Bloggar > thomasvandraren

thomasvandraren

Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

Svarta Spetsen - en toppentur

För andra gången i mitt vandringsliv är Svarta spetsen på näthinnan. Första gången var runt 1990 när kompisen och jag vandrade från Gisuris till Kvikkjokk. Då hindrades vi av dimma den dagen vi skulle upp på toppen. Lite revanschsugen var jag nu.

Natten hade varit god och vi slöade inte på morgonen, utan gjorde oss i ordning efter frukost. Jag hade med mig den lilla dagsturssäcken som jag laddat med vatten, regnkläder, fleecetröja och energi i form av Runekakor. Vi räknade med att kunna gå upp och ned utan att behöva laga till varm mat, så vi tog inte med något kök.

Vår plan att gå upp på Svarta spetsen var enkel. Vi skulle följa höjdkurvan, nåja, och sakta dra oss uppåt så snart vi hade passerat toppen 1217 m. Vi skulle följa vattendraget upp mot toppen. Vattnet avvattnar den stora glaciären Mihkájegna.

Efter att vi startat atacken mot toppen tog jag en bild bakåt. Våra små tält är närmare Skárjá längre bort i bilden och syns inte. Nu är vi på väg uppåt...det känns bra.

En närmare inzoomning mot Skárjá visar hur vackert området är.

Vi fortsatte uppåt. En blick bakåt visar vattnet som rinner ned från Ålkatj, eller Oalgásj som det även står på kartan. 

"The only way is up" var en 80-talslåt, och det gällde nu också. Vi fortsatte uppåt. När det är gräs så är det ganska lättvandrat.

Efter gräs kommer grus. Ingen risk att få grus i dojan här inte. Det är stora rackare som gjorde att man gick långsamt och planerat.

Nedan två bilder som visar vyn åt sydost, och massivet man ser längst bort är Gådoktjåhkkå.

Åt sydväst är det mer bekanta vyer. Den lilla kullen närmast är den som vi "rundade" på väg upp, den som heter 1217. Bakom den, till höger, är Skárjátjåhkkå, och till vänster om 1217 är massivet Ruohtes, där man ser Guohper precis ovan Guophervágge. Det lite mer snötäckta, eller glaciärtäckta området allra längst till vänster är Ålkatj. 

Efter att ha gått uppåt i lite drygt två timmar såg vi Svarta spetsen, uppe bland molnen. Skulle vi se någonting när vi kommit upp? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det...fortsätta uppåt.

En halvtimme senare var molnen borta. Det såg lovande ut. Uppåt!

Återigen en blick bakåt. Fler toppar syntes åt sydost.

Det var stenigt nu, rejält stenigt.

En blick västerut var det en glaciär. Mihkájegna. Det är en rätt stor glaciär som krymper för varje år som går, tack vare att det generellt sett är varmare under året än tidigare.

På bilden nedan kan man se Buchttoppen och Sydtoppen, båda i moln.

Svarta spetsen var nu inom räckhåll, så det var bara att fortsätta.

Lite Runekaka med vy mot Skárjá kan inte vara fel.

Kan det vara Mihkátjåhkkå i moln?

På bilden nedan ser man glaciären Tjåggnårisjiegna och de topparna som är på andra sidan, vilka alla är över 1900 m.

Sarvatjåhkkå, längst bort i denna imponerande rad av toppar är över 1700 m hög.

En blick bakåt. Jag pekar mot våra tält vid Skárjá.

Bara en liten bit kvar till toppen. Det blev brantare...

Nästan uppe.

På toppen! Det ena toppröset syns.

Det är spektakulära vyer och de höga topparna nedan ser inte alls höga ut. De är ca 1440 m höga.

Massivet nedan är Máhtutjåhkkå till höger, som är 1653 möh.

På bilden nedan ser man den v-formade toppen som är Spijkka på 1982 m. Glaciären Tjåggnårisjiegna når nästan hela vägen upp till Spijkka.

Jag på toppen av Svarta spetsen.

Johan på Svarta spetsen.

Svarta spetsen består av två toppar. Jag gick över till den andra, ca 40 m bort, se nedan.

Bild mot den topp vi först var till, se nedan.

Det skulle bli regn, så vi började gå ned när vi sett oss nöjda.

