Öhrnells blogg

En gång är ingen gång. Två gånger är tradition.

Så är julafton överstökad igen. I år kom mina föräldrar till oss, och vi hade det lugnt och mysigt. För att döva samvetet, och få lite mer plats för julmaten, hade vi planerat in en liten julpromenad till fikaplatsen vid gravkullarna innan Kalle Anka. Vi gjorde samma tur för två år sedan också, så nu har vi bestämt att det är tradition.

Hela familjen fick följa med, till och med lilla katten Måns, som för säkerhets skull fick ha sele på sig för att inte komma bort i denna för honom okända terräng, Skelleftekatt som han är. Frågan är om han inte hade trivts bättre hemma i stugvärmen...

 Innan löplinan hade kortats hann Måns nämligen med en liten klättervända upp i en fin utsiktsbjörk några meter från fikabordet. Pappa hade väldiga bekymmer med att få ner katten välbehållen...

Medan pappa skottade fram fikabordet och jag och mamma dukade upp lite gofika var det stjärtlappsåkning i backen för övriga. 

Efter en skön promenad var det gott att få något varmt och stärkande i sig. Kaffe, choklad eller te med valfritt tillbehör stod på drinkmenyn, med bullar och pepparkakor som tilltugg.

När vi var mätta och belåtna började solen sakta sänka sig, och vi fick bråttom att packa ihop och ila hem och byta om från yllebyxor till feststass i tid till Kalle Anka.

Senare kom tomten med massor av fina presenter. (Kan ni tänka att jag fick en fisketång i alla fall, så att det blir lite lättare att hantera nästa fiskekrok som sätter sig i kinden. Jag måste ha varit snäll!)

Pappsen hade också varit riktigt snäll, för han har av sin dotter förärats med en egen utsideinloggning, så att han kan komma in och kommentera mina framtida blogginlägg. Jag vet att det har kliat i fingrarna på honom ibland...

Julefriden har sänkt sig. Tyvärr hittar jag inte längdpjäxorna. Fasiken också, nu när vädret är fint och jag dessutom skulle ha tid att ge mig ut.

Årets bästa julklapp!

Rubriken törs jag sätta eftersom julafton ännu inte har varit, för häromdagen damp det ner ett kuvert i min brevlåda, med ett himla roligt innehåll!

Birgitta, en av alla härliga gör-det-självare som hänger här på Utsidan, har varit så himla snäll och tagit sig tid att fixa märklappar till mina syprojekt. Så nu har man blivit med eget varumärke också!

Öhrnell Drommen 2 är det ju bara att sy fast på befintligt tält i mellandagarna. Den andra lappen förpliktigar till arbete...

Stort tack Birgitta, och en synnerligen god jul önskar jag dig!

Ute är mörkt och kallt!

Igår var det lucia. Precis som i många andra delar av landet har vi äntligen fått ordentligt med snö. Allt är täckt med fin pudersnö, och man bara väntar på tomten. Och plogbilen.

Efter middagen, vid halvsjutiden, började vår äldsta prata om att hon hade en överraskning på gång. Hon kunde inte säga vad det gick ut på, men hon behövde pepparkakor, lussekatter och sina luciakläder, och så var alla grannbarnen tvungna att vara med. Vi satt givetvis HELT oförstående och undrade vad hon hade i kikaren. Tyvärr svarade inte grannarna i telefonen. Det kom bara någon konstig signal, så vi sa åt henne att dra på sig overallen och kila över istället. När jag några minuter senare tittade ut genom fönstret stod hon utanför och kämpade med lilla barnspaden i 25 cm djup snö. "Men du behöver väl inte skotta! Klafsa över i snön bara och se om de är hemma!" ropade den käcka mamman, som var rädd att grannpojkarna skulle hinna gå isäng innan hon hann fram. Men nej, det MÅSTE finnas en skottad gång, annars skulle det inte gå. Så pappa fick hjälpa till. 

Under tiden drog Ylva ihop grannbarnen, som ställde upp mangrant, och som på nolltid fick på sig luciautstyrslar och kom ut i kylan. Det var tolv grader kallt och fullmåne.

De stolta och nyfikna föräldrarna samlades på vår altan för att beskåda årets underbaraste luciatåg, med sex barn mellan tre och sju år.

Här kommer de äntligen (efter ett snabbt genrep bakom grannens hus, då vi undrade vart de tagit vägen...)

Sjungandes för full hals med spaden i högsta hugg.

Det finns tillfällen när föräldrastoltheten är större än vanligt. Jag blev så tårögd att det blev imma på glasögonen...

Och nu är vi också ordentligt förberedda på hur mycket kläder som behövs på måndag när det blir firande på dagis. Det var tal om att gå in och värma sig med starkvinsglögg efteråt. Vi nöjde oss med att plocka fram det varma fotbadet...

Jag hoppas verkligen att vi får se dem nästa år också!

Smygrasism i trädgården

En av vinterns fröjder är ju att sätta ut fågelmat och få en egen fågelflock utanför köksfönstret. Man känner sig rätt nöjd med sig själv när de små fjäderfäna kommer och får sig något i magen när det är kallt och jävligt. Är det dessutom ett tjockt snötäcke ute känns det ännu bättre, särskilt när rönnbären är slut.

I den bästa av världar borde alla små fåglar vara lika välkomna till bords, men det funkar ju inte riktigt så. Nånting inom mig gör att jag blir tämligen irriterad när jag upptäcker att skatorna har dragit iväg med hållaren för talgbollarna och länsat den totalt över dagen. Men de tyckte säkert att det var gott, och förmodligen var de rätt hungriga också. 

När jag tänker tillbaka på barndomens fågelbord så fylldes de av talgoxar, blåmesar och en och annan domherre.  Nu är det mest bara grönfinkar och gulsparvar. Mesarna är klart underrepresenterade. Domherrarna verkar ha dött ut. Jag trodde att jag hörde en i morse när jag hämtade tidningen, men det var nog bara önsketänkade. Jag såg då inte till någon i alla fall. Hoppas att det kommer någon till jul. Barnen kan gå och spana efter tomten så håller jag utkik efter domherrarna.

Lyckan för i år, är en ensam hackspett som har hittat hem till oss. Det är något visst med att se den hoppa omkring i äppelträdet och hämta solrosfrön. För det är nu en gång så, att man blir gladare över vissa gäster än andra, hur mycket jag än skäms över det resonemanget...

Så var det dags igen...

När jag beställde tyg till mitt nästa tältprojekt i höstas var jag ganska säker på vad jag skulle göra med det. Något som liknade Gossamer Gears The One.  Enkelt ska det vara.  Nåt lär man sig väl av sina misstag, dum vore man ju annars. Så tanken var ungefär så här:

• Två väldigt raka tältpinnar. Böjda känns bara SÅÅ 2008.
• Ett polygont tältgolv (som ett hårt stiliserat femkantigt C) På så vis blir det förhållandevis mycket golvyta att leka på. Lite lyx vill man ju unna sig!
• En öppning med liten absid längs ena långsidan
• Myggnät (eller ja, IKEA-gardin...) mellan golv och tältduk. För är det något jag inte gillar så är det insekter. Heja vintern!

Kort och gott - bara raka sömmar. Piece of cake. Ockhams rakkniv och allt det där. Det borde man ju slänga ihop på en kafferast, eller?

Men vad händer? Jo, man börjar surfa runt och titta på andra tarptält. Andra lösningar. Och så börjar det rackarns tvivlet komma krypandes. Ska jag verkligen ha öppningen på långsidan? Blir det inte klaustrofobiskt om tältduken kommer ner för nära ansiktet när man ska sova. Eller tänk om regnet tynger ner så att man blir regnkall om fötterna? Kanske vore det bättre att göra en sån där krypa-in-i-variant i stället, typ Tarptent Contrail ? Då kan man ju få det ordentligt luftigt runt öronen, och ändå ha en fin utsikt. Och så kanske man klarar sig med en enda pinne - tänk så fjäderlätt! Men det verkar ju lite mickligt att kravla sig in utan att riva alltihop, så det blir lite Fångarna på fortet över hela övningen. Och vad hände med den stora golvytan? Man kanske kan köra en enpinnesvariant som den här från Jack Wolfskin? Verkar ju ganska nätt, men jag har aldrig sett något liknande förr. Och en liten röst inom mig säger att om något är vanligt så är det ofta för att det är beprövat och bra, medan sådant som mest ser fränt ut förmodligen har mer yta än innehåll. 

En bild som verkligen fick mig sugen på att sy ett enmanstält  när jag knappt ens hade påbörjat det första tältet, var faktiskt Maria Karlssons bild på Chinook i tältet . Den fick mig att längta efter lite egentid ute i vildmarken, fast utan hund. Och så tänkte jag att om jag var ensam skulle jag kunna sy något ännu mindre, ännu lättare. Så nu är det väl dags att jag gör det. Jag tror jag mjukstartar genom att gå och väga och mäta gångstavarna och tältpinnarna, så får jag väl sova på saken.