Insikter från mina utsikter.

Bor med familjen (tre barn) på landet en mil söder om Glava i västra Värmland. Har nära till Glaskogens naturreservat. Uppväxt utanför Falun. Har egen firma där jag jobbar med paleobotanik, en naturvetenskaplig analysmetod inom arkeologisk forskning.
Längtar ut på äventyr men också efter frid och lugn i naturen.

Användarnamn: äventyrssugen

Intressen: Fågelskådning, Expeditioner, Vandring, Långfärdsskridsko, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Hälsa, träning, skriva

Mer på profilsidan


Att ta till sig ett landskap.

 

Vissa landskap har man inom sig, de är som delar av ens själ och identitet. Kulturlandskapet, stadslandskapet, granskogslandskapet eller myrlandskapet. Man känner sig helt enkelt som hemma i vissa landskap.

 Vid havet har jag däremot alltid varit en tillfällig besökare. Jag kommer dit, blickar ut mot horisonten säger ”Åååh! Så fint” och reser sen hem igen. Jag förundras, fascineras och känner mig nyfiken på kusten och havet, men det är inte mitt landskap. Jag hör inte dit och havet hör inte hemma hos mig. Skillnaden är tydlig mot min fru som under uppväxten tillbringat somrarna på västkusten. Hon har ett förbund med landskapet där ute som jag saknar och hon har inom sig en ständig längtan dit.

Själv tillhör jag skogen myrarna och förmodligen också det mellansvenska glesbygdslandskapet. Där har jag min klangbotten. Men också fjällen, trots att jag sammanlagt inte tillbringat så mycket tid där. Så det kan inte bara vara avhängigt tiden huruvida man knyter an till ett landskap. Antagligen bygger man in olika landskap i sin identitet utifrån upplevelser, erfarenheter och intressen. Jag har förstått att tillochmed en stadsdel eller några kvarter kan få den betydelsen för de som växer upp eller lever länge där.

I slutet av september åkte jag ner till västkusten, till naturreservatet Ramsvik, strax söder om Hunnebostrand, för att under några dagar i lugn och ro strosa runt bland klipporna, bara vara, ta in landskapet och fotografera. Kanske, tänkte jag, kan jag knyta ett starkare band till miljön om jag bara vistas där lite mer, lite längre, lite intensivare, bara jag och havet.

Solen lyste från en höstklar himmel och en lätt frånlandsvind gjorde att havet låg nästan blankt första dagen. Jag ställde bilen vid Fykan och vandrade söderut över klipporna, genom snår av björnbär, slån, nypon och rönn som alla lyste med sina vackra bär. Uppe på de vindpinade höjderna blir det snabbt kargt och lite fjälliknande. Vid södra änden av reservatet tog jag av mig och vadade över ett smalt sund ut till Tryggö.

På toppen av ön ligger ett imponerande men tydligt rekonstruerat bronsåldersröse. Nedanför breder flacka hällar och klippor ut sig mot havet. Jag rullade ut liggunderlaget och sovsäcken så nära vattnet det gick och när mörkret kom välvde sig en fantastisk stjärnhimmel över och havets lugna hävningar fick mig att sova gott.

Det är skillnad på havet och sjöar. Hur stilla det än är på havet så finns ändå någon slags grundrörelse i det som gör att havet mer känns som ett väsen än vad en sjö gör.

 

På morgonen går fiskebåtarna ut för att vittja hummertinorna. Under dagen vandrar jag norrut på klipporna så nära vattnet som bara går. Försöker ta in så mycket som möjligt av intrycken. Formerna och linjerna på de rundslipade hällarna är fantastiska, som muskler på en vältränad kropp. Jag går också med en blandning av förskräckelse och nyfikenhet runt bland hopdrivet skräp, plastbackar, skor, rep, sprayburkar och allsköns bråte, så kallade strandfynd.

Böjer mig ibland ned över små vattensamlingar i klipporna och ser en mikrovärd öppna sig med alger, svampdjur, räkor och snäckor. På eftermiddagen kommer sju sälar insimmande i viken där jag sitter. De dyker runt och letar efter mat, fnyser lite när vinden driver min vittring ut över vattnet, försvinner med ett bäverlikt plask men kommer snart upp igen, tydligt nyfikna.

Vädret slår om till kvällen. Åskan rullar in över klipporna och jag slår upp tältet lagom innan regnet kommer. Vinden ligger på och driver upp vågorna. Det blir halt på de blöta och släta hällarna. Gränsen mellan hav och land blir mer diffus.

Morgonen efter har det klarnat igen och jag har turen att hamna mitt i en ringmärkning av flyttfågel. Svarthättor, sävsparvar och gransångare vägs, mäts och får sin fettreserv uppskattad innan ringen nyps på plats och de släpps för att få fortsätta sin långa resa mot södern.

Själv återvänder jag till bilen för resan hemåt mot norr, mot granskogen och myrarna. Hur gick det då? Lyckades jag knyta an till havet? Ja, svaret var ju givet redan från början. Något quick-fix för detta finns inte och att ta till sig ett landskap innebär nog så oändligt mycket mer än att bara ströva runt i naturen några dagar. Så vid havet är och förblir jag en tillfällig besökare. Men det är ju inte helt fel det heller.

Jag kan verkligen rekommendera Ramsvik för den som vill ut till västkusten. Gärna ”off season”. Där finns ett fint vandrarhem (Ramsviks Övergård) där man kan bo.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-10-06 21:01   Håkan Friberg
Jag känner igen mig i allt du skriver. Bergslagens skogar och myrar, höjdsträckningar och dalar är mitt landskap sedan barnsben. Den svenska fjällvärlden har jag erövrat som vuxen. Där är jag också hemma. Men trots många besök vid och på havet så är det inte mitt. Jag har funderat på varför. Jag tror mig ha kommit fram till ett svar. I såväl Bergslagsskogarna som till fjälls flyr jag inte dåligt väder. Jag klarar av det. Till havs flyr jag dåligt väder. Oftast är jag överhuvudtaget inte där när det är busväder.
 
Svar 2013-10-18 13:21   äventyrssugen
Det ligger något i det du skriver om väder. Att möte lanskapet under skiftande förhållanden, väder, årstider. Och kanske också att få "stånga" sig fram i regn, drivsnö och blåst. Det ger tillslut ett djupare förhållande. Ungefär som i en relation där man efter en krisig period kan ha kommit varandra närmare.
 
2013-10-07 14:30   thegedd
Visst är det så att landskap man besökt under en tid sätter sig, lämnar avtryck i ens inre. Under mina år i Göteborg var vi ofta ute på havet, hade en liten båt. Men inget jag idag längtar tillbaka till. Men roligt hade vi och fina minnen....
 
Svar 2013-10-18 13:22   äventyrssugen
Tack för att du läser och komenterar. Avtryck i ens inre är ett bra sätt att formulera det på.
 
2013-10-07 17:54   thureb
Fin skrivet Erik. Och läckra bilder.
Mitt landskap eller snarare mina landskap är allt möjligt som jag upplevt under skriftande förhållanden. Även ett område som jag bara besökt en gång kan kännas starkt. Ett sådant är området kring Cecil Rhodes grav i Matopos i Zimbabwe. Här finns mångtusenåriga grott/klippmålningar och man får en känsla av att det är ett landskap som varit oförändrat i mycket lång tid.
 
Svar 2013-10-18 13:24   äventyrssugen
Tack. Ja, det kan kanske vara så att man lämnar en bit av sig själv och eller tar med en bit inom sig av platser som gör djupt intryck.
 
2013-10-08 00:04   fowwe
En text som berör och får mig att tänka. Jag tror att det behövs texter som denna som går på djupet med varför vi dras till naturen, och till olika slags natur. Varför det uppstår en slags relation. Det är svårt att skriva om sådana saker och du gör det på ett sätt som sätter ord på svårgripbara tankar och känslor. Din beskrivning av hur du vill ge havet en chans att verkligen bli "ditt landskap" är storartad. Gripande och faktiskt lite sorglig också. Jag läser gärna sådana texter!
 
Svar 2013-10-18 13:26   äventyrssugen
Jag tackar så mycket för berömmet. Jag ska försöka komma igång och skriva lite oftare här.
 
2013-10-08 11:48   Anders_sthlm
Platser som skapar identitet och där vi kan känna oss trygga. Vad kan vara viktigare än det?
Jag har saknat ditt bloggande eftersom det skiljt sig så markant, ifrån det som vanligtvis tröskas runt här. Nu är du tillbaks och skriver innehållsrikt och levande om naturupplevelser.
För visst är det bra att någon kan skildra natur utan att behöva ta till baguetter i motljus, gjutjärnsgrytor med renskav i, eller chiliflakes’
Ingredienserna för ett läsvärt blogginlägg tror jag måste bottna i någon form av kärlek till naturen och inte i sig själv.
 
Svar 2013-10-18 13:29   äventyrssugen
Tack Anders. Platser och miljöer är väldigt viktiga i identitetsbygget. Kanske har det kommit lite i skymundan av tankar på att vår identitet byggs upp av mäniskor i vår omgivning. Identitetsuppbyggnad är nog otroligt komplext och spännande.
 
2013-10-08 21:29   skogsfia
Väldigt fint beskrivet och enastående vackra foton! Jag känner igen mig i det du säger om att inte alla landskap slår an den där grundtonen i en. För egen del är det nog min barndoms skogslandskap som väcker särskilt djupa känslor. Trots att jag sedan decennier tillbringar 40-50 dagar och nätter om året på havet och känner mig väl hemma i havsmiljö så får en storvuxen granskog mig att känna något större och djupare. Att dra in doften av fuktig mossa eller den lite kryddiga höstlukten som finns i skogen just nu fyller mig med ren och skär lycka. Tack för att du satte ord på detta och gav oss andra en filosofisk betraktelse att njuta av och tänka på.
 
Svar 2013-10-18 13:31   äventyrssugen
Tack Marie. Ja, då behöver jag ju inte känna det som ett misslyckande med mina 2-3 dagar;-)
 
2013-10-08 21:48   Karolina P
Jag har med en annan medlem här på forumet diskuterat just det här med att känna sig hemma. Jag är uppvuxen i Sörmland med närhet både till täta skogar med små mörka sjöar och till kobbar och skär. I skogen kan jag efter alla dessa år fortfarande fundera på, och även skrämma upp mig själv lite grann, vad det är som låter, vad det är som rör sig där borta. Samtidigt är det ortoligt rogivande att ligga och titta upp på trädkronorna som vajar i vinden ovanför. I närheten av havet känner jag mig trygg, oavsett hur mycket vädret bråkar. Segling i blåst, dykning i strömmar, skridskoåkning på sjungande isar - det känns hemma på något sätt. Sen har vi det där med fjällen. Mina föräldrar var inga direkta friluftsmänniskor, mer söndagspromenerare. Därför tackar jag en barndomskamrat för att han tog med mig upp till fjällen första gången när jag var 16år. Tillsammans med min äldsta lillebror vandrade vi Nikka-Salto-Kvikkjokk - jag blev helt såld! Det fanns ingenting av vandring i min uppväxt men den upplevelsen gick rakt in i hjärtat och etsade sig fast. Det finns ingen annan natur som kan skapa ett sådant sug hos mig som den karga men ändå så levande fjällvärlden. Så, jag känner mig hemma på flera platser men vissa är närmare än andra. Den enda miljön som jag verkligen inte känner mig hemma i är storstadens hets. Trots ett par år i huvudstaden, så är det inte hemma, inte på något sätt...

Tack än igen för dina funderingar!
 
Svar 2013-10-18 13:37   äventyrssugen
Tack själv. Jag funderar en del på det där med att känna sig hemma eller inte i olika miljöer. Kan inte påstå att jag blir orolig vid havet men det känns som "borta", inte mitt helt enkelt.
Många av oss är ju naturälskare på något sätt men det finns också människor som får lite ångest när det börjar bli glest mellan husen. För dem är nog livet och rörelsen i staden det som ger trygghet och hemmakänsla.
 

Läs mer i bloggen

Tjikko och Rödolle

Utanför bilrutan på parkeringen vid Naturum Fulufjället vräker blötsnö och regn ner. Det är som vanligt så fort jag närmar mig fjällen. Hemma lyste solen och vårvärmen hade sent omsider kommit igång.

Förvånansvärt mycket snö ligger kvar på sluttningarna precis som i resten av fjällkedjan denna vår. Det klafsar om kängorna när jag kliver iväg längs leden och vädret blir bara värre och värre Det känns en aning dystert. Första natten tillbringas därför i en rastkoja strax nedanför skogsgränsen.

Besök från yttre rymden?

Plötsligt står de där. Som diaboliska urtidsdjur från havens djup, som hominider från  avlägsna intergalaktiska värdar. Eller som varelser ur Dantes värsta mardrömmar.

En kort utsikt från kajaken.

Fredag förmiddag. Jag stänger av radion. Inte ens jag orkar höra mer elände nu. Borstar första snön av bilen och baxar upp kajaken. Längs med grusvägen har en räv sprungit före och lämnat en snirklig spårlöpa. Snön gnistrar på träden. Det är helt stilla vid sjön.

En orre kuttrar förnöjsamt på en av holmarna och jag låter paddeln vila och glider sakta in mot den. Orren låter mig komma ganska nära innan den bestämmer sig för att jag är för närgången och därför ger sig iväg över till närmaste grannö. Det blir te och macka sittande i kajaken, det är så kallt om fötterna att kliva i och ur.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg