Bloggar > Det fria livet

Det fria livet

Eriks utflykter och äventyr

MUDDUS - En vintertur Placerad på karta

Fem dagar vid månadsskiftet februari-mars skidade jag i södra delen av Muddus nationalpark, med start i Sarkavare i sydöst. Temperaturen hade legat ordentligt lågt i ett par veckor, men såg ut att börja mildras något. Landskapet, in till varje barr, var inbakat i snö. Väldigt vackert, men samtidigt väldigt svårorienterat.

Vägs ände i Sarkavare

Jag tänkte vid ett par tillfällen hålla mig längs sommarleden, vilket dock visade sig svårt då de oranga målningarna på trädstammarna låg helt dolda under tjock snöbark. Det gick helt enkelt inte se var jag befann mig. Istället höll jag mig längs vinterlederna över myrmarkerna, vilket ju samtidigt gick så mycket lättare då där fanns skoterspår att följa. Snön i terrängen var förhållandevis bärkraftig, men med en tung pulka i släptåg var skillnaden ändå som natt och dag.

Kall skymning vid parkgränsen

Jag sov ett par nätter i stugorna vid Nammavare och Muddusfallet, annars under bar himmel och i tält. Första natten var den kallaste och låg på -24°C.

Nammavarestugan. En liten mysig koja som fort blir varm.

Folk såg jag inte mycket av. Tre skotrar passerade utan att stanna i närheten av Måskoskårso. I övrigt tycktes jag ha hela parken för mig själv. Ödsligheten är väl en del av tjusningen med Muddus, men samtidigt lite synd, med tanke på hur fint här är. Tillsynsmannen hade varit förbi och fyllt på gas och ved i stugorna samma dag som jag kom in.

Ett par dar gammalt lodjurspår över klipporna vid Muddusfallet.

Spår i snön av liv fanns lite här och var, men känslan var att det mesta antingen låg i dvala eller hade flytt landet. Lappmes 2, Tjäder 2, Havsörn 1, Dalripa 1, Korp hörd, Tretåig hackspett 1, Sparvuggla 1, sammanfattar allt jag såg av fåglar. Skogen var väldigt tyst.

Muddusfallet

Video från turen

/E

Postat 2018-03-09 09:36 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Bottenvikens vita vidder Placerad på karta

I februari frös Bottenviken nästan helt, mellan den svenska och finska kusten. Ungefär en månad senare än normalt. Inte heller riktigt så tjock is som normalt. Gissningsvis 2-3 dm vilket gör att den lätt bryter sönder när vinden går mot kuling eller mer. Det är egentligen svårt att säga när viken har frusit helt då isen är ett levande väsen och i ständig förändring. Det som ena dan är oändliga isvidder kan nästa dag brytas av nån kilometerbred råk som sträcker sig miltals i nord-sydlig längd. Ena dan jämn och slät, nästa dag tio meter höga isvallar och bröt med mansstora isblock, omöjliga att forcera. Ett fantastiskt landskap som det en vacker dag i mars är trevlig att skida genom. Men det är som sagt ett levande och inget ofarligt landskap, att betrakta med respekt.

Jag åkte med pulkan på isen längs stranden på Bjuröklubb i Västerbotten för ett par dar sen för en övernattning. Bjuröklubb ligger utskjutet långt åt öster, som ett horn på den svenska kustlinjen om man betraktar en sverigekarta, vilket gör isens rörelse och förändring över Bottenviken extra tydlig just här.

Isens vita vidder ger ljus och rymd, och kan väl närmast liknas vid kalfjäll, om än ett helt platt sådant. Nu i mitten av mars blir vårkänningen påtaglig. I lufthavet är en tydlig rörelse av nordflyttande fåglar, men förstås bara en försiktig föraning om vad som skall komma. Mest korsnäbbar, några tallbitar, nån snösparv och enstaka gråtrutar. Men det starka ljuset och ljuden från flyttfåglarna ger tillsammans en stark vårstämning och känsla av upprymdhet. En stark kontrast till den mörka, dämpade vinterperiod som varit.

Jag slår läger på stranden med tältet, lagar kvällsmat, och känner solens verkan efter en dag på isen i ansiktet. Himlen är nu nästan helt klar och i öster stiger fullmånen och ger mig 'den andra dagen'. Jag fotar glatt.

Från att ha legat på en plusgrad under dan sjunker temperaturen snabbt ner mot minus sex. Min slitna höftled väcker mig till och från, och när jag vaknar för sista gången den natten är det till ljudet av en skällande räv alldeles i närheten. Månen har nu vandrat till väster och sjunker lydigt nedåt inför solen som gör praktfull entré med storstilad ljusshow i rött, rosa och gult.

Efter en långsam frukost glider jag vidare längs kusten och tänker att nu är den verkligen här, våren!

/EN

Postat 2017-03-14 18:27 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Pulkan - första turen

Jag lovade att återkomma från min första tur med hemmabygget med pulkan, som jag skrev om i förra inlägget. Det är alltså en Fjellpulken Transporter 155 med hemmabyggda skaklar det handlar om.

Den första turen, med en övernattning, är nu gjord på snön en bit inåt landet från Västerbottenskusten. Själva turen finns beskriven i videon som jag bifogar här nedan, så den får tala för sig själv, men jag ska nämna lite allmänt om förhållandena och hur jag upplevde det hela.

Snön var fast ute på myrarna och lös inne i skogen. Över myrarna blev det därmed en riktigt behaglig färd. Tyngre blev det i skogen, där marken dessutom var gropig och kuperad. Det var nog så att jag hade föredragit ryggsäcken där. Så i planeringen får man väl fundera på i vilken typ av terräng men huvudsakligen kommer att färdas, och hur snöförhållandena ser ut.

Vad gäller skaklarna blev jag väldigt nöjd med hur följsamt pulkan gick. I och med att de är böjliga så följde pulkan terrängen genom skogen mycket fint, Även på raksträckorna över myrar och sjö gick det stadigt. Dragbältet var mjukt och behagligt, men ville glida ner över rumpan, så där är nog hängslen att rekommendera. Jag har redan lagt en beställning på Fjellpulkens 25L dragryggsäck, så den ser jag fram emot att testa.

Mot nya turer!

/EN

Postat 2017-02-07 10:26 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Tarradalen, vårvintertur Placerad på karta

Mot slutet av påsklovsveckan såg det ut att bli kallare och mer stabilt väder. Jag packade i ordning grejorna som nu legat framme i över en vecka i väntan på rätt tillfälle. Målet var "Porten till Sarek", nedre Rapadalen via Tjaktjajaure. Men vägen vidare upp från Seitevaredammen såg ut så här:

"Bilar som trafikerar/blockerar/försämrar framkomlighet polisanmäls och faktureras väntetid med 1100 kr/timme." Det är lugnt, jag väljer en annan väg!

___

Vägen avstängd pga vårflytt av renar med lastbil. Nåväl, jag hade även planer på en tur till Tarradalen, så det blev anledning att damma av den turen och köra till Kvikkjokk i stället.

Det har ju varit varmt för årstiden, men skulle bli kallare de närmsta dagarna. Över Kvikkjokksdeltat sjöng de vallningsfria skidorna mot frusen snö och is. Bitvis var det ganska blött. Men behagligt att ha ett fast underlag och bra glid!

Kaskaivo ständigt i blickfånget över Kvikkjokksdeltat.

___

Solen sken, och skulle fortsätta göra så under hela den fyra dygn långa turen. Vid Vallebäcken gjorde jag läger. Vatten rann öppet på många ställen, vilket förenklar tillvaron och ökar trivseln avsevärt.

Lägerplats vid Vallebäckens utlopp i Tarraälven. Trevligt att kunna sitta på bar backe!

___

Nästa dag fortsatte upp till Njunjes. Det är nästan löjligt enkelt att färdas på vintern när föret är hårt och fint. Det tog mig inte många timmar, men så avnjöt jag också en närmare tre timmar lång lunch med korvgrillning vid Tarraälven.

Vattnet i Tarraälven går mestadels i dagen och är lätt att få tag i - en ovärdelig tillgång under en vinterfärd!

___

En kilometer uppströms Njunjesstugan satte jag nästa läger, i skogen mitt mellan björk och gran.

Lägerplats invid Tarraätno, mellan björk och gran.

___

Vila i solen, middag och lägerpyssel. Mycket tid går åt till allt pyssel som måste fixas och göras. Så mycket mer på vintern än på sommarn, även om skaren denna gång underlättade tillvaron oerhört!

Tarraure med Staika i bakgrunden.

___

Samma läger använde jag i två nätter. Ett mål med turen var ett besök vid offerplatsen Passeuksa under Rungatjåkkå. Passeuksa - heliga dörren, en mycket sevärd plats efter lite klättring uppför sluttningen från Tarraätno.

Passeuksa, något hotfullt inramad av några hundra ton is. Den ovärdige besökaren kan få sitt abrupta slut.

___

Nedströms Tarraälven gick det av naturliga skäl ännu lite fortare, och jag slog mitt sista läger för resan inne i raststugan vid båtlänningen till Padjelantaleden.

Njunjes på nedfärden.

