De senaste inläggen jag gjort här på utsidan kan möjligen kännas som om de trippar på gränsen till friluftsliv... Men äventyr det är de i allra högsta grad.

"Benen hängde över kanten, mellan mig och marken var det 4000 meter, 50 sekunder fritt fall, 7 minuter glidflyg... hjärtat slog hårt i bröstet när jag föll ut genom flygplansdörrhålet... sedan slutade det slå på ett par sekunder ..."

Det går att bryta vilka mentala spärrar som helst.

Jag förärades av mina vänner att dröpligt ryckas ut på en Svensexa den 17 maj 2012. Då jag står i begrepp att gå och gifta mig i början av juni blev resultatet föga otippat... En äventyrssexa. Morgonen började med att jag skulle packa mina fiskegrejer och sticka iväg på en egentidstrapats, det var vad jag bestämde mig för tidigt den morgonen. Min "blivande" valde då att förhala min avfärd ordentligt. Efter tillräckligt många dumma grejer av henne lyckades mina vänner fånga mig innan jag kommit iväg. Min kära bannade mig något för alla mina kreativa lösningar och snabba beslut. Förmiddagen ägnades sedemera åt ett rykande rally i Go Carthallen där jag gick ut som segrare till allas sorg. (utom min egen förstås.) Då detta är bland det roligaste jag vet vet visste min glädje inga gränser. Jag tjoade och var lycklig. Jag lyckades kläcka ur mig "Hur skall ni bräcka det här nu ra!"

Efter en stunds nedvarvning satt jag snart i en vanlig bil. Från Stockholm tog den mig via kungsängen vidare mot Västerås. Jag funderade och babbalde med grabbarna i bilen. Jag började tycka att det var för långt att åka för att grilla korv, höghöjdsbanor finns även de på närmare ort... När vi kommer fram till västerås har jag kläckt 100 saker som jag kanske skulle göra men ingen gissning var rätt, inte ens flyga segelflyg. Plötsligt dråsar en fallskärmshoppare ner strax bredvid vår bil. Jag kollar på grabbarna i bilen. De är lite för mycket "stenansikte" för att inte låta sig avslöjas. Jag skulle alltså hoppa fallskärm.

Till saken hör att jag har prövat de flesta aktiviteter man kan tillskriva äventyrsfacket. Men en sak har jag sagt... "JAG KOMMER ALDRIG ATT HOPPA FALLSKÄRM".

Inom mig startar nu en kamp. Ett nej är ett nej tills det blir ett ja. Nu eller aldrig. Dessa fantastiska människor har valt att betala en halv förmögenhet för att jag ska få utföra något som jag aldrig kommer att glömma. Svett kommer ur mina handflator och paniken är nära. Jag bestämmer mig trots allt snabbt för att jag SKA hoppa vad som än händer i min hjärna.

Jag har ett motto, det lyder:

"Jag ber om att få tillgång till min hela kreativa potential, att få växa mig starkare för var dag som går. Låt mig få kasta mig ut för mina mentala stup."

Denna mening läser jag för mig själv varje dag. Nu lyckades jag plocka fram den ur min skärrade hjärna och insåg att detta bara var ett mentalt hinder som med andning och vilja gick att övervinna.

Efter att ha munderats i fallskärmskläder och fått en snabb kurs i utförande av tandemhopp var det dags för avfärd. Det lilla planet skulla ta mig och ytterligare ca 10 hoppare upp till 4000 meters höjd. Väl där uppe skulle vi helt enkelt kasta oss ut mot marken igen. 15 långa minuter satt jag i planet som skakandes tog oss stadigt uppåt. Man hinner tänka en hel del på 15 minuter, jag lovar. Trots allt kände jag mig lugn. Jag tittade mot marken, den kändes långt bort men ändå lite gullig. Med jämna intervaller kom en lätt panikkänsla krypande men den lyckades jag förtränga med andning och tankar på att det måste vara farligare att åka från Stockholm till Västerås i bil än att hoppa fallskärm. Plötsligt öppnades luckan i väggen framför mig. En formation av fem personer störtade blixtsnabbt ned mot marken. Nu högg det tag i magen. Min svåger, som också valt att ta chansen att hoppa, såg lite slagen ut när han fördes mot kanten av planet. Utan att blinka kastade de sig ut. Nu var det min tur.

Benen hängde över kanten, mellan mig och marken var det 4000 meter, 50 sekunder fritt fall, 7 minuter glidflyg... hjärtat slog hårt i bröstet när jag föll ut genom flygplansdörrhålet... sedan slutade det slå på ett par sekunder ...

Allt som sker sedan beskrivs bäst i filmen på länken...

http://www.youtube.com/watch?v=7mI5mPA7wpk

(för den stressade kan jag säga att hoppet är ca 2,20 in i filmen. Men kolla gärna hela för att bygga up lite ångest :-))

Allt jag kan säga är att jag är så sjukt glad att jag gjorde det... Nu har jag röjt undan ytterligare ett mentalt hinder.

Nu vore det dock på sin plats med ett par nätter i tält, riktigt friluftsliv.