Öhrnells blogg

Vår historiska fjälltur anno 1913 - den blev av!

Ibland blir det mycket väsen för ingenting. Men när det gäller min fjällvandring anno 1913 så blev det faktiskt en tummetott i alla fall. Mycket tid, lust och möda hade gått åt till att skaffa en hyfsat tidstypisk utrustning för att ge sig ut på fjället på samma sätt som fjällturisterna gjorde i början av 1900-talet, men när semestern skulle pusslas ihop så att alla blev nöjda så visade det sig att vi hade EN dag att spela på. Vi var i Bydalen, och en kompis till Ylva hade följt med till stugan, så vi fick helt enkelt kombinera den historiska vandringen med "ta-med-barn-ut-på-premiärtur-i-fjällen"-vandring.

Som tur var så var kompisen tillräckligt entusiastisk för att få med sig även våra egna telningar, som ju annars är lite mer svårflörtade när det gäller att gå ut och gå "utan anledning".

Så barnen fick dra på sig långbyxor och stövlar, medan vi ekiperade oss på annat sätt. "Var har ni gjort av min mamma och pappa!", utbrast Ida när hon fick se oss. Tänk ändå vad man utsätter de små liven för...

Min garderob:

• Sidenblus, loppisfynd, aningen modifierad
• Yllekjol, loppisfynd, lite omsydd
• Bomullsfodrad yllekaval, hemsydd
• Snörkängor av skinn, Tradera
• Yllestrumpor
• Mamelucker
• Hatt, tillverkad av bordstabletter från ICA Maxi och en sjal. Tur att man har en snäll mamma som kan hjälpa till med att få det att se presentabelt ut.
• Päronryggsäck, skänkt av Bertil Disman (Stort tack Bertil!)

Maken bar:

• Bomullsskjorta, från vanliga festgarderoben
• Tredelad kostym i ylle, hemsydd
• Vanliga vandringskängor
• Näverkont

På något sätt lyckades han slingra sig ur att ha hatten. Jag tror att han kom med något vagt argument om värmeslag och huvudvärk...

Konten fick vi låna av pappa, och jag har mina misstankar om att det kanske kan vara farfars morbror skomakaren som har tillverkat den en gång i tiden.

Det blev alltså en dagstur i Bydalsfjällen för att få en liten känsla för hur det kändes att vara turist när förra seklet var ungt. Vi vandrade upp genom den dramatiska Dromskåran, och bar bara med oss matsäck, myggmedel och lite extrakläder åt barnen. Vi hade oförskämt tur med vädret. Det var lagom varmt, och ganska mulet.

Kängorna hade jag testat ordentligt kvällen före, när jag bara skulle ta en tur upp till myrarna för att kolla om det fanns några hjortron. Det gjorde det inte. Däremot blev jag mer och mer oförsiktig med var jag klev. Efter att vattnet börjat sippra in på skornas ovansida vid plösen, började jag gå som om jag hade gummistövlar på fötterna. Jag blev givetvis helt dyngsur, men det kändes ändå skönt. Ungefär som att gå barfota, men med jäkligt härdiga fötter. Tyvärr var de lite trånga över fotvalvet, så fötterna blev inte så glada. Men vad kan man förvänta sig av ett par hemtraderade kängor? Jag var mycket nöjd på det stora hela. Lite skotork över natten så var de fit for fight till dagen D. Några dagar senare, när vi skulle ut på barnfri hjortronletartälttur, blev det faktiskt  de lätta och smidiga skinnkängorna som fick följa med som lägerskor.

Det största problemet visade sig vara myggen. Plösen gled oupphörligen åt sidan och exponerade foten för blodtörstiga flygande insekter. Ytterst irriterande! Yllestrumporna var lagom varma och sköna, men de är ju ingen match för mygg, direkt.

Resten av utstyrseln fungerade utmärkt. Vi gick en ganska brant stig, där man på vissa ställen var tvungen att använda både händer och fötter för att ta sig fram på ett säkert sätt. Ändå var kjolen inte ivägen. En enda gång fastnade jag med klacken i kjolfållen, och det var klart under förväntan. Jag fastnar oftare än så när jag ska kliva i och ur bilen till vardags om jag har långkjol... Det är fläktande och skönt att gå i kjol. Enda gångerna den kan bli besvärlig är när man ska gå genom högt ris eller om man ska klättra över något.

Jackan blev fort för varm, så den åkte ner i ryggsäcken.

Blusen var fantastiskt skön att gå i, så den kommer nog att bli en del av min standardfjällvandringsgarderob. Den skyddar mot sol och mygg, utan att kännas varm och instängd. Och det kan jag behöva, jag som så ofta bränner ovansidan på underarmarna när jag är ute på fjällvandring.

Hatten, som satt fastnålad med tre 20 cm långa sylvassa hattnålar, satt där den skulle och skyddade både mot sol i ögonen och mygg på skallen. Jag hade trott att jag skulle bli less på den och ta av den halvvägs upp på fjället, men den satt kvar från det att vi lämnade parkeringen tills vi kom tillbaka. Det gjorde inte ens ont när det friskade i lite uppe på fjället.

Ryggsäcken var förvisso av lite senare datum, men grundprincipen med en ram och en päronformad säck var ju densamma som på de äldre säckarna. Det här var dock en deluxemodell med en ram som var rundad nertill och satt väldigt bra över höfterna. Att packningen hänger så långt ner mot rumpan är lite ovant, men jag tyckte att det var otroligt befriande att ha nacken fri, så att man kan böja huvudet bakåt om man vill titta upp på exempelvis flygande fjällvråkar. Det kan jag inte med modernare, högre ryggsäckar, och det tycker jag är trist. Någonting säger mig att den här ryggsäcken inte har sett sin sista fjälltur den heller. Jag måste åtminstone testa den med tyngre packning någon gång längre fram.

Konten var enligt maken också mycket bekvämare att bära än han hade väntat sig. Men den ser ju å andra sidan så jäkla kantig och hård och allmänt hemsk ut att det kanske inte behöver betyda så mycket. Nåja, han fick i alla fall inte ont av den, och den upplevdes inte som ivägen. Det kanske räcker så?

Summa summarum så var det en väldigt behaglig upplevelse. Jag är glad att jag fick mitt infall, att jag höll fast vid det, och att jag fick sällskap på turen. Det har varit en väldigt rolig vår vid symaskinen! Trots att det bara blev en liten dagstur en gammelkläderna, har jag ändå tappat lite av den vördnad och respekt jag hade för sekelskiftets turister. Jag tror visserligen fortfarande att de var av tuffare virke då än vi är idag, men å andra sidan så tror jag att många av dem softade och hade det precis lika bra som vi hade det. Det finns ju inget som säger att man inte kan stanna inne och läsa en god bok om regnet vräker ner, exempelvis...

"Mamma, tycker du inte att det är pinsamt när folk får se dig så där?", undrade Ida efter att vi mött ett par som var ute och gick med hunden i närheten av vår parkerade bil. (Det var nog några förbipasserande som tittade lite extra när vi satt och fikade också.)

Och jo, lite grann. Men det är en jäkla skillnad på skämset när man är barn och när man är vuxen. Det är inte så dumt att vara stor ibland... Och jag är rätt impad av barnen som följde med trots att vi var så hiskeligt pinsamma.

Friluftsgarderoben växer

Stövlar, lättviktsregnställ, fjällrävenbyxor och vindjacka har jag redan. Nu är jag i full färd med att ekipera mig och maken anno 1913. Det är både roligt och intressant. För att inte tala om tidskrävande.

Vi har varit kattvakt ett par veckor i maj. Och bäst som man sitter på golvet och nålar och klipper så kommer katten och klampar rakt upp på tyget, trampar runt ett par varv som en hund, och lägger sig sedan till ro på det mjuka varma ylletyget. Det är ett under att han klarade sig undan nålarna.

Men det går sakta men säkert framåt:

• Snörkängor - check
• Yllestrumpor - check
• Fotfri yllekjol - check
• Päronsäck - check
• Näverkont - check
• Gethårssulor till skorna - på ingång
• Sportkostym i ylle, så gott som klar. Västen ska jag sy klart ikväll tror jag.

Sen ska jag ha en jacka, hatt och lite annat lullull också. Och ett plommonstop till maken kan ju aldrig bli fel ute i Guds fria natur, eller?

Det är lite kul att snöa in på saker. Medan jag surfat efter bilder och texter från tiden, hittade jag bland annat denna artikel om den jämtländske (nåja) nationalskalden Wilhelm Peterson-Berger, som tydligen var en ivrig fjällvandrare på sin tid. Han hade i alla fall ett tjusigt tält!

Han har också skrivit en längre artikel i 1934 års upplaga av STF:s årsbok, som jag ska fördjupa mig i någon kväll när sytråden är slut. Rubriken är "Utsikt över Jämtland - ett Frösökåseri". Han filosoferar bland annat kring vilka tider på året som bäst lämpar sig för vilka utflykter. I samma årsbok finns en mängd andra artiklar om turismen i Jämtland, men även en med den intressanta rubriken "Vägen, bilen och landskapet". Det kan ju vara spännade att se vad man hade för syn på den framväxande bilismens roll för turismen år 1934. 

Jag återkommer.

Jag får sällskap!

Goda nyheter! Min man tycker inte att jag är knäpp, utan har på eget bevåg meddelat att han gärna följer med på min historiska lilla vandring anno 1913 i sommar. Detta för ju inte bara det goda med sig att jag får sällskap - jag får även en dubbelt så lång packlista! (Och om man är förtjust i gamla kataloger och att sy, så är det verkligen en god nyhet!)

En sak som jag har lärt mig, är att skillnaden mellan dåtidens vanliga skjortor och de s.k. sportskjortorna, är att de senare är utrustade med fast krage - alltså sådan som är standard på dagens skjortor. När man var ute i naturen och turistade (eller sportade på annat sätt) skulle man alltså slippa de lösa stärkkragarna, som förmodligen inte alls var särskilt bekväma.

Jag jobbar alltså på för fullt med att skramla ihop en tidstypisk fjällturistutsyrsel. Yllekjol och kängor är fixade, och jag har hunnit sy ett par sportbyxor i tweed åt maken. Bara väst, skjorta och kavaj kvar så är sportkostymen komplett.

Mitt fiske här i bloggen har också gett resultat. Den gode Bertil Disman har haft vänligheten att donera en gammeldags ryggsäck - eller päronsäck som de kallas - som sitter perfekt på mig. Maken kommer att få använda en gammal näverkont som jag får låna av pappa. Den är tjusigt slöjdad, och jag har mina misstankar om att det är farfars morbror skomakaren som har gjort den.

Idag hade jag också på mig mina nya hemtraderade snörkängor i skinn på jobbet, för att börja gå in dem ordentligt innan det är dags. De verkar åtminstone hålla en hel dag i stadsmiljö. Det ska bli spännande att se hur de klarar sig upp på fjället. Jag är mest änglig över att sulan är lite tunn, och lösa iläggssulor av renhår eller tagel är lite svåra att komma över i dessa dagar, tyvärr. Men det blir väl någon råd.

Jag har också roat mig med att läsa berättelser ur äldre upplagor av Svenska Turistföreningens Årsskrift, bland annat en beskrivning av en Bydalentur sommaren 1909.

Så här skriver signaturen "Fjällmannen":

För den, som af en knappt tillmätt ferietid icke har mer
än en vecka att disponera för en upplifvande fjälltur,
rekommenderar jag på det varmaste en vandring Bydalen—Gleen
—Stora Löfdalen—Tåssåsen—Vallbo—Ottsjö—Undersåker.
Turen tar fyra dagar och är utomordentligt lönande i
turistafseende.

I jämn och behaglig omväxling träder vandraren här till
mötes allt hvad västra Jämtland bjuder af storslagen
vildmarksfägring och leende scenerier. Turen har vidare den
förtjänsten att bekvämt kunna medhinnas på nyss angifna tid
äfven af den, som redan lagt vallfarts- och vandringsåren
bakom sig och därmed äfven ungdomens ärelystnad att
komma fort fram i världen.

Herregud! Folk var verkligen tuffare förr! Jag får lite lätt hjärtsnörp när jag tänker på att en av dagsmarscherna är på 32 km - och det ska anses vara "lätt vandring för någon som inte är så ung och frisk längre". Jag har ju gått däromkring, och det kan jag säga att några 32 kilometer hade man inte kunnat piska mig till utan att få sig en rak höger och åskmoln nedkallade över sig. Förvisso är jag ingen sportig typ, men nog räknar jag mig åtminstone stolt till medelmåttornas skara. Sen att vissa springer ytterligare en mil, och det bara på några timmar, hör inte hit. Jag vill ju hinna fika också.

Nej, vi tar det nog lite lugnare. Har jag tur vill hela familjen följa med, och då kan man ju kanske skylla på barnen om man inte ids gå så långt...

Om tidsresan och gamla tiders lemonadpulver.

Nu är det bestämt. Det ska bli en fjälltur anno 1913 i år! Bilderna på de välklädda damerna i sina långkjolar på fjället bet mig som en mygga och kan inte sluta klia. Jag håller som bäst på att leta passande kläder, och gräver ner mig i samtida dokument. En annan trevlig källa som jag råkade ha hemma, är jubileumskatalogen från Åhlén och Holm, som är en faksimilupplaga av deras katalog från 1909. Lusläser man den så hittar man mycket matnyttigt.

Nedan ser vi till exempel vilka ryggsäckar som fanns till salu. Det är tydligen grågröna kanvassäckar som gäller. Om någon råkar ha en sådan som ligger och skräpar ute i garaget så är jag spekulant! Eller möjligen en näverkont. Undrar om mor och far fortfarande har kvar en i stugan?

Och för att inte bära alltför tungt är det kanske bäst att införskaffa lite lemonadpulver eller saftextraktpiller. Eftersom dessa märken inte längre finns att tillgå, kommer jag att packa med lite Resorb samt kronans saftpulver i påse, utan att för den sakens skull känna mig helt fel ute.

Jag tycker att det är extra kul att läsa att de numera bara har kvar hallomsmaken i sortimentet, eftersom den är mest eftertraktad. Precis så är det i dt Öhrnellska hemmet hundra år senare också. (Eller rättare sagt så kanske de andra smakerna blir över, eftersom hallon är godast.)

En annan bidragande faktor till denna historiska resa är att jag i år verkligen började lyssna till texterna i de nationalromantiska första-maj-sångerna, som till exempel andra versen i den klassiska "Längtan till landet".

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Kvinnans bokskatt anno 1913 - Om fotvandring - del 3

Om det förra inlägget om lämpliga skodon kändes rätt modernt, så kommer här i tredje och sista delen en del råd som kanske höjer några fler ögonbryn.

"De plagg, som för tillfället icke användas, bäras i en lätt rensel på ryggen och böra naturligtvis vara så få som möjligt. Med fördel kunna istället för underkjol bäras vidbyxor, som knäppas vid knäna, av något tunnt tyg. Sådana besvära icke, men skydda likväl underlivet förträffligt mot damm, fukt och blåst. I renseln packas för övrigt en omgång underkläder, nödigt antal strumpor och näsdukar, renad bomull (för menstruationen), litet borgas, borvaselin, engelskt häftplåster och litet opiumdroppar, för den händelse diarré skulle påkomma, samt en liten flaska brännvin till fötternas tvättning.

Av andra lämpliga småsaker, som kunna vara behövliga, märkas en liten turistbägare, sysaker, stoppgarn, kniv, blyertspenna, brevkort, papper och kuvert, allt saker, som varken skrymma eller tynga.

En större matsäck är onödigt att släpa med, enär man under vandringen nog kan få mat, om också inte alltid så god och omväxlande som man är van vid. Några kakor god chokolad böra i alla händelser medtagas, för den händelse kosten skulle bli alltför klen eller låta vänta på sig alltför länge. Naturligtvis får man icke försumma att medföra tillräckligt med penningar för att icke strandsättas. Unga kvinnor böra alltid under sin vandring hålla ihop och icke åtskiljas för att på egen hand företaga något strövtåg, som lätt kan medföra obehag"

Now we're talking! Några kakor god chokolad kan jag helt klart tänka mig att packa med. Men det där med att tvätta fötterna i brännvin låter lite... Tja, jag vet inte. Gjorde de verkligen det? Kanske någon här har gjort det?

Och opium - var det något man förväntades ha hemma, eller? Plåster kunde man åtminstone några år tidigare beställa från Åhlén och Holm, liksom ryggsäckar av grönbrunt impregnerat tyg, för allt mellan 1,55 till 6,35 kr/st. Sen det här med bomull för menstruationer väcker ju en del frågor. Det var ju trots allt före trosornas tid. Men... Äh, jag släpper det.