Bloggar > Elvah Fjällvandrare > Dörrvind eller ...

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Dörrvind eller charterinvasion coronasommaren 2020, del 2

I Lillådörren, vy mot nordväst.

Planen dag 2 var att fortsätta jämnt på 1200 meter, hela vägen genom Lillådörren fram till Trondfjällen, runda Saalvantjahke och ta mig ner i Vuejniendurrie via passet med den lilla sjön.

Hela turens höjdpunkt och fotografiska kulmen skulle nås någon gång mitt på denna andra dag, då jag skulle knata fram längs Saalvantjahkes sluttning och så småningom blicka rakt in i Storådörren från 1200 meters höjd:

Plan: Turens fotografiska kulmen.

Det blev förstås inte så.

Jag var nära. Något hundratals meter från att kunna börja se rakt in. Precis då drog mörka moln in och la sig som ett tjockt lock över och genom hela Storådörren.

En liten glimt in i Storådörren med locket som sänker sig...

Sedan locket på.

Borta hos mig på fjällsidan mittemot, låg locket strax ovanför mig. När jag kom fram i nivå med Storådörren slog dörrvinden emot mig, vidöppet. Stundtals gick det faktiskt inte att stå upprätt.

Det fanns en plan B: att skippa passet till Vuejniendurrie och istället runda hela Trondfjällen på lägre höjd. Men jag hade ingen större lust att välja den besvärligare terrängen längre ner i första taget. Snarare började jag fundera på om det skulle gå att krypa någon kilometer, om vinden skulle tillta ytterligare...

Jag hade vid det här laget vandrat i kraftig vind i några timmar och behövde vila. Jag sökte desperat efter något vindskydd. En sänka, en stor sten. Det fanns inget. Jag letade och letade… Jodå, tillslut hittades en tuva som var tillräckligt stor för att kunna halvligga intryckt emot den och i skydd av ryggsäcken även lyckas koka upp en skvätt vatten till frystorkad mat.

Medan jag åt la sig molnlocket allt lägre...

Ett kort tag kunde jag skymta dalgången nedanför mig och de vattendrag som rann ner från Trondfjällen, vars källor jag skulle gå i riktning mot.

Ett kort tag kunde jag också skymta ett annat litet riktmärke: en ytterst liten kulle, motsvarad av en ytterst liten utbuktning på kartans höjdkurva, något hundratal meter framför mig.

Den lilla knölen fanns med på kartan. Här vet jag var jag är!

Men sedan blev det helt vitt.

Det är motstridiga känslor. Å ena sidan en rationell trygghet i att det inte är någon livsfara. Inga väldiga branter här. Det är i värsta fall bara att gå neråt. Vetskapen att jag kan orientera i dimma.

Å andra sidan, den psykiska dimensionen. Effekten på mig att allt runt omkring känns oändligt avlägset. Ja, hela verkligheten känns overklig.

Det där vattendraget som jag kunde skönja genom slöjorna, tycktes ligga 10 gånger längre bort än vad det hade känts som ifall vädret var klart.

Den lilla utbuktningen på kartans höjdkurva gav mig ett tag vissheten om var jag varit. Men efter att jag lämnat den var det snart omöjligt att säga om jag gått 10, 100 eller 500 meter. För i det vita blir både avstånd och tid luddigt.

I moln och dimma brukar jag försöka uppskatta hur långt det är mellan varje riktmärke. Det kan ju bli ganska många småetapper mellan stenar att hålla reda på om sikten är riktigt kass.

20+10+10+50+30+20, räknar jag i huvudet.

Sedan runt en liten ravin, det var 10 meter nedåt.

Tillbaka 10 meter uppåt.

Stega, räkna, försöka känna tiden – ett tag har jag stenkoll.

Men sedan går de där hypnotiserande dimmorna rakt in i huvudet på mig, som en liten röst som säger: ”Hur var det nu, hur många gånger har vi egentligen räknat till 50 meter, var det verkligen 2 gånger eller 8? Var vi vid kullen för 5 sekunder sedan eller 5 minuter? Och sluttningen till vänster, den bytte minsann riktning, kanske går vi åt fel håll?” Och sedan är jag helt bortkollrad. 

Det går inte att veta någonting alls. Instinkten att försöka ta kontroll över något som inte går att se, som inte går att ha full koll på, gör att huvudet inte hålls kallt. 

Det enda raka var att sluta försöka tänka eller rationellt förstå var jag var, och bara förlita mig på metoden. Kompassen. På att det lilla passet med den lilla sjön skulle fånga upp mig. Och om jag ändå skulle lyckas bomma sjön, förlita mig på att fjället förr eller senare skulle föra mig ner på någon sida.

Jag slutade räkna. Jag andades in nuet och den surrealistiska känslan av overklighet – eller total verklighet...

Världen blev alldeles tyst och stilla. Den rörde sig i slow motion. Om dörrvinden lät så hörde jag den inte.

Sinuston.

Jag tog ut riktningen. Siluetten av en vit ren framträdde rakt i riktningen. Den stod helt stilla och tittade på mig. Som den vita hästen i Twin Peaks.

Jag fortsatte mot renen. När jag blinkade var den borta.