___

Jag vill passa på att tacka vädret för den härliga turen! Skillnaden mellan njutning och lidande kan verkligen vara hårfin på en vintertur, beroende på vilket väder man får.

Varje morgon i björkskogen vaknade jag till dalripespelet, som började tidigt i gryningen. Ett trivsamt läte att starta dagen med! I övrigt för den fågelintresserade läsaren så såg jag många bändelkorsnäbbar, enstaka mindre korsnäbbar, mängder av gråsiskor, en spelande sparvuggla, en trummande tretåig hackspett, ett par tallbitar, två fjällripor i rasbranten under Njunjesvare, tre strömstarar, ett par havsörnar och en kungsörn. Även en mink rörde sig längs Tarraälven vid Njunjes, samt spår av utter.

Hela färden finns även denna gång att beskåda i videoformat:

https://youtu.be/lX_FrlIorHI

/EN

Postat 2016-04-04 18:43 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Tjadnes - två nätter i urskogen Placerad på karta

Skogslandet väster om Arvidsjaur och in mot Arjeplogsfjällen består av ett gytter av större och mindre naturreservat, många ännu inte slutförda. Reivo är ett av få reservat i trakten som folk i allmänhet känner till. Ett av de äldre och större reservaten är Tjadnesvare, numera ingående i Sveaskogs ekopark Tjadnes-Nimtek. Jag tillbringade två nätter där på skidor nu i början av mars.

Ekopark Tjadnes-Nimtek, norr om väg 95 mellan Arvidsjaur och Arjeplog.

---

De enda tecknen på människor jag ser i området är översnöade skoterspår. Ganska typiskt för dessa marker - de lockar inga mängder av besökare. Speciellt inte vintertid. Det är heller inte helt enkelt att ta sig hit på vintern då de enda bilvägarna är små skogsvägar som vanligtvis inte hålls öppna. Det blir en chansning att åka hit, men jag har tur att en väg är plogad fram till endast ett par kilometer från reservatsgränsen i den östra delen. Därifrån tar jag mig behändigt in i reservatet på skidorna.

---

I början följer jag de översnöade skoterspåren, men får sedan spåra mig fram på egen hand, vilket fort blir slitigt med femton kilo på ryggen. Mitt mål för natten är Tjadnes, ett gammalt sommarviste tillhörande Västra Kikkejaur sameby. Det är dock märkvärdigt svårt att hitta och jag är nära att ge upp och göra läger under en gran, när jag av en slump får syn på en märkpinne för sommarleden till vistet i skogsbrynet. Därifrån är det hundra meter in i skogen och sedan står jag där, mitt bland ett antal mer eller mindre översnöade kåtor och bodar.

Tjadnes sommarviste. Några av kåtorna anas som pyramidformade snöhögar uppe till vänster bland träden.

---

En av förrådsbodarna får bli mitt nattkvarter. De pyramidformade kåtorna täcks av ett tjockt snötäcke, och det orkar jag inte ens tänka på just då att gräva mig igenom. I skymningen spelar en sparvuggla, ett av få livstecken i skogen så här långt.

Färden går genom en storslagen och mycket säregen skulpturpark.

---

Nästa dag siktar jag mot ett av lågfjällen, Smarretjåkko. Vädret fortsätter att vara grått med varierande snöfall och ett par minusgrader. Ju högre upp jag kommer desto mer inbakade blir granarna av snö. Det är huvudsakligen granskog i området, bara med mindre inslag av tall.

---

Det är en mycket speciell upplevelse att färdas i sådan vit skog. Det ger en stark overklighetskänsla. Om jag kände mig ensam tidigare så känner jag mig nu totalt isolerad mitt i en gigantisk frusen skulpturpark.

---

Mot kvällen gör jag läger under tarpen vid Störbäcken bara ett par kilometer från bilen. Jag är mycket trött efter tung spårning i lössnön, och med dålig kondition efter en förkylningsperiod. Vatten hittar jag i bäcken, men en eld behöver jag för matlagning, och mina sista krafter går till vedhämtning. Allt blir tungt på vintern. Den djupa snön är omöjligt att gå i. Lägret måste antingen grävas ned till marknivå, eller byggas uppe på snön, efter att ha trampat till den med skidorna. Så fort jag ska göra något ärende utanför lägret krävs skidorna. Man får pulsa sig än hit och än dit, och varje ärende, litet som smått blir en stor ansträngning. Det är klart att rekommendera på såna här turer att hålla sig till en och samma lägerplats och därifrån göra dagsturer, så sparar man mycket tid och energi, och trivseln och nöjet ökar stort.

Länk till video från denna utflykt:

https://youtu.be/t5ySVwqztVE

/EN

Postat 2016-03-09 21:21 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera