Bloggar > Det fria livet

Det fria livet

Eriks utflykter och äventyr

Med Norrskenet som täcke

November är vanligtvis mörker och ett besvärligt mellanläge av höst och vinter. Men ibland kan den trots det glänsa till. De få timmar av sol man får på dagtid kan vara helt enastående, med långa, hårda, blå skuggor mot den bruna färgskalan i landskapet. Och nattetid, med lite tur, vackert ljus på himlen i form av norrsken. Det gäller bara att lyckas acceptera och bejaka mörkret och hitta dom positiva delarna med det.

Jag packar ryggsäcken framåt kvällen för en enkel övernattning i skogen ett par mil utanför Skellefteå. Redan vid fyratiden på eftermiddan börjar det vara mer eller mindre svart ute, och jag får leta mig fram i pannlampans sken. Det är något märkligt med att vandra i skogen i mörker. Det begränsade synfältet som ljuskäglan skapar får en att fokusera på vägen, och man vandrar förvånansvärt enkelt, liksom genom en ljustunnel utan att bekymra sig så mycket åt vad som finns runtomkring.

---

En pärluggla hälsar med ett kort "pjá". Alla varelser som skulkar i mörkret kittlar fantasin. Man kan med tur höra dom, eller se spår efter dom. Men visar sig gör dom sällan. De som lever sina liv helt och hållet här i skogen. Denna natt känner jag mig välkomnad och som en del av detta. En ytterligare skum figur som skulkar i novembernatten.

Ett tecken på att jag kliver in i de andras värld. Är jag värdig?

---

Jag gör mitt kvällsbestyr så stillsamt och respektfullt jag kan. Eldar och värmer mig vid min "eldbox", aka Firebox. Grillar en korvbit. Äter mina mackor. Över himlen brinner norrskenet i grönt och purpur. I öster stiger månen.

Mitt täcke för natten

---

---

Lägret blir det enklast tänkbara, ett par liggunderlag direkt i kråkriset. Det är stilla och ingen nederbörd ska komma i natt. Tre minusgrader. Med norrskenet som täcke somnar jag snart. 

Mitt enkla läger, direkt i kråkriset

---

Men innan jag slutit ögonen helt sveper en stor, svart skugga över mig och landar ljudlöst i ett träd cirka femton meter bort. I silhuett mot norrskenet blir jag ingående granskad av ännu en nattens varelse. En lappuggla. Den morrar ljudligt några gånger och sveper sedan vidare. Märkliga möten som man kan få när man sover under bar himmel.

Jag vaknar tidigt. Sömnen har väl inte varit så god, och jag vill upp. Jag är inte här för att sova! Vid morgonbestyret ropar sparvugglan sitt stigande höstläte. Gång på gång på avstånd. Vid åttatiden stiger solen. Dagsljuset återvänder, de skulkande nattfigurerna bleknar bort, och jag känner mig lättad över att ha bestått provet och visat mig värdig. Eller, det är åtminstone vad jag försöker intala mig. En fantastisk upplevelse har det iallafall varit.

---

/E

Postat 2017-11-09 19:17 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

 

Logga in