10 september - Easy Elsie och urskog, del 2

Efter att ha sett Lancasterbombaren Easy Elsie och läst om dess sista färd vid rastplatsen ställde vi nu in siktet på Ulldevisduottar.
Vi startade dagens vandring ungefär vid den svarta punkten som markerats på kartan. Det var inte så långt till vraket.

En sak som var bra var att vi skulle åt nordväst. Det var bara att välja hur vi skulle gå, vilka sjöar vi skulle runda och vilja berg vi skulle runda. Kollar man på en karta ser man att det finns några toppar söder om Ulldevisduottar som heter Alep Áhpagis, Gasska Áhpagis och Lulemus Áhpagis. De tänkte vi passera på deras östra sida. Annars skulle det nog bli för stökigt och blött, om vi skulle dra oss mer västerut.

Jag hade fram tills nu använt mig av Calazos karta över Muddus/Sjaunja. På ena sidan är det Muddus i skala 1:50 000 och på den andra sidan är det över Sjaunja i skala 1:100 000. Sjaunjakartan visar en del av både Ultevis fjällurskogs naturreservat och Ulldevisduottar.

Kartmässigt var det ett stort svart hål mellan denna karta och Calazos karta över Sareks nationalpark. Därför hade vi fixat egna kartor över det svarta hålet. Nu skulle de kartorna få bekänna färg.

Kartorna var i papper, skulle tåla lite väder. Vi trodde att de troligen skulle bli lite nötta där man vek kartan, men det skulle nog inte bli ett problem. Vi såg att det var en skillnad i vilka detaljer man kunde se på kartan i skala 1:50 000 mot den andra vi hade i skala 1:100 000. Det var främst hur man hade ritat ut var det var blockterräng respektive svårframkomligt ”grönt”, kanske vide mm.

En annan grej som var lite anmärkningsvärd var att det var samma ekvidistans på höjdkurvorna trots att det var olika skalor på dem. Vi hade skalat av all ”onödig” information, såsom teckenförklaring och annat, för att få kartorna så rena som möjligt. Vi skalade i beställningen av kartorna även bort koordinaterna och rutnätet vilket kanske var att ta i…men kartan blev ren och fin. Norr var i alla fall uppåt, och vi kunde navigera med kompass, och vi skulle nordväst. Vad kunde gå fel?

Vi fortsatte vandringen åt nordväst, efter att främst ha konsulterat kartan 1:50 000-delskartan.

Lite skog i början.

Det var ganska enkelt att vandra där det var myrmark. Lite blött, egentligen ganska blött. Jag hade mina enklare fritidsskor på mig och blev såklart blöt om fötterna. Mina kängor ville jag inte blöta ner, då de hade hål i sig och garanterat skulle bli blöta om jag plaskade på myrarna med dem på fötterna.

Tanken var att vi skulle vandra mot bron över Gáldesjåhka, för att ta oss in i Ulldevisduottar. Det var en bra bit bort, och vi siktade lite lagom åt det hållet. När man som vi vandrar obanat över stock och sten, i snårig skog, på grästuvor på myrarna och i riktigt svårframkomlig terräng så är hastigheten stundtals låg. Vi var medvetna om det och konstaterade att så var fallet i skogen här.

Därför hade vi redan dagen innan börjat fundera på en plan B när det gällde att ta sig fram lite snabbare. Nu får man inte missförstå det här. När jag vandrar så är upplevelsen allt och det får ta den tid det tar. Jag är inte en person som ska ta sig från punkt A till punkt B så fort som möjligt.

Tiden för att ”prestera” är sedan länge förbi. Numera vill jag uppleva området jag är i, med allting runtomkring mig närvarande. Skogen är närvarande. Jag är närvarande. Jag ser en parallell till begreppet skogsbad, där man upplever skogen med öppna sinnen. I somras var jag i Jämtlandsfjällen och fick mig ett fjällbad, där tiden inte var en faktor, utan upplevelsen var allt. Det var en härlig upplevelse som jag ska skriva om lite senare.

