Septemberpaddling i Tjeggelvas, fem dagar vid inloppet till fjällen

September i norra landet blev en grå och blöt tillställning, och även mild. Kanske är det därför som färgprakten blivit så försenad, och björkarna inte riktigt vill få den klargula färg som dom brukar kunna. Men september är september, och ut måste jag förstås ändå, så den tredje veckan i månaden tog jag kajaken på biltaket och körde inåt.

Tjeggelvas är en stor sjö i Piteälvens övre del, som ligger där vägen tar slut. Egentligen mer som två sjöar med ett sund emellan. Den är stenig och klippig, trevlig att paddla med alla vikar och öar, speciellt i den västra delen. I fem dagar rörde jag mig runt sjön, dock bara i den östra för den här gången.

Sandstränder är inbjudande lägerplatser.

---

Älven trycks ihop och strömmar ljudligt i sundet mellan Tjeggelvas och Skierfajaure.

---

I öster gränsar sjön mot Skierfajaure, med ett smalt sund emellan där hela älvens vatten tränger sig igenom med ett hörbart väsande. Virvlarna på ytan får kroppshåret att resa sig. Jag har paddlat genom sundet en gång i tiden, åt båda hållen, men denna gången nöjer jag mig med att respektfullt beskåda platsen från land.

Lulep Ramanj, likt ett enormt städ vid Tjeggelvas norra strand.

---

Eljest är den östra delen tämligen tam och ospännande, och jag rör mig så sakteliga tillbaka västeröver, där det är lite mer dramatik i landskapet. Lulep Ramanj på norra stranden bjuder på just sådant; likt ett enormt städ med lodräta sidor. Vid dess fot det gamla nybygget. Jag vet inte om jag skulle vilja vakna varje morgon under den klippan. Lite hotfull ter den sig allt, och speciellt en höstdag när vädret är grått och dystert. Jag går iland och strosar mellan byggnaderna. Det syns att någon brukar vara här. Stigen är röjd, och trappstången till ytterdörren är nybytt. I övrigt är det mesta slitet och i varierande stadium av igenväxning.

Ramanj, nybygget vid klippans fot.

---

---

Nästa anhalt är ön Paktesuolo mitt i sundet som delar Tjeggelvas i en östra och västra del. Rakt in mot land i söder ligger Örnvik, där vägen tar slut. Härifrån går en del båttrafik, sannolikt mest fiskare.

Ännu ett strandhugg.

---

Utsikt från Paktesuolo mot sundet i väster.

---

Paktesuolos östra sida reser sig lodrätt ur vattnet, så vill man gå iland så får man gå runt till den västra. Jag bestiger klippan, den är inte speciellt hög, men utsikten är god. I väster blånande fjällryggar. Åt öster böljande skogsland och lågfjäll. Ett par havsörnar leker i luften rakt över ön. Örnarna ser jag titt som tätt, fisket är antagligen bra.

Ser ni tältet?

---

Asparna får stoltsera med den största färgprakten. Björkarna går mest i intetsägande brunt denna höst.

---

Färden går tillbaks åt öster och bilen vid Stenudden. För två år sedan gjorde jag en tur i motsatt riktning, även då med kajaken. Den turen finns beskriven här. Återstår så bara filmen från turen:

---

/E

Över Tjeggelvas och uppströms Piteälven med kajak

Här följer en berättelse från en paddling som jag gjorde i mitten av juli i Piteälvens sjösystem, från Tjeggelvas och uppströms till Kåtaselet. Hela turen finns även att beskåda i videoformat. Länk till videon ligger i slutet av inlägget.

Det var från början tänkt att ta mig ända upp till fiskecampen Miekak, strax under Pieskehaure, men så långt kom jag aldrig. Vissa paddlar hela sträckan upp till Norge och byn Sulitelma, eller tvärtom. Det är en lång sträcka, och många slitsamma lyft. På min paddling gjorde jag två lyft (åt vardera hållet) vilket var fullt tillräckligt! Ska man ta sig längre upp så bör man ordna ett annat färdmedel i den ena riktningen. Att veta att man har att göra om alla lyft ytterligare en gång tär inte så lite på motivationen...

Vägs ände i Örnvik, Tjeggelvas

___

Tjeggelvas är en stor sjö i ett land av klippor och sten. Branta bergssidor stupar på många håll rätt ner i vattnet, och ger en mäktig känsla där man sitter liten i bräcklig farkost. Blåser det upp kan vågorna gå höga, så kajak kan vara ett tryggare val jämfört med en öppen kanot.

Det karismatiska Tjeggelvas med sina öar i sten

___

Bara en tur runt Tjeggelvas ger tillräckligt med möjligheter för några dagars spännande upptäcktsfärd, om man inte känner sig hågad att kämpa sig längre upp i systemet. Och är man dessutom fiskare så har man nog tillräckligt att göra. Det är populära fiskevatten.

Byn Västerfjäll med kapell i väglöst land. Under fjället till höger går Kungsleden, bara ett par mil vidare upp till Kvikkjokk

___

Jag tog mig så sakta åt väster över ett soligt och spegelblankt Tjeggelvas med fjällen uppmuntrande i fonden. Det är fördelen med att göra turen i västlig riktning. Paddlar man åt öster så har man fjällandskapet mestadels i ryggen.

Behaglig färd över ett spegelblankt Tjeggelvas

___

En kajak ej i sitt rätta element. Dvärgbjörk kan dock duga som underlag i brist på vatten

___

Fram på eftermiddan kom jag slutligen fram till Piteälvens inlopp, där också Kungsleden passerar. Och där tog den behagliga delen av dagen slut. Det är ungefär en kilometers bärning upp till Falehaure. Jag har en plastkajak som är oöm, så jag tänkte vara smart och dra kajaken med packning och allt rakt genom terrängen. Det är kuperat och klippigt, men faktiskt möjligt att snirkla sig upp genom landskapet på det sättet. Men slitsamt! Ett par kanotister kom upp med en kanadensare vilande på tvärsan över en motorbåt när jag precis skulle inleda min ansträngning. Dom valde den mer sansade varianten att gå två gånger och bära packning och kanot var för sig. Det var väl en timme att kämpa, men jag kom upp, och slår sedan läger vid forsnacken mot Falehaure.

Vackra rastplatser råder det ingen brist på! Vila i lä på Falehaure.

___

Nästa dag blåser det närmare kuling, rak motvind! Falehaure är en liten sjö, men de tre kilometrarna blir slitsamma och jag får ta rast en stund på en vacker strand i lä. I andra änden av sjön väntar nästa bärsträcka, denna gång endast cirka 300 meter, och i mer flack terräng. Det går förhållandevis smidigt och jag når vattnet i Kåtaselet efter knappt en halvtimme.

Skoterleden över Kåtaselet. Det rikliga regnandet under försommarn har gett extrema vattenflöden.

___

I Kåtaselet paddlar jag upp till det vackra vattenfallet och forsen där Piteälven kommer in, rastar och funderar över fortsättningen. Jag har fortfarande många lyft kvar upp till Miekak. Vetskapen om att varje lyft som jag gör måste göras om på tillbakavägen gör att jag beslutar mig för att stanna. På kvällen tar jag en promenad upp på lågfjället Buoktjatjåkkå och får en fin överblick över landet som jag har färdats igenom, och fjällen runt om. Här uppifrån ser avstånden inte så märkvärdiga ut.

Vy uppifrån Buoktjatjåkkå över den del jag paddlat. Kåtaselet närmast, Falehaure där ovan, och längst bort till höger skymtar Tjeggelvas

___

Jag tältar på stranden av Kåtaselet och påbörjar så sakta min returfärd nästa dag. Vinden lägger sig helt, det blir varmt och ett par fantastiskt sköna paddeldagar.

Det är lätt att hitta lika myggfria som bedårande lägerplatser ute på Tjeggelvas. En av många fördelar med att röra sig på vattenvägar under sommaren

___

Länk till video från turen:

https://youtu.be/ytX3zW0p4BU

/E

Övernattning och stjärnhimmel utan norrsken

Kanske dom sista fina dagarna på ett tag, om man ska lyssna till prognoserna, och jag längtade efter en paddeltur och uteliv inåt landet. Paddelsäsongen närmar sig ju sitt slut. Det har dessutom tydligen varit en period med fint norrsken, så jag tänkte att detta också kunde förgylla färden. Jag valde ett nytt vatten att utforska, i ett fint område med vacker skog och bergig terräng vid Kalvträsk, en bit inåt Västerbotten. Några långsmala sjöar sträcker sig runt ett bergsmassiv, med alla ingredienser för en trevlig och varierad tur, och med ett rikt djur- och fågelliv.

Abbarn - abborren. Ska väl duga som kvällsmål.

___

Jag har knappt rört mitt gamla fiskespö på nåt decennium, men nu var tiden mogen för det att åka med. Så mycket som jag rör mig på vatten så är det väl skam att det inte används! Ett par kast så ryckte abbarn på kroken. Inte den mest välsmakande fisken, men som bidrag till kvällsvarden fick den förstås duga. En liten eld på stranden, en smörklick, lite salt. Se där, en enkel och trivsam måltid!

Stekning av abbarn över eld på stranden. Det finns en stor tillfredställelse över att skaffa sin egen mat från naturen. Liksom en nära livet upplevelse.

___

I dessa avsides marker räknade jag inte med att stöta på andra paddlare, men där hade jag fel. Strax efter min fiskmåltid kommer två kajaker paddlande åt motsatt håll, och som om inte detta i sig var anmärkningsvärt nog så var det dessutom bekanta! Också dom ute för en övernattning och njutning i dom fina septemberdagarna, och med förhoppningar om ett vackert norrsken. Vi skildes åt, men möttes förstås igen nästa dag på återfärden.

Skymningen faller fort.

___

Efter en stunds paddling inser jag hur snabbt solen är på väg ner, och jag letar efter min nattplats. Jag hittar ett vackert område med klipphällar och gles tallskog där jag går iland. Det blir en prämiärnatt under min nya tarp.

Ett enkelt läger med hög mysfaktor!

___

Det tar mig en stund att hitta den rätta konfigurationen, dra linor till rätt ställe, knåpa knopar och få allt att bli som jag vill. Tält må vara det optimala skyddet, men tarpens mysfaktor är svårslagen! Det blir en fin stjärnklar kväll, och jag ägnar en stund åt nattfotografering. Av norrsken får jag dock bara en svag antydan lågt i norr. Men bara stjärnhimlen i sig räcker gott för att ge den rätta stämningen.

En stjärnhimmel räcker gott för att komma i stämning.

___

Tidigare under kvällen ropar en kungsörn uppifrån skogen. Senare hör jag tunga vingsus bakom ryggen, och där kommer den och sätter sig i en talltopp endast 150 meter från mitt läger! Den lyfter genast när den ser mig. I klorna hänger en orm. Storlommar ljuder ödsligt på håll, och det är så mycket vildmark som det kan bli.

Morgon under tarpen. Allting dryper av fukt, och dimma rullar genom landskapet.

___

Nästa morgon är allt som har legat framme vått. Tarpen är dyngsur, men sovsäcken förvånansvärt torr. Dimma rullar genom landskapet i tunga sjok. Men solen bryter igenom så snart den kommit upp, och saker kan börja torka.

Solen torkar sakta bort nattfukten. Och en morgoneld med kaffepanna gör sitt till.

___

Det blir en långsam och behaglig morgonstund. Bara en riktigt bra lägerplats kan ge den där speciella trivseln, som man vill dra ut på länge och sitta och gona sig i, insupa atmosfären, bara en stund till. Så till slut måste man ändå iväg, men minnet har man kvar och kan leva på ett tag framöver, till nästa tur.

/E