Äntligen sportlov! Dags för årets viktigaste ledighet, med vita fjäll, vida vidder, och bilen som får stå orörd en hel vecka. Exotiskt så det förslår, och definitivt något vi behöver för att ladda batterierna. I år kändes det extra viktigt att få detta tillfälle till friluftsliv och vila, med tanke på hur sanslöst usel vintern varit. Fjällresan till nyår blev inte av på grund av snöbrist. Istället satt vi och hörde ösregnet smattra mot taket. Det blev pussel istället för skidor.  Trekaffe istället för bastu.

Men det gjorde trots allt inte så mycket. Man kunde tåla att inte få testa längdskidorna trots att man blev sporrad av de svenska damernas framgångar i Sotji. Det gick att leva med att man inte ville ge sig ut och ta en kvällspromenad i regnet och slasket.

Man hade ju trots allt det heliga sportlovet att se fram emot. Den förlovade tid då man äntligen skulle få sitt lystmäte av vinter och snö.

Tja, nu är vi här. 

Många av nedfarterna är stängda på grund av snöbrist.  Man får se upp för stenar i resten. Och jag blir deprimerad.  Jag inser att det inte gör mig så mycket om sommaren regnar bort. Sånt händer. Men det SKA inte regna mellan november och mars! Inte där jag bor. Man ska kunna lita på vintern. Jag upplevde mitt första januariregn 1999 i Stockholm och förfasades. I år har det kommit mycket mer regn än snö i Sundsvall. Mina krokusar höll på att knoppas i februari.

För första gången har jag förstått den känsla många har när de säger att 'man inte står ut i det här landet under vinterhalvåret'. Nej, får man ingen vinter så ärdet ju ganska trist och tråkigt.

Tills vidare åker jag runt i kvarvarande snömos så gott jag kan och ser glad ut, och ser istället fram emot sommarens vandringar och fisketurer. För att inte tala om vintern 2014/2015!