Med Bäbis nr: 2  på gång, nästa månad, är friluftsäventyren i lätt avtagande för stunden...

Jag älskar att läsa andras bloggar, den ena vaggen här den andra vaggen där och jokkar överallt... Lite avundsjuk är jag nog... Men som sagt mitt fantastiska barnäventyr väntar runt hörnet... Därför är jag glad att kunna delge er att en liten ävetyrsrunda i Skogarna i Tyresta..

Med högt buren mage vaggade min kvinna upp mot platsen där Trattisarna brukar stå. Skaror av andra svampplockare damsög slänterna.. I vår familj är det alltid ett hopp på överraskningar som får livet att skjuta fart även i de dunklaste stunder. När jag vände mig om på vägen kunde jag räkna till inte mindre än 7 svampkorgar, med där tillhörande människor, som var näst intill tomma. Tyresta används flitigt av personer som vill ut i skogen men inte har någon större vana. Detta resulterar i att de, i stor utsträckning, använder de vanliga vandringsstråken.

Påväg bort från vandringsstråken...

Till vår fördel hör att vi kan lokalisera oss med klassisk kompass och att i Tyresta är mottagningen så dålig att Iphone gps:en fungerar dåligt. Så när vi vandrade ut till vår hemliga plats kände vi oss lite spända på om det kunde vara så att andra hade gått bet, på grund av de hållit sig för nära en led och att de idag endast använder moderna telefonkompasser.

Charlotte vaggar vidare, Maja springer längst en stig... Jag kommer efter...

Långsamt tog sig Charlotte fram till stället där "Trattisarna" skulle stå. Jag halkade efter något då jag höll reda på vår 3-åriga dotter. Plötsligt ett högt vääääsande i allt fågelkvitter...

- Jooooockeeeeee!!!

Jag kände genast igen ljudet. Charlotte har ett läte som hon tror att bara jag hör. Ett läte som innebär "Här finns det svamp men säg inget till någon annan"... haha.. Jag skyndade mig till undsättning. Uppe i skogen (sittandes på ett treben som jag införskaffade för 3 år sedan när Maja låg i magen) satt hon.

- Hääääär... dom finns här, väste hon.

Jag kikade upp mot Charlotte men kunde inte se något. Jag spanade, tänkte mig finna en matta av trattisar, men det var tomt.

- Hääär... Dom är inte så stora...

Jag gick fram till henne.. Jag började skratta...

Trattisarna fanns där precis som de brukade, precis som hon redogjort denna gång. (Senast vi var på detta ställe var när Charlotte var höggravid med Maja och då var marken täckt av trattisar...) Nu var det nålstora pinnar som stod där...

Där sitter hon på sitt treben...

Med ett tydligt finger pekar Charlotte på det bruna guldet...

Även från detta avstånd var det svårt att se vinsten...

Hahaha... det är min tumme... Härligt att finna ändå... Hon har örnblick...

Efter denna fantastiska svampupptäckt kom vi på att vi faktiskt var här samma dag som Maja var beräknad att födas 2007. Efter som vi gick 10 dagar över tiden den gången innebar det att vi var i skogen den 1 oktober... nu var det 1 september och det hade varit tort i markerna så trattisarna skulle inte vara färdiga... (Vi får se om vi kommer iväg om en månad och skörda...)

Den här bilden är från 2007, Charlotte på samma ställe..

...med bättre skörd 2007...

Och magen var härlig även den gången...

Nu var det 2010 och vi fortsatte in i skogen något. Jag kände till ett vattendrag som brukade hålla marken fuktig året om. Där brukade det kunna dyka upp ett och annat. Det första som vi la märket till när vi närmade oss var att myggen tilltog. Maja började tycka att det var måttligt roligt med bett i huvudet. Jag lånade henne min keps och vi fortsatte ner mot det fuktiga markområdet.

Inte skitkul med myggor...

Jag kilade före. Väl framme nere i svackan bredde mossan ut sig. Doften av fuktig skog hade tidigare varit frånvarande då skogen var torr. Här luktade det precis som det skulle göra i en fuktig svampskog. Det tog ungefär 5 minuter innan sökandet gav resultat. I den mörkgröna vitmossan sprängde den guldgula kantarellbuketten fram. Jag ropade på Maja som glad i hågen studsade fram och plockade svamparna.

Maja och jag vid guldskatten...

Jag och Maja glädjer oss åt skogsäventyret...

Efter en härlig fika med mackor och varm choklad satte jag och Maja iväg in i skogen igen. Charlotte, som vid det här laget var ganska slutkörd, gick längst en stig. Maja var helt klar på, att denna gång var det blåbär som var det eftertraktade bytet. Vi sneddade upp för en slänt. Min lilla ficka travade på som en erfaren vandrare. hon lyfte sina små ben över stock och sten. Plötslgt sa hon.

- Svamp pappa!!!

Jag kikade dit hon pekade.

- Ja, ser man på, härigt Maja, sa jag stolt.

Hon hade hittat en liten superfin Karl Johan. Vi plockade svampen och satte av mot blåbärsrisen lite högre upp. När vi kom fram till riset var det tömt på bär, precis som på de flesta ställena i skogen. Vi kikade mot ytterligare ett ställe med båbärsris. Vi tog sikte 50 meter bort och stegade på. Halvvägs stannade jag till. Jag trodde jag såg i syne. Där stod den största Karl Johan jag någonsin sett. Jag plockade den trots att den delvis var maskäten. Vilken svamp. Jag bubblade innombords. Jag och Maja fortsatte snart mot blåbärsriset och denna gång fick vi även jackpott där. Blåbär på var enda kvist... Glädjen var total.

Stor och liten Karl Johan...

Blåbär fanns kvar att spisa...

När vi vandrade tillbaks till utgångsplatsen för vandringen, längst grusvägen, var det många långa blickar både efter min enorma svamp men också efter Majas blåbärsblåa mun...

Hemma tillagade vi svampen och åts i en mumsig köttsoppa...

Nu håller vi tummarna för nästa skogsvandrare som kommer till oss i slutet av oktober...

Tack för att du läste detta, det uppskattas!!!

Jocke

Här får du gärna kika på lite härliga friluftbilder i lite olika album

http://www.utsidan.se/albums/viewmember.htm?ID=57787

Jag önskar en härlig höst!!!!