Bloggar > Det fria livet

Det fria livet

Eriks utflykter och äventyr

Lättare packning i Sarek Placerad på karta

På den Sarekvandring som jag skrev om i ett tidigare inlägg bar jag 15kg på ryggen, vilket kanske kan låta lite för åtta dagar. Då ska man veta att av dessa var 6,5kg mat och 1,6kg kamerautrustning, så det skulle onekligen finnas potential att enkelt kapa vikten ytterligare med ett par, tre kilo. Maten var till stor del "vanlig" mat, vilket visade sig vara ett misstag i det varma vädret som blev, och var också huvudorsaken till att jag kortade ned turen till sex dagar. Maten blev helt enkelt dålig!

Sluttningen mot Pårtetjåkkå

Jag har aldrig varit en gramjägare, men min packning har ändå sakta och målmedvetet de senaste åren krupit allt längre nedåt i volym och vikt, i ren självbevarelsedrift. Förutom att det är en trivselfråga så har jag också slitna höftleder, vilket gör det till en fråga om ren nödvändighet att gå lättare. Det gick så långt att jag helt slutade fjällvandra under många år eftersom jag förknippade det mest med lidande.

Ryggsäck Exped Lightning 45.

Nu är det väl en o annan som tycker att redan 15kg är för mycket, men jag är ingen UL-vandrare. En viss komfort och någon liten lyx-artikel vill jag trots allt ha med mig. Som en liten pocketbok att läsa i tältet till exempel.

Ryggsäcken är på 45 liter. Mot slutet av turen hade jag plats över och undrade stilla vad för andra nyttiga prylar jag skulle kunna ha tagit med mig, men kunde ärligt talat inte komma på nåt som jag faktiskt saknade.

Tältet, ett Tarptent Notch, bär jag utanpå säcken. Vikt 850g. Här från en testnatt hemmavid.

Är man ny i utebranschen så är det naturligtvis omöjligt att veta vilka saker man absolut måste ha med och vad man kan lämna hemma, i alla tänkbara och varierande situationer, väder och årstider. När man har ägnat sig åt uteliv flitigt i några år så lär man sig. Man vet vad som funkar, vilka prylar som bara måste finnas där, vilka man kan använda till mer än ett ändamål, och vad man kan vara utan. Man får en trygghet och en tillit både till sin egen förmåga och till de saker man bär med sig.

---

Att bära lätt handlar inte bara om att välja lätta prylar, det handlar minst lika mycket om kunskap och erfarenhet.

---

Man är naturligtvis olika. Jag har låga krav på komfort, förutsatt att de grejer jag använder är av god kvalitet och gör sitt jobb klanderfritt och aldrig sviker. Jag klarar mig med en tröja som kudde. Mossa och annat som jag hittar ute duger som toapapper. Jag bryter en gren till visp, äter direkt ur kastrullen, och diskar med mossa. Jag vet att andra har andra krav. Vill man bära lätt så får man acceptera ett liv närmare naturen. Med den acceptansen så följer också en frihet som är mycket värd och bidrar till en ökad trivsel.

I videon nedan pratar jag i stort sett om det jag har skrivit här, samt visar huvuddelarna av utrustningen på sarekturen. Videon är på engelska.

EN

Postat 2018-08-08 20:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Svalkande ljudinspelningar från Muddus Placerad på karta

På min Muddustur från februari-mars i år (som jag skrev om här) släpade jag med mig tung ljudinspelningsutrustning, främst tänkt att använda i videon från turen. Jag satte mig ner nu i sommarhettan (som dock har dämpats något här i Västerbotten) och lyssnade igenom ljuden, och kände hur jag omedelbart färdades tillbaka till den kalla vintern och till Muddus. Här nedan är en mix med dessa inspelningar, så om du vill få svalka för en stund, luta dig tillbaks, slappna av och känn kölden i vintermuddus!

Postat 2018-08-05 09:18 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sarek - Svalka på Pårtejekna och hetta på Ivarlako Placerad på karta

8/7

Med högfjället som mål reducerades den fina granskogen längs kungsleden till en ren transportsträcka. I ett lugnt men beslutsamt tempo passerades kilometrarna. Först efter vägskälet mot Pårek kom känslan av fjällvandring till mig. Enstaka toppar kunde skönjas mot norr mellan träden. Efter det sista motlutet efter Tata-sjöarna upp till Pårekslätten kunde jag känna att jag verkligen var där! Det öppna lufthavet och Pårtemassivets snöfläckiga silhuett rakt i norr. På den öppna slätten vid punkt 692 avslutade jag dagen och gjorde läger, trött men inte slutkörd efter en lång dag.

