Så här skrev jag på min facebook efteråt. Jag har justerat det lite. 

Det hände något i tv i går som jag tänkte att jag lämnar direkt och bara går vidare. Men nu när jag har sovit på saken så tycker jag att det är ett viktigt problem att lyfta fram.

Jag har inget betalt för att vara med i ett sånt här program. Min betalning får bli att jag får möjlighet att lyfta fram något jag tycker är viktigt.

Jag hade ett krav som handlade om ramar för samtalet. Det var att vi inte skulle fokusera på problemen utan på vägen tillbaka. Jag krävde att vi skulle börja att prata om vad jag gör i bergen. Vitsen med det är att jag vill att tittarna ska få det som ett första intryck. Sedan går vi in på det trasiga men inte mer än vad som behövs för att positionera utgångsläget inför att jag sedan börjar min väg tillbaka, och det är där fokus ligger. Att jag berättar om hur jag tänkte och hur det tog mig framåt.

Programmet har många daglediga tittare och många av dem är säkert arbetslösa eller sjukskrivna. Då blir det något positivt för tittaren. De får med sig verktyg att förändra sin egen situation, osv. Att bara prata elände är inget som ger något konstruktivt eller positivt för tittaren.

Dessutom vill jag inte prata om de trasiga åren som om jag är ett offer. Jag vill göra det på ett konstruktivt sätt som kan leda till förändring. Jag kan t.ex. tänka mig att prata om brister i sjukvården och vad som behöver förändras men Efter tio är inte rätt forum för satt prata om det på ett seriöst sätt.

Tidigt igår morse svepte en lavin in över camp tre på ca 7 000 meters höjd på 8156 meter höga Manaslu i Nepal. Många dog. Två av dem var mina vänner.

Och hur känns det då?