Jag fortsatte i det vita. Fortfarande med en känsla av att inte riktigt veta. Kanske hade fjället ändå bytt håll? Kanske skulle det inte komma någon fjällsida ner igen någonsin? Vem vet, när tid och rum är vitt.

Men när jag blinkade igen, eller snarare en halvtimme senare:

Den lilla sjön i passet!

Med trötta fötter, som nu kändes betydligt lättare, trippade jag ner för andra fjällsidan och min tripp i det vita var över. Ner i Vuejniendurrie, ner för landning, i den synliga världen igen.

På lägre höjd började det klarna och jag såg fram emot att snart kunna slå läger. Jag ville gärna nå andra sidan av dalgången, komma fram lite mot dess mynning och utsikten över hela blånande Vålådalen.

Jag följde vattendraget från passet ända ner till dalgången. Det skulle jag inte ha gjort, jag borde ha tagit lite höjd. Vattnet i dalgångens botten var rejält. Möjligen vadbart, men möjligen inte, och jag var för trött för att avgöra. Så jag tog det säkra före det osäkra. Det blev en rejäl kilometers omväg upp till nästa förgrening innan jag fann ett enklare ställe.

För strömt. För trött. Nä.

För djupt. Nä.

Strömt, men i alla fall lite bredare. För trött för att bli blöt. För trött för att gå mer. Ok då, kliver i...

Och så kunde tältet sättas upp med utsikt över blånande vidder. Åter igen, äntligen hemma.

Nästa dag skulle något mycket ovanligt vänta mig, i Lunndörren.

Något som jag inte kunnat föreställa mig, inte efter en dag som denna.

Något som riskerar vilseleda, som vänder upp och ner på vad fjällvandring kan vara.

Något som riskerar att få googlande förstagångsvandrare att FULLKOMLIGT felbedöma fjällets utmaningar!

Vad kan det vara?! Läs nästa avsnitt här!

Detta var del 2. Här finns del 1.

Inlagt 2022-04-23 21:40 | Läst 1920 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2022-04-23 22:57   OBD
Oj! Pulsen ökade när jag läste. Du skriver så det känns som man är där. Har varit med om något liknande. Dimma som kom och gick, kom och gick.... När den kom kunde jag inte ta ett steg. gick i vide på en sluttning och när dimman kom såg jag inte var jag skulle sätta fötterna. Bara att stå still tills dimman lättade för en stund och jag kunde gå några meter tills dimman svepte in igen.
Ser verkligen fram mot nästa avsnitt.
 
Svar 2022-05-20 21:20   Elvah
Åh tack! Dimma är onekligen spännande och väcker känslor man inte upplever till vardags av att vara frånkopplad allt.
 
2022-04-27 15:41   fowwe
Roligt att följa din fortsatta färd. Det var trist med den uteblivna fotografiska (med mera) höjdpunkten. Men för mig som läsare så blev i gengäld skildringen av dimman mycket läsvärd. Riktigt ljuvligt obehaglig - hur sinnena spelar en spratt, hur fantasin skenar, att man inte har full kontroll ... väldigt realistiskt och närgånget.

Angående det där med hård vind. I en bok av Lars Fält läser jag om storm på vinterfjället med 25 m/s: "Säkraste sättet att förflytta sig är krypande". Så du var absolut inne på rätt spår men på sommaren skulle knäna bli väldigt ömma. ;-)
 
Svar 2022-05-20 21:25   Elvah
Det är ju ofta så att det bästa fotona inte alltid är det man tänkt sig. Inte sällan blir det mer intressant i lite sämre väder. Jo, det skulle göra ont om knäna. När jag gick där och fantiserade var jag inne på att göra knäskydd av det lättvikts-vindrutesolskydd (https://www.biltema.se/bil---mc/biltillbehor/bilkapell/sno--och-solskydd-82-x-168-cm-2000031876 -fast med bortklippta kanter) som jag använder i multisyfte (skyddsgolv, sittunderlag bl a).
 
2022-05-04 12:35   Tobbe C
Spännande läsning! Det påminnner mig lite om när jag i ett högt pass i närheten (ca 6-7km längre västerut) på en och samma gång mötte stenskravlet, dimman och ösregnet samtidigt som min regnjacka fullständigt gav upp sin vattentäta funktion och det sista dagsljuset var på väg bort... :)
 
Svar 2022-05-20 21:31   Elvah
Och jag har också varit med om liknande, i Tronndalen. Dimma, regn, kallt, högt pass, sent... Vi tog oss ner en bit på andra sidan passet och det var skönt krypa ner i sovsäcken den gången. Det är ett roligt område att vandra i för att vara snälla Jämtlandsfjällen. Vildmark! :)
 
2022-05-21 17:48   Totteman
Tack för en bra och målande bild av hur det kan vara när det inte är solsken och vindstilla. Lunndörrsfjällen är fina att vandra i.
 
Svar 2022-05-21 22:43   Elvah
Men här kommer den kontrasterande fortsättningen. :D
https://www.utsidan.se/blogs/elvah/dorrvind-eller-charterinvasion-coronasommaren-2020-3.htm
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!