Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

Jag älskar fjällen och försöker fjällvandra regelbundet. Mina fötter gillar obanat...pga Mortons neurom.

Användarnamn: Totteman

Intressen: Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Långfärdsskridsko, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Allt som tar tid och utmanar...

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

3 september – Rapadalen och Litnokstugan

Natten måste ha varit bra då jag vaknade något senare än vanligt. Dagens mål var att ta sig till Litnokstugan och spana efter djur längs vägen.

Jag fixade frukost och tog det lugnt.

Det fanns en anledning till att jag inte kände för att dra iväg som ett skållat troll när jag vaknat. Det var dimmigt.

Dimman svepte in åt mitt håll, och jag tänkte avvakta lite och se om det lättade.

Jag tycker om när det är dimmigt, och det som utspelade sig framför mig var helt magiskt. Det här skådespelet var faktiskt någonting som jag hade längtat efter att se. Det är så vackert att se dimman uppifrån. På samma sätt som det är vackert att se olika lager av luft med tunna lager av dimma mellan sig. Det är så häftigt att gå igenom sådana lager och känna fukten mot ansiktet och hur det plötsligt blir betydligt kallare. Ibland är lagren med dimma bara två decimeter, och är det i lagom ”ögonhöjd” kan man stanna till och huka sig och resa sig igen. Det är riktigt coolt, att se hur dimman ser ut underifrån, ovanifrån. Jag har bra minnen från när jag gick i en tunnel på en tidigare arbetsplats där det i princip var vindstilla. Där mötte man de olika lagren av ”dimma”. Det var flera tunna stråk man gick igenom. Fascinerande.

Nåja nog om det…nu var det lite mer rejäl dimma jag upplevde.   

Jodå, jag såg till slut att det skulle klarna upp lite, så jag packade ihop allting och så började jag vandringen nedåt.

Min plan var att hålla höjd och inte gå ned i Rapadalen för snabbt.

Oj, nu var det älgdags igen. Framför mig, inte alls långt bort, såg jag en hona med två småttingar, troligen fjolårskalvar då det var skapligt stora. Jag hann naturligtvis inte få fram någonting att fotografera dessa magnifika varelser innan de var borta.

Vilken bra start på denna dag. Fascinerande dimma och så fler älgar. Björnkontot var det värre med…skulle bli spännande att se om jag hade sådan tur att jag kunde se björn.

Det var något brant i början, det kunde jag inte komma ifrån. Skogen jag gick i var verkligen omväxlade, och det var härligt att gå i den. Jag tyckte att det var lätt att gå i den, men jag hade ju inte gått så länge heller.

Det var ibland stenigt och man fick verkligen gå försiktigt så man inte trampade i någon håla eller i något blöthål. Träd och buskar fanns och vide hanterades en buske i taget. Det fanns en del härligt kluckande bäckar också, och de trampade man inte i av misstag.

Jag upplevde fortfarande att det var relativt enkelt att gå i den här delen av Rapadalen, men då hade jag inte heller stött på någonting riktigt utmanande heller. Jag visste att det fanns riktigt stökig ”djungel”. Jag tror inte att jag var i sådan djungel nu.

Jag navigerade på enklast möjliga sätt: Jag hade berg till vänster och höger om mig, och jag skulle sakta nedåt mot Ráhpaädno. Kan nämna att jag även hade en karta i mobilens om jag stämde av med ibland, mest för att veta hur långt jag kommit.

När jag gått ungefär halvvägs mot Litnokstugan stannade jag till och lagade till lunchen. Det var riktigt mysigt att sitta mitt i skogen med bärbuskar, svampar och träd och buskar runt omkring mig. Jag tog av mig kängor mm och luftade det.

På tal om att navigera så följde jag till 70 % de djurstigar som fanns överallt. Där älgar och björnar tar sig fram kan jag ta mig fram. Jag försökte gissa vilka spår som var av älg och vilka som var av björn. Där älgen hade legat var det nedtryckt gräs nedtryckt. Ganska coolt att se. Ibland var det två nedtryckta ytor bredvid varandra. Jag funderade på om det var renar som vilat, eller älgar…eller rentav nallen? Kul att leka med tanken i alla fall. Tänk om jag skulle se björn!


Nedtryckt gräs

Det fanns väldigt mycket älgspillning längs djurstigarna. En del såg väldigt färskt ut. Så, OM jag bara var tyst så skulle jag kanske, kanske, se fler älgar. En del kunde vara efter björn noterade jag.

Efter lunchen vandrade jag vidare och kom till en av de små tjärnarna som jag på kartan sett var framför mig. Jag ville egentligen ha tjärnarna på min högra sida, då jag skulle ned mot älven. Jag ville inte hamna i Lidnokvárásj, då jag tänkte att det skulle bli lite för brant ned mot Litnokstugen.


En liten sjö, eller tjärn

Jag gick norr om två av de andra tjärnarna och valde därefter att gå ned mot älven.

Jag traskade på och märkte att jag började närma mig älven. Det var mer öppet framför mig och så var jag plötsligt vid vattnet. Det rann väldigt långsamt och det var inte speciellt mycket vatten.

Ráhpaädno delar upp sig flera gånger vid olika ställen. Jag var vid en parallell och smal rackare. Det var supertydligt att detta inte var huvudfåran.

Bild fåran

Jag var vid Ráhpaädno. Det var en milstolpe för mig på den här vandringen. Jag kände plötsligt en lycka, det riktigt sprudlade lycka om mig. Jag var glad och tacksam.

Jag var i det heligaste av Sareks nationalpark, Ráhpavuobme, Rapadalen och stod vid Ráhpaädno, Rapaälven. En dröm hade gått i uppfyllelse. Jag vandrade i Rapadalen och var vid Rapaälven.

Livet kunde inte bli bättre just nu.

Den här känslan, den oerhörda tillfredsställelsen av att vara ett med naturen, en fin upplevelse.

Jag gick över till en sandbank, tog av mig ryggsäcken och njöt av utsikten jag hade framför mig.


Jag var vid den plats där fåran går ihop med huvudflödet. Så läckert att se sandbanken till höger om mig. Det kändes som om jag var på en sandstrand i något exotiskt land. Jag var på en strand, en beach. Skulle jag kalla det Rapabeach?

Det var bara solstolen och paraplydrinken som fattades.

Platsen var väldigt speciell och jag tror att jag upplevde någonting unikt. Jag såg Ridok, Skierffe, Nammasj och Tjahkelij.

Jag kunde inte få nog av platsen, och hade det varit lite varmare hade jag rullat ut liggunderlaget och solat lite.

Hur som helst så gick jag till en annan del av denna del mellan smala fåra och huvudflödet. Där strömmade det på ganska rejält, vilket jag i och för sig redan hade sett.

Jag gick tillbaka till stranden. Jag hade varit på den här platsen och tagit en hel del bilder och även filmat. Det kom lite regn och jag fick en bild av Ridok samt en regnbåge. Kunde inte regnbågen varit lite mer till höger? 

Jag gick till ryggsäcken, satte på mig den och vadade de få meter till fast mark igen.

Nu var det inte långt kvar till Litnokstugan, och jag valde att gå längs älven där det var möjligt, annars nära älven.

Till slut var jag tvungen att gå upp en bit i skogen, fortfarande nära älven och jag följde de djurstigar som fanns där. Stugan borde dyka upp när som helst.

Plötsligt såg jag någonting till höger om mig, i skogen. Det skulle kunna vara stugan. 

Jag klev av stigen och gick rakt åt det hållet där jag trodde att jag hade sett stugan. Jodå, det var stugan, och jag kom närmare och närmare, genom skogen.

Så var jag framme.

