(VARNING, för vissa kan bilden längst ner vara något osmaklig)

Sista dagen på vår resa ner för strömmarna i Kaitumälven slutade med ett makabert fynd.

Jag hade kvällen innan mött en lämmel som ställde sig på bakbenen och började skälla ut mig. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det märkliga beteendet. Av någon anledning ville jag peta bort en liten sten som skymde lämeln för mig. Jag tog min vadarstav och petade till stenen, den rullade bort. I samma veva som stenen försvann högg lämmeln med sina två framtänder i den plastklädda knoppen på nedersta delen av staven. Jag lyfte instinktivt upp staven och där hängde lämeln en halv meter upp i luften. Efter ca 10 sekunder släppte den taget och trillade ner i videt. Jag har aldrig varit med om en så aggresiv lämmel tidigare.

Appropå aggresiv... Sista dagen fiskade jag för allt vad tygen höll innan helikoptern skulle hämta oss och föra oss vidare till civilisationen. En öring hög på mitt drag (samma öring som jag beskrivit i tillagningstexten här på utsidan). När jag håvat och rensat fisken kunde jag konstatera att magens innehåll, på denna kilofisk, innehöll just en lämmel. Snacka om aggresivt beteende. Lämmlar simmar bra och försöker helt enkelt ta sig över älvarna till öringens glädje.

Längst upp i inälvorna är en hårig lämmels kvarlevor. Man kan nog konstatera att öringen hugger vad som helst.

Joakim