Men nu var vi i närheten av Ultevis fjällurskogs naturreservat, traskade på myrmark, stökade oss fram i snårig skog och hade det underbart. Om vi inte hade tränat, utan hade haft dålig kondition hade det här bara varit utmattande. Nu visste vi vad det handlade om och hade förberett oss. Det var såklart jobbigt, men på en helt ok nivå. Om man blir ofokuserad, trampar snett eller fattar dåliga beslut angående att ta sig runt eller över en besvärlig sak, kanske det är dags för en paus.

Då både Johan och jag har varit med i upplevelser där man är i gång länge så är vi extremt medvetna om att man inte är så smart när man är tom på energi eller har sömnbrist. Vi är bra på att vara positiva, se möjligheter, se framåt. Som idrottare är det en nyckelfaktor för att lyckas.

Ett exempel på något utöver det vanliga kanske är att traska över myrmark. Vad vet jag. Kul och utmanande, jobbigt om det är sugande blött. Ibland ganska ok torrt.

Om någon skulle säga att vi skulle ta oss ett antal höjdmeter i extremt svårframkomlig terräng skulle vi analysera utmaningen för att hitta rimliga sätt att genomföra det. Vi ser möjligheter, förminskar inte utmaningen och analyserar riskerna. Jag påstår att vi är erfarna. Det är kanske det jag vill säga, och tankarna till forna tiders äventyrare ligger nära. När vi är ute och upplever någonting nytt så känner vi oss som äventyrare. I en skog, på ett fjäll. Med en ryggsäck på 20 kg på ryggen klarar vi oss också i två veckor utan att handla, även om det var lite extra lyxigt att luncha och fika i Porjus. Det var en del av upplevelsen som vi hade planerat för.

Lunchpausen blev i en skog där vi hade en bra paus, vilket man kan se på bilden. Medan maten gottar till sig kan man sträcka på sig lite.

När man stannar till och inte gör några ljud dröjer det inte länge innan det knakar runt omkring en. Vi ville se lite djur, gärna björn...på lite håll.

De vanligaste djuren vi stötte på var tjäder som vi skrämde bort. De flaxade iväg efter att ha legat kvar så länge de vågat. Fina djur, men omöjliga att hinna fånga på bild.

Vi hade bestämt att vi skulle stanna för natten vid bäcken Sávgesjåhkå. Då skulle vi ha gått lagom långt denna dag. Vi ville alltid stanna för natten vid en bäck eller vattendrag eftersom man behöver vatten till mat och hygien.

Så gick vi vidare och passerade sjön Njágákjávrre på vår högra sida. Det var ganska enkelt att gå på kanten av myrmarkerna, ibland i myrarna. På myrarna var det faktiskt enkelt att gå.

Ibland stöter man på någonting spännande, som i alla fall jag vill utforska lite mer. Oftast finns det inte så mycket information på den platsen där man stöter på det där lilla extra under vandringen.

Vi följde något spår, och killgissningen blev att detta var ett skoterspår.

Det var dåligt med markeringar för övrigt, men på en del ställen såg det ut att vara ”mer öppet”, som att man tänkte sig att det var själva skoterleden. På ett ställe såg vi märken på ett träd. Dags att gnugga geniknölarna igen. När gjordes detta märke? Vem eller vilka gjorde detta?

Otroligt intressant att hitta sådana spår mitt i ingenstans. Det betyder att det var en betydande färdväg någon gång.

I skogen såg vi en stig och märken igen.

Vilka? När?

Vi traskade på. Skog, myrmark...ganska mysigt.

På bilden nedan ser man att mina byxor behöver lite sömnadshjälp. Jag hade med nål och tråd, så det skulle jag fixa.

Nu var det eftermiddag och vi traskade fortfarande i myrmark ibland, nåja, kanske mest myrmark. Även om det funkar att gå i blöta skor så är det inte jättevarmt. Jag frös inte, men kan heller inte säga att man kunde steka ägg på fötterna. Jag skulle kalla dem kalla.

Det var dags att ta sista biten till bäcken nu, och hitta en torr plats att slå upp tälten på.

Det var lite småstökigt att ta sig fram sista biten. Luriga blöthål, Lätt att trampa ned i dem. Bäcken hade delat upp sig i flera delar, och man kunde se att det rann vatten i dessa blöthål. Marken var nog ganska underminerad, och vi gick försiktigt på det som var ok att gå på.

