Bloggar > thomasvandraren

thomasvandraren

Här finns vandringar jag gjort i Sverige. Jag bor i Stockholm och vandrar gärna i de svenska fjällen.

5 september - till Stuor Tjudek

Det var dags. Vi skulle gå över till Stuor Tjudek.

Natten var bra, något kall. Det var frost på tältet vilket jag märkte när jag var uppe en sväng på natten. Jag satte på mig en tröja till och satte jackan på sovsäcken över benen. Sedan sov jag så sött tills jag vaknade.

Morgonen var väldigt fin. Härligt klar himmel.

Efter frukost packade vi ihop tält och började gå på en stig den korta biten över till Stuor Tjudek. Det såg ut som om det gått folk på stigen, vilket vi redan märkte dagen innan. Nu var frågan om det skulle vara blött på myren närmast? Stigen tog slut…snart skulle vi få reda på hur torrt det var.

Efter lite sicksackande bland grästuvor, både blötare och torrare myrmark, samt lite plaskande som blötte ned skorna så var vi över på Stuor Tjudek. Myren var egentligen förvånansvärd hård tänkte jag. Vi var äntligen på Stuor Tjudek, som har så gamla träd, så stora älgar, så balla björnar…nåja, hade vi tur skulle vi se älg och björn.

Nu skulle vi gå i skogen, så att vi kunde se myren Jågnjåváreáhpe på vår högra sida hela tiden. Vi skulle gå moturs och sätta upp tälten vid den nordvästra delen av Stuor Tjudek. Sedan skulle vi gå den smala landremsan till Muddusälven för att se hur det såg ut där. Vi skulle även kolla den lite bredare landremsan lite mer västerut. Även den leder till Muddusälven.

Det skulle vara en lagom dagsvandring tänkte vi.

Stuor Tjudek var en fin skog att gå i. Jag bytte om från fritidsskorna till kängorna och var glad att vara på Stuor Tjudek.

Det var gammelskog, och en del med brandljud. Faktum var att vi såg ett träd med spår av yxhugg.

Vi såg rester av en eldstad, en gammal eldstad. För länge sedan hade någon haft det som lägerplats.

På tal om björnar så har nalle varit här…det var tydligt.

Vi närmade oss norra delen av Stuor Tjudek och såg ut över de blötare delarna. Det såg blött ut och jag hoppades att det skulle vara torrare där vi planerade att gå lite senare.

Vi traskade vidare och kom fram till en fin plats där vi tänkte slå upp våra tält. Det hade blivit dags för lunch, så vi fixade lunch. Tälten skulle vi slå upp senare.

Vi resonerade lite under lunchen och kom fram till att eftermiddagen fick bestå av en promenad till Muddusälven och tillbaka.

Det var inte så långt till älven via åsen, en smal ås. Vi såg en älg på åsen, en fin älg, men för snabb för oss…det blev ingen bild på den.

Vi såg älven från åsen, och det var lite spännande att se den. Varför då kan man fråga sig? Jag återkommer till det.

Så tog åsen slut och vi var framme vid älven. Ett sångsvanspar tyckte att det var bäst att flyga iväg när vi såg dem. Det är imponerande djur, väldigt vackra.

Planen var att ta sig över älven med ryggsäckarna i sopsäckar och på släp efter oss. Vi hade provat flytbarheten tidigare och då flöt ryggsäckarna som korkar i vattnet. Den där Archimedes var inte så dum egentligen.

Nu var det inte en stilla sjö, utan ett strömmande vattendrag. Men det strömmade inte fort, knappt synligt. Jag ansåg att det i princip var stillastående vatten, fast visst rörde det sig…vore konstigt annars.

Vattnet kommer alltså från sjön Stuor Muttos och rinner sakta mot Stora Luleälven. Närmare Stora Luleälven har Muddusälven fått påfyllning av anliggande vattendrag och kommer vid Muddusagahtjaldak att nå Muddusfallet och störta ned 42 meter ner i Muddusjokks kanjon (som det står att den heter i en gammal skrift).

