Bloggar > Det fria livet

Det fria livet

Eriks utflykter och äventyr

Bikepacking över natten Placerad på karta

Cykling ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har svårt att se hur jag skulle klara mig utan en cykel. Bilen skulle också bli svår att vara utan, men jag känner ingenting för den. Den är bara praktisk, och tyvärr allt för ofta nödvändig. Men cykeln och cyklingen hyser jag däremot varma känslor för. Jag antar att det är enkelheten i kombination med nöjet att färdas tyst genom den fria luften, och helt för egen maskin som är orsaken.

Jag har gjort ett par långfärdscyklingar för många år sen, med traditionella cykelväskor monterade fram- och baktill. Efter att ha köpt mig en ny, lättare och roligare cykel här om året (Specialized Diverge), så tänkte jag att jag skulle ge mig ut på mer minimalistiska och lättviktiga cykeläventyr. Bikepacking, som dom kallar det på engelska. Vet inte om det finns nåt svenskt namn för det.

Den mesta packningen placerad i vattentäta packpåsar, monterade direkt på ramen med spännremmar.

Vädret har ju varit sommarvarmt en stor del av maj, idealiskt cykelväder, så jag tryckte ner sovsäck, kök, kläder och vad jag nu kunde behöva för en natt i det fria i tre vattentäta packpåsar. Dessa monterade jag med spännremmar på väl valda platser på cykeln. De tycktes sitta fast till belåtenhet. Sen var det bara att cykla!

Turen gick från Skellefteå och ett par mil västerut längs diverse småvägar. Det blev ingen långtur. Tanken var bara komma ut, känna på livet som "bikepacker", och se hur packningen höll ihop.

Varmt och matrast. Vem kunde tro att vitt skinn fungerar som kamouflage?

Jag hamnade till slut vid en sjö ute på en torr tallhed, en lämplig plats för ett nattläger. Tält hade jag inget med mig, jag hittade ingen bra plats för det på cykeln. Det får bli en sak att lösa till kommande turer. Vädret var som sagt fint, och jag hoppades att myggen inte skulle vara alltför aktiva ännu. Det visade sig senare på kvällen att några faktiskt var det... Nåväl, jag somnade till slut med en tröja över ansiktet.

Trevligt ljus att vakna till!

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag är såld på idén med "bikepacking". På riktiga långturer krävs det antagligen mer ordentliga väskor, men för korta ena så ser jag fördelarna med det minimalistiska anslaget. Cykelglädjen finns kvar trots packningen, jag tänkte knappt på att den satt där. Uttrycket att "det enkla är det vackra" gäller absolut även här!

Min vana trogen så filmade jag hela färden, och videon finns att beskåda här:

/E

Postat 2018-05-20 17:23 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Med Norrskenet som täcke

November är vanligtvis mörker och ett besvärligt mellanläge av höst och vinter. Men ibland kan den trots det glänsa till. De få timmar av sol man får på dagtid kan vara helt enastående, med långa, hårda, blå skuggor mot den bruna färgskalan i landskapet. Och nattetid, med lite tur, vackert ljus på himlen i form av norrsken. Det gäller bara att lyckas acceptera och bejaka mörkret och hitta dom positiva delarna med det.

Jag packar ryggsäcken framåt kvällen för en enkel övernattning i skogen ett par mil utanför Skellefteå. Redan vid fyratiden på eftermiddan börjar det vara mer eller mindre svart ute, och jag får leta mig fram i pannlampans sken. Det är något märkligt med att vandra i skogen i mörker. Det begränsade synfältet som ljuskäglan skapar får en att fokusera på vägen, och man vandrar förvånansvärt enkelt, liksom genom en ljustunnel utan att bekymra sig så mycket åt vad som finns runtomkring.

---

En pärluggla hälsar med ett kort "pjá". Alla varelser som skulkar i mörkret kittlar fantasin. Man kan med tur höra dom, eller se spår efter dom. Men visar sig gör dom sällan. De som lever sina liv helt och hållet här i skogen. Denna natt känner jag mig välkomnad och som en del av detta. En ytterligare skum figur som skulkar i novembernatten.

Ett tecken på att jag kliver in i de andras värld. Är jag värdig?

---

Jag gör mitt kvällsbestyr så stillsamt och respektfullt jag kan. Eldar och värmer mig vid min "eldbox", aka Firebox. Grillar en korvbit. Äter mina mackor. Över himlen brinner norrskenet i grönt och purpur. I öster stiger månen.

Mitt täcke för natten

---

---

Lägret blir det enklast tänkbara, ett par liggunderlag direkt i kråkriset. Det är stilla och ingen nederbörd ska komma i natt. Tre minusgrader. Med norrskenet som täcke somnar jag snart. 

Mitt enkla läger, direkt i kråkriset

---

Men innan jag slutit ögonen helt sveper en stor, svart skugga över mig och landar ljudlöst i ett träd cirka femton meter bort. I silhuett mot norrskenet blir jag ingående granskad av ännu en nattens varelse. En lappuggla. Den morrar ljudligt några gånger och sveper sedan vidare. Märkliga möten som man kan få när man sover under bar himmel.

Jag vaknar tidigt. Sömnen har väl inte varit så god, och jag vill upp. Jag är inte här för att sova! Vid morgonbestyret ropar sparvugglan sitt stigande höstläte. Gång på gång på avstånd. Vid åttatiden stiger solen. Dagsljuset återvänder, de skulkande nattfigurerna bleknar bort, och jag känner mig lättad över att ha bestått provet och visat mig värdig. Eller, det är åtminstone vad jag försöker intala mig. En fantastisk upplevelse har det iallafall varit.

---

/E

Postat 2017-11-09 19:17 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Bottenvikens vita vidder Placerad på karta

I februari frös Bottenviken nästan helt, mellan den svenska och finska kusten. Ungefär en månad senare än normalt. Inte heller riktigt så tjock is som normalt. Gissningsvis 2-3 dm vilket gör att den lätt bryter sönder när vinden går mot kuling eller mer. Det är egentligen svårt att säga när viken har frusit helt då isen är ett levande väsen och i ständig förändring. Det som ena dan är oändliga isvidder kan nästa dag brytas av nån kilometerbred råk som sträcker sig miltals i nord-sydlig längd. Ena dan jämn och slät, nästa dag tio meter höga isvallar och bröt med mansstora isblock, omöjliga att forcera. Ett fantastiskt landskap som det en vacker dag i mars är trevlig att skida genom. Men det är som sagt ett levande och inget ofarligt landskap, att betrakta med respekt.

Jag åkte med pulkan på isen längs stranden på Bjuröklubb i Västerbotten för ett par dar sen för en övernattning. Bjuröklubb ligger utskjutet långt åt öster, som ett horn på den svenska kustlinjen om man betraktar en sverigekarta, vilket gör isens rörelse och förändring över Bottenviken extra tydlig just här.

Isens vita vidder ger ljus och rymd, och kan väl närmast liknas vid kalfjäll, om än ett helt platt sådant. Nu i mitten av mars blir vårkänningen påtaglig. I lufthavet är en tydlig rörelse av nordflyttande fåglar, men förstås bara en försiktig föraning om vad som skall komma. Mest korsnäbbar, några tallbitar, nån snösparv och enstaka gråtrutar. Men det starka ljuset och ljuden från flyttfåglarna ger tillsammans en stark vårstämning och känsla av upprymdhet. En stark kontrast till den mörka, dämpade vinterperiod som varit.

Jag slår läger på stranden med tältet, lagar kvällsmat, och känner solens verkan efter en dag på isen i ansiktet. Himlen är nu nästan helt klar och i öster stiger fullmånen och ger mig 'den andra dagen'. Jag fotar glatt.

Från att ha legat på en plusgrad under dan sjunker temperaturen snabbt ner mot minus sex. Min slitna höftled väcker mig till och från, och när jag vaknar för sista gången den natten är det till ljudet av en skällande räv alldeles i närheten. Månen har nu vandrat till väster och sjunker lydigt nedåt inför solen som gör praktfull entré med storstilad ljusshow i rött, rosa och gult.

Efter en långsam frukost glider jag vidare längs kusten och tänker att nu är den verkligen här, våren!

/EN

Postat 2017-03-14 18:27 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Pulkan - första turen

Jag lovade att återkomma från min första tur med hemmabygget med pulkan, som jag skrev om i förra inlägget. Det är alltså en Fjellpulken Transporter 155 med hemmabyggda skaklar det handlar om.

Den första turen, med en övernattning, är nu gjord på snön en bit inåt landet från Västerbottenskusten. Själva turen finns beskriven i videon som jag bifogar här nedan, så den får tala för sig själv, men jag ska nämna lite allmänt om förhållandena och hur jag upplevde det hela.

Snön var fast ute på myrarna och lös inne i skogen. Över myrarna blev det därmed en riktigt behaglig färd. Tyngre blev det i skogen, där marken dessutom var gropig och kuperad. Det var nog så att jag hade föredragit ryggsäcken där. Så i planeringen får man väl fundera på i vilken typ av terräng men huvudsakligen kommer att färdas, och hur snöförhållandena ser ut.

Vad gäller skaklarna blev jag väldigt nöjd med hur följsamt pulkan gick. I och med att de är böjliga så följde pulkan terrängen genom skogen mycket fint, Även på raksträckorna över myrar och sjö gick det stadigt. Dragbältet var mjukt och behagligt, men ville glida ner över rumpan, så där är nog hängslen att rekommendera. Jag har redan lagt en beställning på Fjellpulkens 25L dragryggsäck, så den ser jag fram emot att testa.

Mot nya turer!

/EN

Postat 2017-02-07 10:26 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Tjadnes - två nätter i urskogen Placerad på karta

Skogslandet väster om Arvidsjaur och in mot Arjeplogsfjällen består av ett gytter av större och mindre naturreservat, många ännu inte slutförda. Reivo är ett av få reservat i trakten som folk i allmänhet känner till. Ett av de äldre och större reservaten är Tjadnesvare, numera ingående i Sveaskogs ekopark Tjadnes-Nimtek. Jag tillbringade två nätter där på skidor nu i början av mars.

Ekopark Tjadnes-Nimtek, norr om väg 95 mellan Arvidsjaur och Arjeplog.

---

De enda tecknen på människor jag ser i området är översnöade skoterspår. Ganska typiskt för dessa marker - de lockar inga mängder av besökare. Speciellt inte vintertid. Det är heller inte helt enkelt att ta sig hit på vintern då de enda bilvägarna är små skogsvägar som vanligtvis inte hålls öppna. Det blir en chansning att åka hit, men jag har tur att en väg är plogad fram till endast ett par kilometer från reservatsgränsen i den östra delen. Därifrån tar jag mig behändigt in i reservatet på skidorna.

---

I början följer jag de översnöade skoterspåren, men får sedan spåra mig fram på egen hand, vilket fort blir slitigt med femton kilo på ryggen. Mitt mål för natten är Tjadnes, ett gammalt sommarviste tillhörande Västra Kikkejaur sameby. Det är dock märkvärdigt svårt att hitta och jag är nära att ge upp och göra läger under en gran, när jag av en slump får syn på en märkpinne för sommarleden till vistet i skogsbrynet. Därifrån är det hundra meter in i skogen och sedan står jag där, mitt bland ett antal mer eller mindre översnöade kåtor och bodar.

Tjadnes sommarviste. Några av kåtorna anas som pyramidformade snöhögar uppe till vänster bland träden.

---

En av förrådsbodarna får bli mitt nattkvarter. De pyramidformade kåtorna täcks av ett tjockt snötäcke, och det orkar jag inte ens tänka på just då att gräva mig igenom. I skymningen spelar en sparvuggla, ett av få livstecken i skogen så här långt.

Färden går genom en storslagen och mycket säregen skulpturpark.

---

Nästa dag siktar jag mot ett av lågfjällen, Smarretjåkko. Vädret fortsätter att vara grått med varierande snöfall och ett par minusgrader. Ju högre upp jag kommer desto mer inbakade blir granarna av snö. Det är huvudsakligen granskog i området, bara med mindre inslag av tall.

---

Det är en mycket speciell upplevelse att färdas i sådan vit skog. Det ger en stark overklighetskänsla. Om jag kände mig ensam tidigare så känner jag mig nu totalt isolerad mitt i en gigantisk frusen skulpturpark.

---

Mot kvällen gör jag läger under tarpen vid Störbäcken bara ett par kilometer från bilen. Jag är mycket trött efter tung spårning i lössnön, och med dålig kondition efter en förkylningsperiod. Vatten hittar jag i bäcken, men en eld behöver jag för matlagning, och mina sista krafter går till vedhämtning. Allt blir tungt på vintern. Den djupa snön är omöjligt att gå i. Lägret måste antingen grävas ned till marknivå, eller byggas uppe på snön, efter att ha trampat till den med skidorna. Så fort jag ska göra något ärende utanför lägret krävs skidorna. Man får pulsa sig än hit och än dit, och varje ärende, litet som smått blir en stor ansträngning. Det är klart att rekommendera på såna här turer att hålla sig till en och samma lägerplats och därifrån göra dagsturer, så sparar man mycket tid och energi, och trivseln och nöjet ökar stort.

Länk till video från denna utflykt:

https://youtu.be/t5ySVwqztVE

/EN

Postat 2016-03-09 21:21 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

 

Logga in