De som har läst böckerna om mumintrollen minns kanske ”Svarta Gloet”, ett mystiskt vattenhål på ön i ”Pappan och havet”.

För mig och min familj är Svarta Gloet en branddamm som ligger på andra sidan åkern, nere vid bäcken. Den är från början anlagd för att brandbilarna vid behov ska kunna fylla på med vatten där. Den är nog inte mer än 10 X 15 meter och alltid grumlig. Hur djup den är har jag aldrig kommit underfund med. Eftersom Svarta Gloet ligger dold av högt gräs och sly tänker man sällan på den, utom vid två tillfällen per år. Dels på våren då grodorna har en fullständig orgie där och producerar mängder av stora knottriga romklumpar som alltid påminner mig om barndomens sagogrynssoppa. Dels sent i november då Gloet fryser veckor innan alla andra vattendrag häromkring och det bildas en minimal men efterlängtad skridskois. Knottrig även den och full med infrysta blad. Här har åtskilliga barnrumpor dunsat i isen och även några vuxenrumpor om sanningen ska fram.

Nu var det en dag i slutet av april i år och jag och yngsta dottern Saga, 8 år, gav oss ner för att titta om det kommit någon grodrom än. Efter flera dagars gråmulet väder med kall vind var det nu stilla och underbart skönt i luften. Vi sneddade över hästhagen med sina tuvor och grånande torra högar årsgammal hästbajs. Nere på grusvägen märkte vi direkt att grodorna var i farten. Det plumsade i diket och rätt som det var kom en groda hoppande i full fart upp på vägen. Ett hopp efter kom en annan groda, ivrigt jagandes den första, utan att ta notis om oss. Första grodan gjorde en tvär undanmanöver och satte fart tillbaka mot diket där den kom upp men förföljaren var med på noterna och inte långt efter.

Vi klev över diket och tog oss fram de få metrarna genom högt gulnat gräs och hallonsnår. Jag vet av erfarenhet att grodorna är svåra att smyga sig på eftersom det är så många vakande ögon så jag var beredd på att de skulle dyka när vi kom fram. Men när vi gjorde det var det alldeles stilla och lugnt på ytan. Antagligen hade de redan blivit skrämda för något och tagit till flykten ner i den skyddande dyn. Stora sjok av rom visade i alla fall att leken var i full gång. Jag fascineras alltid av att rommen läggs vid precis samma grästuvor år efter år. För mig likadana grästuvor finns ett par meter ifrån men de nyttjas aldrig.

Efter att ha upplevt den slajmiga känslan av grodrom mellan fingrarna satte vi oss i gräset ett par meter ifrån. Jag förklarade att om vi satt riktigt stilla och tysta så skulle grodorna så småningom komma tillbaka och spela. Eftersom Saga är av den spralligare sorten och annars inte gärna sitter stilla så hade jag ingen större förhoppning om att hon skulle härda ut men där misstog jag mig. Hon satt blick stilla bredvid mig och vi viskade till varandra. Jag försökte förklara hur en sån liten groda kunde lägga en så stor klump med ägg. Vad Saga viskade om vet jag inte säkert för hon tog det så på allvar att jag bara uppfattade ett och annat ord. Jag svarade ja på det mesta och hon verkade i alla fall nöjd med svaren.

Saga sitter vanligtvis inte still.

Det tog tid. Grodorna måste ha blivit rejält skrämda av något. Solen låg i lätt dis, det var stilla och trastar och bofinkar sjöng i buskarna runt om. Vätan började tränga upp genom byxbaken. Men så dök ett grodhuvud upp över ytan, vaksamt och misstänksamt spejande. Strax kom ett par till. Sen hände inget på ytterligare en lång stund. Så kom äntligen det första förlösande knorrandet. Ljudet och vibrationerna från det fortplantade sig genom hela Svarta Gloet. En oemotståndlig signal för alla parningssjuka grodor och som genom ett trollslag började det röra sig överallt i strandgräset. Ett efter ett dök de upp och jag hörde Saga upphetsat räkna 17, 18, 19…Shit!…21. Fler och fler började knorra och göra små utfall mot varandra. Det är fantastiskt att tänka att precis så här har det gått till, precis så här har det låtit vår efter vår inte bara sen mina föräldrar var små eller sen stenåldersmänniskorna satt på stränderna och vakade på sjöfågel utan antagligen sen långt innan våra förfäder ens gav sig upp i träden.

Spelet ökade i intensitet och fler och fler grodor dök upp. Saga hade tappat räkningen. Jag visste att snart skulle det koka i vattenbrynet och…

Då kom vrålet. Detta avskyvärda och djupt hatade vrål, bokstavligen från en klar himmel. Ett avgrundsvrål som med sin styrka tränger igenom allt och ibland får fönsterrutorna där hemma att skallra. Som tränger in genom märg och ben och pressar undan alla andra tankar och känslor. Två av försvarets jetplan ute på övning… igen. Vi bor fyra mil från närmaste stad. Vi har åtta mil till Karlstads flygplats Var närmaste flygflottilj ligger vet jag inte men här ska de flyga och öva sina luftstrider eller bevaka de aggressiva norrmännen eller vad de har för sig. Särskilt på vårarna, särskilt när vädret är fint (?). De flyger runt i cirklar eller långa uttänjda åttor som antagligen sträcker sig ner emot Dalslandsgränsen och sen långt upp i Värmland. Jag har prickat för i almanackan när de kört och det är minst varannan dag. Det var riktigt skönt den veckan när Eyjafjallajökull spred sin aska och luftrummet stängdes.

De flyger inte lågt. Det är knappt att man ser dem men ljudet är ändå så starkt att man ibland inte kan prata i vanlig samtalston. Ibland orkar man inte vara kvar ute utan går in. Och detta ljud måste höras miltals omkring. För mig är det helt oförståeligt vad det ska tjäna till. I tider av besparingar och tal om att vi måste minska på vårt flygande för klimatets skull så far dessa gubbar runt och har lekstuga utan en tanke på (eller också har de det) att de sprider sina ljudföroreningar över 1000-tals människor.

Grodornas sång drunknar i vrålet. Det blir som en stumfilm med sprattlande figurer. Föreställningen saknar mening och innehåll för oss som tittar på. En oförsiktig huvudrörelse gör att de plötsligt och unisont dyker igen och det är över för den här gången. Saga skuttar nöjd bredvid mig på grusvägen när vi går hem men jag tänker att jag ska skriva en insändare och häva ur mig åtminstone en del av min avsky mot försvaret och dess flygkåta stridspittar. Tandagnissel.