Bloggar > Öhrnells blogg

Öhrnells blogg

Om att bygga tält, och diverse funderingar kring att vara en halvlat medelsvenssonfrilufsare med längtan efter friheten, lugnet och njutningen, snarare än strapatserna.

Tänk att vintern var så viktig

Äntligen sportlov! Dags för årets viktigaste ledighet, med vita fjäll, vida vidder, och bilen som får stå orörd en hel vecka. Exotiskt så det förslår, och definitivt något vi behöver för att ladda batterierna. I år kändes det extra viktigt att få detta tillfälle till friluftsliv och vila, med tanke på hur sanslöst usel vintern varit. Fjällresan till nyår blev inte av på grund av snöbrist. Istället satt vi och hörde ösregnet smattra mot taket. Det blev pussel istället för skidor.  Trekaffe istället för bastu.

Men det gjorde trots allt inte så mycket. Man kunde tåla att inte få testa längdskidorna trots att man blev sporrad av de svenska damernas framgångar i Sotji. Det gick att leva med att man inte ville ge sig ut och ta en kvällspromenad i regnet och slasket.

Man hade ju trots allt det heliga sportlovet att se fram emot. Den förlovade tid då man äntligen skulle få sitt lystmäte av vinter och snö.

Tja, nu är vi här. 

Många av nedfarterna är stängda på grund av snöbrist.  Man får se upp för stenar i resten. Och jag blir deprimerad.  Jag inser att det inte gör mig så mycket om sommaren regnar bort. Sånt händer. Men det SKA inte regna mellan november och mars! Inte där jag bor. Man ska kunna lita på vintern. Jag upplevde mitt första januariregn 1999 i Stockholm och förfasades. I år har det kommit mycket mer regn än snö i Sundsvall. Mina krokusar höll på att knoppas i februari.

För första gången har jag förstått den känsla många har när de säger att 'man inte står ut i det här landet under vinterhalvåret'. Nej, får man ingen vinter så ärdet ju ganska trist och tråkigt.

Tills vidare åker jag runt i kvarvarande snömos så gott jag kan och ser glad ut, och ser istället fram emot sommarens vandringar och fisketurer. För att inte tala om vintern 2014/2015!

Postat 2014-03-03 20:41 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

För och nackdelar med vackert väder

Vädret i fjällen var fantastiskt under sportlovet.  Solen strålade från klarblå himmel och skidbackarna var perfekta.

Det var därför med viss vånda jag i början av mars loggade in på Facebook och såg alla vänners underbara sportlovsbilder medan jag själv var kvar i stan och jobbade. Med så härligt sportlovsväder, hur stora var då chanserna att påsken också skulle bli fin? Med tanke på min vanliga tur - närmast försumbara!

Men som vi vet så här i efterhand, har ju hela mars varit helt osannolikt vacker på många håll. Må vara att vintern söderut varit den kallaste och längsta i mannaminne, men här uppe har det helt enkelt varit riktig vinter, utan att för den sakens skull vara smällkallt. Så vädret höll sig även över påsken. Soligt, vindstilla och perfekt snö, och hela familjen frisk. Vad mer kan man begära?

Utsikt över Drommen

Och den här gången kom vi äntligen iväg på en lite längre skotertur också, till den lilla Anarisstugan. Om jag inte missminner mig är det STF:s minst besökta fjällstuga, så det gjorde att det kändes extra bra att vara en av dem som faktiskt tittar in. Maken har velat åka dit i många år, men det har liksom aldrig blivit av. Är vädret tillräckligt bra så är det ju lätt hänt att man hellre håller till i slalombacken... LIte fusk förstås att inte ta sig dit för egen maskin, men just den här dagen åkte vi och mötte väldigt svarta och hotfulla moln, och med tanke på hur snabbt vädret kan slå om i fjällen var vi glada att dels kunna gå in i fjällstugan och fika, dels att vi kunde ta oss åtminstone någon kilometer av de dryga två milen innan snöyran hann ikapp oss. För det var inte roligt när den väl gjorde det.

