Storlien - vandringen startar

Solovandringen startade i Storlien. Egentligen startade den redan hemma, i och med att jag planerade den. Vandringen ändrades och blev längre då jag inte fick komma hem som jag tänkt mig. Det var fixande hemma inför min födelsedag som gjorde att vandringen blev längre än jag tänkt mig. Det var i slutet av juli 2017, och min andra solovandring. 

Hur som helst så tog jag nattåget från Stockholm till Duved, bytte där och fortsatte till Storlien där jag klev av.

Det var en strålande fin dag och jag såg fram mot att börja vandra.

Sova? Ja, på lyxigaste stället såklart...i tält! Inte på högfjällshotellet.

Jag började gå vägen från Storlien mot Storvallen. Jag hade varit in en sväng på COOP i Storlien och köpt lite godis.

Nu var vandringen igång!

Jag har varit i Storlien ganska många gånger tidigare, och bott i Fjäll-Lien, då familjen har möjlighet att bo där, så jag känner till området ganska väl.

Dagens mål var att vandra till Blåhammarens fjällstation, ca 15 km bort. Jag har sprungit dit och tillbaka samt åkt längdskidor, men aldrig vandrat.

Efter ett tag kom jag till Storvallen. Jag såg att STF Storliens Fjällgård var till salu. Trist att verksamheter har svårt att gå runt.

Jag tänkte att att det är roligare att gå söderut på någon led än att gå på tråkiga bilvägen, så jag började gå "på någon led i riktning söderut".

Jag kände igen mig från längdskidåkningen.

Efter ett tag började det att gå uppåt och jag tittade bakåt, mot Storlien. 

Vädret var lite lurigt. Det skulle komma regn, inget snack om annat.

Jag såg mitt mål där framme, även om jag inte kunde se själva fjällstationen ännu.

I fjällen behöver man vara beredd på all slags väder. Det slår om fort och så var det nu. Jag såg att det var regn på väg. Snabbt på med regnkläder. 

Det regnade och det gick över i hagel som piskade ansiktet. Vinden var ganska hård. Det gjorde rejält ont i ansiktet av all hagel. En kort stund senare var det över, och jag undrade vad det var som hände. Nästan komiskt när det går från vindstilla till typ 15 m/s och hagel på 3 minuter.

Jag fortsatte att gå och kom efter ett tag till bron över Enan.

Det hade varit skog ett tag och på leden fanns det en perfekt stenhård sittplats om man ville vila benen lite. Jag fortsatte uppåt, för nu gick det uppåt.  

En bit upp på kalfjället kom jag fram till Gräslidfjället raststuga. Bra placerad om man behöver söka skydd vid busväder.

Nu hade jag fin utsikt åt olika håll. Vädret var fortfarande oberäkneligt, men jag klarade mig från ytterligare regn.

Regn längre bort, mot Norge.

Solen tittade fram ibland. Det var stundtals kyligt, men helt ok att gå i t-shirt. Kanske 5-8 grader i luften. Snart framme...

Nu såg jag Blåhammarens fjällstation.

Ah, nu var det nära.

Vad kan man göra när man gått en dag?

Man kan exempelvis ta en öl, och jag satt i lä. 

Det var dags att sätta upp tältet och fixa mat.

Jag hade med mig ett djup tallrik, vilket jag inte har numera. Nu äter jag direkt ur kokkärlet. Sedan hade jag en alldeles för mjuk sked, som nu är utbytt mot en som inte böjer sig.

Hemlagad mat såklart. Det här var 2017, då jag hade nya prylar och egen hemtorkad mat. Köket var nytt, tältet var nytt...allt var nytt.

Det var kul med nya prylar. Mina gamla prylar var som äldst från 80-talet, så jag hade inte svårt att motivera  inköp av nya prylar. Det var mycket som var rejält slitet och i behov av utbyte mot någonting modernare.

Mitt tält, ett Arctic Alpine, Design VELOCE, är det orangea på bilden. Det väger 1.7 kg.

Senare på kvällen kom dimman.

Diska och fylla på vatten.

Natten skulle bjuda på regn och vid. Mer om det i nästa del av vandringen.

Anåfjället i höstfärger till Funäsdalen

Den sista vandringsdagen började bra. Vi hade sovit gott i skogen, på norra sidan av Anåfjället.

Målet för dagens vandring var att gå ända till Funäsdalen. Vi hade bokat plats på Härjedalingen, bussen som skulle ta oss hela vägen från Funäsdalen till Stockholm. Fast det var dagen därpå, så vi hade inte bråttom till Funäsdalen för att hinna med bussen.

Däremot pratade vi lite, i alla fall tidigare, om att ta sista biten till Funäsdalen samma dag som bussen skulle åka. Det kändes som en sämre idé, då en hel del saker var tvungna att klaffa då. Vi bestämde oss för att gå hela vägen till Funäsdalen idag.

Efter frukost packade vi ihop och började vandra. Det var uppåt som gällde. Vi kom ur skogen och upp på kalfjället.

Hösten har fina färger och det var väldigt vackert att att se alla dessa olika färger.

Bilden nedan visar hur det såg ut när vi kommit ur skogen och precis kommit ut på kalfjället. Fjället närmast är Kappruet, som med sina 1014 möh, kom att se ganska litet ut. Vyn är alltså bakåt, norrut. Vi var på väg säderut.

Det var bra väder och även om det gick uppåt så var det lätt att vandra. Ryggsäcken hade också blivit lättare, då vi ätit av maten under veckan. Vi hade leden till vänster om oss, men gick inte på den. Det behövdes inte. Vi skulle ju bara uppåt och det var lättnavigerat. Vi såg ju var vi var någonstans.

Höstens färger kunde vi inte få nog av. Vi njöt.

Väl uppe på platån såg vi Ivarstjärnen längre fram. Vi visste att vi skulle äta lunch lite längre fram, och såg att det var en del vattendrag som vi skulle passera. Ju närmare tjärnen vi skulle komma, desto troligare att det skulle bli svårt att passera vattendragen. 

Vi skulle därför dra oss lite mer åt höger, västerut.

Blick bakåt, se nedan. Kappruet ser litet ut.

Färgerna!

Vi hittade ett bra ställe att passera ett av vattendragen och passade på att luncha där också. Toppen man ser i bakgrunden är Ånnfjället, 1300 möh.

Vi gick vidare efter den goda lunchen. Hemlagat är alltid bäst. Vi kom upp från lunchplatsen och kunde se västerut. Nu såg vi skidbacken i Funäsdalen. Det började närma sig.

Vi följde inte leden, men det gjorde ingenting. Vi skulle ju bara västerut, och hade koll på var vi var. Det var mjukt och behagligt att gå obanat.

Led- och spårinformation. Tänk att träna här! Många höjdmeter blir det.

Nu gick det nedåt, och vi följde en markerad led.

Nu var vi tydligen vid Vebuåsen, 750 möh. Funäsdalssjön ligger på 583 möh, så nedåt skulle vi.

Till slut kom vi ned till Ljusnan. Ljusnan är den åttonde längsta älven i Sverige med sina 44 mil. När den har runnit till Funäsdalen har den påbörjat sin slingriga färd och har hunnit ca 30 km. 

I Funäsdalen har man byggt ett vattenkraftverk, och dämt upp Ljusnan. Här var det torrlagt.

Nu var vi nere på stora vägen som går till Bruksvallarna och Ramundberget. Vi hade skibackarna på vår högra sida, och regnet drog in över oss.

Vi satte på oss regnkläderna. Det var bara ett par km kvar till hotellet där vi skulle bo denna sista natt.

Nu är det nära. Hotell Funäsdalen.

Utsikt från rummet. 

En öl satt bra kan jag säga.

Dusch och middag...den här dagen avslutades lika bra som den började. Ja, ingen dusch på morgonen då, men med gott humör.

Dagen därpå tog vi bussen Härjedalingen till Stockholm. Det är en bit att åka, men så skönt att slippa ta den egna bilen. Man kan börja vandringen på ett ställe och avsluta på en helt annan plats.

Ska jag sammanfatta vandringen så gör jag det i några punkter:

- ryggsäcken var tung från början. Så tung kommer den aldrig mer att vara för en veckas vandring

- Det var lite för långa dagsetapper ibland vilket var jobbigt

- Härlig bestigning av Stora Härjångsstöten med en strålande utsikt

- Fantastiskt roligt att gå del av Jämt-Norgevägen. Vore kul att gå längre på den.

- Som vanligt roligt att gå med Johan. Det är så krav- och prestationslöst. Vi har kul när vi vandrar.

Jag ser fram mot nästa vandring, var det nu blir.

//Thomas

På väg mot Anåfjället

Vandringen började att närma sig sitt slut. Det var en ganska jobbig vandring som dagen innan, som vi avslutade med att korsa hela Flatruet. Det var dock fina upplevelser. jag gillar när det är mycket intryck. Jag var ganska trött när vi avslutade vandringen, och jag märker att det påverkar mitt humör en del. Trött, hungrig och törstig.

Hur som helst så vaknade vi till en strålande morgon. Natten hade varit god. Det var frost på tälten, så det hade varit kallt på natten.

Efter frukost så fortsatte vi vandringen. Nu skulle vi gå till Öjevallen, och vidare runda Kappruet för att komma till Anådalen.

Nedan ser man närmast Kappruet, bakom det Anåfjället.

Kappruet, som vi ska runda, ligger närmast oss. Bakom det ser man Lillfjället.

Nu skulle vi gå ned i skogen och komma till Öjevallen.

Vi hade en del ritmärken på vägen mot Öjevallen. Främst Öjebäcken och kraftledningar. Det var ganska vackert och omväxlande att gå mot Öjevallen.

Öjevallen.

Strax nedanför Öjevallen var det dags för lunch. Vi hade sett björnspillning, men inga andra spår efter björn.

Vi traskade vidare, kom ned till vägen som gick till Messlingen, följde den en bit, och fortsatte söderut. Vi vek av på en lite mindre väg.

Vägen gick till en gammal bro över Mittån.

Efter bron skulle vi gå uppåt. Uppåt och uppåt. Det var ganska brant, och vägen sicksackade sig fram genom skogen.

Till slut var vi uppe på östra sidan av Kappruet. Vi fortsatte rakt söderut och rundade Kappruet.

Nu var vi nära Anådalen.

Blick bakåt. Man ser Flatruet, med skogen nedanför. Sedan Den snöklädda toppen i mitten på bilden borde vara Helags som fick snö härom dagen.

Vi gick lite öster om Anådalen och fortsatte söderut. Målet nu var att gå över Anån och slå upp tältet på något bra ställe.

Vi följde en markerad stig, och började gå upp på Anåfjället. Vi slog upp tälten på en skapligt plan plats i skogen. Johan hämtade vatten och så lagade vi till middag.

Det var en bra dag, med fina höstfärger. Dagen därpå skulle vi gå till Funäsdalen. Så var planen.

Vi sov gott i skogen och jag var som vanligt proppmätt efter middagen.

Silverfallet och Flatruet - en lång dag

Vi vaknade upp till en blåsig och kylig dag. Frukosten åt vi inne i vindskyddet.

Målet för dagen var att vandra söderut till Öjevallen, via Mor Sönnes stuga och över Flatruet.

Vi packade ihop och började vandra efter frukosten. Det blåste från väster och var inte så varmt.

Vi följde Jämt-Norgevägen ytterligare en bit mot Ljungdalen, sedan vek av söderut så att vi hade sjön Öjön på vår högra sida.

Det var svårt att stå upp, med vinden som ville lägga omkull en. 

Nylandsvallen skulle bli vårt stopp för lunch. Där upptäckte vi en trevlig sak, som egentligen tog lite för lång tid.

Lunchen blev i ett vindskydd.

Vid Nylandsvallen såg vi att det inte var långt till Silverfallet. Efter lunchen gick vi dit.

Silverfallet, var en fin upplevelse, med små fall i olika nivåer. Vi gick så långt vi kunde för att se de olika delarna av fallen.

Efter att ha tittat oss mätta gick vi tillbaka till vindskyddet, tog på oss ryggsäckarna och fortsatte mot nästa mål: Mor Sönnes stuga.

Det var lättvandrat och trevligt att gå.

Vi hade bestämt oss för att gå förbi Mor Sönnes stuga, och sedan gå vidare över två vattendrag, och sedan gå på kompasskurs rakt söderut upp på Flatruet.

Mor Sönnes stuga kom till till efter ett tag.

Varför heter det Mor Sönnes stuga?

Kortfattat kan man säga att stugan är rester av en samebebyggelse som fanns här. Det finns en hel del intressant att läsa här.

Det var en av dagens höjdpunkter att passera här. Jag tycker om att vara i de historiska områdena, där man känner hur det en gång var. Sådant berikar mina vandringar.

Stigen fortsatte och vi passerade det andra lilla vattendraget. Det var dags att ta fram kompassen.

In bland träden skulle vi...

Vi kom igenom skogen, och då det var uppåt så gick det ganska långsamt. Så skönt att vara på norra sidan av Flatruet. Nu skulle vi upp på Flatruet och gå över hela Flatruet, en sträcka på 12 km fågelvägen, sedan tälta vid Öjevallen, på andra sidan Flatruet. Det skulle bli en lång dag, därav att det kändes sådär att stanna så länge vid Silverfallet.

Uppåt, uppåt. Det var lätt att gå.

Lite blåsigt, lite kyligt, men skönt.

Hjortron...klart de ska plockas!

Vi gick vidare. När vi var uppe på Flatruet, som det hade tagit oss ganska lång tid att ta oss till, konstaterade vi att det skulle bli sent innan tälten kunde slås upp.

Vi behövde först och främst komma ned från den flacka delen av Flatruet. det vore inte kul att slå upp tältet här, då det blåste rätt bra.

Det började snöa. Jag tittade mest ned och traskade på. När jag lyfte blicken såg jag att hela Johans högra sida var täckt med snö. Det var helt vitt.

Det var lite komiskt. Vi var trötta och hade inte så mycket vatten kvar, och var tvungna att traska vidare. Snö..ok, det var ju ändå september.

Vi kom till vägen mellan Funäsdalen och Ljundalen.

Den passerade vi och följde en grusväg en bit innan vi gick söderut igen.

Nu skulle vi vilja slå upp tälten, men vi var fortfarande uppe på Flatruet.

Vi gick vidare, svängde söderut och började sakta gå nedåt.

Vi var trötta och skulle nu bara göra tre saker:

1. komma ned från Flatruet, ned till skogsgränsen

2. stanna till och fylla på vatten på första bästa ställe

3. slå upp tälten och äta middag

Vi hittade rinnande vatten och slog upp tälten på en fin plats.

Middagen blev väldigt sen.

Vi hade gått lite för långt insåg vi. Så här illa ska vi inte planera igen. Det funkade ju, men priset var högt.

Vi hade heller inte kommit ända till Öjevallen som vi tänkt oss.

Nya tag dagen därpå. God natt.

Jämt-Norgevägen

Jag vill ha en fin upplevelse när jag är ute och vandrar. Om jag sedan går 6 km eller 26 km om dagen spelar ingen roll. Det är inte prestationen i sig som betyder någonting. Naturligtvis är 26 km en prestation, men jag söker inga speciella distanser. Det blir som det blir, och ibland blir det längre och ibland kortare.

Jag kan vara supernöjd om jag vandrat 6 km en dag. Allt beror på vad jag gjort den dagen, och vad jag har upplevt.

Nu vaknade vi upp till en dag som kunde bli hur som helst. Vädret hade inte bestämt sig. Vi ville inte vara uppe på Helags och halka omkring däruppe i regn och vind, så vi släppte ganska snabbt tanken på att bestiga Helags.

Johan hade spanat in Jämt-Norgevägen och tänkte att vi skulle vandra en del av den. Jag var på såklart.

Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, så jag var förväntansfull när vi fortsatte söderut, på leden mot Fältjägarstugan i första hand. Leden fortsätter såklart söderut.

Jag hade inte forskat så mycket om Jämt-Norgevägen, och det lilla jag kunde ta reda på var att det var en väldigt gammal pilgrimsled. Det skulle bli väldigt spännande att gå en sträcka av den.

Leden gick nedåt, från Helags sett, och tittade man åt höger så kunde man se de norska fjällen en bit bort. Närmast till höger kunde man ana mäktiga Predikstolen. Den är 1681 möh, ganska hög med andra ord. 

Vi tog av oss ryggsäckarna för att gå lite närmare. Ganska skönt att kunna göra det, bara bestämma sig för en sådan liten avstickare.

Vi gick tillbaka till ryggsäckarna efter att ha konstaterat att man kan gå upp för Predikstolen från detta håll. Kanske, kanske någon gång...

Tillbaka på leden gick vi nedåt, och så kom vi till den plats där Jämt-Norgevägen då korsar leden. Jämt-Norgevägen fortsätter västerut där den ansluter till Romboleden i höjd med Sylsjön. Sedan fortsätter Jämt-Norgevägen till Trondheim.

Vi skulle ta Jämt-Norgevägen österut en bit.

Nu var det spännande. Nya vägar, nya stigar. Nytt är kul. Nytt är spännande.

En blick bakåt. Man ser Predikstolen och en del av Helagsfjället där glaciären är.

Nu var vi äntligen på Jämt-Norgevägen.

Vi kom ganska snart fram till de två sjöar som är nära stigen. Det fanns små stugor på olika platser, och det är troligen fiskestugor.

Det hade blivit dags för lunch, så vi stannade till bakom en liten kulle för att slippa vinden.

De här fiskestugorna...de var inte alltid i bästa skick. En del var gamla.

Vi fortsatte Jämt-Norgevägen österut.

Vårt mål för dagen var ett vindskydd vi sett på kartan, ovanför sjön Öjön. Det var en bit dit så vi knatade på.

Det blåste en del, och regnet kunde komma när som helst.

Nu såg vi Öjön.

Det skulle bli spännande att se hur vindskyddet skulle se ut.

Så, äntligen framme, efter en riktigt lång dag.

Här inne kunde man inte sova. Det var för litet. Det blev att tälta.

Vi kunde dock laga middag här. Jag slog upp tältet utanför, och Johan på andra sidan vindskyddet. På kvällen så regnade det och det kom lite snö också. Dagen hade varit lite kylig, men vi hade haft vinden i ryggen hela dagen.

Det är ganska läckert med väder, OM man har kläder med sig. Det hade vi, så det var en bra kväll och natt.

Vi somnade ovaggade, som vi brukade göra.