Bloggar > thomasvandraren > Muddus - Måskosgårsså

thomasvandraren

Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

Muddus - Måskosgårsså

Nu kändes det som om vi närmade oss slutet på vandringen. Lite vemodigt, men allt som vi hade tänkt oss få uppleva hade infriats flera gånger om. Vandringen har varit fantastisk.

Men den är inte slut än.

Det som är kvar inte så lite heller, bland annat Måskosgårsså, som vi läste om i en gammal tidning när vi var i Arvidssons stuga. Måskosgårsså är en stor ravin som bildats av inlandsisen och det vatten som flöt fram. Eller varför inte brandområdet från 2006, i södra delen av nationalparken.

Självklart lockade Muddusfallet också, det måste erkännas.

Så vi hade mycket att se fram mot. 

Efter frukosten och städning var vi reda att ta oss an denna fina dag. Självklart lingon till gröten!

Stövlarna utanför stugan saknade innehållet, som för närvarande var i stugan och sopade ur det sista i stugan.

Den här stugan, eller platsen, hade en fin sittplats vid sjön. Perfekt att sitta där och fika eller luncha.

Vi knatade vidare mot Måskosgårsså. Efter ca 5 km kom vi till sjön Nammajávrre, som enligt kartan hade en utsiktspunkt. Vi passerade denna sunkiga stuga på platsen.

I stugan fanns denna dunk. Hur gammal är den?

I närheten av stugan såg vi en myrstack som det växte svamp i. Inte så vanligt tyckte vi.

Vi gick vidare och nu var det väldigt tydligt att bladen på träden hade blivit mycket gulare under den vecka vi vandrat. Samtidigt har det varit helt underbart att se bladen falla ned från grenarna och segla ned i vinden. Några gröna "överlevare" fanns kvar. 

Skogen, återigen skogen. Muddus nationalpark har varit helt underbar att vandra i. Vi har sett så mycket av den, men bara en bråkdel av det som finns i nationalparken.

Stubbar, trädstammar, ibland helt övervuxna, där man knappt kan ana att det ligger en som inte orkade med det hela för länge sedan. Att stanna till vid dessa bevis på det tidigare livet berikar så mycket. Den vördnad jag känner inför skogen är stor.

Hur lång tid tar det inte för denna mössa att bildas? 

På nedan bild ser man resterna av ett träd. Ett levande, nåja, monument, som sakta återgår till naturen, och bidrar till någonting nytt.

Mot Måskosgårsså! Blicken kan stanna till på vilken plats som helst. Sjukt vackert överallt.

Spänger, finns det längs med Muddusleden. Både gamla och nya, samt material.

Till vänster om den här ganska nya spången på bilden nedan finns rester av en gammal spång. Hur gammal är den? När användes den? Jag får inga svar, utan går vidare.

En förgrening på leden. Om vi skulle gå åt höger skulle vi gå mot Muddusagahtjaldak. Vi gick åt vänster, mot Sarggavárre, för det var åt det hållet vi skulle för att komma till Måskosgårsså. Det var bara 2 km kvar till platsen där vi tänkte slå upp tälten, Boargáljávrre.

Vi stannade till en kort stund vid stigförgreningen, tog av oss ryggsäckarna. En paus är alltid bra. Vi stannade till ofta för övrigt, när vi kände för det. Jag åt en, två, kanske tre, dadelbollar. Bra energi, när man inte vill ha Runekaka mer. Jag spetsar mina Runekakor med jordnötter, men man kan ha annat i också.

Är det bara jag som ser hunden som ser barsk ut?

Nu var det inte långt kvar till sjön, och tältplatsen.

Vilken bula på trädet!

En finne på näsan är nog ingenting mot vad denna tall får utstå. Min kunskap sträcker sig inte längre än att konstatera att det ser speciellt ut.

Höstens färger...överallt...alltid lika vackert. Jag stannar upp, går närmare, tar en bild. Balsam för själen.

Lingon. Godis överallt...

En intressant sak vi märkte var att det fanns ljusare områden runt en gammal stubbe. Trädet, som nu är en gammal stubbe, har gjort detta, och vi kan bara gissa när, hur och varför. 

En liten stund senare, precis när det turligt nog var lunchdags, var vi framme vid Boargaljávvre. Här skulle vi luncha, slå upp tälten, lämna ryggsäckarna och gå till ravinen Måskosgårsså efter lunchen.

Fisk?

Javisst...men denna lilla firre åkte in i min vattenflaska när jag skulle hämta vatten till lunchen. Hörru röding...du är för liten för att ätas, och jag käkar förresten bara vegetariskt. Du får muskla på dig lite sjön.

Mitt MSR Pocket Rocket 2 hade jag kompletterat med ett vindskydd av en ölburk. Har hållit sedan 2017, så lite bra är det nog. Tysk ölburkskvalité.

Men, ett kök är inte komplett med en mysgrytare. Min kan användas som sittunderlag, och när jag nu sitter och ska planera lunchen så har jag helt enkelt tagit fram den. När jag väl lagar till maten så kokar jag upp den, tar av den från brännaren, sveper sittunderlaget om den och väntar i de minuter som krävs, upp till 10 min, för att maten ska få gotta till sig. Tänk att man kan spara så mycket gas bara genom att isolera kokkärlet. Jag har två små runda plattor av liggunderlaget som jag petar ned som lock också. Det är grymt bra värme kvar i maten efter 10 minuters mysande. 

