Porten till Sarek - Ett Soloäventyr i Nedre Rapadalen

Tjaktjajavrre, degraderat till vattenmagasin, och såhär strax innan vårfloden helt tömt på vatten. Isen ligger vrapperad över sjöbottnen. Ingen uppmuntrande syn. Snön är isigt hård och skidåkningen går snabbt den dryga milen upp till magasinets nordvästra hörn. Där viker jag in i skogen mot skoterspåret längs ”cykelstigen” till Laidaure.

Framme vid båtlänningen möts jag av sångsvanars ljudliga rop. Hela nedre delen av sjön vid utloppet är öppen, och där simmar ett hundratal svanar, tillsammans med några gräsänder och knipor. En sädesärla kvittrar glatt. Trots att det är sista veckan i april och naturligtvis helt normalt, så känns de uppmuntrande tonerna oväntade i det annars vintrigt snövita landskapet. Västerut ligger ljuset vackert över treenigheten Tjahkelij, Nammasj och Skierffe. Porten till Sarek. Jag slår upp tältet på snön och gör kväll.

Första natten vid Laitavrres båtlänning, med en klassisk vy.

Färden går vidare västerut, in i Rapadalen. Nattkylan har hållit skaren vid liv, så åkningen går lika snabbt nu som igår. Över Laitavrre är det förstås mest is. En fiskare med skoter rör sig på sjön, eljest är det folktomt. Jag spanar med kikaren upp mot STF-stugorna i Aktse. Inga tecken på liv. Corona tänker jag. Rapaälven är frusen genom deltat och jag skidar upp i höjd med Lidnokstugan för nästa nattläger.

Snabb och lättsam åkning på den isiga snön längs Rahpaädno. Ingen stigning och en idealisk tur med pulka.

Hilleberg Allak 2, lyx för en person, men värt det så länge jag slipper bära det på ryggen.

Här är älven forsig och öppen. Några strömstarar dyker i vattnet, och sjunger emellanåt klart och ljudligt. Det är en räcka av skarpa höga toner, en röst skapt för att höras igenom det dova forsbruset. Jag är trött och lägger mig tidigt. Det är ljust när jag somnar, och det är ljust när jag vaknar.

Tredje dan brukar vara värst för mig, så även denna gång. Kroppen känns sliten och tom, ingen ork. Med en portion vilja segar jag mig vidare inåt, ca 6 km till där Gådokjåhkå rinner ut i Rapaälven. Men det är en riktigt fin lägerplats, så jag nöjer mig för dagen. Vilar i tältet drygt en timme innan jag samlar kraft för en eftermiddagstur in mot Rapaselet.

Rapaselet.

Det har varit mest mulet under dan, men västerut lyser solen inbjudande på högfjällens toppar. Jag blir ivrig och vill hinna se selet i det vackra ljuset, ifall det mulnar på tänker jag. Utan pulka går det lätt, och de tre kilometrarna runt kröken och upp på Alep Spadnek från västsidan är snabbt avklarade. Magnifikt! Dom låga topparna är ofta dom bästa utsiktsplatserna.

Låddebakte.

Ljuset finns kvar och jag sitter en stund och tar in det storslagna landskapet. Stillheten och tystnaden förstärker ödsligheten. Våren känns avlägsen. Jag kikarspanar över dalbotten och fjällsidor men ser ingen skymt av vare sig andra resenärer eller djur. Ensamheten är total! Tillbakafärden går raskt i medlutet på Spadneks östsida och den hårda skaren.

Vädret på turen har varit stilla och lugnt, med varierande molnighet. Några få minusgrader på nätterna och nån enstaka plusgrad på dagarna. Idealiskt skidväder! Mer blå himmel och sol hade förstås varit trevligt, men samtidigt farligt med tanke på brännskador. Jag har varit med om det förr, svullna läppar, svidande öron - det är väldigt obehagligt och inte alls hälsosamt. Men även i mulet väder gör strålningen sitt, och jag har fått mig en jämnt röd solbränna i ansiktet redan efter tre dagar. Ett stift med solskyddsmedel har dock räddat läppar och öron denna gång. Solglasögonen behåller jag på dagarna i ända.

Grejorna blir fuktiga. Vind och sol torkar effektivt.

Dalriporna spelar sporadiskt under morgonen. Trivsamt och välkommet i ensamheten. Färden denna dag går tillbaka nedströms, men följer nu den södra älvsfåran, som visar sig vara mer lättåkt än den norra, som jag åkte på uppvägen. Nu är det lite vatten i älven, men jag kan enkelt för mitt inre föreställa mig vattenmassorna som ska komma med värmen senare i maj. Det blir en period av förfall och översvämning, och nåde den som då försöker passera genom dalen!

Sista nattlägret slår jag vid det kluvna jätteblocket vid Skierffes fot. En spektakulär plats att sova på. Någon har placerat en stor fågelholk inne i klyftan. Jag tänker att det är en värdig boplats för en and. Det blir som vanligt en tidig och ljus kväll, och en tidig och ljus morgon. Det är den tiden nu, när man ständig har ljuset med sig.

Ett snöfall tar i under morgonen och blir allt ymnigare. Det gör sig effektfullt mot de mörka klipporna och blocken under Skierffe.

En lägerplats utöver det vanliga, vid Skierffes fot.

Adjö och tack Rapadalen och Sarek för denna gång!

Det blir en lång dag. Tre mil och tolv timmar senare är jag åter vid bilen på parkeringen vid Seitevaredammen, fullständigt slutkörd. Jag packar raskt in allt, byter kläder, och kör hemåt genom natten.

Ett vårtecken och en färgklick mitt i allt det vita.

Video från turen:

EN

MUDDUS - En vintertur

Fem dagar vid månadsskiftet februari-mars skidade jag i södra delen av Muddus nationalpark, med start i Sarkavare i sydöst. Temperaturen hade legat ordentligt lågt i ett par veckor, men såg ut att börja mildras något. Landskapet, in till varje barr, var inbakat i snö. Väldigt vackert, men samtidigt väldigt svårorienterat.

Vägs ände i Sarkavare

Jag tänkte vid ett par tillfällen hålla mig längs sommarleden, vilket dock visade sig svårt då de oranga målningarna på trädstammarna låg helt dolda under tjock snöbark. Det gick helt enkelt inte se var jag befann mig. Istället höll jag mig längs vinterlederna över myrmarkerna, vilket ju samtidigt gick så mycket lättare då där fanns skoterspår att följa. Snön i terrängen var förhållandevis bärkraftig, men med en tung pulka i släptåg var skillnaden ändå som natt och dag.

Kall skymning vid parkgränsen

Jag sov ett par nätter i stugorna vid Nammavare och Muddusfallet, annars under bar himmel och i tält. Första natten var den kallaste och låg på -24°C.

Nammavarestugan. En liten mysig koja som fort blir varm.

Folk såg jag inte mycket av. Tre skotrar passerade utan att stanna i närheten av Måskoskårso. I övrigt tycktes jag ha hela parken för mig själv. Ödsligheten är väl en del av tjusningen med Muddus, men samtidigt lite synd, med tanke på hur fint här är. Tillsynsmannen hade varit förbi och fyllt på gas och ved i stugorna samma dag som jag kom in.

Ett par dar gammalt lodjurspår över klipporna vid Muddusfallet.

Spår i snön av liv fanns lite här och var, men känslan var att det mesta antingen låg i dvala eller hade flytt landet. Lappmes 2, Tjäder 2, Havsörn 1, Dalripa 1, Korp hörd, Tretåig hackspett 1, Sparvuggla 1, sammanfattar allt jag såg av fåglar. Skogen var väldigt tyst.

