Bloggar > Det fria livet

Det fria livet

Eriks utflykter och äventyr

Porten till Sarek - Ett Soloäventyr i Nedre Rapadalen Placerad på karta

Tjaktjajavrre, degraderat till vattenmagasin, och såhär strax innan vårfloden helt tömt på vatten. Isen ligger vrapperad över sjöbottnen. Ingen uppmuntrande syn. Snön är isigt hård och skidåkningen går snabbt den dryga milen upp till magasinets nordvästra hörn. Där viker jag in i skogen mot skoterspåret längs ”cykelstigen” till Laidaure.

Framme vid båtlänningen möts jag av sångsvanars ljudliga rop. Hela nedre delen av sjön vid utloppet är öppen, och där simmar ett hundratal svanar, tillsammans med några gräsänder och knipor. En sädesärla kvittrar glatt. Trots att det är sista veckan i april och naturligtvis helt normalt, så känns de uppmuntrande tonerna oväntade i det annars vintrigt snövita landskapet. Västerut ligger ljuset vackert över treenigheten Tjahkelij, Nammasj och Skierffe. Porten till Sarek. Jag slår upp tältet på snön och gör kväll.

Första natten vid Laitavrres båtlänning, med en klassisk vy.

Färden går vidare västerut, in i Rapadalen. Nattkylan har hållit skaren vid liv, så åkningen går lika snabbt nu som igår. Över Laitavrre är det förstås mest is. En fiskare med skoter rör sig på sjön, eljest är det folktomt. Jag spanar med kikaren upp mot STF-stugorna i Aktse. Inga tecken på liv. Corona tänker jag. Rapaälven är frusen genom deltat och jag skidar upp i höjd med Lidnokstugan för nästa nattläger.

Snabb och lättsam åkning på den isiga snön längs Rahpaädno. Ingen stigning och en idealisk tur med pulka.

Hilleberg Allak 2, lyx för en person, men värt det så länge jag slipper bära det på ryggen.

Här är älven forsig och öppen. Några strömstarar dyker i vattnet, och sjunger emellanåt klart och ljudligt. Det är en räcka av skarpa höga toner, en röst skapt för att höras igenom det dova forsbruset. Jag är trött och lägger mig tidigt. Det är ljust när jag somnar, och det är ljust när jag vaknar.

Tredje dan brukar vara värst för mig, så även denna gång. Kroppen känns sliten och tom, ingen ork. Med en portion vilja segar jag mig vidare inåt, ca 6 km till där Gådokjåhkå rinner ut i Rapaälven. Men det är en riktigt fin lägerplats, så jag nöjer mig för dagen. Vilar i tältet drygt en timme innan jag samlar kraft för en eftermiddagstur in mot Rapaselet.

Rapaselet.

Det har varit mest mulet under dan, men västerut lyser solen inbjudande på högfjällens toppar. Jag blir ivrig och vill hinna se selet i det vackra ljuset, ifall det mulnar på tänker jag. Utan pulka går det lätt, och de tre kilometrarna runt kröken och upp på Alep Spadnek från västsidan är snabbt avklarade. Magnifikt! Dom låga topparna är ofta dom bästa utsiktsplatserna.

Låddebakte.

Ljuset finns kvar och jag sitter en stund och tar in det storslagna landskapet. Stillheten och tystnaden förstärker ödsligheten. Våren känns avlägsen. Jag kikarspanar över dalbotten och fjällsidor men ser ingen skymt av vare sig andra resenärer eller djur. Ensamheten är total! Tillbakafärden går raskt i medlutet på Spadneks östsida och den hårda skaren.

Vädret på turen har varit stilla och lugnt, med varierande molnighet. Några få minusgrader på nätterna och nån enstaka plusgrad på dagarna. Idealiskt skidväder! Mer blå himmel och sol hade förstås varit trevligt, men samtidigt farligt med tanke på brännskador. Jag har varit med om det förr, svullna läppar, svidande öron - det är väldigt obehagligt och inte alls hälsosamt. Men även i mulet väder gör strålningen sitt, och jag har fått mig en jämnt röd solbränna i ansiktet redan efter tre dagar. Ett stift med solskyddsmedel har dock räddat läppar och öron denna gång. Solglasögonen behåller jag på dagarna i ända.

Grejorna blir fuktiga. Vind och sol torkar effektivt.

Dalriporna spelar sporadiskt under morgonen. Trivsamt och välkommet i ensamheten. Färden denna dag går tillbaka nedströms, men följer nu den södra älvsfåran, som visar sig vara mer lättåkt än den norra, som jag åkte på uppvägen. Nu är det lite vatten i älven, men jag kan enkelt för mitt inre föreställa mig vattenmassorna som ska komma med värmen senare i maj. Det blir en period av förfall och översvämning, och nåde den som då försöker passera genom dalen!

Sista nattlägret slår jag vid det kluvna jätteblocket vid Skierffes fot. En spektakulär plats att sova på. Någon har placerat en stor fågelholk inne i klyftan. Jag tänker att det är en värdig boplats för en and. Det blir som vanligt en tidig och ljus kväll, och en tidig och ljus morgon. Det är den tiden nu, när man ständig har ljuset med sig.

Ett snöfall tar i under morgonen och blir allt ymnigare. Det gör sig effektfullt mot de mörka klipporna och blocken under Skierffe.

En lägerplats utöver det vanliga, vid Skierffes fot.

Adjö och tack Rapadalen och Sarek för denna gång!

Det blir en lång dag. Tre mil och tolv timmar senare är jag åter vid bilen på parkeringen vid Seitevaredammen, fullständigt slutkörd. Jag packar raskt in allt, byter kläder, och kör hemåt genom natten.

Ett vårtecken och en färgklick mitt i allt det vita.

Video från turen:

EN

Postat 2020-05-07 10:47 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Lättare packning i Sarek Placerad på karta

På den Sarekvandring som jag skrev om i ett tidigare inlägg bar jag 15kg på ryggen, vilket kanske kan låta lite för åtta dagar. Då ska man veta att av dessa var 6,5kg mat och 1,6kg kamerautrustning, så det skulle onekligen finnas potential att enkelt kapa vikten ytterligare med ett par, tre kilo. Maten var till stor del "vanlig" mat, vilket visade sig vara ett misstag i det varma vädret som blev, och var också huvudorsaken till att jag kortade ned turen till sex dagar. Maten blev helt enkelt dålig!

Sluttningen mot Pårtetjåkkå

Jag har aldrig varit en gramjägare, men min packning har ändå sakta och målmedvetet de senaste åren krupit allt längre nedåt i volym och vikt, i ren självbevarelsedrift. Förutom att det är en trivselfråga så har jag också slitna höftleder, vilket gör det till en fråga om ren nödvändighet att gå lättare. Det gick så långt att jag helt slutade fjällvandra under många år eftersom jag förknippade det mest med lidande.

Ryggsäck Exped Lightning 45.

Nu är det väl en o annan som tycker att redan 15kg är för mycket, men jag är ingen UL-vandrare. En viss komfort och någon liten lyx-artikel vill jag trots allt ha med mig. Som en liten pocketbok att läsa i tältet till exempel.

Ryggsäcken är på 45 liter. Mot slutet av turen hade jag plats över och undrade stilla vad för andra nyttiga prylar jag skulle kunna ha tagit med mig, men kunde ärligt talat inte komma på nåt som jag faktiskt saknade.

Tältet, ett Tarptent Notch, bär jag utanpå säcken. Vikt 850g. Här från en testnatt hemmavid.

Är man ny i utebranschen så är det naturligtvis omöjligt att veta vilka saker man absolut måste ha med och vad man kan lämna hemma, i alla tänkbara och varierande situationer, väder och årstider. När man har ägnat sig åt uteliv flitigt i några år så lär man sig. Man vet vad som funkar, vilka prylar som bara måste finnas där, vilka man kan använda till mer än ett ändamål, och vad man kan vara utan. Man får en trygghet och en tillit både till sin egen förmåga och till de saker man bär med sig.

---

Att bära lätt handlar inte bara om att välja lätta prylar, det handlar minst lika mycket om kunskap och erfarenhet.

---

Man är naturligtvis olika. Jag har låga krav på komfort, förutsatt att de grejer jag använder är av god kvalitet och gör sitt jobb klanderfritt och aldrig sviker. Jag klarar mig med en tröja som kudde. Mossa och annat som jag hittar ute duger som toapapper. Jag bryter en gren till visp, äter direkt ur kastrullen, och diskar med mossa. Jag vet att andra har andra krav. Vill man bära lätt så får man acceptera ett liv närmare naturen. Med den acceptansen så följer också en frihet som är mycket värd och bidrar till en ökad trivsel.

I videon nedan pratar jag i stort sett om det jag har skrivit här, samt visar huvuddelarna av utrustningen på sarekturen. Videon är på engelska.

EN

Postat 2018-08-08 20:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Logga in