Lyckades pricka in årets hittills kallaste natt när jag i fredags kväll tog sovsäckarna med mig och knatade den dryga kilometern genom skogen ner till sjön. Den lilla ön Hönsholmen låg som en svart jätteval och badade i det skarpa månljuset. Tände en brasa för mysfaktorns skull och rullade ut liggunderlag och säckar. En svag men ändå isande nordanvind gjorde att jag valde lite lä bakom en knotig tall. Månen stod över Orion, min väktare i vinternatten.
Hela natten igenom ger isen ifrån sig de mest fantastiska ljud. Den knastrar, skjuter, råmar, piper, knorrar som en hungrig mage och sjunger som valar i havsdjupen. Som en köldens symfoni. Visst blir det lite kallt om näsan när temperaturen kryper en bit under -20C men det hör ju till.
Ligger och tänker på en annan natt, i våras, när jag sov ute under helt andra förhållanden. Då låg jag och tittade upp i ett blommande äppelträd och lyssnade på en strävsam humla med kvällsskift, trastar som sjöng och morkullor som flög sina stråk över den ljusa kvällshimlen. Uteliv kan verkligen vara varierat.
Andra och mörkare tankar som dök upp var också de på alla människor, framförallt i Östeuropa, som liksom jag låg ute denna natt men inte av fri vilja. Människor som inte har någon sovsäck, inte har något hem att gå till om det blir för kallt, inte har magen full med energirik mat när de lägger sig. Människor för vilka detta kanske är tionde kalla natten på rad, som inte vet hur många kalla nätter till de ska ligga ute. Som inte vet om detta är deras sista natt.
Uteliv är lyx som vi som har allt kan unna oss i lagoma portioner. Vi kan frivilligt välja att utsätta oss och tryggt tänja på gränserna och sedan återvända till vår uppvärmda bekväma vardag. Med sådana tankar känns inte den egna ”prestationen” särskilt märkvärdig.
Det går lite trögt att ta sig ur sovsäcken på morgonen. Ligger kvar och äter frukostmackan som legat nere i fotänden under natten. Det bär emot att krypa upp ur värmen och dra på de iskalla, stenhårda kängorna. Jag går en runda på isen och fotograferar innan jag tar mig hemåt igen i den uppåtgående solen.
Bitande kallt, hajtänder i isen:-)
Perfekt beskrivning på hur det är att tillbringa kvällar och nätter i kylan. Det kan ju tyckas lite galet av vissa, men när är ute och kylan nästan går att ta på, och isarna knakar och knorrar är man utan tvekan med om en rejäl naturupplevelse.
Tack. Det behövs egentligen inte mer än en kväll, en natt för att man ska komma ut och uppleva något annat. En kväll man minns mycket mer än en vanlig, hemma i soffan.
Mycket stämningsfull bild med sovsäck och eld i skogen. Fångar en stor del av charmen med dylika övningar. "Köldens symfoni" - ett underbart uttryck! Även jag och min kompis passade på i fredags under Skånes dittills kallaste natt, men vi hade bara -13. I ett vindskydd.
Det här med den närmast orättvisa lyxen att kunna unna sig friluftsliv medan andra människor fryser ofrivilligt och utan större hopp om förbättring håller jag med om. Även många andra saker som andra inte har möjlighet till gör vi för vårt nöjes eller vår bekvämlighets skull.
Tack Hans.
Mycket bra som alltid!!! jag var åxå ute den natten -22° ca. och visst är det en underbar känsla att både känna och höra naturen
I mörker skärps andra sinnen. Att vistas ute i naturen en mörk natt ger helt andra upplevelser än att vistas där på dagen.
Fint skrivet, som vanligt, och med fina bilder.
"Hajtänder i isen" gillar jag skarpt. :-)
Tack! Tänderna satt verkligen i en halvcirkel precis som ett hajgap. På den här bilden är bara några av dem med.
Tack,
Jag kunde känna hur fötterna blev kalla nere i botten av sovsäcken. Hur benen fick tampas med kängor, byxor och annan bråte i trängseln...
Viktiga funderingar fick du avklara också... fint!
Den här gången hade jag alla smågrejor, mackor, glasögon, termometer, kameran mm samlat i en packpåse nere i säcken. En klar fördel när man ska börja leta efter något med bara händernas känsel som vägledning.
Hög mysfaktor ! Och gillar verkligen bilden med hajtänder. På tal om kyla. - 43 stod termometern på hos lillasyrran i fredags morse, småkallt. När vi snackades vid under dagen hade de "bara" - 30.
-43:-))) Var var det? Själv har jag ett minne från barndomen när vi mätte upp -42. Vi bodde i en riktig köldhåla utanför Falun. Undrar om man kommer att få uppleva något sånt igen.
Citerar - "Det går lite trögt att ta sig ur sovsäcken på morgonen"
Jo, det förstår jag. Bilden talade sitt tydliga språk!
/H
Inte ens jag tycker om att frysa på morgonen;-)
Som vanligt ett välformulerat besök i Värmlandsskogarna. Visst har vi hört skogens och sjöns vinterkvidanden de är nog så upplevelsebara. Frysna kängor botas med plastpåsar runt innersockorna. Du är god på att få perspektiven rätt Erik.
Tack för att du delar med dig
Tack själv.
Mycket fint skrivet. Is är fantastiskt särskilt när det blir hajtänder i "bitande kyla". :-)
Tackeliticktack.
Hon bor permanent ett par mil väster om Arjeplog, längs Silvervägen (Riksväg 95) mot norska gränsen. - 45 hade noterats i närheten. Detta kan man naturligtvis diskutera, beroende på termometer, kalibrering etc. Riktigt kallt är det ju ändå, oavsett om det är - 39 eller - 45, kanske kallare.
Har själv ej upplevt dessa temperaturer, långt ifrån.
hej.
att vara utfryst är bland det kyligaste man kan uppleva tror jag. jag upplever din berättelse som en resa - en yttre och en inre. en resa är väl en resa oavsett längd. kanske är det "det nya" som är resan. din resa den natten har du låtit bli andras eventuella parallella resa - tack vare din generositet. och hajtänder - dom är ju vackra som få. /J
Tackar.. och tack för senast. Jag tycker det är viktigt att man är öppen för de insikter och förändringar av sinnet man upplever när man vistas ute. Jag tror att det är det som verkligen ger något med att vara ute i naturen. Att se och uppleva men också låta det sjunka in och förändra något på ett djupare plan, även om det bara är tillfälligt. Och på så vis blir det ju en inre resa som du skriver. Samtidigt får man kanske akta sig så att det inte blir för "komplicerat" och att förväntningarna blir för höga.