Bloggar > Elvah Fjällvandrare > Pathfinder: Ut ur ...

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Pathfinder: Ut ur Rapadalen (del 3/4)

Jag åt frukost till dimmans långsamma övergång i morgonsol, mitt i Rapaselet och väldigt, väldigt mitt i mig själv.

Den här morgonen var jag förberedd på morgondaggen i Rapadalen, regnskogsvarianten. Ryggsäcken låg i tryggt förvar i sitt regnskydd för att inte bli blöt av kondens. En svart sopsäck tjänstgjorde som golv i yttertältet. Den stängde ute markfukten och det var hyfsat torrt inne i yttertältet vid frukosten...

...till skillnad från tältets utsida, som var dränkt av fukt.

Jag lämnade med vemod lägerplatsen på strandstigen och började gå mot Skårki. Jag ville inte lämna dalgången. Fjällvandringsmoments, som att sitta vid självaste Ráhpaädno och iakta dimmornas långsamma lättande till morgonsol, vill jag spara och bokmärka. På denna tur kunde jag skicka ett meddelande hem via den hyrda InReach Mini:n för att tagga platsen: 67.268987, 17.823966. På något sätt kändes det viktigt.

På kvällen hade det varit svårt att hitta en tältplats. Men bara 10 minuter efter min lägerplats på stigen, precis när stigen svänger av upp från älven, gick jag rakt på en välanvänd lägerplats på en liten utsiktskulle, med eldstad och allt.

Den hade jag helst inte nyttjat ändå. Jag är lite förvånad över att hitta alla dessa till synes tillrättalagda tältplatser i naturreservatet, i Rapadalen såväl som senare under vandringen på Pielaslätten: upptrampade gräsgläntor, välanvända eldstäder, uppställda matlagningsstenar, sittstockar, vindmurar, kvarlämnade stormlinestenar i ring runt plana ytor, som tältplatsmarkörer. Det är snårigt i Rapadalen och jag förstår om de få gläntorna blir välanvända, men det tar ändå emot att tälta på en bokstavlig tältplats, i Sarek – sinnebilden för verklig vildmark(?)

Jag såg inga av de större djuren i Rapadalen, men under stigningen i björkskog vid Skårki var spåren av dem tydliga. Här är den höga vegetationen mjukare än de hårda videsnåren längre ner och genom det höga gräset syntes rejäla gångar av stora djur, som inte kan ha varit annat än älg eller björn. Jag andades deras närvaro på den här platsen. Både spännande och läskigt. Instinktivt började jag smyga fram försiktigt, oroligt spanande. Vilket förstås är helt fel om man vill undvika björnmöten. Och sedan plötsligt, mitt på stigen:

400 höjdmeter och ett strömt men inte så djup vad av Jilájåhkå, avklarades i solsken. Det var drygt att gå uppåt.

Ganska direkt efter vadet mötte jag det första paret vandrare. Och så ett par till. Och ett till. Och ytterligare ett. Och ett till, innan jag nådde upp till Snávvávágge.

Precis vid krönet, när sjöarna skulle bre ut sig framför mig och Rapadalen nedanför mig, slog regn och moln till. Innan det blev helt tjockt hann jag få en skymt av sjöarna. Självklart stod det folk i vägen. 

Sedan drog dimman in helt. Jag såg inte många meter framför mig. Jag såg inte Låddebákte, jag såg inte passet, jag såg inte ner i Rapadalen. De 400 höjdmetrarna kändes nu verkligen som ett misstag, och då inte främst för vädrets skull. Det kan vara vansinnigt vackert med dåligt väder.

För att slippa få fler vandrare i vägen för min solotur, valde jag nu att följa sjökanten istället för stigen genom Snávvávágge. Sikten var obefintlig. Efter den första lilla sjön följde jag bäckfåran som förbinder den första sjön med den större sjön, Snávvájávvre. Men bäcken tog aldrig slut. Den bara fortsatte. Jag kom aldrig fram till Snávvájávvre!