På bilden nedan ser man mot Rapadalen, och Låddebákte synd tydligt mitt i bilden.

Låddebákte. Nedan bild,

På med regnkläder.

Det var omväxlande väder. Regn ibland och uppehåll ibland. Längre ned tog jag av mig regnbyxorna, annars skulle jag smälta av värmen.

Nästan nere vid Skárjá nu.

Där är tälten! Snart framme vid dem igen.

Jag kände mig ganska nöjd. Det var en bra dag och vi hade kommit upp på toppen av Svarta spetsen, och ner igen. Jag lade mig ned i tältet och tvärslocknade bums. Jag sov i 45 minuter, vilket var väldigt skönt och jag skrattade gott för mig själv när jag vaknade. Jag hade slocknat så snart jag lagt mig ned...det brukar aldrig hända.

Efter det lagade jag middag vilket Johan redan hade fixat till sig. Solen tittade fram och resten av kvällen var fin. Det var uppehåll.

Så, jag fick revansch på Svarta spetsen. Det var en riktigt bra dag. Ännu ett mål uppnått på vandringen: att komma upp på en topp i Sarek.

Vägen upp och ned blev enligt nedan.

Man kan prata om tur på olika sätt. Den tur vi har haft är nog kopplad till vädret. Det har varit bra väder på den här vandringen, och den är inte slut än. Det var bra att vi bestämt oss för att fortsätta till Änonjálmme och inte Saltoluokta. Det får bli Rapadalen en annan gång. Vi skulle inte hinna med det på denna vandring.

Nöjda med dagen och mätta och belåtna på alla sätt så gick vi och lade oss. Morgondagen skulle bjuda oss på Ruohtesvágge.

Gonatt!

Postat 2021-12-28 17:14 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Genom hela Álggavágge till Skárjá

Nu fortsätter äventyret i Sarek kan man säga om man vill! Men jag tänker inte så. Jag har upplevt ett stort äventyr ända sedan vi letade gas efter att vi landat i Bodö. Där började äventyret.

Vi vaknade tidigt och det var en strålande fin morgon vid Álggajávvre.

Utsikten tvärs över sjön var fin. Kvällen innan var det regn i luften och molnen låg riktigt lågt.

Tittade man in i Álggavágge såg det bara magiskt ut. Dit skulle vi. Men först frukost.

Solen värmde inte så mycket ännu, så här tidigt på morgonen, men den gjorde gott. Att vara här vid denna "heliga plats" (kanske man kan säga) gjorde gott.

Vi skulle vandra på norra sidan av Álggavágge och vidare in i Guohphervágge, för att avsluta dagen med att tälta vid Skárjá. 



Vandringen startade och det blev snabbt varmt.

Paus. Tröja av. Njuta lite...mer!

På bilden nedan kan man se att det var lite småkuperat. Stigen vi gick på försvann ibland. Det gjorde ingenting, för vi skulle ju bara följa dalgången.

Bilden nedan visar hur det såg ut om man tittade bakåt.

Tittade man framåt så var det bara spännande. Vad finns där framme?

Dags för lunch.

Till vänster om oss hade vi den mäktiga Härrábákte, 1700 m hög. Se nedan bild. Den var nästan 5 km lång och de tre topparnas höjd varierar inte så mycket utan ligger på mellan 1650 till 1711 möh. Det vore läckert med en kamvandring där uppe.

Vandringen gick vidare i Álggavágge.

Nedan är sista bilden bakåt där man ser Álggajávrre. Hejdå fina sjön!

Nu var blicken framåt. När skulle vi se de höga topparna? Stortoppen? Sydtoppen? Buchttoppen? Med flera...

Det var spännande.

Vi vandrade vidare och det dröjde ett tag innan vi kunde ana någonting där framme. Pulsen steg lite.

Det kändes bra att se topparna där framme. Vi skulle dit.

Är det inte Sadelberget man ser? Jo, det är det.

Bilden nedan är något inzoomad. Man ser de höga topparna i Sarek: Stortoppen, Sydtoppen, Buchttoppen med flera. Vi passerade en gräsmatta vars jämnhet skulle plats på vilken sunkig fotbollsarena som helst, ja inte på Camp Nou i alla fall.



Det var en läcker syn. Vi vandrade vidare.