Där vi var så var allting lugnt. Vi skulle alltså senare simma över älven, med ryggsäckarna på släp. Vi funderade på hur kallt vattnet var. Jag tänkte att solen skiner (nåja) så det var väl bara att klä av sig allt och simma över och se hur kallt det var i vattnet. Efteråt kunde vi frystorka…och kanske kunde en gnutta sol torka oss lite, men det avr Johan inte så säker på.

Vi klädda av oss, och nakna tog vi oss ned i vattnet och det var mumsigt för tår och fötter att få gotta sig i dyn. Vi stod med vatten upp till låren och tvekade. Vattnet var inte så varmt direkt.

Nu eller aldrig…vi skulle ju göra detta senare, med ryggsäck, så det var bara att försiktigt doppa sig och simma.

Brrr…ooohhh, vad sköööönt…eller? Det var inte så kallt egentligen. Jag har varit med om kallare vatten. Jag simmade lite och hörde Johan efter mig. Han hördes kan man säga…

Vi kom över till andra sidan och jag testade att ställa mig på botten, men bottnade inte. Det var alltså så djupt att man inte bottnade och samtidigt en strandkant som droppade en halvmeter innan vattnet. Där jag var skulle vi inte ta oss upp med ryggsäckarna, det kunde jag konstatera.

Jag släppte kanten, vände mig om och simmade tillbaka.

Det var med dyiga ben vi kom upp ur vattnet och vi var inte speciellt kalla. Vi var ganska nöjda med att ha provsimmat över. Jag frystorkade mig så mycket som möjligt innan jag klädde på mig.

Nu var vi säkra på att det skulle fungera bra att simma över med våra tunga ryggsäckar i påse.

Vi pratade lite om taktik för att komma över. Jag sade att jag simmar först, till den lilla ”viken” som vi såg på andra sidan. Där skulle det kanske vara så att man kunde stå på botten och baxa upp ryggsäcken på land. Sedan skulle Johan komma efter.

På bilden nedan ser man åsen, ganska smal. Vi skulle bara över...

Så fick det bli. Nöjda med planen så gick vi tillbaka till tälten. Älgen var inte kvar på åsen kunde vi konstatera.

Väl tillbaka firade vi vår simvinst med varsin kopp kaffe.

Vi pratade lite om att göra någonting mer denna dag, men det var redan sen eftermiddag. Vi tittade istället på de specialkartor Johan fixat. På andra sidan älven skulle vi vidare på den smala landtungan till ”fastlandet” och vidare till ”Rallarstigen.

Så var planen. Efter kaffet satte vi upp tälten.

Vi märkte att vi inte rörde oss så snabbt i skogen, så vi bestämde oss för att testa att vakna kl 07 dagen därpå och komma iväg senast kl 08.30. där vi var nu skulle vi bara utforska Stuor Tjudek, så det var egentligen ingen brådska att komma iväg kommande dag. Vi skulle traska och utforska Stuor Tjudek utan tung packning…tält och allt skulle stå kvar under två nätter.

Efter att tälten var uppsatta var det dags för middag. Det finns inte så mycket att fundera på när man vandrar så här. Vi maximerar upplevelsen, sover, vandrar, kokar kaffe…njuter…äter…som det ska vara i vildmarken.

Kvällen kom och det var en väldigt fin solnedgång. Jag njöt med nnu en kopp kaffe medans solen gick ned. Sedan var det dags att sova.

Det var ytterligare en härlig dag. Vi hade provsimmat och skulle under morgondagen utforska Stuor Tjudek.

Gonatt

Det blev 8,3 km denna dag.

Postat 2022-09-26 21:34 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

4 september - äntligen in i Muddus

Vi vaknade innan vi kommit fram till Gällivare. Natten på tåget var helt ok och jag gick för att köpa kaffe. Frukosten bestod av en wrap, någon yoghurt, smoothie och kaffe.

Dagen som nalkades såg ut att bli fin. Det enda vi inte ville ha var regn, och skulle det regna så är det ok det med.

Väl framme i Gällivare var det bekanta vyer. Jag hade faktiskt varit i Gällivare tidigare under året. Under vintern/våren var det långa tider för att få ett pass, så jag åkte faktiskt till Gällivare för att ansöka om ett nytt pass. Då var det snöfritt i Stockholm och i Gällivare var det 1,5 m snö.

Vi väntade vid stationen på den taxi som vi hade förbeställt. Taxin kom och jag undrar vad chauffören tänkte om oss som ville bli utkörda och avsläppte mitt i obygden.

Ganska skönt att slippa knata på bilväg och vi svängde av mot Harrijärvi och den lilla skogsvägen följde vi över en mil. Efter att vi klivit ur taxin konstaterade vi att det hade varit ganska drygt att gå på bilvägen och sedan grusvägen. Bra att ta en taxi ibland.

Skobyte…på med kängorna. Nu kunde vi äntligen börja vandra.

Det var ännu bara förmiddag och vi började vandringen. Från denna plats och framåt var det bara nya vyer och upplevelser. Spännande!

Vi började gå längs skogsvägen åt sydväst, som skulle sluta vid en vändplan. Därefter skulle en liten stig ta oss vidare en liten bit innan vi skulle gå på kompass mot Stuor Tjudek. Skogsvägen användes nog vid skogsavverkning en gång i tiden, och den var ändå i bra skick, då det troligen ör en del trafik på den ändå…ibland.

Vi snackade och var förväntansfulla. Vårt mål nu var att gå till Stuor Tjudek. Skogsvägen tog slut och vi fortsatte på en liten stig som vi tappade bort ibland, och efter ett tag bestämde vi oss för att ta en kompasskurs mot den lilla pölen som är norr om Tjáhppissjnássjka. Vi tänkte runda den moturs för att slippa myrmarken sydost om den.

Vi kom till ett vattendrag som vi skulle ta oss över, en lite bäck. Den var lite för bred för att bara kliva över och lite för djup att kunna gå på botten. Botten var dessutom stenig ibland, men framför allt så var det sumpigt. Man vill inte trampa fel om man bestämmer sig för att vada den.

Vi kollade om det fanns möjlighet att ta något nedfallet som låg på marken och göra en liten bro. Sagt och gjort…så blev det. Johan skulle testa bärigheten på den inte alltför kraftiga stammen, som naturligtvis knäcktes. Det så ganska komisk ut när ha åkte rakt ned. Det blev blött kan man säga. Nåja, blöta kängor har ingen dött av, så han gick över.

Jag tog det lite försiktigare och hade bytt till mina fritidsskor som jag köpt enbart för att klafsa på myrar. Mina kängor läcker och är egentligen ”slut”, men de fick hänga med denna gång. Stövlar hade vi funderat på att ha, men det blev inte så.

Nåja, jag kom också över och bytte tillbaka till kängor efter ett tag.

Nu skulle vi runda Tjáhppisvárre medurs, fast ganska långt åt sydost. Helst skulle vi vilja hålla lagom höjd och inte gå uppåt för mycket, då man sedan ska ned. Vi resonerade om att det är svårare att hålla höjd, än att gå upp och sedan ned. Det var ganska stökig och svårframkomlig terräng också, så det blev upp och sedan ner. Det skulle bli spännande att se var vi skulle komma ned till bäcken Giilddejåhkå nedanför. Det var blöt myr åt sydost, så vi skulle vilja gå över den torrare myren, brunmarkerad på kartan. Vi har lärt oss att man kan gå på den blå, men att den ofta är blöt eller rejält blöt, och ibland omöjlig att gå på.

Vi kom ned lite för nära den blötare myren, och fick gå på den torrare, se bilden nedan.

 

Vi drog oss lite mer åt sydväst. Sedan kom vi fram till bäcken och klev över den. Där var det bra att luncha också.

Den rakaste vägen är inte alltid den bästa vägen, och nu stod vi inför ett val. Antingen skulle vi gå upp för en brant och mellan två toppar för att komma ned på rätt sida. Egentligen rakaste vägen. Det berg med två toppar jag pratar om heter Jågnjåvárre.

