Ruonekvagge - 5 dagar i blomster och fjärilseldorado

Ruonekvagge. Om dalen verkligen heter så vet jag inte, på kartan har den inget namn, men jåkken heter Ruonekjåhkå, så med enkel logik så får det bli Ruonekvagge! Platsen ligger i Arjeplogsfjällen strax väst Vuoggatjålme och nordväst Sädvajaure, där jag tillbragte fem fina och varma dagar i början av juli detta år. Lättåtkomligt från väg 95 aka Silvervägen.

---

Hemma på balkongen, dan före. Detta är vad som följde med, totalt 13 kg med mat och kamerautrustning (ej på bild).

---

Ruonekjåkk faller ut i Sädvajaure med ett praktfullt fall värt att pausa vid. Då har man även gått några kilometer från vägen och är lite lagom trött.

---

En väldigt fin lägerplats finner man efter en halv dagsmarsch invid jåkken. Plan gräsmark med plats för några tält. Karta:

---

Där finns även en enkel grillplats, perfekt för morronbestyren.

---

Blommor, blommor...! Kalkrik mark i frodig sydsluttning skapar förutsättningar för en fantastisk prakt! Här det vanliga svarthöet, men låt er inte luras av det tråkiga namnet. Den är faktiskt vacker i sin mörklila färg, om man tar sig tid att beskåda den på nära håll.

---

Nyckelblomster finns här i mängder, och rikligast förstås jungfru Marie. Men här ovan en mer ovanlig sort: sumpnycklar (eller lappnycklar?)! Den liknar mest ängsnycklar och brudsporre, men har till skillnad från dessa fläckiga blad. Egen art eller underart? Nyckelblomster är som bekant en enda röra av underarter, korsningar och varianter! Säkert någon här som kan detta bättre.

---

Där det finns blommor finns det förstås insekter. Fjärilskådning var ett av syftena med resan, och jag blev inte besviken! Här ovan en violettkantad guldvinge, hane, på post i sitt revir. En riktig juvel! När honan kommer gäller det att vara beredd! Jag såg totalt fyra sådana.

---

Vi går direkt vidare med en annan vacker sak: fjällbastardsvärmare. En mycket allmän fjäril på kalfjället som i vackert väder kan ses flyga omkring lågt över marken i hundratal. Nu befinner vi oss på lågfjället Tjapkatjåkkå, rakt norr om Ruonekvagge.

---

På kvällen den andra dagen passerade fem älgtjurar i varierande ålder i vackert motljus över Tjapkatjåkkå, i riktning Ruonekvagge. Vindriktningen var till min favör och jag kunde njuta av synen på 150 m håll. Det var älgrikt med totalt sju exemplar under turen.

Här har ni hela älgpassagen på video:

---

Morgon den tredje dagen. Kaffestund.

---

På Tjapkatjåkkås topp, riktning västerut med Norra Fierras topp till vänster och Guijaures dalgång borta till höger.

---

Mer fjärilar! Här en av de vanligaste på kalfjället: fjällgräsfjäril. En tämligen anonym uppenbarelse.

Här nedan en mer ovanlig och vackrare art: fjällhöfjäril. Hanen till vänster uppvaktar den högst ovilliga honan, vilket framgår av hennes uppresta bakkropp. Hanen ger sig snart.

---

Nu bär det ner i björkskogen igen, mot stigen längs Ruonekjåhkå. Rena drivhuset i sydbranten under Tjapkatjåkkå! Och pärlemorfjärilar flög över blomsterängarna i oändliga antal!

---

Stigen mellan bron över Ruonekjåhkå och Guijaurestugan är lite använd och dålig underhållen. Ja, detta är alltså stigen! De flesta vandrare viker av över bron och går leden söderut mot Laisstugan.

---

Pärlemorfjärilar som sagt. Denna grupp väldigt likartade fjärilar är enklast att arta från undersidan. Trots den enorma mängden såg jag endast två arter. Vanligast var brunfläckig pärlemorfjäril, och därefter denna eleganta sak - bäckpärlemorfjäril. Den arten beskrivs som en raritet i Söderströms eminenta bok 'Nordens fjärilar', men här flög den alltså i ganska stora antal!

---

Stående lunchmeny på turen var nudlar med jordnötter och bacon (stekta hemma) och en klick mjukost. Mycket gott!

