Det är alltid väldigt intressant tycker jag att fundera över hur, vad och när motivation till något infinner sig. För mig kan det komma spontant i omgångar eller när jag minst anar det. Det svåraste kan jag tycka är att behålla den, inte att hitta den. Just nu har jag till exempel fått tillbaka min motivation till att när jag kliver upp på morgonen gör jag fys övningar för att komma igång med dagen och har hittat klätter motivationen mer än någonsin. Nu gäller det bara att hålla kvar vid detta, eftersom jag vet om att jag mår så pass mycket bättre. Men som den spontana person jag kan vara ibland låter jag ibland mitt "jag vill göra det, åh detdär också, men WOW vad fränt det där såg ut det vill jag verkligen testa" ta över och kommer som ur gängorna för ett tag. Så jag tänkte kolla om ni har något bra tips? Jag försöker att testa olika saker för att se vad som funkar och det är alltid kul att se vad som funkar för andra. Så hojta gärna.
Hallådär, här är en 24 årig pratglad, utåtriktad och energisk tjej som pluggat Vildmark & Äventyrsguide i Åre och numera är utbildad fjälledare & guide. Testar gärna mina egna gränser och har väldigt mycket myror i brallan så sitter helst inte still för länge innan jag hittar på något. Befinner mig i Jostedal på somrarna och just nu i Björkliden vintertid.
Sover hellre utomhus än inne.
Intressen: Alpinism, Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Turskidåkning, Navigering, Mountainbike, Multisport, Paddling, Foto, Löpning, Utförsåkning, Resor
Etiketter:
Läs mer i bloggen
En sommarsäsong leder till höst äventyr
Alla ni därute som säsongat någon gång känner säkert igen känslan av att man sista tiden är rätt peppad på att gå vidare men då dagen kommer är det fortfarande lite jobbigt att lämna. Kroppen behöver ett litet break men ändå har man detdär speciella bandet till kollegorna, människorna & naturen man har vistats i. Jag har nu gjort två säsonger i den fantastiska Jostedalen, som verkligen gjort ett stort intryck på mig och jag tycker om den dalen så enormt mycket och allt som finns utanför dörren. Så charmigt. Sommaren bjöd på mycket varmare temperaturer än förra året vilket är lite oroväckande såklart och breen (glaciärerna) i området har påverkats mer än året innan. Jag har sett otroligt mycket fler kalvningar i år, häftigt att se men också tråkigt. I år kom massa nya kollegor så det har varit spännande och min nörd level har stigit på skalan både glaciär, geologi & klätter mässigt, känner snart hur nördstämpeln sitter i pannan på mig. Det känns också väldigt inspirerande att jag hittat det jag brinner för just nu, den här sortens natur. Sten, is, snö och sjö.
För att stilla min klätterabstinens kommer jag nu att fara iväg på semester till Kalymnos i Grekland och leka av mig. Som nybliven hjälpklätterinstruktör på klippa känns allt som handlar om klättring, rep och räddning väldigt roligt och lärorikt och något jag vill göra massor av. Likaväl som glaciärer, jag vill till flera och utforska dem. Gå mer kurser. Guida ännu mera. Papp tycker jag är konstig som spenderar mina somrar på is och snö men jag har helt ärligt hellre kallt än för varmt.
Kvinnlig äventyrs inspiration
De sista sidorna av den 364 sidor innehållsrika ”Space below my feet” (1961) är till ända och jag kan inte sluta fascineras av denna fantastiska kvinna bakom boken, Gwen Moffat, en av världens första kvinnliga bergsguider. Som i 20-års ålder droppade ut från armen och drevs av sin passion för berg och äventyr och levde därefter. Hon är en sann inspirationskälla på alla plan och att läsa om hennes olika klätteräventyr, hitch hikes, boende i stugor i skogen i princip helt utan pengar, när hon genomför sina första klättringar som förste man, utan vare sig sele eller hjälm utan repet runt magen och att de klättrade under förutsättningar man knappt kan föreställa sig idag. Det var pure climbing. Min redan växande dragning till alpinism och glaciärer bara växer och hon är utan tvekan en påverkan i att jag ska fortsätta. Inte sätta gränser utan se möjligheterna vilket gäller det mesta här i livet, inte bara äventyrsmässigt utan det mesta man vill göra vad det än kan vara. Jag har länge hört av mina kompisar: ”jag vill också göra det du gör, det verkar så himla kul.” Men gör det då? Säger jag samtidigt som jag får till svar att det går inte för att de har heltidsjobb osv, ibland får man offra saker för att vinna annat. Det ger en mer i slutändan. Det är därför jag själv valt att bli guide, för att jag brinner för äventyr och att dela med mig av det och försöka peppa och inspirera andra att vidga sina vyer.
Det behövs mer girlpower därute och jag har hittat väldigt många kvinnor som gjort fantastiska bestigningar av berg, första expeditioner etc under 1900-talet som jag aldrig hade hört om tidigare just därför att vi tenderar att glömmas bort eller inte nämnas lika mycket ibland. Såsom Elizabeth Coxhead, Nea Morin (t.ex enda kvinnan i en expedition 1959 till Ama Dablam), Elizabeth Le blond (t.ex var med och startade Ladies Alpine club i Schweiz 1907) som alla gjort väldigt mycket intressant med tanke på deras förutsättningar.
Slettemarkspiggen via Slettemarkskampen
Nu när höstens färger börjar pryda Norges fantastiska natur och min säsong hos Icetroll för denhär sommaren är över är det dags att utforska mer av Norge. Efter att ha städat ur vårt guidekollektiv och rullat ur underbara Jostedalen tog min vil, Haggan, mig till Fondsbu. Fondsbu ligger i södra delen av Jotunheimen och här jobbar min kompis Lisa. Vi bestämde oss för att ta en långtur igår och fick hit min kollega Matias dessutom. Väderleksrapporten visade molnigt, lite regn, inte så blåsigt men att det skulle skina igenom sol under dagen. Kring 9 på morgonen traskade vi iväg från Fondsbu, längs med sjön Bygdin och i alla nyanser av orange. Anmarschen var låååång men vacker innan vi nådde foten av första lilla berget på 1850 möh som vi skulle ta oss över påväg mot Slettemarkskampen. Det var dimma, halt och mycket scramble. Vidare upp mot Slettemarkskampen möttes vi av massvis med snö, ripor, nyfikna vesslor och vi fann vår väg upp till kammen som var helt täckt med snö. Fortfarande molnigt och på gränsen till whiteout nådde vi Slettemarkskampen (2032m). Utsikten därifrån sägs vara fin men vi såg inte så mycket just då. Därefter hittade vi oss neröver mot ryggen till Slettemarkspiggnenocy repellerade oss ner och scramblade över. Sista stigningen upp innehöll endast snö, vi kröp på alla fyra ibland och letade stabila stenar att hålla oss i. När vi var på förtoppen sprack det upp och blev BLÅ himmel och sol ovanför molnen. Vi kunde se alla 2000m+ toppar sticka upp över molnen som små upp och ner vända glasstrutar. Som ett stort fluffigt duntäcke täckte allt vi såg. Sista kammen och själva Slettemarkspiggen (2164m) var dagens krux då det var lite klurigt och väldigt smalt. Vilken pangdag vi hade och time ing att nå toppen precis då. Vägen tillbaka vart spännande då vi möttes av dimmen igen innan vi kom under molnen och solen lyste upp alla toppar och dalar i magiska färger och Matias var hungrig som en femåring och undrade hur långt det var kvar i evigheter samtidigt som han sa "what tha hack are you having for breakfast because your'e always so energetic".
Så endel saker som man vill ha långsiktig motivation för men som är lite luddiga i kanten måste man nog göra till en del av sin identitet (hej, jag heter Kalle och jag tränar...) eller skaffa sig en näst intill zenbuddistisk inställning till (det är vägen som är målet...).
Min lilla förvirrade filosofiska lunchfundering. Trevlig helg!
Ha en trevlig helg du också!
På styrketräningsfronten är exempelvis min största motivator att behålla det som jag har byggt upp, styrkemässigt och estetiskt. Hoppar jag över en några veckor blir det tyngre och jobbigare när jag väl ska ta tag i det igen, man får börja om. Hoppar jag aldrig över en vecka behöver jag aldrig börja om. Ungefär detsamma med löpningen. Det är urtrist, men det kan väl vara värt att ha det tråkigt och jobbigt en timme i veckan för att ha hyfsad kondition?
Om det även ska vara kul så krävs det att man sätter upp mål. "Jag ska ta x kg i marklyft", "jag ska prestera den här tiden på det här loppet om två månader".
I huvudsak skulle jag dock säga att motivation är överskattat, det handlar allt som oftast om att bara göra det. Man behöver inte ha det slappt och skönt hela tiden, SÅ hemskt är det inte att trötta ut sig några gånger per vecka.
Intressant det du säger i slutet, för det borde ju ändå vara något som driver dig till att göra det du gör för att trötta ut dig, är inte det en typ av motivation då? Bara en fundering.
Ha en trevligt helg!