När vi hade ätit och slagit upp tälten skulle vi gå till Måskosgårsså, utan ryggsäckar. Så mycket lättare att gå...bara att gå.

Vi såg ganska många brandskadade träd när vi gick. Intressant att se hur de reparerar sig själva. Inte för att vi kunde se det ske, men på nedan träd har den reparerat sig själv en bit upp. Det har tagit många år.

På bilden nedan kan man se att trädet varit med om flera bränder, kanske svårt att se på bilden.

Spåren efter bränder går högt ibland.

På bilden nedan ser man att trädet reparerar sig själv, men det tar tid.

Efter detta undersökande och försök till förståelse gick vi vidare mot ravinen. Till slut kom vi fram.

Kunde vi hitta den platsen vi läst om när vi var vid Arvidssons stuga? Det var en fantastisk historia, och en fantastisk bild. Längst ned ser man Stora Luleälven.

Sugna på att se ravinen gick vi mot kanten och förundrades över både hur bred den var, men framförallt hur djup den var. På kartan stod höjdkurvorna tätt bredvid varandra.

Återigen funderade vi: Hur har det här gått till?

Sitta nära kanten? Nej då...inte då.

Bilden nedan är nog den som bäst matchar bilden i den gamla tidningen. Det var inte lätt att hitta exakt rätt plats. När bilden i tidningen togs, 1956, hade inte dammarna byggts i Stora Luleälven. Därför är det mer vatten i älven nu.

Vi var nöjda och tacksamma för att ha upplevt Måskosgårsså och började gå tillbaka mot tälten.

Bränder, återkommande skogsbränder...så många rester och minnen av dem. I tidningen, som vi läste i Arvidssons stuga, kunde man läsa om en brand som inträffat runt 1935, som orsakats av skogsarbetare. De flesta bränderna är dock orsakade av blixtnedslag.

Nu några bilder på ett brandskadat träd.

Den här ljusa mossan...hur gammal är den?

Nu var vi nästan tillbaka vid tälten igen. Ganska skönt att vara tillbaka efter en riktigt häftig upplevelse. Ravinen var grymt najs att uppleva.

Väl tillbaka var det kaffedags...och halloumidags. Denna ost, fantastiska ost...

Två stora bitar...lång tid över elden. De förväntningar jag hade på osten infriades stort. Dagens vandring, ravinen, kokkaffe, den goda osten...vilken grym dag!

Jag känner mig så liten i allt det stora och mäktiga. Tänk att detta finns, och bara väntar på att få upplevas. Jag är så tacksam för att ha fått uppleva detta. Jag tänker på den person som såg storheten i Muddus redan på 10-talet, alltså 1910-talet och ville bevara detta. Det dröjde till 1940-talet innan det blev nationalpark.

På bilden nedan ser man den tarp vi spände upp för att skydda oss mot både vid och några droppar regn som kom. Det var grymt najs att sitta där.

Att sitta i någorlunda lä, med sol, värme från en eld...grymt najs.

Middag...ute...underbart.

Tälten är uppslagna...bara att krypa ned i sovsäckarna när det är dags.

När kvällen kom blev det kyligare, och elden värmde gott.

Till slut var det mörkt. Min lilla pannlampa, den hände bra på en krok i Nammavárre. Om jag skulle gå och hämta den var ett beslut för morgondagen.

Gonatt!

Inlagt 2019-11-23 07:09 | Läst 1001 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-11-23 07:42   brigas
Minns den senaste stora branden som skedde för ca tio år sedan,då brann det i södra delen av Måskokårså längs älven.
Illavarslande rök som kom mot oss som på den tiden hade en fiskesjö på området söder om älven,såpass att vi valde att åka hemåt.
Året efter gick jag rundan längs Måskokårså och tillbaka till Skaite och det var svart,sörjigt sotigt och stank av gammal eldsvåda.
 
Svar 2019-11-23 18:40   Totteman
Ja, bränder är inte kul. Det kan man konstatera.
Hälsningar Thomas
 
2019-11-23 12:46   OBD
Jag har ofta funderat på att vandra i Muddus men det lär nog aldrig bli av även om dina berättelser med bilder får mig att tänka kanske ändå.....?
Nej, men jag har ju dina beskrivningar av området och det är sannerligen ett bra substitut till att själv besöka Muddus.
Du får kanske en skaplig morgonpromenad om du ska gå tillbaka och hämta pannlampan. :-)
 
Svar 2019-11-23 18:45   Totteman
Muddusleden är ju tillgänglig, och man behöver inte göra det så krångligt.
Hoppas du får uppleva Muddus nationalpark. Jag fick vänta i 30 år...
Hälsningar Thomas
 
2019-12-01 06:51   Still Alive
Bulan på trädet du fotograferade kallas vril.
 
Svar 2019-12-02 19:44   Totteman
Tack för informationen. Vril. Då har jag någonting jag kan lära mig mer om, inför nästa Muddusrunda.
Ska fortsätta berättelsen nu...blev några dagars paus, men nu är det dags.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar