Porten till Sarek - Ett Soloäventyr i Nedre Rapadalen

Tjaktjajavrre, degraderat till vattenmagasin, och såhär strax innan vårfloden helt tömt på vatten. Isen ligger vrapperad över sjöbottnen. Ingen uppmuntrande syn. Snön är isigt hård och skidåkningen går snabbt den dryga milen upp till magasinets nordvästra hörn. Där viker jag in i skogen mot skoterspåret längs ”cykelstigen” till Laidaure.

Framme vid båtlänningen möts jag av sångsvanars ljudliga rop. Hela nedre delen av sjön vid utloppet är öppen, och där simmar ett hundratal svanar, tillsammans med några gräsänder och knipor. En sädesärla kvittrar glatt. Trots att det är sista veckan i april och naturligtvis helt normalt, så känns de uppmuntrande tonerna oväntade i det annars vintrigt snövita landskapet. Västerut ligger ljuset vackert över treenigheten Tjahkelij, Nammasj och Skierffe. Porten till Sarek. Jag slår upp tältet på snön och gör kväll.

Första natten vid Laitavrres båtlänning, med en klassisk vy.

Färden går vidare västerut, in i Rapadalen. Nattkylan har hållit skaren vid liv, så åkningen går lika snabbt nu som igår. Över Laitavrre är det förstås mest is. En fiskare med skoter rör sig på sjön, eljest är det folktomt. Jag spanar med kikaren upp mot STF-stugorna i Aktse. Inga tecken på liv. Corona tänker jag. Rapaälven är frusen genom deltat och jag skidar upp i höjd med Lidnokstugan för nästa nattläger.

Snabb och lättsam åkning på den isiga snön längs Rahpaädno. Ingen stigning och en idealisk tur med pulka.

Hilleberg Allak 2, lyx för en person, men värt det så länge jag slipper bära det på ryggen.

Här är älven forsig och öppen. Några strömstarar dyker i vattnet, och sjunger emellanåt klart och ljudligt. Det är en räcka av skarpa höga toner, en röst skapt för att höras igenom det dova forsbruset. Jag är trött och lägger mig tidigt. Det är ljust när jag somnar, och det är ljust när jag vaknar.

Tredje dan brukar vara värst för mig, så även denna gång. Kroppen känns sliten och tom, ingen ork. Med en portion vilja segar jag mig vidare inåt, ca 6 km till där Gådokjåhkå rinner ut i Rapaälven. Men det är en riktigt fin lägerplats, så jag nöjer mig för dagen. Vilar i tältet drygt en timme innan jag samlar kraft för en eftermiddagstur in mot Rapaselet.

Rapaselet.

Det har varit mest mulet under dan, men västerut lyser solen inbjudande på högfjällens toppar. Jag blir ivrig och vill hinna se selet i det vackra ljuset, ifall det mulnar på tänker jag. Utan pulka går det lätt, och de tre kilometrarna runt kröken och upp på Alep Spadnek från västsidan är snabbt avklarade. Magnifikt! Dom låga topparna är ofta dom bästa utsiktsplatserna.

Låddebakte.

Ljuset finns kvar och jag sitter en stund och tar in det storslagna landskapet. Stillheten och tystnaden förstärker ödsligheten. Våren känns avlägsen. Jag kikarspanar över dalbotten och fjällsidor men ser ingen skymt av vare sig andra resenärer eller djur. Ensamheten är total! Tillbakafärden går raskt i medlutet på Spadneks östsida och den hårda skaren.

Vädret på turen har varit stilla och lugnt, med varierande molnighet. Några få minusgrader på nätterna och nån enstaka plusgrad på dagarna. Idealiskt skidväder! Mer blå himmel och sol hade förstås varit trevligt, men samtidigt farligt med tanke på brännskador. Jag har varit med om det förr, svullna läppar, svidande öron - det är väldigt obehagligt och inte alls hälsosamt. Men även i mulet väder gör strålningen sitt, och jag har fått mig en jämnt röd solbränna i ansiktet redan efter tre dagar. Ett stift med solskyddsmedel har dock räddat läppar och öron denna gång. Solglasögonen behåller jag på dagarna i ända.

Grejorna blir fuktiga. Vind och sol torkar effektivt.

Dalriporna spelar sporadiskt under morgonen. Trivsamt och välkommet i ensamheten. Färden denna dag går tillbaka nedströms, men följer nu den södra älvsfåran, som visar sig vara mer lättåkt än den norra, som jag åkte på uppvägen. Nu är det lite vatten i älven, men jag kan enkelt för mitt inre föreställa mig vattenmassorna som ska komma med värmen senare i maj. Det blir en period av förfall och översvämning, och nåde den som då försöker passera genom dalen!

Sista nattlägret slår jag vid det kluvna jätteblocket vid Skierffes fot. En spektakulär plats att sova på. Någon har placerat en stor fågelholk inne i klyftan. Jag tänker att det är en värdig boplats för en and. Det blir som vanligt en tidig och ljus kväll, och en tidig och ljus morgon. Det är den tiden nu, när man ständig har ljuset med sig.

Ett snöfall tar i under morgonen och blir allt ymnigare. Det gör sig effektfullt mot de mörka klipporna och blocken under Skierffe.

En lägerplats utöver det vanliga, vid Skierffes fot.

Adjö och tack Rapadalen och Sarek för denna gång!

Det blir en lång dag. Tre mil och tolv timmar senare är jag åter vid bilen på parkeringen vid Seitevaredammen, fullständigt slutkörd. Jag packar raskt in allt, byter kläder, och kör hemåt genom natten.

Ett vårtecken och en färgklick mitt i allt det vita.

Video från turen:

EN

Ruonekvagge - 5 dagar i blomster och fjärilseldorado

Ruonekvagge. Om dalen verkligen heter så vet jag inte, på kartan har den inget namn, men jåkken heter Ruonekjåhkå, så med enkel logik så får det bli Ruonekvagge! Platsen ligger i Arjeplogsfjällen strax väst Vuoggatjålme och nordväst Sädvajaure, där jag tillbragte fem fina och varma dagar i början av juli detta år. Lättåtkomligt från väg 95 aka Silvervägen.

---

Hemma på balkongen, dan före. Detta är vad som följde med, totalt 13 kg med mat och kamerautrustning (ej på bild).

---

Ruonekjåkk faller ut i Sädvajaure med ett praktfullt fall värt att pausa vid. Då har man även gått några kilometer från vägen och är lite lagom trött.

---

En väldigt fin lägerplats finner man efter en halv dagsmarsch invid jåkken. Plan gräsmark med plats för några tält. Karta:

---

Där finns även en enkel grillplats, perfekt för morronbestyren.

---

Blommor, blommor...! Kalkrik mark i frodig sydsluttning skapar förutsättningar för en fantastisk prakt! Här det vanliga svarthöet, men låt er inte luras av det tråkiga namnet. Den är faktiskt vacker i sin mörklila färg, om man tar sig tid att beskåda den på nära håll.

---

Nyckelblomster finns här i mängder, och rikligast förstås jungfru Marie. Men här ovan en mer ovanlig sort: sumpnycklar (eller lappnycklar?)! Den liknar mest ängsnycklar och brudsporre, men har till skillnad från dessa fläckiga blad. Egen art eller underart? Nyckelblomster är som bekant en enda röra av underarter, korsningar och varianter! Säkert någon här som kan detta bättre.

---

Där det finns blommor finns det förstås insekter. Fjärilskådning var ett av syftena med resan, och jag blev inte besviken! Här ovan en violettkantad guldvinge, hane, på post i sitt revir. En riktig juvel! När honan kommer gäller det att vara beredd! Jag såg totalt fyra sådana.

---

Vi går direkt vidare med en annan vacker sak: fjällbastardsvärmare. En mycket allmän fjäril på kalfjället som i vackert väder kan ses flyga omkring lågt över marken i hundratal. Nu befinner vi oss på lågfjället Tjapkatjåkkå, rakt norr om Ruonekvagge.

---

På kvällen den andra dagen passerade fem älgtjurar i varierande ålder i vackert motljus över Tjapkatjåkkå, i riktning Ruonekvagge. Vindriktningen var till min favör och jag kunde njuta av synen på 150 m håll. Det var älgrikt med totalt sju exemplar under turen.

Här har ni hela älgpassagen på video:

---

Morgon den tredje dagen. Kaffestund.

---

På Tjapkatjåkkås topp, riktning västerut med Norra Fierras topp till vänster och Guijaures dalgång borta till höger.

---

Mer fjärilar! Här en av de vanligaste på kalfjället: fjällgräsfjäril. En tämligen anonym uppenbarelse.

Här nedan en mer ovanlig och vackrare art: fjällhöfjäril. Hanen till vänster uppvaktar den högst ovilliga honan, vilket framgår av hennes uppresta bakkropp. Hanen ger sig snart.

---

Nu bär det ner i björkskogen igen, mot stigen längs Ruonekjåhkå. Rena drivhuset i sydbranten under Tjapkatjåkkå! Och pärlemorfjärilar flög över blomsterängarna i oändliga antal!

---

Stigen mellan bron över Ruonekjåhkå och Guijaurestugan är lite använd och dålig underhållen. Ja, detta är alltså stigen! De flesta vandrare viker av över bron och går leden söderut mot Laisstugan.

---

Pärlemorfjärilar som sagt. Denna grupp väldigt likartade fjärilar är enklast att arta från undersidan. Trots den enorma mängden såg jag endast två arter. Vanligast var brunfläckig pärlemorfjäril, och därefter denna eleganta sak - bäckpärlemorfjäril. Den arten beskrivs som en raritet i Söderströms eminenta bok 'Nordens fjärilar', men här flög den alltså i ganska stora antal!

---

Stående lunchmeny på turen var nudlar med jordnötter och bacon (stekta hemma) och en klick mjukost. Mycket gott!

---

Lundhags Forest, mina trotjänare under flera år. Nästa år kommer ni att få konkurrens av ett par nyinköpta terränglöparskor! Jag får lite dåligt samvete att meddela er, men ni (Lundhagarna alltså) behöver inte oroa er, jag tänker inte överge er! Inte helt iallafall.

---

Den fjärde och sista natten på stranden vid Sädvajaure. Tältet är ett Tarptent Notch för den som undrar. Andra säsongen jag kör med detta, och det lär jag fortsätta med!

Den reglerade sjöns omisskännliga strandbråte!

Det blev en kort tur i kilometer räknat, men syftet var växter och fjärilar i Ruoneks dalgång, och det lyckades jag ju väldigt bra med! Det har varit en fin fjärilssommar, och vill man uppleva fjällfjärilar så är Ruonekdalen definitivt en givande plats att leta på med sina kalk- och blomrika sydbranter. Så länge man har värmen och solen med sig vill säga, vilket jag också hade!

Hela turen finns att se på video här:

E

Lättare packning i Sarek

På den Sarekvandring som jag skrev om i ett tidigare inlägg bar jag 15kg på ryggen, vilket kanske kan låta lite för åtta dagar. Då ska man veta att av dessa var 6,5kg mat och 1,6kg kamerautrustning, så det skulle onekligen finnas potential att enkelt kapa vikten ytterligare med ett par, tre kilo. Maten var till stor del "vanlig" mat, vilket visade sig vara ett misstag i det varma vädret som blev, och var också huvudorsaken till att jag kortade ned turen till sex dagar. Maten blev helt enkelt dålig!

Sluttningen mot Pårtetjåkkå

Jag har aldrig varit en gramjägare, men min packning har ändå sakta och målmedvetet de senaste åren krupit allt längre nedåt i volym och vikt, i ren självbevarelsedrift. Förutom att det är en trivselfråga så har jag också slitna höftleder, vilket gör det till en fråga om ren nödvändighet att gå lättare. Det gick så långt att jag helt slutade fjällvandra under många år eftersom jag förknippade det mest med lidande.

Ryggsäck Exped Lightning 45.

Nu är det väl en o annan som tycker att redan 15kg är för mycket, men jag är ingen UL-vandrare. En viss komfort och någon liten lyx-artikel vill jag trots allt ha med mig. Som en liten pocketbok att läsa i tältet till exempel.

Ryggsäcken är på 45 liter. Mot slutet av turen hade jag plats över och undrade stilla vad för andra nyttiga prylar jag skulle kunna ha tagit med mig, men kunde ärligt talat inte komma på nåt som jag faktiskt saknade.

Tältet, ett Tarptent Notch, bär jag utanpå säcken. Vikt 850g. Här från en testnatt hemmavid.

Är man ny i utebranschen så är det naturligtvis omöjligt att veta vilka saker man absolut måste ha med och vad man kan lämna hemma, i alla tänkbara och varierande situationer, väder och årstider. När man har ägnat sig åt uteliv flitigt i några år så lär man sig. Man vet vad som funkar, vilka prylar som bara måste finnas där, vilka man kan använda till mer än ett ändamål, och vad man kan vara utan. Man får en trygghet och en tillit både till sin egen förmåga och till de saker man bär med sig.

---

Att bära lätt handlar inte bara om att välja lätta prylar, det handlar minst lika mycket om kunskap och erfarenhet.

---

Man är naturligtvis olika. Jag har låga krav på komfort, förutsatt att de grejer jag använder är av god kvalitet och gör sitt jobb klanderfritt och aldrig sviker. Jag klarar mig med en tröja som kudde. Mossa och annat som jag hittar ute duger som toapapper. Jag bryter en gren till visp, äter direkt ur kastrullen, och diskar med mossa. Jag vet att andra har andra krav. Vill man bära lätt så får man acceptera ett liv närmare naturen. Med den acceptansen så följer också en frihet som är mycket värd och bidrar till en ökad trivsel.

I videon nedan pratar jag i stort sett om det jag har skrivit här, samt visar huvuddelarna av utrustningen på sarekturen. Videon är på engelska.

EN

Bikepacking över natten

Cykling ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har svårt att se hur jag skulle klara mig utan en cykel. Bilen skulle också bli svår att vara utan, men jag känner ingenting för den. Den är bara praktisk, och tyvärr allt för ofta nödvändig. Men cykeln och cyklingen hyser jag däremot varma känslor för. Jag antar att det är enkelheten i kombination med nöjet att färdas tyst genom den fria luften, och helt för egen maskin som är orsaken.

Jag har gjort ett par långfärdscyklingar för många år sen, med traditionella cykelväskor monterade fram- och baktill. Efter att ha köpt mig en ny, lättare och roligare cykel här om året (Specialized Diverge), så tänkte jag att jag skulle ge mig ut på mer minimalistiska och lättviktiga cykeläventyr. Bikepacking, som dom kallar det på engelska. Vet inte om det finns nåt svenskt namn för det.

Den mesta packningen placerad i vattentäta packpåsar, monterade direkt på ramen med spännremmar.

Vädret har ju varit sommarvarmt en stor del av maj, idealiskt cykelväder, så jag tryckte ner sovsäck, kök, kläder och vad jag nu kunde behöva för en natt i det fria i tre vattentäta packpåsar. Dessa monterade jag med spännremmar på väl valda platser på cykeln. De tycktes sitta fast till belåtenhet. Sen var det bara att cykla!

Turen gick från Skellefteå och ett par mil västerut längs diverse småvägar. Det blev ingen långtur. Tanken var bara komma ut, känna på livet som "bikepacker", och se hur packningen höll ihop.

Varmt och matrast. Vem kunde tro att vitt skinn fungerar som kamouflage?

Jag hamnade till slut vid en sjö ute på en torr tallhed, en lämplig plats för ett nattläger. Tält hade jag inget med mig, jag hittade ingen bra plats för det på cykeln. Det får bli en sak att lösa till kommande turer. Vädret var som sagt fint, och jag hoppades att myggen inte skulle vara alltför aktiva ännu. Det visade sig senare på kvällen att några faktiskt var det... Nåväl, jag somnade till slut med en tröja över ansiktet.

Trevligt ljus att vakna till!

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag är såld på idén med "bikepacking". På riktiga långturer krävs det antagligen mer ordentliga väskor, men för korta ena så ser jag fördelarna med det minimalistiska anslaget. Cykelglädjen finns kvar trots packningen, jag tänkte knappt på att den satt där. Uttrycket att "det enkla är det vackra" gäller absolut även här!

Min vana trogen så filmade jag hela färden, och videon finns att beskåda här:

/E

MUDDUS - En vintertur

Fem dagar vid månadsskiftet februari-mars skidade jag i södra delen av Muddus nationalpark, med start i Sarkavare i sydöst. Temperaturen hade legat ordentligt lågt i ett par veckor, men såg ut att börja mildras något. Landskapet, in till varje barr, var inbakat i snö. Väldigt vackert, men samtidigt väldigt svårorienterat.

Vägs ände i Sarkavare

Jag tänkte vid ett par tillfällen hålla mig längs sommarleden, vilket dock visade sig svårt då de oranga målningarna på trädstammarna låg helt dolda under tjock snöbark. Det gick helt enkelt inte se var jag befann mig. Istället höll jag mig längs vinterlederna över myrmarkerna, vilket ju samtidigt gick så mycket lättare då där fanns skoterspår att följa. Snön i terrängen var förhållandevis bärkraftig, men med en tung pulka i släptåg var skillnaden ändå som natt och dag.

Kall skymning vid parkgränsen

Jag sov ett par nätter i stugorna vid Nammavare och Muddusfallet, annars under bar himmel och i tält. Första natten var den kallaste och låg på -24°C.

Nammavarestugan. En liten mysig koja som fort blir varm.

Folk såg jag inte mycket av. Tre skotrar passerade utan att stanna i närheten av Måskoskårso. I övrigt tycktes jag ha hela parken för mig själv. Ödsligheten är väl en del av tjusningen med Muddus, men samtidigt lite synd, med tanke på hur fint här är. Tillsynsmannen hade varit förbi och fyllt på gas och ved i stugorna samma dag som jag kom in.

Ett par dar gammalt lodjurspår över klipporna vid Muddusfallet.

Spår i snön av liv fanns lite här och var, men känslan var att det mesta antingen låg i dvala eller hade flytt landet. Lappmes 2, Tjäder 2, Havsörn 1, Dalripa 1, Korp hörd, Tretåig hackspett 1, Sparvuggla 1, sammanfattar allt jag såg av fåglar. Skogen var väldigt tyst.

Muddusfallet

Video från turen

/E