Eller så skulle vi runda Jågnjåvárre moturs, och sedan gå söderut.

Vi valde att gå upp mellan de två topparna. Höjden vi utgick ifrån var ca 450 möh och vi skulle upp på 550 möh innan det skulle börja gå nedåt igen. Inga våldsamma höjdskillnader, men i stökig skog tar det tid. Man vill ju inte trampa ned i något hål mellan stenar eller halka på någonting. Ibland var det Ofta var det snårigt och man fick gå runt träd, blöthål och annat utmanande. Inte för att det gjorde oss någonting egentligen. Vi gillar ju utmaningen.

Uppifrån ”kammen”, för det var en liten med bred kam, såg vi ut övernationalparken. Bland annat kunde vi ana en sjö långt bort. Vi kollade på kartan och trodde först att det var Tjievresjávrre, 415 möh, men kon fram till att det var den andra sjön 1,5 km mer åt nordväst. Kul att se ut över ett större område.

Nu skulle vi ned och målet var att komma till sjön 430 möh. Där trodde vi att vi skulle slå läger för natten, vilket vore perfekt för att ta sig till Stuor Tjudek med friska krafter dagen därpå. Jag var inte speciellt sugen på att gå över en myr som det sista vi gjorde innan vi skulle komma till Stuor Tjudek.

Hellre ta det dagen därpå. Vi hade ändå gått hela dagen. Skogen har varit krävande, och vi var lagom trötta.

När vi började gå nedåt såg vi vad vi trodde var vårt mål. Sjön 430 möh som blänkte så fint rakt söderut.

Vi kom ned från berget och såg lite pölar till höger om oss, så vi fortsatte söderut. Det var lite mer öppet och mer myrmark än vad vi tänkte oss, men det stämde med kartan. Vi traskade på.

Plötsligt uppenbarade sig vår sjö framför oss. Vi var framme. Vi hade nått dagens mål. Målet småjusterar vi om det är nödvändigt. Vi valde att ta oss över till Stuor Tjudek dagen därpå. Det var en bra vandringsdag.

Vi satte upp tälten och förberedde middagen.

Ofta är det fina kvällar när solen är på väg ned, och det var inget undantag denna härliga kväll.

Det blev 9,2 km denna dag. Vi hade sett spår av älg, både spillning och väldigt stora avtryck. Vore kul att se dem. Samt björn förstås, men de är så skygga.

Vi var nöjda med dagen och såg fram mot att få kliva över till Stuor Tjudek under morgondagen.

Gonatt!

Postat 2022-09-25 21:51 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

3 september - avresa och planering på tåget

Äntligen var det dags att åka norrut igen. Helst hade vi velat åka fredag den 2 september, för att kunna påbörja vandringen på lördagen, men tåget var fullbokat. Avfärd den 3 oktober var ändå ok. 

Buss hemifrån, sedan tunnelbana till Stockholms Centralstation.

Vi träffades utanför COOP . Jag hade precis innan Johan kom ätit på Burger King. Smidigt och enkelt. Vi handlade lite kvällssnacks och lite frukost på COOP. Det enda vi skulle behöva på morgonen var kaffe, och det handlas i tågets bistro. Efter COOP var det Johans tur att besöka Burger King. 

Om vi tar nattåget försöker vi boka hela trepersonerskupén för oss två. Så blev det även denna gång. Tåget avgick strax efter utsatt tid. Nu var vi på väg.

Bistron besöktes ändå, och de har förutom kaffe även öl. Vi var redo för en planeringskväll. 

Tiden gick och vi snackade om allt möjligt. Det stora äventyret väntade på oss därute. Eftersom denna vandring omfattade vandring i Muddus nationalpark hade vi kartor över nationalparken. Det är samma karta som vi hade när vi vandrade i Muddus 2019. Skalan är 1:50 000 och allt finns på ena sidan av kartan. På andra sidan finns en karta över Sjaunja naturreservat, i skala 1:100 000. 