Nattläger vid punkt 692 (på den gamla fjällkartan), Pårekslätten, strax hitom den första större sjö man kommer till längs stigen. Tarptent Notch.

9/7

Solen skiner över Pårektjåkkå. Molnen skingras efter nattens duggregn. Luften är varm. De få mygg som finns stör inte den stillsamma morgonritualen. Kroppen känns förhållandevis pigg efter gårdagen. Min enkla packning och det lilla tältet (Tarptent Notch) packas snabbt och behändigt ihop. Jag uppskattar en enkel och liten packning, det ökar trivseln. Min 45 liters ryggsäck (Exped Lightning) tillåter heller inga extravaganser. Vid starten låg säckens totalvikt på 15kg vilket känns godkänt för en åtta dagars vandring i Sarek, som dock skulle visa sig sluta på sex. Av detta var 1,6kg kamerautrustning och 6,5kg mat, vilket ger ca 7kg övrig packning.

Ängspiplärkornas eviga ”sytt” blir en del av det ständiga bakgrundsljud som hjärnan snart filtrerar bort. Där jag går sprider min närvaro varningsläten och orosljud så här i häckningstid. En smalnäbbad simsnäppa som simmar i en pöl bidrar till kören med ett upprepat ”bytt, bytt”.

Smalnäbbad simsnäppa

Jag passerar Pårekvistet och viker av västerut mot Säkokjåkkå med sjöarna Tjeurajauratjah under Pårteobservatoriet som mål. Mellan bäckarna som rinner uppifrån Pårte hittar jag en någorlunda plan, gräsbeväxt yta på 1200-metersnivån där jag slår upp tältet. Långt nere i söder skymtar Saggat, och mobilmasten på Sjnjerak. Jag sover trygg och lugn natten igenom till ljudet av vemodig snösparvsång.

10/7

Strålande sol, klarblå himmel, svag västlig vind. Optimalt toppbestigningsväder! Jag söker mig uppåt över stenskravlet. Balanserar och väger mig fram med hjälp av mina stavar. Plötsligt står jag vid ett litet röse. En bit längre upp ännu ett. En ledmarkering. Den leder rimligtvis mot toppen så jag följer den. Utsikten blir successivt allt mer storslagen. Vatten porlar här och var under stenarna. Uppstigningen är problemfri och snart uppenbarar sig de märkliga metallkonstruktioner och den kvadratiska lilla röda stuga som är Pårtetjåkkå observatorium. Rester från en tidigare epok.

I lä mot stugan tar jag rast och kokar mitt kaffe. Jag granskar den karga omgivningen. Högfjäll må vara storslagna, men inbjudande och trivsamma är dom inte, det vackra vädret till trots. Känslan av utsatt litenhet går inte att bortse ifrån. De människor som bodde här i perioder i början av 1900-talet och förde meteorologiska observationer måste ha varit av speciellt slag, eller bara väldigt motiverade. Allt under Axel Hambergs överinseende.

Den sista biten upp på Pårtetjåkkå 2005 m ö h är enkel promenad i svagt uppförslut, mestadels på ett stort snöfält. Hela ansträngningen får sin belöning. Utsikten är mäktig, milsvid och svår att greppa. Sarek vid mina fötter. Åt norr faller berget lodrätt mot Pårtejekna. Känslan är luftig. Jag stannar på toppen i närmare en timme.

Nedfärden går jag på snöfält hela vägen till Pårtejekna. Min tanke att gå ut på glaciären grusas av vatten som strömmar i en mängd små bäckar och som grävt sig ner i dess yta. Det ser opålitligt ut. Det varma vädret får snö och is att smälta i snabb takt. Istället går jag på grus och sten längs glaciärens kant ner mot spetsen där en stor jokk mynnar åt öster, och småningom blir till Kåtokjåkkå. Vattnet är mjölkvitt grumligt. Nu är kroppen slut. Det är kväll och jag måste äta. 100 meter nedströms glaciären finner jag en liten plan sandyta i precis rätt storlek för att rymma mitt tält. Jag sover sedan ännu en trygg natt, vid foten av Sareks största glaciär.

Sten, sten och åter sten...

11/7

Jag rör mig österut genom ett kaos av sten och grus som för tankarna till månen. Slumpmässigt utplacerade kullar och åsar i dalgången längs jokken som ibland kan rundas, ibland måste klättras över. Här möter jag en ung man på väg till glaciären, på jakt efter svalka. Vi växlar några ord. Han bryter men pratar svenska. I det livlösa landskapet känns vårat korta samtal som en stor lättnad. För varje kilometer blir landskapet något mer grönt och livfullt. Även värmen återvänder, liksom myggen. Snart befinner jag mig på Ivarlako, en grön kontrast till det färglösa högfjället. På slätten rakt öster om Stuor-Jerta stannar jag för natten.

Ivarlako

12/7

En fjällvråk passerar över lägret. Den första och den enda på hela turen. Inga fjällämlar i sikte detta år. Jag siktar söderut mot Kallakvares östsida, rakt över Ivarlako. Området med småsjöar öster om Kallakjaure är fågelrikt. Vadare och diverse småfåglar. Återigen det ständiga varnandet och orosljuden som följer vandraren. Vid en av sjöarna tar jag paus och svalkar mig med en simtur. Vattentemperaturen är behaglig. Rödingar och öringar plockar insekter i ytan.

Fjälluggla? Nej, tyvärr bara en sten med klockren fjälluggleprofil denna gång...

Solen bultar obevekligt och jag är tacksam för min bredbrättade solhatt. Med min vanliga keps hade jag bränt mig illa på öron och hals. Softshelljackan ventilerar bra och får vara sol- och insektsskydd på överkroppen. Mina Lundhags Forest blir kraftigt överdimensionerade i den torra hettan, och fötterna simmar i svett redan efter en kvarts vandring. Det går inte att värja sig emot värmen, och detta är kanske det farligaste vädret att vandra i, dag ut och dag in. Det är så frestande att klä av sig, så det kanske är tur att insekterna finns där och hindrar mig.

Sjabtjakjåkåtj

En fyrhjulingsväg löper väster om Kallakjåkkå ner mot Kungsleden i dalen. Jag följer denna. I skogen står luften helt stilla. Rena bastun! Bromsarna trivs dock utmärkt och attackerar aggressivt. I Sjabtjakjåkåtj nedre del, en kilometer innan den passerar kungsleden, finns öppna hällmarker där jag stannar och gör mitt sista läger. Det är en mycket vacker plats, och vattendraget blir uppfriskande svalt att vara nära. En del av maten börjar bli dålig av värmen och jag beslutar mig för att ta den återstående delen längs kungsleden till Kvikkjokk i ett enda svep i morgon.

Sjabtjakjåkåtj

13/7

Dagen blir lång och svettig. En effektiv marsch längs kungsleden. De 17 kilometrarna till Kvikkjokk tar mig drygt sju timmar. Jag möter inte många människor. På de få och korta raster jag tar attackeras jag omedelbart av en stor mängd bromsar. Det är inte roligt, jag vill bara ut ur bastun och bort från lidandet. Jag känner mig äcklig av svett med ömmande fötter. Jag bryr mig inte längre om mitt välmående. I bilen väntar torra, fräscha kläder, och godis! I Saggat tänker jag stanna till och ta ett bad. Det är det enda som nu finns i mitt huvud.

---

...

EN

Postat 2018-07-29 09:46 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Tidig fjällvandring Placerad på karta

Så som vintern har varit så trodde jag inte att lågfjällen skulle vara mestadels snöfria sista veckan i maj, och blomningen på god väg. Jag gav mig av på vandring i Ammarnäsfjällen och kunde konstatera att så var fallet.

Krypljung blommade för fullt på kalfjället.

Målet med turen var tänkt en mjukstart inför sommarsäsongen. Jag utgick från parkeringen vid vägs ände i Tjulträsk, och leden upp på fjället rakt norrut.

Mycket vatten i bäckarna, men hade ändå sjunkit undan ordentligt sedan maxflödet syntes det på marken. Här Giehpiejuhka som rinner ut i Karsbäcken. Tre lårdjupa steg så var jag över.

25 grader vid starten gav en svettig inledning. Andra dan blev rejält blåsig och svalare, men sedan återkom värmen. Blek och ömhudad som man är efter vintern så brände jag nacken.

Middag i lä i tältet.

Från Marsivagge följde jag sydsluttningen västerut under Stuvbiebakte, mot Suvlåjvvie. Terrängen i området är kuperad och snårig och inte direkt vandringsvänlig. Men fågellivet är rikt. Några lämlar såg jag inga, och ej eller färska spår. Fjällabbar flög parvis här och var, så dom kanske tänker häcka ändå.

Av övriga fågelobservationer kan väl nämnas enstaka mosnäppor och en kärrsnäppa. Ängspiplärka var utan tvekan den vanligaste arten. Blåhakar sjöng förstås snärtigt var helst det fanns videsnår och ett vattendrag, samt lappsparvar med sin lite vemodiga klang. En kungsörn, en jorduggla, en blå kärrhök och ett par fjällvråkar av rovfåglarna. Två älgar passerade lite misstänksamt mitt läger en morgon i dalen under Stuvbiebakte.

Mot väster under Stuvbiebaktes sydbrant.

---

Sytertoppen i Norra storfjället nån mil västerut. Fortfarande en del snö på högfjället som synes.

Jag vek ner i björkskogen runt Tjulträsket och följde sedan leden österut tillbaks till vägen. Sammanfattningsvis blev det en lagom kort och trivsam inledning på vandringssäsongen som väckte äventyrslustan.

Video från turen:

/E

Postat 2018-06-04 15:29 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Bikepacking över natten Placerad på karta

Cykling ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har svårt att se hur jag skulle klara mig utan en cykel. Bilen skulle också bli svår att vara utan, men jag känner ingenting för den. Den är bara praktisk, och tyvärr allt för ofta nödvändig. Men cykeln och cyklingen hyser jag däremot varma känslor för. Jag antar att det är enkelheten i kombination med nöjet att färdas tyst genom den fria luften, och helt för egen maskin som är orsaken.

Jag har gjort ett par långfärdscyklingar för många år sen, med traditionella cykelväskor monterade fram- och baktill. Efter att ha köpt mig en ny, lättare och roligare cykel här om året (Specialized Diverge), så tänkte jag att jag skulle ge mig ut på mer minimalistiska och lättviktiga cykeläventyr. Bikepacking, som dom kallar det på engelska. Vet inte om det finns nåt svenskt namn för det.

Den mesta packningen placerad i vattentäta packpåsar, monterade direkt på ramen med spännremmar.

Vädret har ju varit sommarvarmt en stor del av maj, idealiskt cykelväder, så jag tryckte ner sovsäck, kök, kläder och vad jag nu kunde behöva för en natt i det fria i tre vattentäta packpåsar. Dessa monterade jag med spännremmar på väl valda platser på cykeln. De tycktes sitta fast till belåtenhet. Sen var det bara att cykla!

Turen gick från Skellefteå och ett par mil västerut längs diverse småvägar. Det blev ingen långtur. Tanken var bara komma ut, känna på livet som "bikepacker", och se hur packningen höll ihop.

Varmt och matrast. Vem kunde tro att vitt skinn fungerar som kamouflage?

Jag hamnade till slut vid en sjö ute på en torr tallhed, en lämplig plats för ett nattläger. Tält hade jag inget med mig, jag hittade ingen bra plats för det på cykeln. Det får bli en sak att lösa till kommande turer. Vädret var som sagt fint, och jag hoppades att myggen inte skulle vara alltför aktiva ännu. Det visade sig senare på kvällen att några faktiskt var det... Nåväl, jag somnade till slut med en tröja över ansiktet.

Trevligt ljus att vakna till!

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag är såld på idén med "bikepacking". På riktiga långturer krävs det antagligen mer ordentliga väskor, men för korta ena så ser jag fördelarna med det minimalistiska anslaget. Cykelglädjen finns kvar trots packningen, jag tänkte knappt på att den satt där. Uttrycket att "det enkla är det vackra" gäller absolut även här!

Min vana trogen så filmade jag hela färden, och videon finns att beskåda här:

/E

Postat 2018-05-20 17:23 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista