Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

Jag älskar fjällen och försöker fjällvandra regelbundet. Mina fötter gillar obanat...pga Mortons neurom.

Användarnamn: Totteman

Intressen: Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Långfärdsskridsko, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Allt som tar tid och utmanar...

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

10 september - Easy Elsie och urskog, del 2

Efter att ha sett Lancasterbombaren Easy Elsie och läst om dess sista färd vid rastplatsen ställde vi nu in siktet på Ulldevisduottar.
Vi startade dagens vandring ungefär vid den svarta punkten som markerats på kartan. Det var inte så långt till vraket.

En sak som var bra var att vi skulle åt nordväst. Det var bara att välja hur vi skulle gå, vilka sjöar vi skulle runda och vilja berg vi skulle runda. Kollar man på en karta ser man att det finns några toppar söder om Ulldevisduottar som heter Alep Áhpagis, Gasska Áhpagis och Lulemus Áhpagis. De tänkte vi passera på deras östra sida. Annars skulle det nog bli för stökigt och blött, om vi skulle dra oss mer västerut.

Jag hade fram tills nu använt mig av Calazos karta över Muddus/Sjaunja. På ena sidan är det Muddus i skala 1:50 000 och på den andra sidan är det över Sjaunja i skala 1:100 000. Sjaunjakartan visar en del av både Ultevis fjällurskogs naturreservat och Ulldevisduottar.

Kartmässigt var det ett stort svart hål mellan denna karta och Calazos karta över Sareks nationalpark. Därför hade vi fixat egna kartor över det svarta hålet. Nu skulle de kartorna få bekänna färg.

Kartorna var i papper, skulle tåla lite väder. Vi trodde att de troligen skulle bli lite nötta där man vek kartan, men det skulle nog inte bli ett problem. Vi såg att det var en skillnad i vilka detaljer man kunde se på kartan i skala 1:50 000 mot den andra vi hade i skala 1:100 000. Det var främst hur man hade ritat ut var det var blockterräng respektive svårframkomligt ”grönt”, kanske vide mm.

En annan grej som var lite anmärkningsvärd var att det var samma ekvidistans på höjdkurvorna trots att det var olika skalor på dem. Vi hade skalat av all ”onödig” information, såsom teckenförklaring och annat, för att få kartorna så rena som möjligt. Vi skalade i beställningen av kartorna även bort koordinaterna och rutnätet vilket kanske var att ta i…men kartan blev ren och fin. Norr var i alla fall uppåt, och vi kunde navigera med kompass, och vi skulle nordväst. Vad kunde gå fel?

Vi fortsatte vandringen åt nordväst, efter att främst ha konsulterat kartan 1:50 000-delskartan.

Lite skog i början.

Det var ganska enkelt att vandra där det var myrmark. Lite blött, egentligen ganska blött. Jag hade mina enklare fritidsskor på mig och blev såklart blöt om fötterna. Mina kängor ville jag inte blöta ner, då de hade hål i sig och garanterat skulle bli blöta om jag plaskade på myrarna med dem på fötterna.

Tanken var att vi skulle vandra mot bron över Gáldesjåhka, för att ta oss in i Ulldevisduottar. Det var en bra bit bort, och vi siktade lite lagom åt det hållet. När man som vi vandrar obanat över stock och sten, i snårig skog, på grästuvor på myrarna och i riktigt svårframkomlig terräng så är hastigheten stundtals låg. Vi var medvetna om det och konstaterade att så var fallet i skogen här.

Därför hade vi redan dagen innan börjat fundera på en plan B när det gällde att ta sig fram lite snabbare. Nu får man inte missförstå det här. När jag vandrar så är upplevelsen allt och det får ta den tid det tar. Jag är inte en person som ska ta sig från punkt A till punkt B så fort som möjligt.

Tiden för att ”prestera” är sedan länge förbi. Numera vill jag uppleva området jag är i, med allting runtomkring mig närvarande. Skogen är närvarande. Jag är närvarande. Jag ser en parallell till begreppet skogsbad, där man upplever skogen med öppna sinnen. I somras var jag i Jämtlandsfjällen och fick mig ett fjällbad, där tiden inte var en faktor, utan upplevelsen var allt. Det var en härlig upplevelse som jag ska skriva om lite senare.

Men nu var vi i närheten av Ultevis fjällurskogs naturreservat, traskade på myrmark, stökade oss fram i snårig skog och hade det underbart. Om vi inte hade tränat, utan hade haft dålig kondition hade det här bara varit utmattande. Nu visste vi vad det handlade om och hade förberett oss. Det var såklart jobbigt, men på en helt ok nivå. Om man blir ofokuserad, trampar snett eller fattar dåliga beslut angående att ta sig runt eller över en besvärlig sak, kanske det är dags för en paus.

Då både Johan och jag har varit med i upplevelser där man är i gång länge så är vi extremt medvetna om att man inte är så smart när man är tom på energi eller har sömnbrist. Vi är bra på att vara positiva, se möjligheter, se framåt. Som idrottare är det en nyckelfaktor för att lyckas.

Ett exempel på något utöver det vanliga kanske är att traska över myrmark. Vad vet jag. Kul och utmanande, jobbigt om det är sugande blött. Ibland ganska ok torrt.

Om någon skulle säga att vi skulle ta oss ett antal höjdmeter i extremt svårframkomlig terräng skulle vi analysera utmaningen för att hitta rimliga sätt att genomföra det. Vi ser möjligheter, förminskar inte utmaningen och analyserar riskerna. Jag påstår att vi är erfarna. Det är kanske det jag vill säga, och tankarna till forna tiders äventyrare ligger nära. När vi är ute och upplever någonting nytt så känner vi oss som äventyrare. I en skog, på ett fjäll. Med en ryggsäck på 20 kg på ryggen klarar vi oss också i två veckor utan att handla, även om det var lite extra lyxigt att luncha och fika i Porjus. Det var en del av upplevelsen som vi hade planerat för.

Lunchpausen blev i en skog där vi hade en bra paus, vilket man kan se på bilden. Medan maten gottar till sig kan man sträcka på sig lite.

När man stannar till och inte gör några ljud dröjer det inte länge innan det knakar runt omkring en. Vi ville se lite djur, gärna björn...på lite håll.

De vanligaste djuren vi stötte på var tjäder som vi skrämde bort. De flaxade iväg efter att ha legat kvar så länge de vågat. Fina djur, men omöjliga att hinna fånga på bild.

Vi hade bestämt att vi skulle stanna för natten vid bäcken Sávgesjåhkå. Då skulle vi ha gått lagom långt denna dag. Vi ville alltid stanna för natten vid en bäck eller vattendrag eftersom man behöver vatten till mat och hygien.

Så gick vi vidare och passerade sjön Njágákjávrre på vår högra sida. Det var ganska enkelt att gå på kanten av myrmarkerna, ibland i myrarna. På myrarna var det faktiskt enkelt att gå.

Ibland stöter man på någonting spännande, som i alla fall jag vill utforska lite mer. Oftast finns det inte så mycket information på den platsen där man stöter på det där lilla extra under vandringen.

Vi följde något spår, och killgissningen blev att detta var ett skoterspår.

Det var dåligt med markeringar för övrigt, men på en del ställen såg det ut att vara ”mer öppet”, som att man tänkte sig att det var själva skoterleden. På ett ställe såg vi märken på ett träd. Dags att gnugga geniknölarna igen. När gjordes detta märke? Vem eller vilka gjorde detta?

Otroligt intressant att hitta sådana spår mitt i ingenstans. Det betyder att det var en betydande färdväg någon gång.

I skogen såg vi en stig och märken igen.

Vilka? När?

Vi traskade på. Skog, myrmark...ganska mysigt.

På bilden nedan ser man att mina byxor behöver lite sömnadshjälp. Jag hade med nål och tråd, så det skulle jag fixa.

Nu var det eftermiddag och vi traskade fortfarande i myrmark ibland, nåja, kanske mest myrmark. Även om det funkar att gå i blöta skor så är det inte jättevarmt. Jag frös inte, men kan heller inte säga att man kunde steka ägg på fötterna. Jag skulle kalla dem kalla.

Det var dags att ta sista biten till bäcken nu, och hitta en torr plats att slå upp tälten på.

Det var lite småstökigt att ta sig fram sista biten. Luriga blöthål, Lätt att trampa ned i dem. Bäcken hade delat upp sig i flera delar, och man kunde se att det rann vatten i dessa blöthål. Marken var nog ganska underminerad, och vi gick försiktigt på det som var ok att gå på.

Så hittade vi en fin torr plats, där vi satte upp tälten. Skönt att vara framme.

Det blev en brasa också, och vi torkade skor, strumpor mm. 

Dagens sträcka blev 9,9 km.

Gonatt!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2022-11-02 15:50   OBD
En sak är väl klar, det är inte precis "en promenad i parken" som ni är ute på. Men intressant att läsa om.
Att ni hittar märken på träden tyder ju på att ni valt en lämplig färdväg, där säkert människor gått sedan lång tid tillbaka.
 
Svar 2022-11-02 18:59   Thomas Lummi
Skillnaden mellan att gå på en vanlig vandringsled mot att gå som vi gör är inte så stor. Vi pausar när det känns jobbigt. Vi stannar ofta och tar bilder. Jag anser att vi är vandringstränade, fysiskt alltså.
Det som skiljer denna typ av vandring mot att vandra på en vanlig led är att vi väljer att vandra där vi får en mäktig upplevelse. De vanliga och klassiska vandringsmålen lockar inte så mycket nu när vi gjort det på olika sätt.
 
2022-11-03 18:57   fowwe
Jag kan bara heja på er i ert upptäckande och vandrande i marker där knappt några människor rör sig. Visst är det berikande att lämna de välbesökta lederna och göra något helt annat ibland. Berikande för oss som läser också. Och erfarna - jovisst är ni ju det!
 
Svar 2022-11-04 06:12   Thomas Lummi
Moderna upptäckare och äventyrare på en lagom nivå. Ganska kul. Nyfikenheten driver i alla fall mig framåt.
 
2022-11-12 15:27   SamiHuutoniemi
Roligt att läsa om ert äventyr! Hoppas du får tid att skriva ihop resten snart!
 

Läs mer i bloggen

4 september – till foten av Tjahkelij

Jag vaknade tidigt, somnade om. När jag väl steg upp var det till en strålande fin dag. Solen sken och jag med. Så skönt att starta dagen i kalasväder.

Jag tog det lugnt och skulle snart äta frukost. Lutade mig mot Litnokstugan och hade det bra.

3 september – Rapadalen och Litnokstugan

Natten måste ha varit bra då jag vaknade något senare än vanligt. Dagens mål var att ta sig till Litnokstugan och spana efter djur längs vägen.

Jag fixade frukost och tog det lugnt.

2 september – Sareks älgar

Jag sov bra och vaknade utvilad. Nu ville jag gå mot Rapadalen och drog inte ut på frukosten för länge, utan packade ihop tältet när jag hade ätit klart. Det var gott om blåbär, så frukostgröten blev extra god.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.