- Hur var det ute då? Min frus fråga får mig att för några ögonblick famla i tankarna innan jag klämmer fram ett tvekande – Ja,.. det var väl fint.
- Du ser ju rätt blöt ut.

Jag tänker bra när jag är ute och går i naturen. Lite för bra faktiskt. På mina dagliga hundpromenader i ”hemskogen” snurrar tankarna igång om både viktiga och helt oviktiga ting. Många gånger så intensivt att jag kommer hem och knappt har lagt märke till att jag har varit ute. Det kan bli lite pinsamt som i fallet ovan eller åtminstone trist. Det är ju i naturen man ska hämta kraft och inspiration. Det är där man ska låta vardagsstress bytas ut mot sinnesro. Och så har man gått och tänkt på t.ex. ett jäkla blogginlägg på Utsidan.

Men för ett par år sedan började jag med inspiration av min fru att stanna upp en gång varje hundpromenad. Jag valde en punkt på en bergshäll som jag passerar på flera av mina väl upptrampade stigar. Där försöker jag nu ställa mig varje morgon och praktisera medveten närvaro. Medveten närvaro har olika innebörd för olika människor har jag förstått. En del menar att man ska stänga av alla intryck utifrån och bara lyssna inåt mot sig själv. Andra verkar mena nästan motsatsen, att man ska låta sig uppfyllas av alla sinnesintryck i nuet. Jag håller mig till det senare.

Jag ställer mig alltid på precis samma fläck. Hunden har vant sig och sätter sig ner bredvid med en tung suck. Först blundar jag en lång stund och försöker tömma huvudet på alla tankar, rensa ut och skapa ett utrymme för att ta in nuet. Jag tar in och registrerar alla ljud, utan att värdera dem. Ljuden varierar efter årstid och väder. Det kan vara en brusande kör av vårfåglar eller några födosökande mesar. En trana som ropar eller skator som kivas. Det kan vara ett avlägset brus av trafiken på andra sidan sjön eller en lastbil som drar på uppför ”Bräckebacken”. Det kan vara en lös barkflaga som rör sig när morgonsolen värmer upp luften mot stammen eller kraset av hundtassar mot gammal snö. Regndroppar mot jackan eller insektssurr.

Sen försöker jag känna luften mot ansiktet. Hur känns den? Varm-sval-kall-fuktig? Blåser det? Är den mild och behaglig eller ruggig? Till slut öppnar jag ögonen och tar in det jag ser framför mig. Himlen, sjön, skogen, lavarna på klippan, väder och årstid. Färgnyanser som hela tiden skiftar från dag till dag. Is, vågor eller stilla vatten. Vintermörker som byts mot skarp morgonsol eller dova blågrå toner under tunga höstmoln.

Min stund på berghällen har med tiden blivit en av dagens höjdpunkter. Något som jag ser fram emot och kan längta till. Det är fortfarande inte lätt att verkligen släppa de där tankarna men jag märker ofta att det efteråt, när jag ska ta upp tanketråden igen, inte känns så viktigt att tänka på just det där, vad det nu var. Det känns också bra att stanna upp och följa en bestämd bit natur genom alla årstids- och väderväxlingar och se hur det förändras. Vissa detaljer lägger man lättare märke till om man ser samma ställe varje dag än om man hela tiden söker något nytt.

Förra hösten fick jag på omvägar höra att en granne som setat på älgpass hade sett mig komma gående i skogen och plötsligt stannat på en stenknalle och bara stått och blundat och gapat i flera minuter. Men det är väl smällar man får ta.

Tack för denna gång.