För några år sedan träffade jag min lärare som jag hade i första klass. Jag frågade hur hon mindes mig. Hennes svar var att du var inte som andra. Du hängde inte med någon speciell. Så sant. Jag var inte som andra och jag hängde inte med någon speciell. För jag körde mitt eget race, gjorde det jag gillade, hängde med den jag gillade att hänga med där och då, har aldrig varit direkt med i någon grupp, var aldrig punkare eller syntare eller breakdansare i tonåren, jag lyssnade på vad jag gillade och hängde med de jag gillade, punkare, syntare, breakdansare. That´s it. Jag är sån. Har alltid varit sån. Kanske på både gott och ont men oavsett så är det sån jag är. Och det går inte att tvätta ur.


Bara ensam? Nä, inte alls!! Men jag vill inte vara del av en grupp, jag vill rocka med alla!!

Så när jag reser så gör jag som jag vill. Ofta fixar jag allt själv, jag trivs bra så. Känner mig så trygg inombords att det inte spelar någon roll var jag är i världen, kan ta dagen som den kommer. Det trivs jag med. Gillar bekväma resor också, gotteresor, bara ha det bra och njuta. Härligt det med.

Woho. Väggarna på Ola Skinnarmos lodge i Sälen. Han och jag är gamla skolkamrater och jag hänger fortfarande med hans syrra. Jag och Ola är väldigt olika som äventyrare och jag är helt ointresserad av att gå in i en diskussion vem som är äkta äventyrare eller tuffing eller what ever. Jag kör min stil och Ola kör sin stil och respekt is the shit!

Under många år reste jag utan kamera. Jag tyckte att upplevelsen blev bättre om jag inte hade kameran med, möten med mäniskor blev bättre om jag inte fotograferade dem, jag såg världen på ett helt annat sätt om jag var fri i sinnet, ingen kamera som kunde distrahera min uppmärksamhet, ingen fåfänga eller troféjakt som bilder kan bli. Bara driva runt, uppleva och ha kul och få fina möten med människor. Det var större än att kunna se bilderna efteråt. Jag tycker fortfarande bäst om att resa utan kamera men det finns andra värden som har kommit med in i bilden.

Så här skrev jag på min facebook efteråt. Jag har justerat det lite. 

Det hände något i tv i går som jag tänkte att jag lämnar direkt och bara går vidare. Men nu när jag har sovit på saken så tycker jag att det är ett viktigt problem att lyfta fram.

Jag har inget betalt för att vara med i ett sånt här program. Min betalning får bli att jag får möjlighet att lyfta fram något jag tycker är viktigt.

Jag hade ett krav som handlade om ramar för samtalet. Det var att vi inte skulle fokusera på problemen utan på vägen tillbaka. Jag krävde att vi skulle börja att prata om vad jag gör i bergen. Vitsen med det är att jag vill att tittarna ska få det som ett första intryck. Sedan går vi in på det trasiga men inte mer än vad som behövs för att positionera utgångsläget inför att jag sedan börjar min väg tillbaka, och det är där fokus ligger. Att jag berättar om hur jag tänkte och hur det tog mig framåt.

Programmet har många daglediga tittare och många av dem är säkert arbetslösa eller sjukskrivna. Då blir det något positivt för tittaren. De får med sig verktyg att förändra sin egen situation, osv. Att bara prata elände är inget som ger något konstruktivt eller positivt för tittaren.

Dessutom vill jag inte prata om de trasiga åren som om jag är ett offer. Jag vill göra det på ett konstruktivt sätt som kan leda till förändring. Jag kan t.ex. tänka mig att prata om brister i sjukvården och vad som behöver förändras men Efter tio är inte rätt forum för satt prata om det på ett seriöst sätt.

Tidigt igår morse svepte en lavin in över camp tre på ca 7 000 meters höjd på 8156 meter höga Manaslu i Nepal. Många dog. Två av dem var mina vänner.

Och hur känns det då?