Solen sken och det var en underbar eftermiddag. Livet var gott.

Jag tog av mig ryggsäcken och även regnkläder, byxor, tröja mm. Kängor mm. Allt skulle torka i solen.

Tältet satte jag upp så att den kunde torka, vilket säkert skulle gå fort i solen.

Jag tog bilder, filmade och njöt.

Jag hade nått mitt mål. Jag var vid Litnokstugan och jag var så nöjd.


Känns skylten igen? Likadan skylt som vid Pårte, Boarek.

Maten skulle läggas i blöt och jag hade vatten kvar sedan tidigare, vilket jag använde. Det vatten som var i älven var grumligt och fullt av sediment från älven. Skulle tro att det mesta var grus i olika storlekar. Jag fyllde upp en behållare i alla fall.

Jag åt middag, kvällen gick och jag bara njöt.


Flodhästen Tjahkelij

Väderprognosen sade att det skulle blåsa en del och komma lite regn. Jag bestämde ingenting om hur jag skulle disponera resten av dagarna, eller hur jag exakt skulle vandra. Det enda jag visste var att jag troligen dagen därpå skulle gå till Tjahkelij, eller foten av den.

Den här dagen hade varit helt magisk. Jag gick och lade mig och var helnöjd.

Älgar, beachen och Litnokstugan. Yes!

Dagens sträcka blev lite drygt 5 km.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2023-10-18 23:15   OBD
GRATTIS till en fantastisk dag. Inte utan att jag blir litet "avis". :-)
Det där med tät vegetation och djupa hålor känner jag igen. Där gäller verkligen principen en fot i taget, sakta. Fina bilder. Den första, med dimman långt ner, tycker jag är läcker.
 
Svar 2023-10-19 06:28   Thomas Lummi
Tack Bertil. Den här dagen var på något sätt själva essensen med att vandra i fjällen. Nu blev det en hel del skog, men inte var som helst, utan i det heligasta av allt, Rapadalen.
 
2023-10-19 18:11   Bandersson
Ja detta är ett område utan dess like i Sarek. Det var vid Litnokstugan Axel Hamberg till slut tog farväl till det han kallade ”mitt Sarek”. Den färdväg du tog har jag inte gått. Jag gick längs efter Rápaädno hela vägen fram till sammanflödet med Gådokjåhkå. Överraskande lättgånget.
 
2023-11-02 12:56   OBD
Snö, regn, vind och "gråkallt" ute.
Nu skulle det sitta bra att få läsa om hur du fortsatte från Litnokstugan. Var du uppe på Tjahkelij ?
 
Svar 2023-11-02 21:42   Thomas Lummi
Håller på att skriva och publicerar till helgen.
 

Läs mer i bloggen

5 september - en blåsdag

Natten var ganska ok. Lite knöligt, men ok. Jag sov ganska länge efter att ha vaknat tidigt och varit uppe och lättat på trycket tidig morgon. Någonting inom mig sade att jag bord komma iväg så fort som möjligt. Vet inte riktigt var det kom ifrån, men kanske min vanliga noja att ha mycket vandring kvar och begränsat med tid kvar. När jag sansat räknat på kvarvarande sträcka till Kvikkjokk såg jag att det var lugnt. Jag skulle hinna tillbaka i tid till bussen.

4 september – till foten av Tjahkelij

Jag vaknade tidigt, somnade om. När jag väl steg upp var det till en strålande fin dag. Solen sken och jag med. Så skönt att starta dagen i kalasväder.

Jag tog det lugnt och skulle snart äta frukost. Lutade mig mot Litnokstugan och hade det bra.

2 september – Sareks älgar

Jag sov bra och vaknade utvilad. Nu ville jag gå mot Rapadalen och drog inte ut på frukosten för länge, utan packade ihop tältet när jag hade ätit klart. Det var gott om blåbär, så frukostgröten blev extra god.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.