Överallt runt Gotland finns havet närvarande. Gotland är verkligen landskapet med horisonten och havet ständigt inom räckhåll för att minnas och ge återspegling. Minnet ryms väldigt bra i ett landskap med obruten horisont. Ingen annanstans kan man så nära och enkelt bara sätta sig ned på en sten se solen reflektera sig i olika vattenytor, låta blicken gå ifrån strand ut mot horisonten. Folk i gemen tycker naturligtvis att det här landskapet inte innehåller något väsentligt. Jag däremot tycker den innehåller en behövlig vidd och ett vilsamt avstånd. Nu på hösten i novembermörker är allt dessutom otroligt inbäddat i dimma och fukt. Ett skugglöst novemberljus utan kontraster.

 Kanske ett ovant, rentav obekant panorama över fjällen i Mårma taget ifrån toppen på Pussåstjåkka i mars, år 1992. Man ser från vänster till höger: Bogitjåkka, Vassatjårrå, Mårmatjåkka, Höktopparna, Vierratjåkka. Namn som betyder något när vi kan känna igen topparna.

NormenRuoutesvagge. 2013

Vad är egentligen bildsinne och varför kan vissa förmedla något i fotografi, medan andras bilder framstår som stolpiga rentav tråkiga.? Andra kan förmedla det där ’extra’ som får oss att haja till, och andras fotografier lämnar oss oberörda, trots tekniska landvinningar och demokratisk spridning av nutida teknik.