Sjaunja är vi också sugna på, men det är någonting som får vänta lite. Nu var det Muddus som gällde.

Johan hade fixat kartor över området mellan Porjus och Saltoluokta, då det inte finns analoga kartor som funkar att vandra efter. Lantmäteriet har en funktion där man kan beställa kartor över egna specifierade områden. Vi hade kartor i skala 1:50 000 och även en översiktskarta i skala 1:100 000. Perfekt för våra behov. 

Planen var att vandra till det område i nationalparken som heter Stuor Tjudek. Vi hade tänkt oss utforska det under någon dag eller två. Sedan var planen att vandra på en landremsa och se om det var möjligt att ta sig till “fastlandet” och ansluta till Rallastigen. Rallarstigen skulle vi följa till Porjus, där Rallarstigen börjar/avslutas beroende på åt vilket håll man går. Rallarstigen är 44 km och går mellan Porjus och Gällivare. Egentligen är det ca 4 km från Gällivare till den plats där Rallarstigen börjar. 

2019 gick vi från Gällivare till starten på Rallarstigen och fortsatte 34 km på den innan vi vek av från den och gick på karta och kompass in i det okända, djupare in i Muddus. Det var en fantastisk upplevelse som jag skrivit om här på Utsidan. 

I år skulle vi avsluta Rallarstigen i Porjus, och där skulle vi äta lunch och handla lite hade vi tänkt oss. Det finns en dygnetruntöppen lanthandel i Porjus vilket skulle bli spännande att besöka. 

Efter Porjus var planen att vandra till flygplanet Easy Elsie, som sköts ned av tyskarna under andra världskriget och nödlandade på en myr. Sedan skulle vi fortsätta in i Ultevis fjällurskogs naturreservat för att sedan gå över Ulldevisduottar och avsluta vandringen i Saltoluokta. 

Planen var ganska ambitiös, och vi trodde att det var genomförbart.

Under tågresan så bokade vi en taxi från Gällivare station till den plats där vi skulle påbörja själva vandringen för att slippa en dags vandring på väg.

Natten kom och vi lade oss för att sova. Nu var det spännande. Vi var på väg.

Postat 2022-09-24 15:06 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Muddus 2022 - äventyret planeras

September 2019 var väldigt speciell för mig. Jag upplevde Muddus nationalpark och det gav mersmak. Jag har skrivit om den härliga vandringen i min blogg här på Utsidan.

I september 2022 var det en dags för ett återbesök i området. Denna gång var det lite mer fokus på att utforska nationalparken lite mer, och vi siktade in oss på Stuor Tjudek denna gång.

Varför just Stuor Tjudek kan man fråga sig?

Ja, varför inte? Jag har läst om gamla träd, och det var just skogen och träden som lockade, förutom att få uppleva någonting nytt. Det skulle finnas träd som var uppemot 750 år gamla i Stuor Tjudek. Skulle vi få  uppleva dem? Jag visste inte. Det enda som var säkert var att vi skulle få en härlig upplevelse i Muddus nationalpark.

Medans vi, dvs Johan och jag, planerade vandringen så funderade vi på om vi skulle göra någonting mer av den. Någonting som växte fram under planeringen, och jag vet inte riktigt vem som kom med idén, var att vi skulle fortsätta vandringen till Saltoluokta efter att vi varit i Muddus nationalpark.

Saltoluokta är kanske inte är en vanlig plats att avsluta en vandring på om den påbörjas i Gällivare, och vi målade med de stora penslarna under planeringen. Vi kom i alla fall fram till att vi skulle vandra i Muddus nationalpark, gå vidare till Porjus för att därefter kliva in i Ultevis fjällurskogs naturrreservat och avsluta i Saltoluokta efter att ha vandrat över Ulldevisduottar. Vi hade två veckor på oss och tänkte att "det borde funka".

Det var en riktigt ambitiös plan, och det jag kan säga innan jag går in på själva vandringen, är att vi började i Gällivare och avslutade i Saltoluokta.

Häng med på resan...den börjar nu.

Postat 2022-09-20 05:11 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!