Bloggar > Det fria livet

Det fria livet

Eriks utflykter och äventyr

Bygga egen fjärilshåv

Småkryp har alltid fascinerat mig, men det har tilltagit på senare år. Som med allt annat i livet så växer ett intresse ju mer man lär sig om ämnet. Den enorma mångfald och variation som dessa utgör är imponerande! Och skönheten hos de flesta gör dom dessutom till lockande motiv för den som likt mig har ett stort fotointresse.

Torvmossemätare hör nog inte till de allmänt kända fjärilarna. Här nedan några fler småkryp (bilderna kan förstoras).

        

För den som ryser vid tanken på allt som är smått och har många ben - låna en bok på biblioteket och läs in! Det effektivaste sättet att bota rädslor är utan tvekan med utbildning och ökad kunskap! Det funkar med det mesta i livet. Rädslor är för det mesta irrationella och sitter i huvudet.

Femprickig nyckelpiga. Ett ur mänskligt perspektiv "trevligt" småkryp!

---

Nu till fjärilshåven!

Nu är rätt årstid för innepysslande, inte minst med tanke på det hopplösa väder som varit här i Västerbottens kustland denna vinter, med -5 och snöfall ena dan, +5 och regn nästa... Det lockar inte direkt till uteliv, så man kan ta tillfället och pyssla med annat.

Själv har jag byggt mig en fjärilshåv. Det tog förvisso inte mer än ett par dar. Som småkrypsfanatiker så är det en väldigt bra sak att ha, men om inte annat så även för att fånga felflugna insekter hemma i bostaden... Vill man kunna titta närmare på och artbestämma det mesta man hittar i naturen så är den nästan ett måste. Den brukar kallas fjärilshåv, men kan förstås användas till allt smått som flyger, och hoppar, och springer.

Se bara till att vara försiktig med dom, och släpp tillbaka dom där du fann dom. Hantera alla med respekt!

Jag tänkte först bygga alla delar själv, men valde till slut att köpa en färdig metallbåge som håller nätet, mest för att få den ihopvikbar och därmed enkelt kunna packa ner håven för att tas med på utflykter. (Diametern är annars 40cm). Att på egen hand bygga in en sån vik-funktion hade blivit i svåraste laget. Kostnad för bågen 125kr. Färdiga delar till håvar finns att köpa bl a på Naturbokhandeln.se och Station Linné i hög kvalitet. Nätet och skaftet har jag dock byggt ihop själv utifrån saker jag köpt begagnat hos Röda korset och liknande butiker.

Nätet är gjort av en gammal luftig gardin i syntetmaterial, skaftet av en gammal skidstav i plast. Total kostnad 40kr.

Ihopvikt tar håven inte stor plats, och ryms ledigt i ryggsäcken! Skaftet får man fästa utanpå, om man inte vill bära på det.

Ett annat krav var att skaftet skulle vara löstagbart, eljest skulle man inte ha mycket nytta av den ihopvikbara funktionen på håven. Detta var den knepigaste detaljen att lösa. På metallbågen satt en skruv, tänkt att passa till färdiga skaft som finns att köpa. Jag grävde i gömmorna och hittade ett par muttrar som passade skruven. Dessa i sin tur visade sig passa perfekt inuti änden på den ihåliga skidstaven, efter att ha filat ned kanterna på muttrarna en aning. Lite tur ska man ha!

Efter att ha passat in muttrarna i skaftet drog jag fast dom ordentligt med hjälp av två små slangklämmor på utsidan. Slangklämmorna blir även en förstärkning av plastskaftet i änden så att det inte spricker - påfrestningen är som störst i denna del när man svingar håven.

Skaftet monterat.

Skaftet avtaget.

Lite pyssel och problemlösning är alltid uppfriskande! Nu är det bara att vänta sådär 3 månader tills småkrypen börjar flyga igen...

Postat 2020-01-19 14:34 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ruonekvagge - 5 dagar i blomster och fjärilseldorado Placerad på karta

Ruonekvagge. Om dalen verkligen heter så vet jag inte, på kartan har den inget namn, men jåkken heter Ruonekjåhkå, så med enkel logik så får det bli Ruonekvagge! Platsen ligger i Arjeplogsfjällen strax väst Vuoggatjålme och nordväst Sädvajaure, där jag tillbragte fem fina och varma dagar i början av juli detta år. Lättåtkomligt från väg 95 aka Silvervägen.

---

Hemma på balkongen, dan före. Detta är vad som följde med, totalt 13 kg med mat och kamerautrustning (ej på bild).

---

Ruonekjåkk faller ut i Sädvajaure med ett praktfullt fall värt att pausa vid. Då har man även gått några kilometer från vägen och är lite lagom trött.

---

En väldigt fin lägerplats finner man efter en halv dagsmarsch invid jåkken. Plan gräsmark med plats för några tält. Karta:

---

Där finns även en enkel grillplats, perfekt för morronbestyren.

---

Blommor, blommor...! Kalkrik mark i frodig sydsluttning skapar förutsättningar för en fantastisk prakt! Här det vanliga svarthöet, men låt er inte luras av det tråkiga namnet. Den är faktiskt vacker i sin mörklila färg, om man tar sig tid att beskåda den på nära håll.

---

Nyckelblomster finns här i mängder, och rikligast förstås jungfru Marie. Men här ovan en mer ovanlig sort: sumpnycklar (eller lappnycklar?)! Den liknar mest ängsnycklar och brudsporre, men har till skillnad från dessa fläckiga blad. Egen art eller underart? Nyckelblomster är som bekant en enda röra av underarter, korsningar och varianter! Säkert någon här som kan detta bättre.

---

Där det finns blommor finns det förstås insekter. Fjärilskådning var ett av syftena med resan, och jag blev inte besviken! Här ovan en violettkantad guldvinge, hane, på post i sitt revir. En riktig juvel! När honan kommer gäller det att vara beredd! Jag såg totalt fyra sådana.

---

Vi går direkt vidare med en annan vacker sak: fjällbastardsvärmare. En mycket allmän fjäril på kalfjället som i vackert väder kan ses flyga omkring lågt över marken i hundratal. Nu befinner vi oss på lågfjället Tjapkatjåkkå, rakt norr om Ruonekvagge.

---

På kvällen den andra dagen passerade fem älgtjurar i varierande ålder i vackert motljus över Tjapkatjåkkå, i riktning Ruonekvagge. Vindriktningen var till min favör och jag kunde njuta av synen på 150 m håll. Det var älgrikt med totalt sju exemplar under turen.

Här har ni hela älgpassagen på video:

---

Morgon den tredje dagen. Kaffestund.

---

På Tjapkatjåkkås topp, riktning västerut med Norra Fierras topp till vänster och Guijaures dalgång borta till höger.

---

Mer fjärilar! Här en av de vanligaste på kalfjället: fjällgräsfjäril. En tämligen anonym uppenbarelse.

Här nedan en mer ovanlig och vackrare art: fjällhöfjäril. Hanen till vänster uppvaktar den högst ovilliga honan, vilket framgår av hennes uppresta bakkropp. Hanen ger sig snart.

---

Nu bär det ner i björkskogen igen, mot stigen längs Ruonekjåhkå. Rena drivhuset i sydbranten under Tjapkatjåkkå! Och pärlemorfjärilar flög över blomsterängarna i oändliga antal!

---

Stigen mellan bron över Ruonekjåhkå och Guijaurestugan är lite använd och dålig underhållen. Ja, detta är alltså stigen! De flesta vandrare viker av över bron och går leden söderut mot Laisstugan.

---

Pärlemorfjärilar som sagt. Denna grupp väldigt likartade fjärilar är enklast att arta från undersidan. Trots den enorma mängden såg jag endast två arter. Vanligast var brunfläckig pärlemorfjäril, och därefter denna eleganta sak - bäckpärlemorfjäril. Den arten beskrivs som en raritet i Söderströms eminenta bok 'Nordens fjärilar', men här flög den alltså i ganska stora antal!

---

Stående lunchmeny på turen var nudlar med jordnötter och bacon (stekta hemma) och en klick mjukost. Mycket gott!

---

Lundhags Forest, mina trotjänare under flera år. Nästa år kommer ni att få konkurrens av ett par nyinköpta terränglöparskor! Jag får lite dåligt samvete att meddela er, men ni (Lundhagarna alltså) behöver inte oroa er, jag tänker inte överge er! Inte helt iallafall.

---

Den fjärde och sista natten på stranden vid Sädvajaure. Tältet är ett Tarptent Notch för den som undrar. Andra säsongen jag kör med detta, och det lär jag fortsätta med!

Den reglerade sjöns omisskännliga strandbråte!

Det blev en kort tur i kilometer räknat, men syftet var växter och fjärilar i Ruoneks dalgång, och det lyckades jag ju väldigt bra med! Det har varit en fin fjärilssommar, och vill man uppleva fjällfjärilar så är Ruonekdalen definitivt en givande plats att leta på med sina kalk- och blomrika sydbranter. Så länge man har värmen och solen med sig vill säga, vilket jag också hade!

Hela turen finns att se på video här:

E

Postat 2019-09-06 14:56 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Lättare packning i Sarek Placerad på karta

På den Sarekvandring som jag skrev om i ett tidigare inlägg bar jag 15kg på ryggen, vilket kanske kan låta lite för åtta dagar. Då ska man veta att av dessa var 6,5kg mat och 1,6kg kamerautrustning, så det skulle onekligen finnas potential att enkelt kapa vikten ytterligare med ett par, tre kilo. Maten var till stor del "vanlig" mat, vilket visade sig vara ett misstag i det varma vädret som blev, och var också huvudorsaken till att jag kortade ned turen till sex dagar. Maten blev helt enkelt dålig!

Sluttningen mot Pårtetjåkkå

Jag har aldrig varit en gramjägare, men min packning har ändå sakta och målmedvetet de senaste åren krupit allt längre nedåt i volym och vikt, i ren självbevarelsedrift. Förutom att det är en trivselfråga så har jag också slitna höftleder, vilket gör det till en fråga om ren nödvändighet att gå lättare. Det gick så långt att jag helt slutade fjällvandra under många år eftersom jag förknippade det mest med lidande.

Ryggsäck Exped Lightning 45.

Nu är det väl en o annan som tycker att redan 15kg är för mycket, men jag är ingen UL-vandrare. En viss komfort och någon liten lyx-artikel vill jag trots allt ha med mig. Som en liten pocketbok att läsa i tältet till exempel.

Ryggsäcken är på 45 liter. Mot slutet av turen hade jag plats över och undrade stilla vad för andra nyttiga prylar jag skulle kunna ha tagit med mig, men kunde ärligt talat inte komma på nåt som jag faktiskt saknade.

Tältet, ett Tarptent Notch, bär jag utanpå säcken. Vikt 850g. Här från en testnatt hemmavid.

Är man ny i utebranschen så är det naturligtvis omöjligt att veta vilka saker man absolut måste ha med och vad man kan lämna hemma, i alla tänkbara och varierande situationer, väder och årstider. När man har ägnat sig åt uteliv flitigt i några år så lär man sig. Man vet vad som funkar, vilka prylar som bara måste finnas där, vilka man kan använda till mer än ett ändamål, och vad man kan vara utan. Man får en trygghet och en tillit både till sin egen förmåga och till de saker man bär med sig.

---

Att bära lätt handlar inte bara om att välja lätta prylar, det handlar minst lika mycket om kunskap och erfarenhet.

---

Man är naturligtvis olika. Jag har låga krav på komfort, förutsatt att de grejer jag använder är av god kvalitet och gör sitt jobb klanderfritt och aldrig sviker. Jag klarar mig med en tröja som kudde. Mossa och annat som jag hittar ute duger som toapapper. Jag bryter en gren till visp, äter direkt ur kastrullen, och diskar med mossa. Jag vet att andra har andra krav. Vill man bära lätt så får man acceptera ett liv närmare naturen. Med den acceptansen så följer också en frihet som är mycket värd och bidrar till en ökad trivsel.

I videon nedan pratar jag i stort sett om det jag har skrivit här, samt visar huvuddelarna av utrustningen på sarekturen. Videon är på engelska.

EN

Postat 2018-08-08 20:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Svalkande ljudinspelningar från Muddus Placerad på karta

På min Muddustur från februari-mars i år (som jag skrev om här) släpade jag med mig tung ljudinspelningsutrustning, främst tänkt att använda i videon från turen. Jag satte mig ner nu i sommarhettan (som dock har dämpats något här i Västerbotten) och lyssnade igenom ljuden, och kände hur jag omedelbart färdades tillbaka till den kalla vintern och till Muddus. Här nedan är en mix med dessa inspelningar, så om du vill få svalka för en stund, luta dig tillbaks, slappna av och känn kölden i vintermuddus!

Postat 2018-08-05 09:18 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sarek - Svalka på Pårtejekna och hetta på Ivarlako Placerad på karta

8/7

Med högfjället som mål reducerades den fina granskogen längs kungsleden till en ren transportsträcka. I ett lugnt men beslutsamt tempo passerades kilometrarna. Först efter vägskälet mot Pårek kom känslan av fjällvandring till mig. Enstaka toppar kunde skönjas mot norr mellan träden. Efter det sista motlutet efter Tata-sjöarna upp till Pårekslätten kunde jag känna att jag verkligen var där! Det öppna lufthavet och Pårtemassivets snöfläckiga silhuett rakt i norr. På den öppna slätten vid punkt 692 avslutade jag dagen och gjorde läger, trött men inte slutkörd efter en lång dag.

Nattläger vid punkt 692 (på den gamla fjällkartan), Pårekslätten, strax hitom den första större sjö man kommer till längs stigen. Tarptent Notch.

9/7

Solen skiner över Pårektjåkkå. Molnen skingras efter nattens duggregn. Luften är varm. De få mygg som finns stör inte den stillsamma morgonritualen. Kroppen känns förhållandevis pigg efter gårdagen. Min enkla packning och det lilla tältet (Tarptent Notch) packas snabbt och behändigt ihop. Jag uppskattar en enkel och liten packning, det ökar trivseln. Min 45 liters ryggsäck (Exped Lightning) tillåter heller inga extravaganser. Vid starten låg säckens totalvikt på 15kg vilket känns godkänt för en åtta dagars vandring i Sarek, som dock skulle visa sig sluta på sex. Av detta var 1,6kg kamerautrustning och 6,5kg mat, vilket ger ca 7kg övrig packning.

Ängspiplärkornas eviga ”sytt” blir en del av det ständiga bakgrundsljud som hjärnan snart filtrerar bort. Där jag går sprider min närvaro varningsläten och orosljud så här i häckningstid. En smalnäbbad simsnäppa som simmar i en pöl bidrar till kören med ett upprepat ”bytt, bytt”.

Smalnäbbad simsnäppa

Jag passerar Pårekvistet och viker av västerut mot Säkokjåkkå med sjöarna Tjeurajauratjah under Pårteobservatoriet som mål. Mellan bäckarna som rinner uppifrån Pårte hittar jag en någorlunda plan, gräsbeväxt yta på 1200-metersnivån där jag slår upp tältet. Långt nere i söder skymtar Saggat, och mobilmasten på Sjnjerak. Jag sover trygg och lugn natten igenom till ljudet av vemodig snösparvsång.

10/7

Strålande sol, klarblå himmel, svag västlig vind. Optimalt toppbestigningsväder! Jag söker mig uppåt över stenskravlet. Balanserar och väger mig fram med hjälp av mina stavar. Plötsligt står jag vid ett litet röse. En bit längre upp ännu ett. En ledmarkering. Den leder rimligtvis mot toppen så jag följer den. Utsikten blir successivt allt mer storslagen. Vatten porlar här och var under stenarna. Uppstigningen är problemfri och snart uppenbarar sig de märkliga metallkonstruktioner och den kvadratiska lilla röda stuga som är Pårtetjåkkå observatorium. Rester från en tidigare epok.

I lä mot stugan tar jag rast och kokar mitt kaffe. Jag granskar den karga omgivningen. Högfjäll må vara storslagna, men inbjudande och trivsamma är dom inte, det vackra vädret till trots. Känslan av utsatt litenhet går inte att bortse ifrån. De människor som bodde här i perioder i början av 1900-talet och förde meteorologiska observationer måste ha varit av speciellt slag, eller bara väldigt motiverade. Allt under Axel Hambergs överinseende.

Den sista biten upp på Pårtetjåkkå 2005 m ö h är enkel promenad i svagt uppförslut, mestadels på ett stort snöfält. Hela ansträngningen får sin belöning. Utsikten är mäktig, milsvid och svår att greppa. Sarek vid mina fötter. Åt norr faller berget lodrätt mot Pårtejekna. Känslan är luftig. Jag stannar på toppen i närmare en timme.

Nedfärden går jag på snöfält hela vägen till Pårtejekna. Min tanke att gå ut på glaciären grusas av vatten som strömmar i en mängd små bäckar och som grävt sig ner i dess yta. Det ser opålitligt ut. Det varma vädret får snö och is att smälta i snabb takt. Istället går jag på grus och sten längs glaciärens kant ner mot spetsen där en stor jokk mynnar åt öster, och småningom blir till Kåtokjåkkå. Vattnet är mjölkvitt grumligt. Nu är kroppen slut. Det är kväll och jag måste äta. 100 meter nedströms glaciären finner jag en liten plan sandyta i precis rätt storlek för att rymma mitt tält. Jag sover sedan ännu en trygg natt, vid foten av Sareks största glaciär.

Sten, sten och åter sten...

11/7

Jag rör mig österut genom ett kaos av sten och grus som för tankarna till månen. Slumpmässigt utplacerade kullar och åsar i dalgången längs jokken som ibland kan rundas, ibland måste klättras över. Här möter jag en ung man på väg till glaciären, på jakt efter svalka. Vi växlar några ord. Han bryter men pratar svenska. I det livlösa landskapet känns vårat korta samtal som en stor lättnad. För varje kilometer blir landskapet något mer grönt och livfullt. Även värmen återvänder, liksom myggen. Snart befinner jag mig på Ivarlako, en grön kontrast till det färglösa högfjället. På slätten rakt öster om Stuor-Jerta stannar jag för natten.

Ivarlako

12/7

En fjällvråk passerar över lägret. Den första och den enda på hela turen. Inga fjällämlar i sikte detta år. Jag siktar söderut mot Kallakvares östsida, rakt över Ivarlako. Området med småsjöar öster om Kallakjaure är fågelrikt. Vadare och diverse småfåglar. Återigen det ständiga varnandet och orosljuden som följer vandraren. Vid en av sjöarna tar jag paus och svalkar mig med en simtur. Vattentemperaturen är behaglig. Rödingar och öringar plockar insekter i ytan.

Fjälluggla? Nej, tyvärr bara en sten med klockren fjälluggleprofil denna gång...

Solen bultar obevekligt och jag är tacksam för min bredbrättade solhatt. Med min vanliga keps hade jag bränt mig illa på öron och hals. Softshelljackan ventilerar bra och får vara sol- och insektsskydd på överkroppen. Mina Lundhags Forest blir kraftigt överdimensionerade i den torra hettan, och fötterna simmar i svett redan efter en kvarts vandring. Det går inte att värja sig emot värmen, och detta är kanske det farligaste vädret att vandra i, dag ut och dag in. Det är så frestande att klä av sig, så det kanske är tur att insekterna finns där och hindrar mig.

Sjabtjakjåkåtj

En fyrhjulingsväg löper väster om Kallakjåkkå ner mot Kungsleden i dalen. Jag följer denna. I skogen står luften helt stilla. Rena bastun! Bromsarna trivs dock utmärkt och attackerar aggressivt. I Sjabtjakjåkåtj nedre del, en kilometer innan den passerar kungsleden, finns öppna hällmarker där jag stannar och gör mitt sista läger. Det är en mycket vacker plats, och vattendraget blir uppfriskande svalt att vara nära. En del av maten börjar bli dålig av värmen och jag beslutar mig för att ta den återstående delen längs kungsleden till Kvikkjokk i ett enda svep i morgon.

Sjabtjakjåkåtj

13/7

Dagen blir lång och svettig. En effektiv marsch längs kungsleden. De 17 kilometrarna till Kvikkjokk tar mig drygt sju timmar. Jag möter inte många människor. På de få och korta raster jag tar attackeras jag omedelbart av en stor mängd bromsar. Det är inte roligt, jag vill bara ut ur bastun och bort från lidandet. Jag känner mig äcklig av svett med ömmande fötter. Jag bryr mig inte längre om mitt välmående. I bilen väntar torra, fräscha kläder, och godis! I Saggat tänker jag stanna till och ta ett bad. Det är det enda som nu finns i mitt huvud.

---

...

EN

Postat 2018-07-29 09:46 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista 

 

Logga in