Öhrnells blogg

Solig påsk och mullrande sjö

Vid vissa tillfällen har man bara sanslöst tur med vädret. Som den här påsken till exempel. Efter den onaturliga värmeböljan i mars var man ju fullt inställd på att det skulle vara otänkbart att ge sig ut på isen i stugan för att pimpla. Men se det var inga problem! Hela borren gick åt, så man behövde inte alls vara skraj för att trampa igenom. Och snön var hård och lätt att gå på.

Helt underbart att bara sitta i solskenet med mamma och lyssna på tystnaden. Och att rycka lite lätt med pimpelspöt emellanåt...

Den här påsken lyste verkligen skoterförarna med sin frånvaro - förmodligen på grund av det taskiga snöläget på land. Och nog för att jag gillar skotrar - för det gör jag - men när man sitter ute på isen så är det trevligare när det dyker upp ett gäng skidåkare. De här hade hittat ett litet utförslut strax utanför vår brygga, där det tydligen gick bra att testa glidet på skidorna.

På påskafton var det förstås dags för det traditionella letandet efter påskägg. I år var haren jobbigare än vanligt, och hade skrivit ledtrådarna med skiffer som inte var helt lätta att knäcka. Men skam den som ger sig!

En av ledtrådarna var gömd i en burk i ett av pimpelhålen.

Till slut lyckades tjejerna leta sig fram till de eftertraktade äggen, som låg gömda ovanför kylskåpet. Jäkla hare till att springa över halva byn och gömma ledtrådar när äggen ändå var så nära...

De kalla nätterna hade fixat en skare som var helt fantastisk. Man kunde gå överallt på snön utan att sjunka ner mer än någon centimeter, så det blev en liten promenix upp på berget också.

Men den största naturupplevelsen denna gång var när vi tog med varsitt renskinn och gick rakt ut på sjön i mörkret. Där lade vi oss i den vindstilla natten och tittade på stjärnor och satelliter, och jag blev för första gången riktigt sugen på att övernatta ute även på vintern. Hade jag tagit med mig en tjock och varm filt, elller ett par renskinn till, så hade jag nog blivit kvar hela natten. Det var helt magiskt att höra hur isen mullrade och sjöng, och visst blev man lite smårädd när man till och med kände hur den vibrerade alldeles i närheten. Men jag gillar ju att vara ute i mörkret och skrämma upp mig, har jag konstaterat. Så jag är glad att vi tog tillfället i akt. Det är ju så lätt att bara skjuta upp det till "någon annan gång".

Hur det gick med fisket förresten? Inte ett napp på tre dagar och fyra fiskare, men det gjorde absolut ingenting. Ida blev i alla fall av med en maggot, så hon kom närmast att få napp.

Äntligen har jag förstått varför man ska göra besvärliga saker!

Det är härligt att drabbas av insikter och aha-upplevelser. Idag fick jag ännu en sådan, när det gick upp för mig varför det är bra att göra svåra saker. Eller åtminstone varför det är praktiskt att ha gjort dem.

Idag är jag hemma med två sjuka barn som är för sjuka för att vara i skolan, men tillräckligt friska för att inte kräva 100%-ig uppmärksamhet. Då har man tid att leka lite med symaskinen. Jag går och väntar på att få hem lite ylletyger så att jag kan börja sy kläder åt mig och maken till den kommande sekelskiftesvandringen. Och har man sagt A så får man säga B. Klart att även barnen måste få sig något tidsenligt.

Sagt och gjort. Ett par Madickenklänningar kan väl inte vara så svåra? De kan vara bra som lite uppvärmning. Så jag tar fram tyget och börjar mäta och klippa och höfta och nåla och sy. Mönster är för sissies. Och medan jag sitter där vid symaskinen och slänger ihop en klänning mest för att ha något att göra i väntan på "det riktiga projektet", så slår det mig att det jag gör egentligen inte är helt snutet ur näsan. Men jag har ju sytt ett tält. Det var rätt svårt ibland. Det krävde lite eftertanke och planering. Nu, när jag syr barnkläder,  känns det som att det mest är raka sömmar och lite rynktrådar. Jag inser att jag nog växte rätt mycket av att göra något krångligt. Gick upp i level, för att tala spelspråk.

Men visst, nog har jag alltid vetat rent intellektuellt sett att man ska sikta mot stjärnorna för att nå högt, men jag har hittills aldrig förstått det i själen. Som genom ett trollslag blev det ju också helt uppenbart vad det är som driver vissa att göra saker som andra tycker är direkt vansinniga. En del av lockelsen ligger ju att man växer som människa. Att inse att man är kapabel, och att man klarar av saker. Man blir starkare.

Dagens sjukling i nästan färdig underklänning. Knapparna kan man ta framför TV:n ikväll.

Det är inte alltid man har tillgång till maskinen. Ida måste ju också få experimentera lite.

Nog bloggat. Nu ska jag börja med middagen och Ylvas klänning. Och så måste jag se om jag har något gammalt lakan att offra till förklädena.

Bättre lycka nästa år...

OK. Vi - barnen - har sportlov vecka 10. Det har liksom blivit en av årets höjdpunkter; något att se fram emot. En hel ledig vecka med vinter, sol, skidåkning och varm choklad.

Under stora delar av året längtar jag till denna vecka, och ser då något sånt här för min inre syn.

Och den här bilden är faktiskt tagen den enda dagen vi hade vackert väder - premiärlördagen!

Sedan kom skitvädret. Det blåste så att toppliftarna var stängda alla dagar utom två, och dessutom så pass att det var svårt att sova på grund av stormandet. Det var plusgrader så att snön smälte och gjorde backarna isiga. Det snöade, haglade och regnade (!) från sidan. Detta sammantaget med kvinnligt hormonellt betingade månatliga humörsvängningar gjorde att just detta sportlov kanske inte var mitt livs bästa.

Så här såg det ut en av dagarna med bättre väder, när vi trots allt kunde ta oss bort till Fjällhalsen för att få oss lite varm choklad och gofika på serveringen.

Ylva fick feber och åt knappt på flera dagar. Den enda som jag tror riktigt njöt var Ida, som fick gå på skidskola och lärde sig om korsbaggar, snöbjörnar och annat oknytt som kan göra så att man ramlar i backen. (Just korsbaggarna gör till exempel så att skidorna korsar sig. De bor företrädesvis i drivor). Hon fick också åka flera skogsspår som hon sedan visade oss, med följd att jag nog kommer att ha ont i lårmusklerna nån vecka till...

När Ylva väl hade piggnat till kunde vi äntligen åka hela familjen tillsammans. Här ger hon ett litet prov på hur det kan se ut när en gymnast ger sig på skidåkning. Kanske har hon en framtid inom freestyle?

Skitvädret gjorde att vi åkte hem en dag tidigare, bara för att mötas av ett snöknäckt altantak...

Det ska bli skönt att åka till Idre nästa helg. Då jäklar får det se till att bli finväder!

Lågkvalitets skitdag!

Inte nog med att maken är i Nordnorge och krigar - jag har drabbats av feber samtidigt som det har vräkt ner snö som jag knappt orkar skotta bort längre när jag är pigg och frisk. Istället tvingas mina gamla föräldrar ut för att hjälpa till. Känns inget vidare. Och sen upptäcker man att det droppar vatten från taket inne i biblioteket. Skit. Vi har ju precis fårr badrummet i ordning efter att ha renoverat efter vattenskadan som vi upptäckte i fjol - då det droppade vatten i biblioteket, men på ett annat ställe. Suck. Tiden och tusenlapparna svävar bort i fjärran.

När jag känner mig lite piggare ska jag ta fram och testa det sprillans nya kamerastativ som jag köpt för att leka med i fjällen. NÅT kul ska man ju ha också... Och så är det ju sportlov snart. Undrar om jag ska försöka hemlighålla vattenskadan för maken tills efter sportlovet?

Toppbiten till slut, verkar det som.

Jag har nog blivit lite fjälltoppsbiten efter fjolårets tur upp på Sytertoppen. Jag har aldrig tidigare begripit vad man nödvändigtvis ska upp på de högsta topparna för. När man väl har kommit upp så är det ju bara att vända och gå ner igen, och det har i mina ögon alltid verkat lite onödigt. Jag begriper i och för sig fortfarande inte vad jag ska högst upp på toppen att göra, jag vet bara att jag känner ett starkt sug. Både jag och maken är överens om att fjolårets topptur var en av förra sommarens absoluta höjdpunkter. Så vad siktar vi in oss på i år?

"Dags för Helags kanske?" sa maken.

Och för första gången kändes det "jaaa" i magen när jag hörde namnet Helags, istället för som tidigare "nämen-herregud-vad-ska-man-så-långt-bort-från -allfarvägen-att-göra-det-verkar-väl-jobbigt".

Så vi får se om vi håller oss till de jamtska fjällen i sommar. Vi får se hur det funkar med barnvakt.

Nu ska jag lägga mig  och titta på TV och bli än mer inspirerad. För jag kan väl inte vara ensam om att ha lagt märke till de otroligt vackra omgivningarna kring störtloppsbackarna i Vancouver?

OS på er!