt. Jag gillar de här kontrasterna. Sol-skugga, frost-bortsmält.

Jag bestämde mig för att gå upp i fågeltornet igen och gick dit.

Morgonsolen är speciell. Mest för att den värmer gott, ger ett härligt ljus och att det oftast är lugnt och skönt då. Dagen vaknar.

Väl uppe tog jag lite bilder, spanade lite efter djur. Helst av allt skulle jag vilja se björn eller älg, men än så länge ingenting på den här vandringen. Jag gick ned efter ett bra tag. Frukosten skulle smaka bra nu.

Tornet är högt, men det är bara att ta ett steg i taget. Det är det värt, belöningen är stor.

Tillbaka till stugan var det frukost, och sedan packade vi ihop våra saker. Har man en hel stuga för sig själv kan man sprida ut sina prylar.

Återigen imponeras jag över standarden i stugorna. Laponia gör ett fint arbete som underhåller dem. 

Självklart städar vi så det är fint och rent efter oss.

Nu var det buff och långärmad som gällde. Skönt vandringsväder. Vi knatade på mot Mansonstugan.

Det var en hel del myrmark på bägge sidor om Muddusleden, men vi hade det torrt och bra. Det finns en del rullstensåsar i nationalparken, vilket är tydligt om man går igenom parken.

Bilden ovan visar hur stora myrmarkerna är, och många områden är otänkbara att gå på då det är blött, riktigt blött.

På bilden nedan ser man Sör-Stubba, som vi var uppe på tidigare under vandringen, när vi gick Rallarstigen. Efter det har vi gått obanat, via Arviddson stuga och hamnat på Muddusleden. Vi har haft det toppenbra, på alla sätt. Nu får man se sånt här, på så långt håll. Känns som om det är långt borta.

På tal om rullstensås, så ser man en sådan här nedan. Det är brant ned åt bägge sidorna, och Muddusleden går uppe på den.  Det är myrmark på bägge sidorna.
Snart kommer vi in i skogen, och närmar oss Mansonstugan.

Nedan det sista två bilderna av myren Luobbalaáhpne, som vi haft till höger om oss redan innan vi kom till Muttosluoppal.

Skogen. Tallar, granar, björkar. Gamla och unga. En del ligger ned, många står lutade mot andra. Lingon finns det, liksom tidigare, och jag äter dem. Det hör till, och jag undrar hur mycket jag ätit hittills.

Det är skönt att gå på leden, men lite hårdare är att gå obanat och just nu är det ok för fötterna.

Här nedan det sista blöta innan vi kom till stugan. Tänk att de spångat så mycket. Många meter är det totalt sett, som verkligen underlättar vandringen.

Odlingsgränsen? Ok...då är det så.

Mansonstugan välkomnade oss, och även här var vi ensamma. Vi tog en paus och tittade in i stugan.

Lite för tidigt för lunch, så vi gick vidare mot Nammavárre.

Det var en ganska härlig skog att gå i, småkuperat, upp och ned, lite charmigt om man gillar det. Våra ryggsäckar hade också blivit lättare vartefter vi åt av maten, så det var ingenting som direkt kändes tungt.

Det fanns ett par charmiga små tjärn, som ofta hade fin färgsättning på det omgivande gräset. Att det var höst var tydligt. Tänk att färger kan påverka ens känslor så mycket. Jag blir glad och fascinerad över alla variationer naturen bjuder på.

Jag har tagit en del svartvita bilder, och provar med den här nu.

Tack vädret...det var en toppenfin dag igen! Vi är bortskämda med bra väder på den här vandringen!

Det började närma sig lunchdags och vi bestämde oss för att stanna vid den utsiktspunkt som är längs med leden, nära toppen av Tjuorrevárre. Jag tyckte att bänkarna och bordet hade ett visst renoveringsbehov. Kanske bortom räddning till och med...

Liggunderlaget fungerar bra att sitta på. Lunchen smakade riktigt bra. Allt det hemmatorkade var riktigt bra och kompletterade någonting annat jag hade med mig. Hade jag en potatis- och purjolökssoppa med mig, så hade jag i den hemmatorkade potatisen och purjolöken. Sedan spetsade jag med snabbmakaroner eller linser, samt rapsolja. Ofta var jag mer än mätt, i alla fall till middagarna. Luncherna var lite enklare, men följde i princip samma koncept, med lite mindre måltider.

När vi i princip var klara med lunchen hörde vi ljud i luften. Vi tittade upp och spanade. Till slut kunde vi se att det var örnar högt ovanför oss. Vi såg två stycken.

Vi visste att det skulle finnas kungsörn i nationalparken, men att se dem så här var fantastiskt. De flög högt över oss, gled många kilometer och kom tillbaka.

Så hörde vi deras läte igen och såg att det var en tredje örn, mycket lägre ned. Vi trodde att det var ett par som flög högt där uppe och en annan helt fristående örn, och inte en unge som flög på en lägre höjd.

Det är inte så lätt att ta bilder på örnar med en mobil, men jag filmade en del och det blev skapligt.

Till slut, efter fler minuters uppvisning flög de iväg. Nöjda med det packade vi ihop och fortsatte vandringen. Vilket skådespel!

Träden, återigen träden, kan man prata mycket om. Vi funderade varför en del ser ut som de gör, som den nedan. Nästan som om den gett upp. 

Eller den nedan?

Det blir ganska intressanta diskussioner och självklart kommer vi fram till någonting som är rimligt. Men om det är rätt...bra fråga.

Spängerna vi gått på har haft lite olika kvalité, och ibland var det lutning på dem.

Vi passerade under hela vandringen många små vattendrag och en del var slingriga och tilltalande för både öga och själ. Att bara stanna upp, lyssna på vattnet som rinner, är riktigt rogivande.  

Svartvitt igen. Tre träd som jag ville föreviga, men kanske inte kan ge rättvisa. "De bara står där"...var min tanke när jag såg dem. 

Färger, myrens färger. Jag vet inte hur många gånger jag stannande och bara tittade, hänförd av det vackra.

Vi kom till slut fram till Nammavárre. Stugan ligger väldigt vackert vid sjön Ramsojávrre. Det var skönt att komma fram.

Muddusleden är på höger sida om sjön, så det var att gå runt sjön för att komma till stugan.

Det var en liten stuga, mycket charmig. Endast två bäddar.

Jag tycker om solnedgångar.  Ljuset som smeker trädtopparna, så varmt ljus. Vi hade ätit middag och jag gick ut och såg ljuset.

Vi gick på soljakt...kunde vi fånga det sista ljuset? Vi fick inte fri sikt, men en skön stund ute.

Nål och tråd, så bra att ha med sig. När blixtlåset gick sönder fick de gamla metoderna användas.

Återigen blev det riktigt mörkt, kvällen var inte så sen, men före kl 22 brukade vi ge upp om dagarna.

Dagens vandring hade flera höjdpunkter: Först och främst kungsörnarna som flög över oss. Så stora de var!
Sedan alla härliga färger överallt. Galet vackert.

Vi somnade nöjda och trötta även denna dag.

Gonatt!

Muddus - fram till Muttoslouppal

Natten i tältet var kall. Stjärnklart ger kalla nätter.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop tälten. Vi skulle fortsatta rakt söderut.

Nere vid sjön var det kallt, och vi fyllde på vatten i flaskorna innan vi fortsatte vandringen.

Nu hade vi klarat av allt svårt. Vi var upprymda och glada. Det är svårt att beskriva hur nöjda vi var. Att kunna vandra utan större svårigheter, att kunna navigera rakt på, utan att gå fel.  Det vore fel att säga att det inte beror på väl övervägda val, men också beslutsamhet i valen vi gjorde. Vi övervägde hela tiden för- och nackdelar med alternativen, och baserat på hur vandringen utvecklats så hade vi lärt oss vilka egenskaper myrmarkerna hade. Vädret hade också varit på vår sida. Inte speciellt mycket regn. Mulet väder är bra väder. Mössa på ibland.

Nu fortsatte vi vandringen söderut, och siktade på de fornlämningar som skulle finnas i närheten. Vi hittade dem inte. Fastän vi letade en stund kunde vi inte hitta dem. Kan bero på att vi inte riktigt visste vad vi letade efter.

Innan vi skulle gå rakt österut skulle vi gå mer åt sydost. Vi bestämde oss för att räkna steg, var för sig. Vi gick på kompasskurs och räknade och räknade. Då vi tar olika långa kliv var det intressant att se att det skiljde flera hundra steg mellan oss när vi väl stannade och bestämde oss för att gå rakt österut.

Bränder har Muddus nationalpark regelbundet drabbats av. Bilden nedan visar hur det kunde se ut. Vi såg många rester av bränder, i alla fall om man tittade på träden. 

Vandringen vidare mot Muddusleden gick vidare. Jag nämnde tidigt i den här berättelsen att vi handlat ost. Både hårdost och halloumi. Hårdosten har vi ätit av vid de fikapauser vi haft på eftermiddagarna. Ganska najs att ha en hel hårdost att stycka upp och dagligen ta en bit av. Pga temperaturen håller den sig fräsch också. Inga svettiga ostar här inte!

Halloumin hade vi inte ätit upp än...det har inte varit läge ännu.

Vi har sett så många träd. Jag måste erkänna att jag har blivit mer och mer fascinerad av träd och skog. Jag kan stanna upp  vid ett träd som ligger ned, och fundera på varför den har fallit omkull, när det hände, och se om det finns någonting omkring som kan ge ledtrådar till svar på mina funderingar.

Ett skruvat träd som legat på marken ett tag syns på bilden nedan.

Vi såg flera skruvade träd och började prata om skorstenar som hade skruvade plåtar högst upp. Kul att kunna vrida och vända på argument varför det ser ut som det gör.

Nu började vi närma oss vattendraget Muttusädno, men var inte riktigt framme ännu. Det var väldigt lätt vandring nu. Vi hade medvetet valt att gå mot Muddusleden så att vi skulle ansluta till den strax söder om bron.

Nu kom vi fram till leden.

Jag kände en lättnad och var samtidigt förväntansfull, för nu skulle vi få uppleva någonting helt nytt: Muddusleden.

Det var på något sätt ett accepterande av att vi var tvungna att vara i civilisationen igen. Vi skulle möta människor igen. Jag har ingenting emot andra som vandrar, men den stillhet och lugn vi haft...det har varit magiskt.

En sak vi funderat på innan vi påbörjade vandringen var om det skulle vara fullt vid de stugor som vi skulle komma till. Det  anordnades i Göteborg en internationell konferens om turism, och en av upplevelserna som deltagarna skulle kunna välja, som extragrej, var att gå på Muddusleden och uppleva nationalparken.

Vi hade inte grottat ned oss i detta, men visste inte om det skulle vara andra människor vid Muttosluoppal, som vi var på väg till. 

Hur som helst så var stigen en stig, och mina fötter gillar skog mer än stig. Jag hoppades på att de inte skulle slå bakut nu. Vi knatade vidare på stigen och kom till Muttosädno. Det är det vattendrag som leder vattnet från Muttosjávrre till Stora Luleälven, med andra ord ett stort vattendrag.

Bron var stabil, och det var tydligt att det var byggt för att hålla. Kul att se sådant hantverk, för det är det ju.

Vi såg på kartan att vattnet en bit norrut delade på sig, så vi tog av oss ryggsäckarna och gick en liten bit norrut för att se hur det såg ut. Bilden nedan visar platsen där de två delningarna går ihop igen. Rakt fram på bilden kommer det ena vattnet, och från höger kommer det andra.

Det är rätt skönt att kunna göra sådana här små avstickare och gå och titta på någonting. Så kravlöst. Ytterst stimulerande. Så snackar vi lite om varför det ser ut som det gör...snillen spekulerar...

Väl tillbaka till bron satte vi på oss ryggsäckarna igen och såg ganska många dunkar. Vi tänkte att det var vattendunkar som kanske samerna använde, eller några som paddlar. Vi gick till dunkarna. Väl framme vid dem såg vi att det var impregneringsmedel/färg till bron. Så de hade legat där ett tag, okänt hur länge. 

Vandringen mot Muttosluoppal fortsatte. Vi visste att vi skulle gå på kanten av den stora myren Luobbalaáhpe, med sjön Oarjep Muttosluopal till vänster om oss.

Det var mycket myrmark, många spänger, en del var imponerande långa.

När vi började närma oss stugan gick vi på spänger som var riktigt risiga. Men nu var det inte långt kvar. Vi var lite lunchsugna också...

Nu var det nära. Vi hade gått längs med sjön en bra bit. Till slut dök stiggreningen upp och vi gick åt vänster och kom fram till stugan.

Vi hade kommit till Muttosluoppal. Bird paradise.

Stugan, eller området vi kom till, var tomt. Vi hade skojat om att det var fullt med tält här. Men det var tomt. På vägen hit, strax efter bron hade vi sett en kvinna, som vi senare fick reda på var arkeolog, men vi pratade inte med henne då hon gick obanat, en bit från stigen.

Stugan var med våra mått mätt gigantisk, många bäddar. Då kan man bre ut sig, eller hur?

Köket hade gasspis och det fanns en kamin. Vi åt lunch.

Efter lunchen var vi nyfikna på fågelskådartornet vi läst om. Vi klädde på oss och gick den korta biten till tornet.

Det blåste en del och var inte alltför varmt. Någonting som vi båda tycker är jobbigt är höjder, men vi gick upp. Väl uppe i tornet blåste det en del.

Bilden nedan visar sjön Nuortap Muttosluoppal. Det vattendrag man ser i den vänstra delen av bilden är ett vattendrag från sjön Muttosjávrre.

Vi stannade ganska länge där uppe, tog bilder, läste i den liggare som fanns inne i det rum som fanns högst upp. I rummet var det lugnt, och man kan stå och spana efter fåglar och andra djur i lugn och ro. Vi läste om folk som hade övernattat där uppe.

Vi såg inga djur alls, men hörde plaskljud i vattnet, trots att det blåste en del.

Vi gick till slut ned. Ned till vattnet i närheten. Där var det delvis lä, och vi kunde se att fiskarna plaskade i vattnet. Det var det vi hade hört uppe i tornet.

Så lugnt och skönt nere vid vattnet. Att bara vara...underbart.

Till slut gick vi tillbaka till stugan och gjorde i ordning våra saker, tog det lugnt.

Kvällen kom. Vi åt middag, pratade om fortsättningen. Vi skulle fortsätta leden medurs. Någonting som lockade var ravinerna Måskogårsså och självklart Muddusfallet. Men det var ett tag dit...en dag i taget.

Även i denna stuga fanns det belysning.Nyttigt os som man drar i sig.

Nöjda med dagens vandring somnade vi i den varma stugan som kaminen värmt upp. Allt var torrt, vi var mätta.

Morgondagen skulle erbjuda storslagen fågelupplevelse, men det visste vi inte då.

Gonatt!