Så hittade vi en fin torr plats, där vi satte upp tälten. Skönt att vara framme.

Det blev en brasa också, och vi torkade skor, strumpor mm. 

Dagens sträcka blev 9,9 km.

Gonatt!

10 september – Easy Elsie och urskog, del 1

Gårdagens långa vandring tog ut sin rätt. Vi hade i alla fall en god natt och vaknade till en strålande fin morgon.

Det hade varit en kall natt, vilket syntes på olika sätt. Frostigt tält, vilket var ganska bra.

Det våta behövde man inte torka bort, utan det var helt enkelt iskristaller som man kunde ta bort på ett enkelt sätt.

Någonting jag inte har pratat om så mycket är toalettbestyren. Nr ett gör man som kille väldigt enkelt. Ska man göra nr två så gör jag på olika sätt, hur det nu skulle kunna vara möjligt. Man gör det man ska, sedan är det klart.

Ålrajt, jag ska förklara det lite mer. Innan jag gör det så har jag insett att det är bra att vara förberedd. När man känner att det börjar bli dags och speciellt om man vandrar, så är det bra att snabbt kunna ta av sig ryggsäcken och göra det man ska, för ibland blir det bråttom.

Jag har kollat upp det där lite mer, och har sett att havregryn har en ”milt laxerande effekt”. Jo, jag tackar jag! Det har jag märkt. Värst är på mornarna när man ligger i sovsäcken, och det typ regnar ute. Då kliver man ur sovsäcken så fort som möjligt, och kroppen har väl ställt in sig på att det är dags. Kroppen säger NU...och då måste man ut NU.

Nåja, hur som helst så gör man det man ska, kanske bakom en buske eller ett träd. Jag brukar försöka elda upp toapappret, annars hamnar det under mossa eller så. Det är skillnad på att hantera dessa bestyr på kalfjället mot att göra det i skogen. Men ingen vill ju se ett toapapper komma flygande.

Kan förresten upplysa om att vitmossa är ”good shit” i dessa sammanhang. Som många känner till är det alltså inte den hårda ”mossan” som man har i ljusstaken till jul. Nej, jag pratar om den gröna vitmossan, perfekt att använda där bak. Det man har i ljusstaken är en renlav som heter fönsterlav. Vi kan kalla den rasp i dettaa sammanhang, eller dass(iga) sammanhang.

Nog om dasshumor.

Bilden nedan visar vad jag menar med att ta hand om pappret. Jag gör röksignaler, och beroende på hur kallt det är i luften så stiger röken på olika sätt.

Kan förresten komma med ett tips om toabesök. Ha toapappret i en plastpåse. I samma plastpåse har man en liten tvål, och jag råkar ha en liten SJ-tågtvål, fick med mig den från den gången jag åkte första klass och hade en hel kupé för mig själv. Det lär väl aldrig hända igen, det där med första klass. Tvålen har man i en egen påse i samma påse som toapappret. Sedan har jag också en tändsticksask i denna påse. Om jag är på kalfjället har jag en grävanedskitenslömorakniv i påsen också. Det var tips från coachen. Tvålen är alltså till för händerna.

Efter toabestyr, frukost och efter att vi packat ihop allting så skulle vi vandra till dagens första höjdpunkt, ett flygplansvrak.

Det var inte vilket flygplansvrak som helst, utan efter ett flygplan som var ombyggt för att bomba ett fruktat fartyg. Mer om det kommer strax.

Vi påbörjade dagens vandring och det var så härligt väder. Krispigt i luften, även om det var lite varmare nu.

Det var enkelt att gå, om man följde kompassen, vilket vi gjorde. Nordväst…”tills vi stöter på stigen till planet”. Det var ungefär så vi tänkte.

Skogen var en härlig skog. Här hade inte många vandrat, och vi sökte som alltid efter spår från någon eller någonting.

Plötsligt var vi vid stigen. Vi tog vänster, och följde stigen. Spännande! Tydligen skulle vi nu gå åt sydväst…ok!

En skylt dök upp och nu var vi nära. Vad skulle vi se? I vilket skick skulle flygplansvraket vara? Det var förväntan i luften.

Vi närmade oss. Vi såg någonting mitt ute på en myr. Det borde vara flygplansvraket.

Det var myrmark både åt höger och vänster om oss när vi gick på spången mot vraket.

Vi stannade till vid flygplansvraket och tänkte se lite närmare på det.

Tänk att det fanns ett flygplansvrak här, mitt ute i ingenstans. Vi visste en del om vraket, bland annat att det hette Easy Elsie, och att det blev träffat av luftvärnseld när det var i Norge. Det blev illa skadat och nödlandade på den här myren.

Efter att ha kollat på vraket, som blev en bra paus med snacks och vatten, gick vi vidare på spången. Vi kom till en riktigt fin rastplats, anlagd för att man skulle kunna ta en paus här i samband med att man kollar på flygplansvraket.

En blick bakåt innan rastplatsen gav denna bild.

Rastplatsen var väldigt fin, med en grillplats utanför också.

Det fanns mycket information om vraket här.

Det blev en kortare paus här. Nu skulle vi vidare.

Dagen första höjdare var detta engelska flygplansvrak, Lancasterbombaren ”Easy Elsie”, som byggts om för att bomba den tyska slagskeppet Tirpitz utanför Narvik. De fällde den 6 ton tunga bomben i dimma, och missade målet. Tirpitz sänktes senare under kriget.

Vi hade fått oss en historielektion och var tacksamma för att ha upplevt detta.

 Det finns kartor och så finns det kartor. De kartor som jag uppskattar är de i skala 1:50 000 eller kanske 1:100 000. Området där vi var nu, och området närmare Saltoluokta, finns naturligtvis på karta, men inte i den skala vi ville ha det i.

Därför hade Johan beställt kartor i skala 1:50 000 samt 1:100 000, på området mellan Porjus och Saltoluokta fjällstation. Det var främst den i skala 1:50 000 som vi sneglat på nu för att ta oss upp till Ultevis fjällurskogs naturreservat och vidare genom Ulldevisduottar till Saltoluokta.

Denna delsträcka blev bara ett par km...karta kommer i del två.

9 september - Porjus och lite till

Natten var kall och tältet var blöt av kondens. Det var fint väder och vi åt frukost i solen. När vi packat ihop allt började vi gå. Vi hade inte långt till Porjus. Vi hade inte långt till en lunch som vi sett fram mot. Vad vi skulle äta spelade inte så stor roll.  Vi skulle äta någonting annat än det vi ätit sedan vandringen startade. Lite lustigt hur man kan tänka när det finns alternativ.

Kraftledningsgatan dök upp, precis som den skulle enligt kartan.

Vi fortsatte att gå nedåt, och kom till en skylt. Tydligen var det en skjutbana i närheten. Eftersom vi gick på Rallarstigen var det troligen ingen fara att fortsätta vandra.

Nu började vi närma oss civilisationen. Det var tydligt. En annan skådeplats var någonting som kanske var en plats där man tog hand om det som jaktlaget lyckats fälla vid en jakt. Kändes lite olustigt att se det, och troligen smart att ha det på ett ställe för att hantera det på ett uppstyrt sätt.

Vi gick förbi skjutbanan, och gick förbi ett vapenskåp, eller vapenhus, modell större. Det var bara det att någon hade gjort åverkan på detta skåp.

Med tanke på namnet som stod textat på vapenskåpet så var det nog därför gärningspersonerna hade tänkt sig att det borde vara möjligt att ta sig in i det.

Om man vill flyga från Porjus går det bra. Det är troligen endast inrikesflyg, men vi hittade inte var man checkar in.

Rallarstigen gick tvärs över landningsbanan. Jag behövde dock inte huka mig.

Flygplatsen verkade inte användas speciellt mycket,

Nu var det nära, återigen nära. Jag stannade till och tittade på en plats som tydligen hette Porjusgården. Jag brukar stanna till och titta på olika saker, tycker det är kul. Det är intressant att läsa om en plats eller en person som gjort någonting speciellt.

Det var rester av någonting som kunde ha varit en gård för länge sedan.