Det var barnens första besök i en fjällstuga av det här slaget, och de var rätt imponerade av hur välordnat det var i all sin enkelhet. Att det sedan också fanns godis till försäljning PLUS att mor råkade ha kontanter på sig var ju inte heller så dumt. I stugan övernattade några yngre tjejer, som var ute på skidtur när vi kom och sökte tak över huvudet en stund.

Anarisstugan

Men visst gav det mersmak, och man blir sugen på att återvända någon gång under den myggiga årstiden.

Överlag var det som om livsandarna återvände på ett nästan religiöst sätt av den här påskledigheten. Orken och lusten kommer som ett brev på posten när man får vistas bland fjällen, och man kan inte riktigt hålla sig tills det blir barmark, och man får tusen uppslag och ideer om vad man ska göra, platser man vill se, tältplatser man vill prova, bär man vill plocka, fiskar som ska dras upp, leder som ska rödmarkeras och kläder och mat som ska testas i fält. Och peppar peppar - nu har jag satt saxen i silnylonet och klippt till bitarna till mitt lilla enmanstarptält (Drommen 1), som legat i malpåse i hemska fyra år. Tänk så fort tiden går när vardagen bara rullar på och man inte gör något speciellt...

Just ja. Jag skulle ju nämna nackdelen med det vackra vädret också. Det blev på tok för mycket skidåkning. Jag blev kvar i backarna liiite för länge varje dag, trots att kroppen protesterade, vilket tyvärr ledde till att jag fortfarande har ont i knäna och ryggen. Det är som man säger - är huvudet dumt får kroppen lida! Och mina hemska knän som kan ta år på sig att bli bra... Just som lusten kommit att börja ge sig ut och springa sig i form, tvingas jag inse att jag nog måste försöka få upp flåset på annat sätt. Under tiden ska jag sy tält. Och planera sommarens genomresa i Alperna. Äntligen ska jag få se Liechtenstein!

Tjingeling!

Utsikt från Hovdeshögen, med Åreskutan till höger mot horisonten

Postat 2013-04-11 23:34 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Solig påsk och mullrande sjö

Vid vissa tillfällen har man bara sanslöst tur med vädret. Som den här påsken till exempel. Efter den onaturliga värmeböljan i mars var man ju fullt inställd på att det skulle vara otänkbart att ge sig ut på isen i stugan för att pimpla. Men se det var inga problem! Hela borren gick åt, så man behövde inte alls vara skraj för att trampa igenom. Och snön var hård och lätt att gå på.

Helt underbart att bara sitta i solskenet med mamma och lyssna på tystnaden. Och att rycka lite lätt med pimpelspöt emellanåt...

Den här påsken lyste verkligen skoterförarna med sin frånvaro - förmodligen på grund av det taskiga snöläget på land. Och nog för att jag gillar skotrar - för det gör jag - men när man sitter ute på isen så är det trevligare när det dyker upp ett gäng skidåkare. De här hade hittat ett litet utförslut strax utanför vår brygga, där det tydligen gick bra att testa glidet på skidorna.

På påskafton var det förstås dags för det traditionella letandet efter påskägg. I år var haren jobbigare än vanligt, och hade skrivit ledtrådarna med skiffer som inte var helt lätta att knäcka. Men skam den som ger sig!

En av ledtrådarna var gömd i en burk i ett av pimpelhålen.

Till slut lyckades tjejerna leta sig fram till de eftertraktade äggen, som låg gömda ovanför kylskåpet. Jäkla hare till att springa över halva byn och gömma ledtrådar när äggen ändå var så nära...

De kalla nätterna hade fixat en skare som var helt fantastisk. Man kunde gå överallt på snön utan att sjunka ner mer än någon centimeter, så det blev en liten promenix upp på berget också.

Men den största naturupplevelsen denna gång var när vi tog med varsitt renskinn och gick rakt ut på sjön i mörkret. Där lade vi oss i den vindstilla natten och tittade på stjärnor och satelliter, och jag blev för första gången riktigt sugen på att övernatta ute även på vintern. Hade jag tagit med mig en tjock och varm filt, elller ett par renskinn till, så hade jag nog blivit kvar hela natten. Det var helt magiskt att höra hur isen mullrade och sjöng, och visst blev man lite smårädd när man till och med kände hur den vibrerade alldeles i närheten. Men jag gillar ju att vara ute i mörkret och skrämma upp mig, har jag konstaterat. Så jag är glad att vi tog tillfället i akt. Det är ju så lätt att bara skjuta upp det till "någon annan gång".

Hur det gick med fisket förresten? Inte ett napp på tre dagar och fyra fiskare, men det gjorde absolut ingenting. Ida blev i alla fall av med en maggot, så hon kom närmast att få napp.

Postat 2012-04-09 16:52 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Man åker inte bättre slalom för att man har för små pjäxor!

Så har det hänt igen. Min stackars kompis som inte åker utför så ofta, har lurats på ett par för små pjäxor i skiduthyrningen, med smärta och pina som det naturliga resultatet. Dagens pjäxor är av naturliga skäl anpassade efter den moderna alpina åkstilen, som innebär att man ska böja på knäna och luta sig framåt så att smalbenen lutas mot framkanten på pjäxan så hårt att man nästan får blåmärken. Detta har jag fått lära mig både av snabbåkande kollegor som påstår sig veta vad de talar om, samt av mina barn, som faktiskt gått skidskola, så lite sant torde det åtminstone vara. Men den åkstilen bygger ju på antagandet att man vill ÖKA farten när man svänger (det kom som en överraskning för mig när jag fick höra det första gången!), och inte att man - som jag och många andra blåbär gör - svänger för att hålla NERE farten.

Men om man nu inte hade tänkt bli någon slalomexpert då? Om man nöjer sig med att åka några dagar i solskenet vart tredje år, och tycker att det är trevligt när det inte går för fort - ska man då vara utdömd för att man inte tar till sig den moderna skidtekniken dessa få dagar? Måste det vara förenat med smärta att envisas med att nöja sig med att se ut som Stig-Helmer i backen, snarare än André Myhrer?

Man kan ju fråga sig vad det mest rimliga är att man gör när smärtan från fötterna pulserar hela vägen upp till de otränade lårmusklerna;

A - Man sätter sig i huksittande och lutar sig framåt i pjäxorna för att få in den rätta tekniken.

B - Man sätter sig på närmaste servering eller värmestuga och tittar på andra som åker i backen.

Min erfarenhet säger mig att alternativ B är det som för de flesta ligger närmast till hands. After-skin börjar efter tredje åket.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där med de åtsittande pjäxorna. Tydligen finns det en oskriven regel om att slalompjäxor SKA vara trånga. Foten ska sitta som i ett städ, och när man står rakt upp (eller så rakt det nu går) så ska tån ta i pjäxan därfram. "För foten trycks ändå bakåt när man lutar sig fram när man åker". Men varför? Jag frågade min mer skidvane make, som ju faktiskt har åkt mycket - till och med riktigt vackert med fötterna ihop och pendlande ben enligt någon fransk stilskola. "Det är viktigt att foten sitter fast ordentligt, för annars kan man få rejäla blånaglar när foten slås fram mot pjäxan när man landar efter ett hopp! Och det är INTE skönt!", säger han.

Åhå. Men om man nu inte är en så van skidåkare att man ens kommer upp i den fart som krävs för att man ska flyga ner från guppet? Är det då värt smärtan att inte kunna vicka på tårna när man plogar sig i sakta mak nedför backen? Gör blånaglarna mindre ont för att man får dem långsamt?

Jag provade nyss för skojs skull mina första egeninköpta pjäxor (sparade åt barnen), och fattade inte att jag den gången lät mig övertygas av expediten när hon sa att "Jo, de SKA kännas trånga". Vilken lögnerska! Jag är kvinna. Jag har en lång och gedigen historik av misslyckade inköp av för små skor bakom mig. Om en sån som jag redan i butiken blir tveksam och ställer den ängsliga frågan "Ska de verkligen sitta så här tajt och vara så här svåra att knäppa?" så kan man väl utgå från att de är minst två storlekar för små, och hellre ge mig ett par större att pröva? Är det verkligen så svårt för kunnig personal att skilja en bra åkare från en nybörjare?