Till höger om oss hade vi nu Áhkávágge. Den spetsiga toppen borde vara Skårvathåhkkå, och Axel Hambergs topp är den bakom till höger.

Vi hade vandrat ganska länge nu och var snart nere i Guophervágge.

En blick åt höger gav mig Axel Hambergs topp.

Tittade man istället åt det håll där de högsta topparna fanns så syntes de tydligt.

På bilden nedan borde det vara Stortoppen man ser, som är högst.

Vi började bli riktigt trötta nu. Såg fram mot att komma fram till Skárjá och smacka upp tälten på någon fin plats en bit från leden.

Det var ganska läckert att titta bakåt, se nedan. Därifrån kom vi.

Tittade vi mot Rapadalen (som inte syntes såklart) så var det väldigt många olika toppar mm åt de hållet. Vattendraget som fortsätter framåt, mot Rapadalen, heter Ráhphajåhkå, och vattnet som kommer från höger, som vi även vadade, heter Guopherjåhkå.

Snart framme där Guophervágge möter Ruothesvágge, Vi ska bara ned till Skárjá och inte gå många meter till.

Nere...nu till renvaktarstugan i Skárjá, sedan över bron.

Bron över Smájlajjåhkå.

Blick bakåt, se nedan. Nu skulle vi bara hitta en tältplats, sätta upp tälten och äta.

Dagens vandring var bra. Den var dock ganska jobbig. Vi var ganska trötta och det är märkligt tycker jag. Det var inte superlångt, men vi höll på att vandra ganska länge.

På kartan nedan ser man hur vi gick.

Efter att vi hade slagit upp tälten och lagat till och ätit middag så kändes det bättre. Vi pratade om dagen och planerade för kommande dag. Tanken var att vi skulle låta tälten stå där de är uppsatta och göra en dagstur upp på Svarta Spetsen.

Svarta Spetsen är en topp på 1843 möh. Det skulle bli en spännande dag.

Vi somnade mätta och trötta och skulle gå direkt efter frukost kommande dag.

Gonatt!

Postat 2021-12-28 09:57 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Álájávrre till Álggajávrre

Det var en god natt, och vi vaknade till nästan kalasväder. Gråväder, men det spelade ingen roll. Nu skulle vi äta frukost, packa ihop tälten och äntligen vandra in i Sareks nationalpark.  

Jag skriver "äntligen gå in i Sarek", och jag menar att det är fortsättningen på den här fantastiska vandringen.

Hittills har vi kanske stött på fyra personer, varav stugvärden vid Sårjåsjaurestugan var en av dem. För min egen del behöver jag inte träffa, se, prata med någon annan än den jag vandrar med. Vi pratar ganska mycket med varandra, kanske för att det finns mycket att prata om, då vi ses ganska sällan.

Vandringen fortsatte i alla fall på norra sidan av Álájávrre när vi var klara med morgonbestyren.

Grönt är skönt! Jag älskar den här lysande gröna färgen på mossan.

Det var lättvandrat och vi traskade på. Vi hade som mål att gå till Alkavare kapell och valde att gå söder om berget Nuortap Rissávárre, dvs runda det moturs.

Ibland hittar man skelett, eller benbitar. Det här benet har legat på marken ett tag, det syntes tydligt.

Vi började närma oss den bortre änden av sjön, och kände att de stora, eller större topparna lockade och ropade på oss. Först skulle vi bara runda ett berg framför oss...

När vi var på väg att runda Nuortap Rissávárre och såg Álggajávrre och Álggavágge växa fram så var känslan och upplevelsen enorm. Det vi såg var så vackert. Det här skådespelet bara fanns där, och vi kom precis för att uppleva det. Magiskt!

Vi kände att det var dags för lunch, så vi stannade och lunchade. Det var förväntan i luften. Hur skulle det se ut när vi skulle fortsätta runt berget?

Vi visste att det skulle finnas en bro över Miellädno, så det var det första alternativet för oss. Mot bron alltså.

Var det kapellet man såg där på andra sidan? 

Regnet låg i luften, men vi klarade oss medans vi närmande oss vattendraget.

Antingen så fanns inte bron, eller så gick vi inte tillräckligt långt norrut. Vi vände om och gick till roddbåtarna som skulle finnas där Miellädno ansluter till Álggajávrre.


Vi var fyra personer som rodde över till andra sidan. Det var lite strömt, och personen som rodde var nog inte en van roddare kunde jag konstatera. Hur som helst så kom vi över.


På andra sidan sjön såg vi Alkavare kapell. Nu skulle vi upp till den. Vi tog av oss ryggsäckarna och lämna dem. Ett steg i taget nu...uppåt.

Vi kom upp och såg kapellet. Det var en högtidsstund att vara där. Jag hade knappt hört talas om det innan denna vandring. Nu var vi där.

Vi har upplevt så mycket vackert och spektakulärt på den här vandringen. Nu var vi alltså vid ett kapell, mitt i Sarek. Fast det är fel att säga att det är mitt i Sarek, då det är i den västra delen av Sarek. 

Via länken finns en del information om Alkavare kapell. Den hör till Jokkmokks församling, och har haft gudstjänster på sommaren de senaste åren.

Kapellet uppfördes och stod klart 1787 för att de som arbetade med silvermalmsbrytningen skulle kunna gå till kyrkan på söndagarna.

Malmbrytningen påbörjades på 1600-talet.

Lite mer information finns här.

Vi gick runt i området och tittade även in i kapellet.

Det kändes bra att vara inne i kapellet. Historiens vingslag på något sätt.

Vi gick ut och gick runt i området där silvermalmsbrytningen hade varit. Det skulle bli spännande att se vilka spår av brytningen som fanns kvar. Det har ändå gått många år sedan det var aktivitet och verksamhet i detta område.

Efter att ha gått runt i gruvområdet, och funderat på hur det kan ha sett ut när det var verksamhet där, gick vi tillbaka till kapellet och sedan nedför slänten till våra ryggsäckar. Där tog vi en paus och tittade på kartan. Det var kväll och det började närma sig middagstid och vi skulle nu hitta en fin tältplats.

Vi kom fram till att vi skulle gå en liten bit mot Álggavágge.

Det var regn runt omkring oss, och vi klarade oss. Kändes lite märkligt med tanke på att det regnade åt alla ät alla väderstreck vi tittade åt.

Vi slog upp tälten vid sjön och lagade till middag. Det blev inget bad...det var inte riktigt läge för det.

Dagen var väldigt bra. Det var så spännande och intressant att vandra till Alkavare kapell. Dessutom intressant att se gruvområdet.

Nu var vi inne i Sarek. Nu började ett nytt äventyr.

Trötta och lyckliga gick vi och lade oss.

Gonatt!

Postat 2021-12-06 16:25 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Till Álájávrre - tältning vid foten av Àlátjåhkkå

Återigen en avkopplande natt i bra väder. Hur bra väder har vi haft...på en skala? Vädermätaren har bottnat skulle jag vilja säga. Vädret har varit fantastiskt på denna vandring.

Det var helt klart dags för lite regn.

Efter frukost och packning av tält så skulle vi nu gå obanat. Vi skulle gå nordost, och siktade på att gå mellan topparna Unna Liemak och Stuor Liemak. Det var kompass som gällde nu. Det var inte så stora höjdskillnader och sikten var inte den bästa, så för att vara på den säkra sidan så använde vi kompass.

Undrar vem som bor i denna håla?

Uppåt skulle vi...bara att knata på. Tack kompassen!

Cigarrer? Nä...korv!

Det regnade och blåste en del, så när det var dags för lunch så tog jag fram den partytältsvägg jag haft med mig, och som jag tänkte att Johan skulle få. Det blev ett bra regn- och vindskydd.

Det var rätt så skönt att slippa vinden. Bra att jag hade med mina vandringsstavar, och snöre hade vi också extra av. Jag har själv klippt till en bit av en annan vägg, som jag har som footprint under mitt innertält.

Det var lite kyligt faktiskt. Så skönt att kyla av sig lite, när vi varit så varma de tidigare dagarna.

Nåja, efter lunchen fortsatte vi och siktade på det renstängsel som vi skulle passera.

Utsikten var sådär kan man säga...men helt ok att vandra i.

Renstängslet där vi passerade.

Nu hade vi kommit till norra sidan av sjön Àlájávrre. Bakom mig fanns en renvaktarstuga, och vi skulle nu hitta en fin tältplats. Vi knatade vidare en liten bit längs norra delen av sjön.