Vi fortsatte att gå nedåt och kom ned på E45. Det var en liten bit in till den centrala av Porjus. Lunchen, vad vi nu skulle äta, närmade sig.

Vi såg lunchplatsen en bit framför oss.

Så var vi framme vid Ennás mat & dryck.

Vi tog båda två renskav, med potatismos, brunsås, lingonsylt och kaffe på det. Det smakade riktigt bra.

Efter lunchen gick vi till den dygnetruntöppna butiken, Porjus Lanthandel. Den låg på höger sida om vägen, var öppen och bemannad.

Vi klev in i en butik som hade det mesta man skulle kunna behöva.

Eftersom vi är gottegrisar så handlade vi lite olika goda saker. Chorizo kunde man ha i middagen, både idag och ytterligare två middagar. Sedan blev det lite oliver, lösviktsgodis, Singoallakex, en Pucko och några munkar.

Vi satte oss utanför butiken och käkade munkar och drack Pucko. Väldigt trivsamt.

Efter både lunch och goda grejer efter det så var det verkligen hög tid att vandra vidare. Vi siktade in oss på Trafikverkets rastplats en bit bort där vi rastade oss.

Vi hade sett fördämningen av stora Luleälven och kraftverket, och efter toabesök på rastplatsen så gick vi ned till kraftverket.

Det första vi såg var bilder om kraftverksbygge och de rallare som arbetade för länge sedan.

Det är inte lätt att föreställa sig hur svårt det troligen var att arbeta, leva och bo i området. Det måste ha varit tungt, ganska knapert och  de hade nog många utmaningar.

Bygget av Porjus kraftverk påbörjades 1910 och var klar 1915. Såväl bygget som transporten av material blev oerhört krävande eftersom material och övriga förnödenheter måste bäras 50 kilometer från närmaste stad, Gällivare. Fem ton material och förnödenheter bars på en spångad gångled (sedemera Rallarstigen) över vildmarken till Porjus under de första månaderna. Detta extremt tunga och tidsödande arbete upphörde dock 1911 då järnvägen från Porjus till Gällivare var klar.

Man kan lugnt säga att det var enastående prestationer som människorna utförde för mer än 100 år sedan.

Någon som är sugen på golf? Det fanns en golfbana här...spektakulärt! Ganska ballt att vara tvungen att slå över det dånande vattnet. Inte illa med en 9-hålsbana här.

När vi fortsatte vandringen hade vi tankarna med oss om hur storslaget detta kraftverksbygge är.

Vart var vi på väg nu?

Ja, det hade blivit reviderade planer. Det första målet efter Pojus kvarstod: Att besöka den plats där ett engelskt flygplan nödlandade efter att ha blivit allvarligt skadat av tyskt artillerield under andra världskriget. Det var ungefär en mil till flygplansvraket.

Mer om planet kommande dag. Vi hade inte som mål att gå dit denna dag.

Vi följde den asfalterade vägen norrut från Porjus längs västra sidan av Stora Lulevatten.

En skylt talade om för oss att vi var i de björnrikaste trakterna i Sverige.  Jag tänkte att vi måste ha tur för att få se en björn.

Detta område har jag längtat till. Urskog är alltid urskog...mäktigt och imponerande.

Det var ganska varmt och vi konstaterade att vi borde fyllt på vatten när vi tidigare haft möjlighet. Nu sparade vi på det vatten som vi hade kvar. Vi skulle ändå ”snart” stanna till för natten. Nåja, om en stund kanske.

En riktig badplats fanns vid Stora Lulevatten, men vi var inte så badsugna.

Vår plan för dagen var att gå längs bilvägen tills vi kom till den första riktiga avfarten på vänster sida, troligen en skogsväg som anlades för skogsbruk.

Vi kom efter ganska lång tid till avfarten och följde skogsvägen. Efter ett tag på den så vek vi av åt höger, då vi skulle tälta nära ett vattendrag.

Vi hittade en högre punkt och slog upp tälten. Nu skulle de vädras och torka.

Allt kändes ganska bra. Det var en bra dag.

Vattendraget var bra att tvätta fötterna i också.

