Satt och pratade om rinnande vatten och slussar tidigare idag när jag kom på det fantastiska mötet med ett otippat djur i just en sluss... Var tvungen att plita ner den...

Här kommer berättelsen, jag får döpa den...

Slussa lungt...

Jag glömmer aldrig när jag arbetade med en reportageserie för SVT, 1995 den hade namnet ”I hetluften”. Vi flög omkring i en stor luftballong och gjorde korta reportage om små och stora saker från Sveriges alla landskap. Vi skulle till Dalsland. Inget landskap är vackrare än Dalsland, skogar och berg så långt ögat når. Vägarna slingrar sig fram som om Ingmar Stenmark designat dem.  När vi kom till Åmål åkte vi så fort det gick till närmsta turistinformation för att leta efter alla tänkbara uppslag om reportage. Den research som var gjord innan avresan hade inte resulterat i mycket. Akvedukten i Hoverud och halmens hus var de mest kända sakerna i Dalsland, så nu skulle vi kolla vad vi mer kunde göra här. Efter ett långt prat med kvinnan i turistinformationen fick jag reda på att det fanns en man som hade telefonnumret till en farbror med en mycket speciell sluss. Då hela Dalsland är fylld av små slussar, tog jag emot lappen och levererade ett låtsasleende samt tackade så jättemycket, man vet ju aldrig när man behöver hjälp igen. Med telefonnumret i handen och tömd på idéer har jag inget val jag beslutar mig för att i alla fall ringa upp mannen och se efter vad det kunde vara för speciellt med den här slussen, det var det bästa beslut jag tog på den resan. Mannen som svarade måste ha varit någon sån där hobbyjournalist för han rabblade upp det ena uppslaget efter det andra. Jag var tvungen att avbryta och nämnde det som kvinnan på turistbyrån hade sagt. Mannen bekräftade att det fans en lustig man som drev en sluss men att han inte tänkte tala om vad som var speciellt med slussen då det inte alltid fungerade. Jag fick telefonnumret till mannen som drev slussen och nyfiken som man är ville jag ju ta reda på vad som var så speciellt med den. Jag ringde upp numret men ingen svarade. Nu gick det inte att stoppa nyfikenheten var för stor och jag begav mig dit. Jag och min filmfotograf följde den beskrivningen vi fått av mannen i telefonen. Efter en halvtimmes storslalomresa med bilen var vi framme vid slussen. Det var en av de minsta slussar jag har sett och inte en enda båt som slussade. Nu när vi ändå var här ville jag hur som helst knacka på i slussvaktarhuset för att se om någon var hemma och reda ut vad det var som var så unikt med denna öde sluss. Jag ringde på dörrklockan. Efter en halv minut öppnas dörren och en liten spenslig gubbe tittar ut. Jag presenterar mig och berättar om mitt uppdrag. Gubben berättar att det stämmer att ibland, minst två gånger per dag sker det en lite märklig sak. Men att jag får vänta och se. Han erbjuder mig och fotografen kaffe meddans vi väntar. Jag passar på att rigga mikrofon och kamera. Precis när vi har druckit upp kaffet och skall starta intervjun rycker gubben till och utropar - japp där har vi en. Jag tittar mot slussen och allt jag ser är en kanotist som väntar på att få åka nedströms. Gubben kommer in i huset igen efter att tagit betalt av paddlaren. Jag frågar oroligt om det var det där som var det unika med den här slussen med tanken på gubbens iver. Ja i och för sig, sa gubben det var den tredje jag slussar idag innan lunch och så många brukar det inte vara på en hel dag i vanliga fall. Det går en timme och gubben berättar allt om slussning. Det går ytterligare en timme och en massa upprepningar om slussens historia. Precis när jag börjar tveka på om gubben bara vill ha sällskap eller att han kanske är lite bakom flötet rycker han till och säger med bestämd röst nu ni kom med kameran. Jag tittar ut genom fönstret bort mot slussen men ser inget. Kom nu säger gubben ivrigt och jag börjar verkligen tro att det är något fel på honom men någonstans i ryggmärgen finns ensignal som säger det här är något. Jag manar på fotografen att han måste följa efter gubben. Fotografen blänger på mig men gör som han blir tillsagd även om han nog tycker det samma om mig som jag tror om gubben. När vi närmar oss vattnet som ligger ovanför slussen rör det sig något lite sakta i vattnet, en stor gren som slår mot slussportarna. Upp ur vattenytan dyker ett litet mörkt huvud. En BÄVER. Gubben berättar att han varje morgon och eftermiddag slussar Herr bäver. På morgonen sticker bävern upp i skogen ovanför slussen och gnager loss virke. På eftermiddagen slussar han ner allt till sin koja som ligger ungefär hundra meter nedanför slussen. Vilken syn det var att se bävern ligga och vänta inne i slussen meddans den sakta sjönk till den lägre nivån. När slussportarna öppnades simmade han iväg med sitt virke... 

... fyra timmar senare var jag inbjuden till en äventyrs middag i skogen, längst en av Dalslands alla kanaler. Det var en fantastisk plats, som hämtad ur en Robin Hood saga. Under de lummiga grenarna samlades jag, min filmfotograf och fem andra äventyrare, vi skulle bli bjudna på en riktig vildmarksmiddag av ett äventyrsbolag från Dalsland. Jag måste erkänna att det kändes lite konstigt när vi högg in på både bäverragu och torkat bäverkött. Hoppas det inte var gubbens bäver jag åt...  vila i frid.

Ha en härlig fortsättning

Jocke