Jag hade läst att det skulle vara fint att tälta uppe på Álátjåhkkå, men kände inte för att gå dit upp. Utsikten söderut skulle vara spektakulär. Jag har med mig det till nästa vandring.

Vi fick inte mycket sol på oss denna dag, men vi kunde se lite solsken på Guovddagårra, 1078 möh, i alla fall. Vi tältade på ca 930 möh.

Det blev ganska sent innan vi åt middag, men vem har bråttom?

Det var återigen en bra vandringsdag. Vi konstaterade att vi kommande dag skulle ta klivet in i Sarek.

Padjelanta hade hittills bjudit på storslagen miljö, med den ena upplevelsen mer fantastisk än den andra. Vädret hade varit bra, och dagens regn och rusk hade inte spelat någon roll. Vi hade ju kläder, och navigera kunde vi ju med karta och kompass.

Om jag hade vetat om att Sveriges otillgänglighetspol låg nära hade vandringen kanske sett lite annorlunda ut. Då hade vi kanske gått dit, bara för att...

Det fick jag reda på senare.

Det var dags att dra sig tillbaka och som vanligt var det skönt att krypa ned i sovsäcken.

Gonatt!

Postat 2021-12-02 13:46 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Passera Padjelanta eller uppleva Padjelanta?

Det går inte att vara i Padjelanta och inte känna att man vill tillbaka igen. Upplevelsen är enorm när man är i de stora vidderna.

Jag kände en stor tacksamhet när jag vaknade vid Sårjåsjaurestugan, en tacksamhet över att vara där jag var. Den känslan följde med till Jiegnaffo, eller foten av den.

Efter gårdagens känning av flimmer var allt bra igen. Morgonen, ja vad ska man säga om den? Återigen sol och värme.

Vi hade en lugn morgon och åt frukost i solsken.

Planen för dagen var att fortsätta en bit på Nordkalottleden och sedan avvika från den, gå obanat mot Sarek.

Vi packade ihop tälten och började vandra. Bilden nedan är en blick bakåt.

På bilden nedan ser man hur häftigt landskapet i Padjelanta är. Jag gillar det här, och skulle vilja utforska det mer...en annan gång får det bli.

Eftre att ha vandrat ett tag kom vi fram till bron över Veijejåhkå. Det var sista bron innan Nordkalottleden fortsatte mot Stáloluokta.

Efter att ha gått över Viejejåhkå var det dags för bad och lunch. Det var inte så djupt, så det handlade inte om att simma.

Solen torkade oss och vi lunchade, så vandringen fortsatte efter det på leden, men bara en liten bit till. Vi skulle inte gå fram till Stáloluokta. Siktet var nu Padjelantaleden och bron över Bållávrjåhkå.

Vi följde en höjdlinje runt toppen 1359 m, och fick tampas en del med vide.

Det var lätt att vandra där det inte var vide och väldigt vackert. Man ska uppleva Padjelanta!

Så var vi nere på Padjelantaleden, och skulle gå till bron över Bållávrjåhkå.

Vi kom till ett gammalt brofundament och såg den nya bron en bit framför oss. Vi fortsatte till den.

De här broarna föredrar jag, jämfört med de i Norge. De här känns stabilare.

Det hade hunnit bli eftermiddag så vi gick inte vidare direkt, utan letade upp en fin plats (fanns ju överallt), och slog upp tälten.

Middag!

Solen var framme, men jackan åkte på ändå. Så skönt att kunna sitta ute och planera hur vi ska gå. Kartan användes också för att identifiera sådant man ser och såg under dagen. Det går så snabbt att skaffa sig en överblick över det man ser om man har en papperskarta, jämfört med att se en karta på ett litet mobilskärm. 

Kvällen var ganska lång och vi tog en liten promenad för att se hur vi skulle fortsätta vandringen dagen därpå.

Solen försvann ned bakom bergen efter klockan 22, och det brukar vara dags att lägga sig då också.

Det var återigen en så bra vandringsdag. Vädret var magiskt och allting man upplevde var fantastiskt. Härligt att kunna bada också, och sola också. Jag tror inte vi mötte någon denna dag.

Gonatt!

Postat 2021-12-01 12:27 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook