Så här skrev jag på min facebook efteråt. Jag har justerat det lite. 

Det hände något i tv i går som jag tänkte att jag lämnar direkt och bara går vidare. Men nu när jag har sovit på saken så tycker jag att det är ett viktigt problem att lyfta fram.

Jag har inget betalt för att vara med i ett sånt här program. Min betalning får bli att jag får möjlighet att lyfta fram något jag tycker är viktigt.

Jag hade ett krav som handlade om ramar för samtalet. Det var att vi inte skulle fokusera på problemen utan på vägen tillbaka. Jag krävde att vi skulle börja att prata om vad jag gör i bergen. Vitsen med det är att jag vill att tittarna ska få det som ett första intryck. Sedan går vi in på det trasiga men inte mer än vad som behövs för att positionera utgångsläget inför att jag sedan börjar min väg tillbaka, och det är där fokus ligger. Att jag berättar om hur jag tänkte och hur det tog mig framåt.

Programmet har många daglediga tittare och många av dem är säkert arbetslösa eller sjukskrivna. Då blir det något positivt för tittaren. De får med sig verktyg att förändra sin egen situation, osv. Att bara prata elände är inget som ger något konstruktivt eller positivt för tittaren.

Dessutom vill jag inte prata om de trasiga åren som om jag är ett offer. Jag vill göra det på ett konstruktivt sätt som kan leda till förändring. Jag kan t.ex. tänka mig att prata om brister i sjukvården och vad som behöver förändras men Efter tio är inte rätt forum för satt prata om det på ett seriöst sätt.

Allt utom visum till Kina hade jag tänkt köpa av ett företag. Det finns ett företag som säljer just det här, plus transport från Katmandu till baslägret t.o.r.  



Sedan finns de till hands i baslägret för att diskutera säkerhet osv, men jag sköter mig själv, lagar min egen mat osv. På berget är jag min egen. När jag är på berget kan jag kommunicera med företaget nere baslägret via radio för att få väderprognoser osv. men jag avser att klara mig själv. Företaget har massa personer som bestiger berget och har guider och hela köret men man kan alltså även köpa ett sånt här baspaket av dem.

Företaget som jag hade tänkt åka med vill dock inte ha med mig, eller vad man ska kalla det.

Först skrev jag ett mejl och förklarade ärligt vad jag ville göra, dvs. att jag vill tälta på toppen, att jag vill gå solo, att jag inte vill ha någon utrustning eller annat på berget i förväg och att jag inte tänker ha med mig någon syrgas.


En del kör extra allt. Jag kör utan allt - utan utrustning på berget i förväg, utan bärare, utan polare, utan syrgas. Dessutom tälta på toppen. Anneli-stil som Janne Corax kallar det. Världens högsta topptältning utan hjälp, 7546 m. Det var svårt att fota i den tunna luften och det starka ljuset på toppen av Muztagh Ata, men det är ännu svårare att fixa allt innan.

Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.

Förr flydde jag ut i världen, till världsstäder, strosade runt på gatorna. Var bara 18 år första gången jag var efterlyst av Interpol. Jag var i London. Och Paris. Lite varstans. Den gången. Men den flykten fungerar inte längre. Gick utmed kanalerna i Paris för några veckor sedan. Hade ett ärende dit. Det fanns inte mindre smärta i Paris. Jag lever i en annan tid nu. Men flykten hittar nya vägar alldeles av sig själv. Flyger fram på vägarna på nätterna på ett sätt som ingen ska göra. Måste skärpa mig. Jag har lärt mig att saknad är fruktansvärt egoistisk.

Jag mediterar. Det är en oas. Och en flykt. Jag flyr till världsalltet. Eller livet. Eller Gud. Beroende på vilka termer man trivs med. Men nu klarar jag det inte. Jag bara rasar samman. Jag kan inte stanna i tystnaden när mitt inre skriker. Trots att här alldeles tyst. Kaos.



Grannen undrar fortfarande vad han ska ha till middag, i Rom hänger de fortfarande upp tvätten mellan husen och löven fortsätter falla från träden i Peking. Men innanför mina väggar har hela världsalltet stannat. Jag behöver tid. Ett helt universum med tid. Ett världsallt. Men vill inte vara kvar i tiden. Samtidigt som allt står still. Kaos. Och jag kan inte fly.

Genrellt
Jag har flera olika tält för olika ändamål. Det här tältet har jag mest i bergen på turer då jag går ensam, vädret kan vara precis hur blåsigt som helst och den största utmaningen på turen helt generellt är att palla mentalt. Skulle jag köpa ett tält för att ha i huvudsak i svenska fjällen skulle jag välja något annat.



Storlek och vikt
Ca 104 cm högt, 120 cm brett och 265 cm långt. Ca 2,5 kilo men mitt blir lite tyngre då jag har 4-5 mm repsnören istället för de tunna tältlinor som kommer med. Repsnörena har jag i och för sig till annat också och hade ha behövt med i alla fall. Jag skulle gärna komma ner lite i storlek och vikt men man kan ju inte köpa tält som inte finns.


Repsnören som håller tältet på plats istället för tältlinor. Vanliga tältlinor syns som de tunna röda snörena bakom. De brukar jag inte ha med alls längre. De pallar inte lika busväder som jag pallar så jag vill inte tvingas bryta för att tältlinorna gav upp.