Muddusfallet

Video från turen

/E

Bottenvikens vita vidder

I februari frös Bottenviken nästan helt, mellan den svenska och finska kusten. Ungefär en månad senare än normalt. Inte heller riktigt så tjock is som normalt. Gissningsvis 2-3 dm vilket gör att den lätt bryter sönder när vinden går mot kuling eller mer. Det är egentligen svårt att säga när viken har frusit helt då isen är ett levande väsen och i ständig förändring. Det som ena dan är oändliga isvidder kan nästa dag brytas av nån kilometerbred råk som sträcker sig miltals i nord-sydlig längd. Ena dan jämn och slät, nästa dag tio meter höga isvallar och bröt med mansstora isblock, omöjliga att forcera. Ett fantastiskt landskap som det en vacker dag i mars är trevlig att skida genom. Men det är som sagt ett levande och inget ofarligt landskap, att betrakta med respekt.

Jag åkte med pulkan på isen längs stranden på Bjuröklubb i Västerbotten för ett par dar sen för en övernattning. Bjuröklubb ligger utskjutet långt åt öster, som ett horn på den svenska kustlinjen om man betraktar en sverigekarta, vilket gör isens rörelse och förändring över Bottenviken extra tydlig just här.

Isens vita vidder ger ljus och rymd, och kan väl närmast liknas vid kalfjäll, om än ett helt platt sådant. Nu i mitten av mars blir vårkänningen påtaglig. I lufthavet är en tydlig rörelse av nordflyttande fåglar, men förstås bara en försiktig föraning om vad som skall komma. Mest korsnäbbar, några tallbitar, nån snösparv och enstaka gråtrutar. Men det starka ljuset och ljuden från flyttfåglarna ger tillsammans en stark vårstämning och känsla av upprymdhet. En stark kontrast till den mörka, dämpade vinterperiod som varit.

Jag slår läger på stranden med tältet, lagar kvällsmat, och känner solens verkan efter en dag på isen i ansiktet. Himlen är nu nästan helt klar och i öster stiger fullmånen och ger mig 'den andra dagen'. Jag fotar glatt.

Från att ha legat på en plusgrad under dan sjunker temperaturen snabbt ner mot minus sex. Min slitna höftled väcker mig till och från, och när jag vaknar för sista gången den natten är det till ljudet av en skällande räv alldeles i närheten. Månen har nu vandrat till väster och sjunker lydigt nedåt inför solen som gör praktfull entré med storstilad ljusshow i rött, rosa och gult.

Efter en långsam frukost glider jag vidare längs kusten och tänker att nu är den verkligen här, våren!

/EN

Pulkan - första turen

Jag lovade att återkomma från min första tur med hemmabygget med pulkan, som jag skrev om i förra inlägget. Det är alltså en Fjellpulken Transporter 155 med hemmabyggda skaklar det handlar om.

Den första turen, med en övernattning, är nu gjord på snön en bit inåt landet från Västerbottenskusten. Själva turen finns beskriven i videon som jag bifogar här nedan, så den får tala för sig själv, men jag ska nämna lite allmänt om förhållandena och hur jag upplevde det hela.

Snön var fast ute på myrarna och lös inne i skogen. Över myrarna blev det därmed en riktigt behaglig färd. Tyngre blev det i skogen, där marken dessutom var gropig och kuperad. Det var nog så att jag hade föredragit ryggsäcken där. Så i planeringen får man väl fundera på i vilken typ av terräng men huvudsakligen kommer att färdas, och hur snöförhållandena ser ut.

Vad gäller skaklarna blev jag väldigt nöjd med hur följsamt pulkan gick. I och med att de är böjliga så följde pulkan terrängen genom skogen mycket fint, Även på raksträckorna över myrar och sjö gick det stadigt. Dragbältet var mjukt och behagligt, men ville glida ner över rumpan, så där är nog hängslen att rekommendera. Jag har redan lagt en beställning på Fjellpulkens 25L dragryggsäck, så den ser jag fram emot att testa.

Mot nya turer!

/EN

Tarradalen, vårvintertur

Mot slutet av påsklovsveckan såg det ut att bli kallare och mer stabilt väder. Jag packade i ordning grejorna som nu legat framme i över en vecka i väntan på rätt tillfälle. Målet var "Porten till Sarek", nedre Rapadalen via Tjaktjajaure. Men vägen vidare upp från Seitevaredammen såg ut så här:

"Bilar som trafikerar/blockerar/försämrar framkomlighet polisanmäls och faktureras väntetid med 1100 kr/timme." Det är lugnt, jag väljer en annan väg!

___

Vägen avstängd pga vårflytt av renar med lastbil. Nåväl, jag hade även planer på en tur till Tarradalen, så det blev anledning att damma av den turen och köra till Kvikkjokk i stället.

Det har ju varit varmt för årstiden, men skulle bli kallare de närmsta dagarna. Över Kvikkjokksdeltat sjöng de vallningsfria skidorna mot frusen snö och is. Bitvis var det ganska blött. Men behagligt att ha ett fast underlag och bra glid!

Kaskaivo ständigt i blickfånget över Kvikkjokksdeltat.

___

Solen sken, och skulle fortsätta göra så under hela den fyra dygn långa turen. Vid Vallebäcken gjorde jag läger. Vatten rann öppet på många ställen, vilket förenklar tillvaron och ökar trivseln avsevärt.

Lägerplats vid Vallebäckens utlopp i Tarraälven. Trevligt att kunna sitta på bar backe!

___

Nästa dag fortsatte upp till Njunjes. Det är nästan löjligt enkelt att färdas på vintern när föret är hårt och fint. Det tog mig inte många timmar, men så avnjöt jag också en närmare tre timmar lång lunch med korvgrillning vid Tarraälven.

Vattnet i Tarraälven går mestadels i dagen och är lätt att få tag i - en ovärdelig tillgång under en vinterfärd!

___

En kilometer uppströms Njunjesstugan satte jag nästa läger, i skogen mitt mellan björk och gran.

Lägerplats invid Tarraätno, mellan björk och gran.

___

Vila i solen, middag och lägerpyssel. Mycket tid går åt till allt pyssel som måste fixas och göras. Så mycket mer på vintern än på sommarn, även om skaren denna gång underlättade tillvaron oerhört!

Tarraure med Staika i bakgrunden.

___

Samma läger använde jag i två nätter. Ett mål med turen var ett besök vid offerplatsen Passeuksa under Rungatjåkkå. Passeuksa - heliga dörren, en mycket sevärd plats efter lite klättring uppför sluttningen från Tarraätno.

Passeuksa, något hotfullt inramad av några hundra ton is. Den ovärdige besökaren kan få sitt abrupta slut.

___

Nedströms Tarraälven gick det av naturliga skäl ännu lite fortare, och jag slog mitt sista läger för resan inne i raststugan vid båtlänningen till Padjelantaleden.

Njunjes på nedfärden.

___

Jag vill passa på att tacka vädret för den härliga turen! Skillnaden mellan njutning och lidande kan verkligen vara hårfin på en vintertur, beroende på vilket väder man får.

Varje morgon i björkskogen vaknade jag till dalripespelet, som började tidigt i gryningen. Ett trivsamt läte att starta dagen med! I övrigt för den fågelintresserade läsaren så såg jag många bändelkorsnäbbar, enstaka mindre korsnäbbar, mängder av gråsiskor, en spelande sparvuggla, en trummande tretåig hackspett, ett par tallbitar, två fjällripor i rasbranten under Njunjesvare, tre strömstarar, ett par havsörnar och en kungsörn. Även en mink rörde sig längs Tarraälven vid Njunjes, samt spår av utter.

Hela färden finns även denna gång att beskåda i videoformat:

https://youtu.be/lX_FrlIorHI

/EN