Vi hade pratat en del om den vandringshastighet vi hade i skogen, i riktigt stökig skog, och konstaterade att vi rörde oss ganska långsamt. Det gjorde att vi tittade på alternativ för att vandra vidare till Saltoluokta. Mer om det senare.

Någonting som var helt klar var att vi skulle vandra i Ultevis Fjällurskogs Naturreservat, även om vi inte var där nu.

Vi lagade till middag och njöt av att vara i ”den andra skogen”. Den första var ju Muddus. Nu hade vi spännande vandring framför oss.

Kvällen kom och vi lade oss nöjda med dagen vandring.

Gonatt!

Degen sträcka blev 15 km

8 september - till rastplats Pilttobäcken

Vi vaknade till en fin morgon efter en skön natt. Frukost i solsken…så skönt.

Efter frukosten packade vi ihop tält och vandrade vidare. Kompassen sade att vi skulle gå rakt västerut. Så fick det bli.

Vattenpåfyllning från små bäckar med kallt och klart vatten. Alltid gott.

Det dröjde inte länge innan vi såg en vältrampad stig. Vi hade kommit till Rallarstigen.

Vi försökte gissa vad den första skylten skulle visa för avstånd till Porjus. Det var lite kul att vara på stigen igen, även om det skulle bli en vandring på samma stig vi gick på när vi var här första gången 2019. Fast den här gången skulle vi gå hela vägen till Porjus. Förra gången vek vi av Rallarstigen och gick obanat till Arvidssons stuga.

Jag gjorde om mina byxor till shorts och det var skönt. Det var riktigt behaglig temperatur att vandra i. Shorts och kortärmat. Njutvandring.

På skylten som visade hur långt det var till Porjus stod det 18 km. Åt andra hållet var det 26 km där stigen börjar, från det hållet. Sedan är det ca 4 km till Gällivare.

Nu hade vi knatat en lite bit och tänkte att lunchen skulle bli vid den rastplats där vi stannade till 2019. Det skulle vara lagom att luncha där.

Medan vi gick så pratade vi om hur vi kände oss och det vi upplevde när vi var här 2019. Det kändes bara bra att få uppleva allting igen.

Stigen var torr och fin. Ibland fanns det spänger.

Svampar, mossor och lavar…sådant är alltid intressant och kul att spana in lite närmare.

Den här filuren, eller sådana, såg vi många av. Vet inte vad det är.

En kallkälla! Klart man ska testa vattnet!

När vi var på stigen såg vi en välbekant höjd på vår högra sida. Sör-Stubba, eller som den även heter Oarjemus Stubbá. Med sina 658 möh är det den högsta punkten i Muddus nationalpark.

2019 var det lite regn i luften när vi var där uppe, och vi var glada att gjorde en avstickare dit. Det var enkelt att ta sig upp och ner, men det skulle vi inte göra i år.

På stigen var det ganska lätt att vandra. Uppförsbackarna var lite segare, och då går man lite långsammare. Ganska enkelt.

Hösten bjuder på fina färger. Det är så läckert med grönt, gult, brunt, rött…i samma bild. Svårt att fånga alla färgerna. Vi bara njöt av det vi såg.

Precis som 2019 var det ganska tort på vissa ställen och det är så intressant att se rester av någonting gammalt. I det här fallet en gammal spång, eller gamla stockar som man tidigare gick på. Hur gamla är de?

Vi började närma oss rastplatsen. Vi kände igen oss. Spänger, myrmark…skulle bli skönt med en paus. Vi skulle göra en annan sak där också, när vi ändå pausade.

Rastplatsen heter Hapsabäck enligt kartan.

Ibland är det bra med mobiltäckning, speciellt när man får reda på att vi blivit ombokade till ett tidigare tåg från Gällivare, när vi sedan skulle åka hem. Problemet var att vi inte skulle vara i Gällivare när tåget skulle avgå. Så det blev lite telefonerande och bokande…det slutade med att vi bokade in oss på ett flyg från Gällivare till Arlanda. Det var det som skulle funka för oss. Vi räknade med att tågbiljetterna skulle återbetalas. Nu blev det också hemresa en dag senare, så vi räknade med en kväll på stan…i Gällivare…innan vi dagen efter skulle ta oss till flygplatsen. Hem den 18 september i stället för den 17 september.

