Jag körde hemifrån kl 7 på morgonen via Junkerdal in i Norge och norrut förbi Fauske till Lakshåla där lederna in i nationalparken börjar. En nätt körsträcka på drygt 35 mil så det var kanske inte så konstigt att jag kände mig lite trött vid framkomsten. Min fiskekompis Svante kom från hyttan norrifrån strax efter att jag anlänt. Bra timing! Vi lämnade Svantes bil vid den stora parkeringen där leden till Storskogvasshytta börjar och åkte ner till den mindre parkeringen där leden till Litlverivatnet tar sin start. Där, intill vägen, sitter en liten oansenlig skylt med texten Rago på, vilket skulle bli början på vår vandring.

Vägvisaren....

Planen för vår vandring var att gå upp till Litlverivatnet via leden och vidare till Sölvskardvatnan. Därefter skulle vi gå orösat till Ragohytta och sedan ner till Storskogvasshytta via leden för att avsluta med leden tillbaks till Lakshåla. Så såg i alla fall grundplanen ut men redan efter första dagens vandring sänktes ambitionsnivån......

Leden upp till Litlverivatnet börjar med en traktorstig som slingrar sig brant uppför i ett par kilometer. Det gick riktigt tungt och trots att det var mulet så rann svetten i floder. Ungefär i höjd med där kraftledningen delar på sig är den värsta stigningen avklarad men istället börjar leden bölja upp och ner. Inte lika jobbigt som den konstanta stigningen i början men lite psykiskt påfrestande att hamna i nerförsbackar när man vet att dessa slutar i en minst lika stor uppförsbacke. Så småningom tog björkskogen slut och vi hamnade på stenhällar som var relativt lättgångna men som oftast gick på skrå antingen snett uppåt eller snett neråt. Emellanåt hindrades vandringen av raviner fylld med stenblock där vi ibland fick ta oss riktiga funderare över var leden egentligen gick. Men efter en del klurande och tittande så hittade vi till slut gulmarkeringar som ledde oss genom blockhaven.

Ibland var leden lite svår att skönja....

....och ibland fanns det stegar uppsatta när det var lite för brant!

Till sist öppnade terrängen upp sig och vi kunde blicka ut över Storskogdalen där Nordfjordelva stilla flyter. Vi kunde även se Litlverivatnet i öster och strax fick vi även se den mäktiga Litlverivassfossa och hängbron vid dess nacke. Vattenfallet har en nätt liten fallhöjd på ungefär 250 meter så det dånade en hel del ju närmare vi kom. Vid bron blev det en välbehövlig längre paus men klockan började bli mycket och det fanns inte gott om tältplatser vid sjön så vi sökte oss ganska snart vidare till Sölvskardvatnan.

Nordfjordelva flyter still i dalgången nedanför Svante

Litlverivatnet och hängbron över fallet. Mäktig syn!

Leden fortsatte att vara svårgången med mycket upp och ner, mycket stenblock som var i vägen och vi började känna av att det varit en lång dag. Pauserna blev tätare och längre men till slut kom vi fram till den nedre sjön där vi skulle svänga av från leden och försöka hitta en bra tältplats. Vi tog höjd norr om sjön eftersom det såg ut att vara besvärlig terräng nära sjön med mycket och stora stenar. Vi hittade ganska snart en fin tältplats vid strömmen mellan de två sjöarna och även om marken inte var helt slät så fick det duga. Klockan var nu omkring fem på kvällen och det hade varit en lång och slitsam dag, betydligt jobbigare än vad vi trott och räknat med.

Till middag blev det palt och bacon, sån där palt som man kan göra av färdigmix som man bara blandar med vatten (Raspeballer). Det var perfekt mat vid framkomsten efter en hård och slitsam vandring. Efterrätten bestod av chokladpudding och det var en liten överraskning för Svante eftersom han trott att jag skojat när jag pratat om efterrätt. Normalt sett brukar vi inte unna oss sådan lyx men det visade sig vara en hit att ha med sig efterrätter på turen. Även om det inte är så mättande och näringsrikt så ger det lite extra näring till själen.

Tältplats mellan Övre och Nedre Sölvskardvatnan

Senare under kvällen började vi diskutera igenom vår vandringsplan och vi insåg att vi nog tagit oss vatten över huvudet. Vi hade aldrig trott att det skulle vara så jobbig terräng att ta sig fram i. Normalt sett så brukar vi gå 3-4km per timme men här tog allt dubbelt så lång tid. Om vi skulle hålla vandringsplanen skulle det innebära att vi inte skulle hinna fiska och då var ju vitsen med resan borta. Istället la vi in en hel fiskedag vid Sölvskardvatnan för att sen gå ner till Storskogvatnet och där lägga upp ny plan för resten av vandringen.

Fortsättning följer.......