---

Lundhags Forest, mina trotjänare under flera år. Nästa år kommer ni att få konkurrens av ett par nyinköpta terränglöparskor! Jag får lite dåligt samvete att meddela er, men ni (Lundhagarna alltså) behöver inte oroa er, jag tänker inte överge er! Inte helt iallafall.

---

Den fjärde och sista natten på stranden vid Sädvajaure. Tältet är ett Tarptent Notch för den som undrar. Andra säsongen jag kör med detta, och det lär jag fortsätta med!

Den reglerade sjöns omisskännliga strandbråte!

Det blev en kort tur i kilometer räknat, men syftet var växter och fjärilar i Ruoneks dalgång, och det lyckades jag ju väldigt bra med! Det har varit en fin fjärilssommar, och vill man uppleva fjällfjärilar så är Ruonekdalen definitivt en givande plats att leta på med sina kalk- och blomrika sydbranter. Så länge man har värmen och solen med sig vill säga, vilket jag också hade!

Hela turen finns att se på video här:

E

Tidig fjällvandring

Så som vintern har varit så trodde jag inte att lågfjällen skulle vara mestadels snöfria sista veckan i maj, och blomningen på god väg. Jag gav mig av på vandring i Ammarnäsfjällen och kunde konstatera att så var fallet.

Krypljung blommade för fullt på kalfjället.

Målet med turen var tänkt en mjukstart inför sommarsäsongen. Jag utgick från parkeringen vid vägs ände i Tjulträsk, och leden upp på fjället rakt norrut.

Mycket vatten i bäckarna, men hade ändå sjunkit undan ordentligt sedan maxflödet syntes det på marken. Här Giehpiejuhka som rinner ut i Karsbäcken. Tre lårdjupa steg så var jag över.

25 grader vid starten gav en svettig inledning. Andra dan blev rejält blåsig och svalare, men sedan återkom värmen. Blek och ömhudad som man är efter vintern så brände jag nacken.

Middag i lä i tältet.

Från Marsivagge följde jag sydsluttningen västerut under Stuvbiebakte, mot Suvlåjvvie. Terrängen i området är kuperad och snårig och inte direkt vandringsvänlig. Men fågellivet är rikt. Några lämlar såg jag inga, och ej eller färska spår. Fjällabbar flög parvis här och var, så dom kanske tänker häcka ändå.

Av övriga fågelobservationer kan väl nämnas enstaka mosnäppor och en kärrsnäppa. Ängspiplärka var utan tvekan den vanligaste arten. Blåhakar sjöng förstås snärtigt var helst det fanns videsnår och ett vattendrag, samt lappsparvar med sin lite vemodiga klang. En kungsörn, en jorduggla, en blå kärrhök och ett par fjällvråkar av rovfåglarna. Två älgar passerade lite misstänksamt mitt läger en morgon i dalen under Stuvbiebakte.

Mot väster under Stuvbiebaktes sydbrant.

---

Sytertoppen i Norra storfjället nån mil västerut. Fortfarande en del snö på högfjället som synes.

Jag vek ner i björkskogen runt Tjulträsket och följde sedan leden österut tillbaks till vägen. Sammanfattningsvis blev det en lagom kort och trivsam inledning på vandringssäsongen som väckte äventyrslustan.

Video från turen:

/E

Septemberpaddling i Tjeggelvas, fem dagar vid inloppet till fjällen

September i norra landet blev en grå och blöt tillställning, och även mild. Kanske är det därför som färgprakten blivit så försenad, och björkarna inte riktigt vill få den klargula färg som dom brukar kunna. Men september är september, och ut måste jag förstås ändå, så den tredje veckan i månaden tog jag kajaken på biltaket och körde inåt.

Tjeggelvas är en stor sjö i Piteälvens övre del, som ligger där vägen tar slut. Egentligen mer som två sjöar med ett sund emellan. Den är stenig och klippig, trevlig att paddla med alla vikar och öar, speciellt i den västra delen. I fem dagar rörde jag mig runt sjön, dock bara i den östra för den här gången.

Sandstränder är inbjudande lägerplatser.

---

Älven trycks ihop och strömmar ljudligt i sundet mellan Tjeggelvas och Skierfajaure.

---

I öster gränsar sjön mot Skierfajaure, med ett smalt sund emellan där hela älvens vatten tränger sig igenom med ett hörbart väsande. Virvlarna på ytan får kroppshåret att resa sig. Jag har paddlat genom sundet en gång i tiden, åt båda hållen, men denna gången nöjer jag mig med att respektfullt beskåda platsen från land.

Lulep Ramanj, likt ett enormt städ vid Tjeggelvas norra strand.

---

Eljest är den östra delen tämligen tam och ospännande, och jag rör mig så sakteliga tillbaka västeröver, där det är lite mer dramatik i landskapet. Lulep Ramanj på norra stranden bjuder på just sådant; likt ett enormt städ med lodräta sidor. Vid dess fot det gamla nybygget. Jag vet inte om jag skulle vilja vakna varje morgon under den klippan. Lite hotfull ter den sig allt, och speciellt en höstdag när vädret är grått och dystert. Jag går iland och strosar mellan byggnaderna. Det syns att någon brukar vara här. Stigen är röjd, och trappstången till ytterdörren är nybytt. I övrigt är det mesta slitet och i varierande stadium av igenväxning.

Ramanj, nybygget vid klippans fot.

---

---

Nästa anhalt är ön Paktesuolo mitt i sundet som delar Tjeggelvas i en östra och västra del. Rakt in mot land i söder ligger Örnvik, där vägen tar slut. Härifrån går en del båttrafik, sannolikt mest fiskare.

Ännu ett strandhugg.

---

Utsikt från Paktesuolo mot sundet i väster.

---

Paktesuolos östra sida reser sig lodrätt ur vattnet, så vill man gå iland så får man gå runt till den västra. Jag bestiger klippan, den är inte speciellt hög, men utsikten är god. I väster blånande fjällryggar. Åt öster böljande skogsland och lågfjäll. Ett par havsörnar leker i luften rakt över ön. Örnarna ser jag titt som tätt, fisket är antagligen bra.

Ser ni tältet?

---

Asparna får stoltsera med den största färgprakten. Björkarna går mest i intetsägande brunt denna höst.

---

Färden går tillbaks åt öster och bilen vid Stenudden. För två år sedan gjorde jag en tur i motsatt riktning, även då med kajaken. Den turen finns beskriven här. Återstår så bara filmen från turen:

---

/E

En blöt och kall augustivandring, och när utrustningen brister

Arjeplogsfjällen vid mitten av augusti. Tanken var att gå från Silvervägen upp till Ikesjaure. Jag justerade planen något efter start och hamnade istället i en magnifik liten dalgång utan namn, in mot norska gränsen vid Jiervas.

Läger vid Jurun

---

Stigen upp till Jurun är kuperad och småtråkig. Forsarna när man når bron över Sieldutjåhkå desto mer sevärda, med vattnet färgat vackert turkosa. Över fjällen i väster vilar hotfullt mörka moln, och jag skyndar mig att sätta upp tältet.

Rosenbinka. Det blommar fortfarande i fjället, men mycket börjar vara blekt och slitet. Hösten vilar runt hörnet.

---

Jag lämnar stigen och siktar mot högfjällen i väster. Ett hinder på vägen är Ikesjåhkå som saknar bro. Den går dock bra att vada vid inloppet i Jurunjaure, där jåkken delar sig i tre fåror. Nu följer jag Stuor-Jiervasjåhkå upp i den högt belägna dalen under Stuor-Jiervas. Det var något som Claes Grundsten skrev om dalen som lockade mig. Ett sandursdelta, och en säreget innesluten plats omgiven av högfjäll. Stigningen går liksom i gigantiska trappsteg. Det översta steget avslutas med ett magnifikt vattenfall.

---

Sedan står man inför dalen, med det norska fjället Argalaitjåkka rakt i väster. Det är kargt med mycket sten och lite grönt. På de omgivande fjällen ligger stora snöfält. En känsla av isolering och tidlöshet kommer till en. Grundsten hade rätt, det är verkligen en plats för eftertanke och reflexion. Men vädret ska bli sämre, vintern krypa på, och en känsla av ogästvänlighet och tungsinthet ta över.

Det norska Argalaitjåkka dominerar i dalens västliga riktning. Till vänster det speciella sandursdeltat.

---

Vattnet har den karakteristiskt turkosa glaciärfärgen.

---

Regnet kommer på morgonen när jag inleder min vandring västerut genom dalen, och håller sedan i sig oavbrutet fram till min hemresa dagen efter. Det övergår snart till rent snöfall av den blöta sorten. Temperaturen pendlar uppskattningsvis mellan noll och tre. Det blir en kontrasternas vandring.

---

Norska Björntoppen, Bärgna, 1709, skymtar en kort stund när molnen tillfälligt behagar öppna sina slöjor. Nysnön målar topparna i grått.

---

Jag passerar omärklig över gränsen till Norge, rundar Uhtsa Jiervas genom det 1200 meter höga passet och står sedan inför Argalaivagge. Detta är också Junkerdals nationalpark. Molnen öppnar sig för en kort stund och det karga men magnifika landskapet, med Björntoppen, Bärgna rakt i söder. Här rör sig nog aldrig någon människa. Ett verkligt bakvatten. Är det isolering man är ute efter så är det rätt plats.

Min sista lägerplats. Kargt var ordet!

---

Min sista lägerplats blir vid den svensk-norska gränsen in mot Laddevagge på 1100 meters höjd. Nu är det mesta blött, inklusive sinnelaget. Jag saknar ett rejälare tält som kan erbjuda ett torrare klimat. I sånt här klimat blir det sköra skyddet från tältet allt man har, att kunna krypa in i och försöka hitta lite trivsamhet. Och när det är blött och fungerar illa så blir det onödigt kämpigt. Men mer om utrustningsproblemen sedan.

Isflak i Laddejavrre

---

Vandring österut genom Laddevagge är dalen med sandursdeltats raka motsats. Här härskar vintern och svårmodet. Den är besvärlig att vandra och inget jag rekommenderar. I Laddejavrre ligger stora isflak. Väl igenom och i sluttningen ner mot Jurunvagge blir den avlägsna grönskan som en overklig hägring. Det finns fortfarande liv i denna värld!

Neråt sluttningen övergår snöfallet i regn, och jag beslutar mig för att gå milen tillbaks till vägen i ett svep. En till natt i det blöta tältet, med den nu ännu blötare sovsäcken, känns helt enkelt bara för motbjudande!

***

UTRUSTNING

Några ord om den bristande utrustningen. Tältet, ett Nordisk Telemark 1 LW, har onekligen sin fördel i den låga vikten. 930 gram allt inräknat, vilket känns oerhört smidigt och behagligt i packningen. Jag har ägt det i ett par år nu och sovit upp mot trettio nätter i det.

Tältet är helt spänt på utsidan, men klarar inte att hålla emot regn, och ännu mindre snö, och hänger därför ner och trycker mot innertältet i långändan. Den redan låga takhöjden får innertältsduken att tynga än mer mot sovsäcken. Ventilationen funkar dåligt i det blöta och kalla klimatet och kondens ligger som en smet över såväl ytter som innertältsväven. Det går helt enkelt inte komma undan. Sovsäcken blir blöt, något som bara inte får ske, inte på det viset!

En skada som jag upptäckte på yttertältsväven. Det måste vara gjort på nån tidigare tur, oklart hur. Gissningsvis har duken dragit mot en skarp kvist. Tre-fyra centimeterlånga revor i en linje.

Den sista skadan skedde med liggunderlaget, ett Exped Synmat UL som jag ägt och njutit av att använda under två-tre år nu. En kväll när jag bytte position i sovsäcken hördes en smäll underifrån. Jag stelnade och väntade att luften skulle börja pysa ut ut underlaget! Inget mer hände och jag lät det bero. På morgonen såg jag att två av kanalerna hade blivit till en! Delamination har jag läst om på dessa underlag, och nu var det min tur. En knöl att ligga på, inte så bekvämt, och när ska nästa fog gå upp?

Det är först i en utsatt situation som man verkligen börjar värdera sin utrustning, och inser att pålitliga grejer är det viktigaste, även om de väger lite mer. Jag antar att ultralätt utrustning kommer med ett pris. Gissningsvis kommer jag att ersätta tältet och underlaget med något som kanske väger mer, men som jag törs lita på även när det gäller!

Tältet är till salu till bra pris (förslagsvis 1800kr) för den som känner sig hågad att laga det (de små revorna i yttertältsduken alltså. Även packpåsen är trasig, men den går ju ersätta med valfri förvaringspåse om man inte kan laga den).

Och så förstås, här är filmen från turen:

/EN

Guijaure, fem dagars vandring

Från väg 95, aka Silvervägen väster om Arjeplog, är det bara att parkera och välja startplats åt det håll man vill vandra. Det blir förstås enklast med egen bil, men här går också en buss större delen av vägen. Jag stannade vid Vuoggatjålme och vandrade västerut, mot Guijaure.

Ruonekgårttje, Ruonkejåkks mäktiga språng ut i Sädvajaure

---

Det finns två leder att gå åt det hållet: längs Ruonekjåkkå, eller rakt över fjällheden via Guoletisjaure. För att täcka in så mycket som möjligt av landskapet, och speciellt för att uppleva blomsterprakten i Ruonekdalen, så gick jag båda.

Stigen till Ruonekjåkk går inledningsvis längs Sädvajaure och är väldigt kuperad och knotig upp till Ruonekjåkks utlopp i sjön. Väl inne i dalgången blir det inledningsvis bättre, men är fortfarande kuperat. Stigen böljar ideligen upp och ned.

Läger vid Ruonekjåkkå. Morgonregnet övergick snart i solsken.

---

En utmärkt lägerplats vid Ruonekjåkks strand finns ett par kilometer upp från utloppet, där stigen touchar älven rakt nedanför Tjapkavardo, med plan ängsliknande mark i gles björkskog, och plats nog för ett stort antal tält.

Nordisk stormhatt

---

Nu i skiftet juli-augusti är blomsterprakten helt enastående. Hela vägen genom dalen går man genom böljande blomster i alla storlekar. Nordisk stormhatt, tolta, midsommarblomster, smörblomma, svarthö, brudsporre, jungfru marie nycklar, kung karls spira, humleblomster mm, mm... samt en myriad av mer marknära små varelser, som man behöver ta av sig ryggsäcken för att avnjuta.

Sluttningen upp mot Tjapkatjåkkå. Solen ligger rakt på och bromsarna är aktiva. Insekterna alltså.

---

Smörbollar mot Fierras

---

Efter att leden har delat sig vid bron över Ruonekjåkk blir stigen genast svårorienterad och igenväxt. Det märks att den här vägen sällan används för färder upp mot Guijaure. Jag väljer snart att vika av upp på kalfjället vid Tjapkatjåkkå. Utsikten från toppen av lågfjället är mycket vacker, speciellt oväntad blir den när man kommer rätt upp från den högst begränsade sikten nere i dalen. Man har fri sikt över hela högfjällspanoramat. Ruonektjåkkå med sin enorma glaciärnisch, Fierras, Vaulatjårro, Guijaurtjårro, m fl fjäll allt längre bort.

Utsikt från Tjapkatjåkkå åt väster, med Smuolevagge i centrum

---

Glaciärnischen i Ruonektjåkkå

---

Jag siktar nu rakt på Guijaurtjårro i nordväst, rätt över den besvärligt kuperade, sumpiga och steniga slätten. Regnet återkommer och jag är sliten innan jag är framme och hittat en bra lägerplats vid foten av fjället. Det slumpar sig så att det blir alldeles vid "Jakobs knabbe", en rostig klippformation som avviker tydligt från omgivningen, en historia från 1646. Här bröts sulfidmalm under ett år innan verksamheten upphörde. Man kan väl anta att Jakob är namnet på upptäckaren.

Jakobs knabbe, en gruva i miniatyr från 1646. Man kan gå upprätt rakt igenom hålet klippan.

---

Läger under Guijaurtjårro

---

Nästa dag blir den blötaste på turen, det regnar mer eller mindre oavbrutet ända fram till kvällen. Jag har planerat att gå upp till toppen av Guijaurtjårro. Ett lågt moln ligger parkerat över toppen, men öppnar sig och jag väljer att slutföra bestigningen, om än inte ända fram till själva toppröset. Regnet begränsar sikten, och vinden är olustig, så det blir ett kort besök. Bestigningen är okomplicerad, det är bara ett tiotal meter närmst toppen som händerna måste till för att komma vidare. Regnet gör stenar och klippor hala och det hela förstås lite mer riskabelt.

På väg upp på Guijaurtjårro, 1312möh. Okomplicerad vandring längs kammen.

---

---

Återfärden sker enligt plan över slätten via Guoletisjaure. Här möter jag människor för första gången på turen. Det är helt klart den här vägen folk använder för färder in till det här området, vilket förstås är helt naturligt med tanke på att den är kortare. Men ingenstans här är frodigheten den samma som längs Ruonekjåkk, så vill man få fullt upp av växtlighet och blomster så rekommenderar jag att åtminstone gå ena riktningen genom den dalen.

Det blir en solig och stilla dag och jag får tillfälle att torka blöta kläder och skor. På kvällen vid turens sista lägerplats, i ett småkulligt och trivsamt område strax ovan björkskogen, perforerat av en mängd småsjöar, vågar jag på mig ett välgörande bad. Imorrn åker jag hem.

Video från turen

---

/EN