Mina nuvarande pjäxor hittade jag begagnade på loppis, och de har minst en tums tåvickningsutrymme, och gott om plats för foten. Ett av mitt livs bästa inköp! Visst, de är säkert helt oåkbara i teorin, men faktum är att jag aldrig fryser om fötterna i dem, trots att jag bara använder tunna strumpbyxor inuti. Och jag står dessutom ut med att ha dem på fötterna så att jag orkar åka i backen från det att liftarna öppnar och nästan tills de stänger. På något märkligt sätt tycker jag faktiskt att det är mer värt än att ha "rätt" utrustning.

Som tur är för min väninna var det förstås helt OK att komma tillbaka till skiduthyrningen och be om ett par större pjäxor. Det gäller bara att man törs gå tillbaka och be att få byta!

(Man kanske skulle satsa på att öppna en egen pjäxuthyrning, där kunden får välja mellan snabba moderna vinkelpjäxor, och raka 80-talspjäxor som mer lämpar sig för stilla sightseeingglidande på transportleder...)

Postat 2012-03-12 11:23 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Vår historiska fjälltur anno 1913 - den blev av!

Ibland blir det mycket väsen för ingenting. Men när det gäller min fjällvandring anno 1913 så blev det faktiskt en tummetott i alla fall. Mycket tid, lust och möda hade gått åt till att skaffa en hyfsat tidstypisk utrustning för att ge sig ut på fjället på samma sätt som fjällturisterna gjorde i början av 1900-talet, men när semestern skulle pusslas ihop så att alla blev nöjda så visade det sig att vi hade EN dag att spela på. Vi var i Bydalen, och en kompis till Ylva hade följt med till stugan, så vi fick helt enkelt kombinera den historiska vandringen med "ta-med-barn-ut-på-premiärtur-i-fjällen"-vandring.

Som tur var så var kompisen tillräckligt entusiastisk för att få med sig även våra egna telningar, som ju annars är lite mer svårflörtade när det gäller att gå ut och gå "utan anledning".

Så barnen fick dra på sig långbyxor och stövlar, medan vi ekiperade oss på annat sätt. "Var har ni gjort av min mamma och pappa!", utbrast Ida när hon fick se oss. Tänk ändå vad man utsätter de små liven för...

Min garderob:

  • Sidenblus, loppisfynd, aningen modifierad
  • Yllekjol, loppisfynd, lite omsydd
  • Bomullsfodrad yllekaval, hemsydd
  • Snörkängor av skinn, Tradera
  • Yllestrumpor
  • Mamelucker
  • Hatt, tillverkad av bordstabletter från ICA Maxi och en sjal. Tur att man har en snäll mamma som kan hjälpa till med att få det att se presentabelt ut.
  • Päronryggsäck, skänkt av Bertil Disman (Stort tack Bertil!)

Maken bar:

  • Bomullsskjorta, från vanliga festgarderoben
  • Tredelad kostym i ylle, hemsydd
  • Vanliga vandringskängor
  • Näverkont

På något sätt lyckades han slingra sig ur att ha hatten. Jag tror att han kom med något vagt argument om värmeslag och huvudvärk...

Konten fick vi låna av pappa, och jag har mina misstankar om att det kanske kan vara farfars morbror skomakaren som har tillverkat den en gång i tiden.

Det blev alltså en dagstur i Bydalsfjällen för att få en liten känsla för hur det kändes att vara turist när förra seklet var ungt. Vi vandrade upp genom den dramatiska Dromskåran, och bar bara med oss matsäck, myggmedel och lite extrakläder åt barnen. Vi hade oförskämt tur med vädret. Det var lagom varmt, och ganska mulet.

Kängorna hade jag testat ordentligt kvällen före, när jag bara skulle ta en tur upp till myrarna för att kolla om det fanns några hjortron. Det gjorde det inte. Däremot blev jag mer och mer oförsiktig med var jag klev. Efter att vattnet börjat sippra in på skornas ovansida vid plösen, började jag gå som om jag hade gummistövlar på fötterna. Jag blev givetvis helt dyngsur, men det kändes ändå skönt. Ungefär som att gå barfota, men med jäkligt härdiga fötter. Tyvärr var de lite trånga över fotvalvet, så fötterna blev inte så glada. Men vad kan man förvänta sig av ett par hemtraderade kängor? Jag var mycket nöjd på det stora hela. Lite skotork över natten så var de fit for fight till dagen D. Några dagar senare, när vi skulle ut på barnfri hjortronletartälttur, blev det faktiskt  de lätta och smidiga skinnkängorna som fick följa med som lägerskor.

Det största problemet visade sig vara myggen. Plösen gled oupphörligen åt sidan och exponerade foten för blodtörstiga flygande insekter. Ytterst irriterande! Yllestrumporna var lagom varma och sköna, men de är ju ingen match för mygg, direkt.

Resten av utstyrseln fungerade utmärkt. Vi gick en ganska brant stig, där man på vissa ställen var tvungen att använda både händer och fötter för att ta sig fram på ett säkert sätt. Ändå var kjolen inte ivägen. En enda gång fastnade jag med klacken i kjolfållen, och det var klart under förväntan. Jag fastnar oftare än så när jag ska kliva i och ur bilen till vardags om jag har långkjol... Det är fläktande och skönt att gå i kjol. Enda gångerna den kan bli besvärlig är när man ska gå genom högt ris eller om man ska klättra över något.

Jackan blev fort för varm, så den åkte ner i ryggsäcken.

Blusen var fantastiskt skön att gå i, så den kommer nog att bli en del av min standardfjällvandringsgarderob. Den skyddar mot sol och mygg, utan att kännas varm och instängd. Och det kan jag behöva, jag som så ofta bränner ovansidan på underarmarna när jag är ute på fjällvandring.

Hatten, som satt fastnålad med tre 20 cm långa sylvassa hattnålar, satt där den skulle och skyddade både mot sol i ögonen och mygg på skallen. Jag hade trott att jag skulle bli less på den och ta av den halvvägs upp på fjället, men den satt kvar från det att vi lämnade parkeringen tills vi kom tillbaka. Det gjorde inte ens ont när det friskade i lite uppe på fjället.

Ryggsäcken var förvisso av lite senare datum, men grundprincipen med en ram och en päronformad säck var ju densamma som på de äldre säckarna. Det här var dock en deluxemodell med en ram som var rundad nertill och satt väldigt bra över höfterna. Att packningen hänger så långt ner mot rumpan är lite ovant, men jag tyckte att det var otroligt befriande att ha nacken fri, så att man kan böja huvudet bakåt om man vill titta upp på exempelvis flygande fjällvråkar. Det kan jag inte med modernare, högre ryggsäckar, och det tycker jag är trist. Någonting säger mig att den här ryggsäcken inte har sett sin sista fjälltur den heller. Jag måste åtminstone testa den med tyngre packning någon gång längre fram.

Konten var enligt maken också mycket bekvämare att bära än han hade väntat sig. Men den ser ju å andra sidan så jäkla kantig och hård och allmänt hemsk ut att det kanske inte behöver betyda så mycket. Nåja, han fick i alla fall inte ont av den, och den upplevdes inte som ivägen. Det kanske räcker så?

Summa summarum så var det en väldigt behaglig upplevelse. Jag är glad att jag fick mitt infall, att jag höll fast vid det, och att jag fick sällskap på turen. Det har varit en väldigt rolig vår vid symaskinen! Trots att det bara blev en liten dagstur en gammelkläderna, har jag ändå tappat lite av den vördnad och respekt jag hade för sekelskiftets turister. Jag tror visserligen fortfarande att de var av tuffare virke då än vi är idag, men å andra sidan så tror jag att många av dem softade och hade det precis lika bra som vi hade det. Det finns ju inget som säger att man inte kan stanna inne och läsa en god bok om regnet vräker ner, exempelvis...

"Mamma, tycker du inte att det är pinsamt när folk får se dig så där?", undrade Ida efter att vi mött ett par som var ute och gick med hunden i närheten av vår parkerade bil. (Det var nog några förbipasserande som tittade lite extra när vi satt och fikade också.)

Och jo, lite grann. Men det är en jäkla skillnad på skämset när man är barn och när man är vuxen. Det är inte så dumt att vara stor ibland... Och jag är rätt impad av barnen som följde med trots att vi var så hiskeligt pinsamma.

Postat 2011-08-30 00:16 | Permalink | Kommentarer (21) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 26 Nästa Sista 

 

Logga in