Känslan när jag insåg att jag inte visste var jag var i dimman, var väldigt förvirrande. Jag såg mig omkring, men stenlandskapet lämnade inga ledtrådar. När jag plockade fram kompassen och norr inte alls låg i riktning med min inbyggda kompass, kände jag mig riktigt vimmelkantig.

Eftersom jag inte visste hur jag hamnat ur kurs, var det bäst att följa bäcken tillbaka igen, och så småningom insåg jag att jag följt fel bäck. Jag var ännu inte framme vid bäcken mellan sjöarna utan detta var en anslutande bäck till den första sjön. Den kommer förvisso in från ett helt annat vädersträck från fjällsidan, men gör en liten krök och ansluter till sjön i samma riktning som bäcken mellan sjöarna, vilket lurade mig.

Jag var aldrig i fara i denna situation. Det rörde sig om några minuter innan jag upptäckte att något var fel och då gick jag samma väg tillbaka, för att hitta rätt. Hade jag fortsatt framåt längs vattendraget hade jag hamnat på stigen (och blivit förvirrad). Hade jag tappat bort mig helt, hade jag alltid kunnat ta ut riktning västerut och fångats upp av någon sjö eller av Låddebáktes stigning till slut. Det är intressant att vilsevarandet kan ha så stora effekter på rumsuppfattning och psyke. Känslan när den inre kompassen inte stämde, gjorde mig nästan lite yr och jag kan tänka mig att när folk går vilse på allvar, så är den känslan inte till hjälp alls. Då gäller det att ha stenkoll på orienteringsprocedurerna för att kunna agera rationellt.

Jodå, jag hittade Snávvájávvre. Jag gick åt rätt håll igen som ett logiskt val, men fortfarande med den inre kompassen satt ur spel och ännu inte helt övertygad. Det var först när molnen en stund senare lättade något, som jag helt återfick känslan av orientering.

Framför mig väntade nu en strapats som jag inte såg fram emot: Branten ner från Snávvávágge i regn. Jag hade i förväg bestämt att vid dåligt väder skulle jag inte vara här alls, utan jag skulle ha rundat Låddebákte nere i Rapadalen. Jag hade gjort en liten väderkoll på den där hyrda apparaten på morgonen och visste att det var ostadigt. Men för mig är det ofta så att den enda vägen är framåt. Morgonsolen ingav en strimma av hopp. Självklart skulle jag knata uppåt!

Jag har en gyllene regel: Äta Före Strapats. Och jag hade spanat in en av jokkarna före branten, där jag planerade förtära den för nedfärden nödvändiga frystorkade carbonaran. Nu började regnet vräka ner och jag svor för mig själv. Jag hade kunnat vara nere i snåren runt Låddebákte nu och ägnat mig åt mer tilltalande strapatser. Jag svor inte bara över branten som väntade i lervälling. Min lunchplats visade sig upptagen. På mer än ett ställe satt vandringssällskap vid vattendraget. Folk!! Jag fick fylla mina MER-flaskor med vatten och knata iväg till något mindre populärt lunchställe.

Regnet lugnade sig i alla fall när det var dags att påbörja nedstigningen. Molnen lättade något.

Nedstigningen var häftig, såklart var det häftigt att göra detta! Men det var ett snäpp för blött för att kännas riktigt tryggt. I de allra brantaste stenpartierna var det baklänges nedklättring som gällde. Halt som attan men helt ok, gick att göra kontrollerat om jag bara tog det långsamt. Branterna utan fast sten däremot, var rakt igenom obehagliga. Det rörde sig om tvärbranta väggar av lervälling eller lös sten. Med en god dos tur (kändes det som) gick det att bromsa upp den oundvikliga nedåtglidningen mot någon ynka grästuva, lös sten eller greppa tag i någon stackars videkvist, men vissa passager var, under dessa blöta omständigheter, i princip fritt fall.

Det branta partiet på 1 km, tog mig 1 timme. Utan ett enda missöde. När jag kom ut på plan mark igen, dröjde det inte länge innan jag gjorde årtiondets vurpa och halkade handlöst baklänges i en gyttjepöl. Det var så att jag blev sittande en stund för att hämta andan. Då kändes det skönare än någonsin att jag alldeles snart äntligen skulle få slå upp tältet på den där fina lilla höjdkurveutbuktningen som jag fått tips om ovan Spökstenen.

Hur tror ni det gick? Tältplatsen var såklart upptagen. Och nästa fina utsiktskulle också.

Missmodigt bestämde jag mig för att traska vidare mot Bielavárásj. På håll spanade jag snart in en fin tältplats, vid en gigantisk kubformad sten mitt uppe på slätten, med utsikt över dalgångarna och över hela härligheten. Det blåste friskt och tältet skulle stå riktigt bra på läsidan av stenen. Den sista biten sprang jag, rädd att någon annan skulle hinna före.

Det som för mig är en perfekt tältplats, en utsiktssten, en fikasten, ett vindskydd på en öppen slätt, är för andra: En bajssten.

Jag gav mig iväg för att leta stenar för att bättra på de illa dolda bajshögarna, innan jag äntligen kunde krypa in i tältet, undan vind och regn.

Ja, go'vänner, det var detta avsnitt. Det kommer ett till, om vandringen ut ur Sarek, där jag sökte mina egna vägar. Det blev mycket bättre.

Vill avslutningsvis säga ett par saker:

  1. När man ska bajsa väljer man platser där det är minst troligt att andra människor rör sig. Myr- och videhålor är bra ställen. Det fanns ett sådant videparti bara 100 meter nedanför denna fina sten som kan ge vandrare en fikastund med vy, i lä. 
  2. Sopa bort de spår av lägerplats som går, efter er. Såklart är det bra att samma eldstad och tältplats kan återanvändas av många på en svårtältad plats som i nedre Rapadalen. Men att lämna kvar uppbyggda vindmurar, sittstenar, eldstäder etc på kalfjället i ett naturreservat... Vi kan väl skippa det, i just Sarek?

Detta var del 3 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta

Läs sista delen här.

Inlagt 2020-08-09 00:05 | Läst 3853 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-08-09 07:42   brigas
Jag blir uppriktigt ledsen när jag läser din text,framförallt med bajsstenarna. En stor, åtminstone delvis, kultsten ovan Skierfe hade nyttjats likt en antik toa av ett antal personer vid ett av mina besök i området. Och dessa eldstäder med rökt surbjörk som folk envisas med.
Popularitet fördärvar,när man längs en led ständigt konfronteras med ”alla andra”,som tar ens tänkta viloställen. Hajpen över fjällvandring lär ju accelerera allt mer,och kräver snart kvotering,och åtminstone ordentlig utbildning i fjäll-och naturvett. Jag vill ju gärna i framtiden kunna vandra dessa sträckor än en gång,och likt då inte stöta på alltför mycket folk.
 
Svar 2020-08-09 08:07   Elvah
Populariteten har flera sidor. I det långa loppet är det bara människors personliga relation till naturen, som kan rädda den. Att fler skapar känsloband till detta fantastiska, är viktigt. (Sedan är frågan om ALLA fjällområden verkligen behöver "utvecklas" och tillgängliggöras, det där är en annan, lång diskussion). Klart är, att det krävs massiva informations- och bildningsinsatser, lokalt och i turismsammanhang, men också som nationella kampanjer och i skolan. Allemansrätten är inte självklar kunskap. Min åsikt är att de kommunikationssatsningarna borde ha påbörjats förebyggande i samband med att de stora tillgänglighetsstrategierna från t ex STF:s håll, påbörjades. Nu står vi istället här med bajshögar i Sarek, mer och mer skräp längs lederna och stressade renar längs husbilsvägarna, och det är bara början. Fortfarande ser jag bara "brandsläckningskommunikation" när Länsstyrelsen går ut i media och ber folk inte ta ren-selfies. Åtgärder som görs är att sätta upp fler dass och skräptunnor, men med det kommer man ju inte åt grundproblemet. Jag vill se stora, förebyggande bildningssatsningar från statens håll. Annars lever nog allemansrätten farligt, på sikt.
 
2020-08-09 10:41   OBD
Härlig beskrivning. Branten ner från Snávvávágge tyckte jag var tillräckligt obekväm i torrt väder. Skulle absolut inte vilja gå där i lervälling.
Innstämmer helt i dina avslutande punkter.
 
Svar 2020-08-09 21:29   Elvah
Tack! Ja precis, jag lägger den branten till listan över saker som jag kan välja bort att göra igen. :)
 
2020-08-09 12:52   Bandersson
Det är härligt att läsa din beskrivning, speciellt om din ”folkskygghet”. Jag förstår precis vad du menar, jag är likadan. Men du går ju längs efter ett av de mest välbesökta stråken i Sarek… Har det blivit mer folk med åren? Själv minns jag 70-talet efter att Edvin Nilsson hade gett ut sin bok om Sarek. Då vimlade det av folk på den väg du har gått. 1986 efter Tjernobyl blev det nästa tomt i Sarek ett tag då de flesta utländska vandrare försvann. När det gäller just Sarek har det kanske funnits en tanke att problem med nedskräpning ska vara självkorrigerande. Ungefär som att vem som helst inte går där utan att vara väl förberedd både till kropp och själ och ha den kunskap och visar den hänsyn du efterlyser. Men så tror jag aldrig att det har varit eller kommer att bli men jag är lite mer optimistisk än vad du är när det gäller just Sarek. Om nedskräpningen håller sig inom rimliga gränser kanske det inte är så farligt? Jag menar, det finns ju andra varelser som också bajsar där. Mer bekymmersamt tycker jag att det finns bortglömda områden i Sarek där hotet är av allvarligare art som exempelvis nedre Njoatsosvágge. Där skulle det behövas kommunikationssatsningar och för den delen också fler vandrare som skapar känsloband med detta område.
 
Svar 2020-08-09 21:58   Elvah
Samtliga av de jag mötte som jag växlade några ord med planerade vandra höga vägen, och åtminstone nedre delen av Rapadalen fick jag ha för mig själv, så hade jag bara skippat Snávvávágge hade det varit lugnt. Flera var tyskar, någon fransk, någon britt. Nej, lite nedskräpning tar kanske naturen hand om, men jag menar, vi är faktiskt inte som djuren, vi kan välja var vi uträttar behov och vi kan riva sådant som vi byggt, om vi nu måste bygga något i ett naturreservat. Så kul att du nämner nedre Njoatsosvágge. Jag har lusläst bloggen som du och Hans gjorde om dalgången, så välgjort och inspirerande. Hotet om exploatering av området gjorde mig väldigt illa berörd. Jag har faktiskt gått och klurat på om det är en dalgång jag också skulle vilja vandra genom även för att kunna skriva något inlägg och försöka bidra till att synliggöra naturvärdet. Det känns oerhört viktigt. Sjielmágårttje känns som en dold och nästan lite hemlig, mytomspunnen pärla som inte så många hittar till. Lockande!
 
Svar 2020-08-10 14:53   Bandersson
Det är klart att du ska gå i nedre Njoatsosvágge. Där kommer du inte att träffa på några människor men väl andra ”varelser”. Och Sjielmágårttje kommer snart att finnas på topografiska kartan.
 
2020-08-14 10:44   luleå
Det var en författare som även ondgjorde sig att folk hade hittat till just hans ställe på fjället och han klaga över allt och inget över detta. Jag skulle vilja säga istället ut och upplev fjället till så många som möjligt och det säger jag även till många. Det är och vara ute som man förstår naturen och det har jag gort i ca 50 år nu och gör så fortfarande. Det finns garanterat plats till alla i vår fjällvärld!
 
Svar 2020-08-14 17:16   Elvah
Min skildring av det misslyckade ensamhetssökandet i Snávvávágge är ett inlägg som helt klart blev mer dystert än vanligt. Men jag ondgör mig inte över att det är folk i fjällen. Snarare var jag på fel plats, om det var ensamvandring jag sökte, och med min berättelse går kanske poängen fram till andra när de planerar sina rutter: just här är det mycket folk. Den negativitet som jag förmedlar i den här texten, måste också ses i ljuset av det vemod jag kände över att lämna stillheten, ensamheten och därmed den eggande känslan att vara väldigt utlämnad mitt i naturen och mitt i mig själv, som jag upplevde nere i Rapadalen. Jag lever ett hektiskt liv. Ensamheten under mina vandringar är livsviktig för mig. Det är så jag laddar mina batterier. Men det är upp till mig att välja mer folktomma stråk. :) Jag håller helt klart med att det finns plats för alla och uppmuntrar vänner och alla andra människor att prova på, ge sig ut. Utöver att det ger fina upplevelser så är jag övertygad om att människors personliga relation till naturen är avgörande för att man ska ska kunna och vilja engagera sig för natur och miljö, vilket är livsviktigt. Så ge er ut och upplev fjällen, alla!
 
2020-08-14 17:44   luleå
Jo det är just ensamheten i naturen som lockar och det är just därför jag ej någonsin går på en markerad led fast det händer att jag korsar en led. Det är sällan jag möter någon annan än något vilt djur som är lika nyfiken som jag. Men som sagt vi är ju olika några vill söka ensamheten och somliga vill gå i grupp med mera och jag hoppas att alla blir nöjda och glada över sin tur.
 
Svar 2020-08-14 19:56   Elvah
Då är vi två! Att inte följa leder är också definitiv roligare och känns mer kreativt.
 
2020-08-17 08:20   Onesport
Grymt bra, tack
Blev nästan full i skratt när jag läste hur du sprang för att säkra en tältplats, så sent som för ett par veckor sedan skuttade jag som en stenget upp i Latnjavággi för att ingen skulle ta tältplatsen i Harpasset, helt irrationellt egentligen men det var ju skönt att jag inte är ensam...
...och toalettstenarna, det är tråkigt, var vid Frippes fall under ovan nämnda tur och stötte på oönskade spår av människor, och jag kan bara instämma med dig, gå någonstans där det INTE är bekvämt, fin utsikt etc. etc.
 
Svar 2020-08-17 20:23   Elvah
Närå, du är inte själv om det. Man gör många konstigheter när man är ensam och inte behöver ha några spärrar. Jag skrattar åt ditt tilltag också. :-)
 
2020-09-06 22:55   fowwe
Sent omsider läser jag denna berättelse för andra gången och tycker den är personlig, tuff, självständig - helt enkelt jättebra, Hanna! Det överbefolkade Sarek får sig en känga, fast förstås mest de som överbefolkar parken. Den där vägen över Snávvávágge är ett kapitel för sig. Om jag minns rätt så var det Edvin Nilsson som pläderade för den. Den gamla samestigen går nere vid älven, runtom Låddebákte. Den vägen gillar jag och där har jag aldrig mött någon även om en och annan går där.

Härligt att se dina fina foton. Det första formligen dryper av regnskogskänsla och fotona från stigen ner från Snávvávágge framkallar lite svindel. Kul också att du fick se trampspår av björn. Att misstänka - med all rätt - att vissa av gångarna i gräset är gjorda av Nalle kan få somliga att sova dåligt på natten. Men det gjorde nog inte du. Betydligt värre är det att se skräp, stenkonstruktioner och annat som människor lämnar efter sig. Mycket bra att du skriver tydligt om det.
 
Svar 2020-09-07 21:13   Elvah
Utgångspunkten för det jag skriver är mina egna upplevelser. I det här fallet av att söka det folktomma och misslyckas, vilket gav upphov till frustration - en upplevelse som jag skildrar. Du formulerar det ju väldigt bra: det innebär att jag ger en känga åt de som överbefolkar parken. Det vill säga läsarna. Och där någonstans tar jag steget från att skriva "trevliga texter" till att vara en sådan som kanske inte går hem hos alla. Skönt att höra att någon ändå tycker det har sin charm. :)

Regnskogskänsla: det var precis så. Vyer från en annan kontinent. Det hade kunnat vara en afrikansk eller sydamerikansk flod, tänkte jag där och då. Det förväntade jag mig inte av Norrland, blev verkligen förvånad!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in

Tips!