Efter en långlunch med telefonkö och annat så kunde vi vandra vidare. Det vara bara en kort bit till den plats där vi vek av Rallarstigen 2019 och gick obanat, med karta och kompass till Arvidssons stuga.

Nu trampade vi på ny mark…underbart. Mot Porjus!

Angående Porjus så var tanken att vi skulle komma till Porjus runt lunch om två dagar. Vi tänkte luncha och handla lite där…bara för att man kan. Vi hade allt med oss, så det var inte nödvändigt att handla, men…bara för att man kan…ja, varför inte.

Från Hapsabäck var det inte många kilometer till rastplats Pilttobäcken, där vi skulle slå upp tälten för natten.

Det var lite upp och ner…och sedan var vi vid rastplatsen.

Det var en fin plats med en riktigt fin anlagd eldstad, och vi såg fram mot att torka det som var blött i form av strumpor, kängor, sulor. Kanske inte dyngsurt, men fuktigt.

Tältet var uppsatt. Kvällen kom.

Elden värmde gott.

Natten kom.

Dags att sussa.

Gonatt!

Dagens sträcka blev 12,2 km

7 september - korsa Muddusälven

Natten var god, som vanligt. Dagen D var här. Det skulle ske spännande saker denna dag.

Vi packade ihop tälten efter frukosten och gick den korta biten till Muddusälven. Åsen var lika fin som tidigare, dock ingen älg inom synhåll denna gång.

Min plan nu var att ha simbyxor eller badshorts på mig, till skillnad mot provsimningen, samt någonting på fötterna. Jag kände inte för att få en gren på något olämpligt ställe när jag skulle simma över älven.

Det smådroppade lite från himlen. Inte för att det skulle påverka oss så mycket, men vi var ju inte på beachen direkt, så det var lika bra att sätta fart.

Vi bytte om och satte kläderna i ryggsäckarna. Tanken var nu att ryggsäckarna skulle placeras i lite starkare sopsäckar, som vi skulle knyta igen. Sedan skulle vi ha ett snöre mellan oss och ryggsäckarna.

Jag skulle simma över först.

Det var med ganska bestämda steg som jag gick ned i vattnet med ryggsäcken. Jag satte ned den försiktigt så att det inte skulle gå hål i plastpåsen. Vi hade faktiskt dubbla påsar…för att det skulle bli lite säkrare. Vi visste ju inte hur det skulle vara.

Jag var beslutsam och doppade mig. Ryggsäcken följde efter så fint. Den flöt som en kork, precis som när vi provade det hemmavid. Jag tänkte återigen på Archimedes princip om varför båtar flyter.

Simningen gick bra och så var jag på andra sidan. Jag simmade lite till vänster in på den lilla ”vik” som syns på bilden ovan.

Jag tog mig upp genom att ta tag i rester av ett träd…kravlade mig stiligt upp kanske man kan säga. Sedan drog jag in säcken och lyfte upp den.

Snabbt tog jag mig in i säcken och tog fram mobilen. På samma sätt som mitt finfina simmande förevigats skulle jag dokumentera när Johan simmade. Han simmade också över på ett galant sätt och tog sig upp.

Nu var vi snygga av dy. Jag kan inte rekommendera denna spabehandling, och badshortsen måste ha varit dymagneter…nåja, vi tvättade av oss en del av det värsta innan vi tog på oss ryggsäckarna och gick de 20-tal meter som var till åsen.

Där klädde vi av oss och torkade av oss…nu skulle handdukarna lukta mumma framöver…

När vi sedan klädde på oss var vi nöjda med att ha klarat av detta. Inte för att vi var speciellt oroliga, då vi hade provsimmat tidigare. Vi fortsatte vandringen på åsen och följde den vältrampade stigen.

Dagens första utmaning hade vi klarat av. Den andra utmaningen kvarstod och frågan var om vi skulle kunna följa åsen hela vägen utan att det tar stopp på en ”blå” myr som bara är öppet vatten. Vi trodde att det skulle kunna fungera att gå på åsen, då stigen var så vältrampad. Vi hade några sådana ”blå” passager framför oss.

Vi ville inte simma igen då påsarna var trasiga…det skulle gå att laga dem hjälpligt då jag hade tejp med mig, men det ville vi helst inte.

Vi traskade på, och det var kul att gå och uppleva någonting nytt. Det man inte har upplevt tidigare är spännande och kul att uppleva.

Älven hade vi nu på vår högra sida. Vi visste att vi snart skulle förlora den ur sikte.

Den första sjön vi kom till var Tjievresjávrre.

Åsen vi gick på var verkligen en härlig upplevelse. Det påminde om den ås vi gick på när vi dagen innan gick till Unna Tjudek. Vi hade konstaterat att höjdkurvorna på kartan kunde spela oss ett spratt. Ekvidistansen på kartan är fem meter. Det betyder att åsen kanske inte sjunker hela vägen ned till den blöta myren. Är den bara någon meter hög så ser man kanske inte det på kartan. Allt beror på var höjdkurvan är, eller var höjdkurvan för var femte meter är. Naturligtvis ska kartan visa rätt avseende var det är blött och torrt.

Bild över myr

Vi hade traskat på i ganska bra fart, och målet för eftermiddagen var att komma fram till slutet av åsen och fortsätta upp en bit i skogen, så att vi inte skulle ha för långt till Rallarstigen dagen därpå.

Det visade sig att åsen mycket riktigt dök ned och att det var blött. Vi kunde inte hoppa över det blöta. Vi fick gå runt det, och det var ganska enkelt. Det vara bara att gå lite åt vänster och ut på den inte lika blöta myren. Sedan gå på de tussar av gräs, vide och annat som hade lite bärkraft. Vi var inte sugna på att blöta ned oss nu. Stavarna var grymt bra att ha som stöd.

När vi började gå runt för att komma till andra sidan åsen så trampade jag naturligtvis ned i en blöthåla. Visst…sånt ska hända. Det är bara så typiskt, när man tänker på att man inte ska göra det. Jag märkte redan tidigare att jag tappat en del fokus och koncentration. Det började närma sig lunch…det var tydligt.

Vi såg spår av det hårda livet som djuren lever och troligen har ett rovdjur tappat detta ben som ser ut att komma från en ren.

Vi traskade på och stannade för att luncha vid sjön på vänster sida om åsen.

Det var stora myrmarker norr om åsen…blött, riktigt blött.

Stigen på åsen fortsatte. Vi fortsatte på den. Det kändes bra att gå igen. Lunchen gjorde gott. Jag hade kanske även (troligen) druckit för lite vatten under dagen.

Vi stämde av kartan med gps i mobilen och konstaterade att vi kommit en bra bit nu. Det var bara de sista blöta områdena kvar att hantera innan vi kunde dra oss uppåt mot Rallastigen. Vi började bli trötta.

En paus och en sista avstämning med gps. Nu hade stigen försvunnit och vi gick på kompasskurs.

Vi hade gått över en del blötmarken, men den var inte blöta på det sätt som vi trodde. Vi var längre fram på åsen än vi trodde…det hade varit bra fart i våra långsamma ben.

Vi gick över den sista myren och såg att marken började höja sig lite. Det var fortfarande stökig mark, som det kunde vara när det är blött i skogen, med nedfallna träd, stenar, blöthål och annat som blir jobbigare när man är trött.

Det började bli dags att hitta en plats för natten. Det normala är att söka sig till någon högre plats, någon typ av höjd för att kunna slå upp tälten där. Det är mest sannolikt att det är torrare där än i en svacka.

Vi hittade en fin plats och slog upp tälten. Det var rester av en eldstad där, så vi tänkte att vi kunde använda den lite senare.

Vi lagade middag och kaffe och tillbringade resten av kvällen i eldens sken. Den värme en eld ger är riktigt skön. När vi skulle släcka elden så hade använde vi som vanligt mycket vatten.

Nu var det mörkt. Vi lade oss och var så nöjda med dagen. Vi hade tagit oss över Muddusälven och kunnat gå på åsen till mer ”fast mark” närmare Rallarstigen.

Gonatt!

Det blev 12,1 km denna dag