Överallt runt Gotland finns havet närvarande. Gotland är verkligen landskapet med horisonten och havet ständigt inom räckhåll för att minnas och ge återspegling. Minnet ryms väldigt bra i ett landskap med obruten horisont. Ingen annanstans kan man så nära och enkelt bara sätta sig ned på en sten se solen reflektera sig i olika vattenytor, låta blicken gå ifrån strand ut mot horisonten. Folk i gemen tycker naturligtvis att det här landskapet inte innehåller något väsentligt. Jag däremot tycker den innehåller en behövlig vidd och ett vilsamt avstånd. Nu på hösten i novembermörker är allt dessutom otroligt inbäddat i dimma och fukt. Ett skugglöst novemberljus utan kontraster.

 Kanske ett ovant, rentav obekant panorama över fjällen i Mårma taget ifrån toppen på Pussåstjåkka i mars, år 1992. Man ser från vänster till höger: Bogitjåkka, Vassatjårrå, Mårmatjåkka, Höktopparna, Vierratjåkka. Namn som betyder något när vi kan känna igen topparna.

NormenRuoutesvagge. 2013

Fjällmassiven har olika personligheter, olika typer av karaktärer, ungefär som om dom har något av obekanta sällsamma egenskaper vi vill locka ur dom.  Vissa tilltalar oss, andra inte. Vissa känns trygga, andra definitivt inte. En del skrämmer. Vissa har namn som: ’Sjuodji’, ett väsen som både ser och hör allt, särskilt när någon skryter eller talar illa om någon. ’Äpar’ ungefär vid samma plats, som kanske många vet, är namn på en myling, ett dött barn som skriker. Längre in i Sarek vid Sarvesvagge finns fjället ’Kalme’, en plats där nån legat obegravd. Vissa namn är fortfarande besjälade med mystik och undanhåller det outsagda.

Hårdföra alpinister brukar säga att det är först genom och efter ansträngningen belöningen kommer. Den estetiska upplevelsen av fjället kan i viss mån graderas utifrån den prestation någon utfört. Först när toppen är nådd kan landskapet nedanför vecklas ut och beundras. Och först då när andra gett bevis på detta, kan denna upplevelse förmedlas och även kanske även konstateras. Likheten är beviset tror vi.