Ornitologer jagar gärna arter att kryssa för i sina fågelböcker. Botanikerna är också glada i att sätta kryss när de hittat en raritet. Men hur är det när man sett ett nytt däggdjur? Finns det föresten något som kallas däggdjursskådare? Människor som kastar sig i bilar och far iväg 30 mil för att det har siktats en Mindre dvärgnäbbmus eller liknande i trakterna av Årjäng.
Jag fick i alla fall häromdagen göra ett nytt däggdjurskryss. Jag var ute på en träningsrunda längs en skogsväg här i närheten då det plötsligt rasslade till från en tallstam invid vägkanten. Jag såg omedelbart att det var en mård. Jag har aldrig tidigare sett någon. Den påminde om en ekorre men kändes betydligt klumpigare då den närmast ”lufsade” upp för stammen. Lite skillnad mot ekorrarna som till synes upphäver tyngdlagen när de ”rinner” upp i ett träd. Men då kan en mård också väga 4-5 gånger så mycket som en ekorre.
När den kommit upp en bit, tillräckligt för att känna sig lite trygg satt den sig på en gren och tittade ner på mig. Kameran var förståss inte med på löprundan så jag fick ta fram pennan för att få en bild till inlägget.
Spåren ser jag ofta vintertid, två och två i snön, när de korsar stigen eller skidspåret. Och jag har förstått att de finns där någonstans. Att de sitter och trycker bland grenarna i någon tät gran och har fullständig koll på mina rörelser genom skogen.
Antagligen är det så som övervägande delen av våra möten med djur går till. De ser och hör oss, vi märker ingenting. Ofta skrämmer man upp en fågel som ligger och trycker på marken in i det sista och sen ”exploderar” intill en så man hoppar högt. Men tänk vad många sådana fåglar man säkert passerar som fortsätter ligga kvar, som inte röjer sig utan spänt avvaktar tills vi passerat innan de lättat ruskar om fjäderdräkten.
Ugglor hör också till de där som jag har en känsla av sitter där någonstans och följer mig med sina stora ögon, knäpp tysta och trygga i sitt kamouflage.
Det var i alla fall roligt att få se en mård. Nu har jag några ”önskekryssningar” kvar när det gäller däggdjur: Varg, björn, myskoxe, fjällräv, järv, utter……
I sommar har jag tillbringat väldigt mycket tid på Bergslagsleden. Det lustiga är att jag nästan inte sett ett enda vilt djur. En dag i Juli under min veckovandring så låg ett rådjur och tryckte bakom lite sly. När jag var några meter ifrån så hoppade det upp som gubben i lådan och sprang in bland träden. Under någon sekund befann sig hjärtat mellan öronen.
Uppe vid Nyberget var jag orolig att stöta på varg. På morgonen när jag satt vid Gränssjön och filosoferade så blev det ett fasligt tjattrande inne i skogen. Jag smög mig närmare och upptäckte två ekorrar som lekte tafatt i en gran. Ingen varg där.
Men jag antar att jag på min vandring blivit iakttagen av många vilda djur. Jag funderar på att sätta mig på pass i något gammalt älgtorn för att få se lite vilt :)
Det där med att sitta och invänta djur skulle man göra mer. Det kan kännas lite hopplöst att bara gå ut och sätta sig men när väl ett djur kommer fram så blir det ett aldeles speciellt möte. Att få vara iaktagaren för en gångs skull, liksom byta plats med dem. Vi behöver ju dessutom inte känna rädsla.
För länge, länge , länge sen satt jag ute en hel del med kamera och väntade och visst är det kul att ha riktiga bilder från sina möten men det är nog inte heller dumt att bara sitta där och ta in det man ser en stund.
Du kan inte bara skriva bra, du kan rita också!!!(nublirjagnästanliteavundsjuk...)
Bra idé förresten att kryssa däggdjur, klart man kan göra det!
Trevligt möte, Mården är bara skenbart klumpig relativt ekorren. Mården tar ekorren, i trädet, om den vill. Kan t.o.m. smyga sig på tjädern när den sitter på sin nattkvist. Snabb, vig, stark och tyst. Ett av mina favoritdjur.
Själv planerar jag oftast upp vandringar med bivillkor att ha god chans att stöta på ett vissdt djur. Har sett de flesta vi har i Sverige. Hittills har dock vargen gäckat mig trots att jag systematiskt vandrat de flesta både fd och nuvarande vargrevir. Men den är så skygg. Jag har visserligen sett spår många gånger och hört ylandet en gång, men aldrig sett en svanstipp. Trägen vinner dock:-)
Nu är det jag som blirnästanliteavundsjuk. På alla dina kryss.
Varg ligger som du skriver högt på listan och jag skäms nästan för att jag ansträngt mig så lite för att få se eller höra dem. Har faktiskt inte sett ett säkert spår än trots att vi har ett (litet och tynande) vargrevir bara ett par mil bort.
Trevligt att läsa om det här mötet med skogsmården. När det gäller djur som vi människor passerar i naturen är det säkert som du skriver, en väldigt stor del (av vissa arter, alltså) märker vi inte för de sitter instinktivt kvar. Jag vet att ugglor gör så men även andra fåglar. Dvärgbeckasinen är ovanligt modig, den måste man nästan trampa på innan den "exploderar" iväg.