Gammal systemkamera.

[monokrom]

Riktigt så enkelt som att dia har 5 - 6 steg är det inte. Som jag upplever det håller ett dia, rätt exponerat, ett större djup än en sensor.
Du har helt rätt när du skriver att det inte är en bra ide att generalisera över film. Vi har bägge framhållit subjektiviteten samt preferenser. Det måste man ha i bakhuvudet.

Ett större problem är de flesta digitala kamerors apparatus. För att förstå detta filosofiska koncept bör du (ni) läsa boken jag tipsade om. När det kommer en digital kamera lika avskalad och formren som en FM2 hoppar jag på direkt. Tekniken gör inte bilden, det gör du (precis som du skriver), men tekniken är ett interface och att hävda att tekniken inte har någon påverkan och att man som fotograf skapar oberoende av hur kameran opererar och kommunicerar med fotografen stämmer inte. Du tar helt olika bilder med en 5x4" kamera än du gör med en kompaktkamera. Liksom ett par skor informerar hur du går informerar kameran hur du tar bilder. En duktig fotograf vet hur apparatus fungerar och kan jobba "med" kameran. Genom att vara medveten om kamerans temperament kan man styra den. Inte själv bli styrd.

Olika kameror ger olika look. Jag har scannat provia från 6x6 och skrivit ut större än 1x1 meter på en Fuji proffsskrivare och jämfört med utskrifter från digitalt hasselblad bakstycke i samma storlek. Det ser olika ut. Vilket som ser bättre ut är upp till betraktaren med jag vet vad jag föredrog. Liksom den stora majoriteten kollegor jag har i mitt fält. Den digitala tekniken ställer betydligt större krav på brukare vid sådan output.

 

[monokrom]

Låt mig förresten få skriva att jag uppskattar vår diskussion. Jag var inne på fotosidan för ett tag sen och tittade lite men tycker det ofta blir så tråkig stämning där. Arbetar man analogt så är man en nostalgiker och får höra saker som "filmen är död" och andra dumheter. Jag bryr mig inte särskilt, men jag tycker det är synd om dem som inte provat eller är nybörjare skall få en falsk bild.

Formaten kompletterar varandra. Du hör inte någon som målar i olja påstå att akvarell är för stofiler eller att akrylfärgen är ett utdaterat medium!
Jag förstår att du inte tycker så eftersom du själv använder och kan uppskatta film, jag vill bara belysa att skälet till att jag skriver de här inläggen är för att nyansera. Visa på mångfald.

 

[monokrom]

Vi firar med en till bild. denna gång en bild scannad från en gammal skissbok. Jag hade inte hunnit kopiera än och hade inte negativen med mig men behövde eposta några tidiga ideer till en kompanjon.

p.s. Jag vet inte varför bilden är felvänd. Den är rättvänd när jag öppnar filen i datorn. Ni får vri på huvudet hahaha

 

[dave1]

Det är alltid kul med diskussioner och jag håller med om att det på fotosidan ofta kan bli väldigt polariserat.

Det är klart att jag tycker om film; jag har fotat med film i 30 år. Däremot så tycker jag att film har en del begränsningar. När det gäller dia så undrar jag om du inte blandar ihop omfång och kontrast. En film som t ex Fujichrome Velvia har t ex bara ett omfång på ca 4 steg men är kontrastrik och har kraftiga färger. Negativ film (och digitala moderna sensorer, D700 har t ex ett omfång på 12,2 steg) ger ett större omfång men är inte lika kontrastrik; de kan därför uppfattas som ganska "bleka" i jämförelse med dia. Har man fotat mycket dia så vet man dock att den är svårare att exponera och ett stegs under- eller överexponering kan vara förödande. Detta är särskilt påtagligt i högkontrastmiljöer som t ex i fjällvärlden och därför använder jag (och många andra som fotograferar landskap) ofta avtonade gråfilter för att balansera exponeringen; dia räcker ibland helt enkelt inte till för att ge täckning i både mark och himmel. Detta är ganska grundläggande kunskaper kan jag tycka. Av den anledningen så brukar jag som sagt använda lös spotmätare för att få större kontroll av diats exponering (och som sagt rätt ofta avtonade gråfilter då omfånget blir för stort mellan den mörkare marken/bergen och den ljusa himlen).
Å andra sidan så har många sv/v filmer väldigt stort omfång och är inte alls lika känsliga för över- eller underexponeringar som diafilm är.

Du skriver själv att du inte fotat så mycket digitalt och jag tror det är en förklaring till att du upplever dia som så mycket bättre; man måste helt enkelt lära sig även det digitala handlaget. För att få ut maximalt så bör man fotografera i raw-format och lära sig hur kameran exponerar. Det skiljer sig inte så mycket från den analoga fotografin där man också måste lära sig hur t ex dia, negativ färgfilm, sv/v film samt olika fabrikat och känsligheter beter sig. Fotograferar man i jpeg så överlåter man till kameran att använda färdiga inställningar för mättnad, färgbalans, skärpa etc och vissa modeller (t ex just 5D) presterar inte särskilt bra jpeg-filer. Raw-filer är i högre grad opåverkade av tillverkarens inställningar och kräver efterbehandling för att bli bra på samma sätt som ett analogt färgnegativ inte heller är att betrakta som en färdig bild.

För min egen del så tror jag inte kamerans "apparatus" har så stor betydelse; jag har rätt många kameror från en enkel hembyggd hålkamera, kinesiska plastkameror, gamla analoga mätsökare, bälgkameror från 50-talet, moderna spegelreflexkameror, mellanformat och moderna digitalkameror. En FM2 ser jag som sagt inte som särskilt avskalad; det är en modern spegelreflexkamera med rätt avancerad slutare (om än mekanisk vilket ger en del fördelar i vissa situationer) och ljusmätare. Under 90-talet hade jag f ö två FM2 hus som jag fotograferat väldigt mycket med. Kamerans temperament tycker jag är helt ovidkommande; det gäller att kunna hantera den oavsett det är en Holga eller en 5D och i det gäller det att förstå det medium man använder och hur man ska hantera det för att uppnå bästa effekt. Kameran är i princip bara en låda att samla ljus med och teknikaliteter är lätta att lära sig. Det svåra är att utveckla ett bildseende och att läsa av ljus.

 

[K9FORCE]

Hur gick det?

Hallådär!
Jag ska snart ut på en längre färd, ca 4 månader. Jag har tidigare gjort turer upp mot 1 månad men har aldrig tagit bilder och det börjar kännas lite tråkigt att inte kunna visa vart man varit och vad man har sett.
Därför ska jag köpa mig en kamera och har ett gäng funderingar om det.
En digitalkamera känns om att den går bort eftersom batteriet lär ta slut?
En digital systemkamera kostar ju skjortan och väger massor så den går ju också bort.
Men då tänkte jag på en gammal hederlig systemkamera med ett allroudobjektiv borde ju ge jättefina bilder? Jag bryr mig inte så mycket om att det blir på filmrullar för jag kommer inte ta jättemånga kort iallafall. Ett om dagen kanske.

Eller blir den för svår att använda för en fotoamatör? Ska jag köpa en vanlig gammal bra kamera?

Rekommendera gärna typ av kamera eller ge tips på speciella modeller som är stryktåliga och bra.

Blev det något kameraköp? Och i så fall vad då?
Du har inte hörts av sedan tråden kapades....


MVH
O.

 

[dave1]

Riktigt så enkelt som att dia har 5 - 6 steg är det inte. Som jag upplever det håller ett dia, rätt exponerat, ett större djup än en sensor.
Du har helt rätt när du skriver att det inte är en bra ide att generalisera över film. Vi har bägge framhållit subjektiviteten samt preferenser. Det måste man ha i bakhuvudet.

En bit ner på den här sidan: http://www.normankoren.com/zonesystem.html kan man finna värden för Ectachrome 100VS (diafilm) och Kodak supra 100 (negativ färgfilm). Ectachromen har ett omfång på 5,6 steg medan supran har 10 steg (och Nikon D700 alltså 12,2 steg).

Ectachromen har dock tre gånger så hög kontrast som supran vilket gör att uttrycket blir mer "kraftfullt" (och även kraftfullare färger).

 

[monokrom]

Jag har fotat väldigt mycket med min G9 och i början uteslutande i Raw. Tycker Raw möjligheterna iallafall till den kameran är överdrivna och jag tycker det är helsikes för mycket hype och uppskrivning kring Raw i fotomagasin och dylikt. Jag har inga 30 års erfarenhet utan har bara hållt på seriöst med foto sedan 2001. Men sen dess är det i stort sett allt jag hållt på med och har sedan ett år en kandidatexamen i konstnärlig fotografi. Jag är hyffsat erfaren med allt från cyanotyper till hundratusenkronors imacon bakstycken i studio.
Det är möjligt att du har rätt teoretiskt när det gäller dia. Jag vet bara att vad jag ser (går på ca en fotoutställning i veckan) så kommer det mesta i digital väg inte närheten inom konstnärliga sammanhang. Jag tycker det är underhållande hur man i magasin och t ex luminous landscape pushar att bättra filmkopior. Och det kan de, men vad som glöms är de oerhörda kunskaper och resurser som behövs för att göra det. Det är betydligt mycket enklare att uppnå ett fullgott resultat med analog teknik för mycket är redan färdigkalibrerat (film, papper osv). Och det är därför digitalt arbete ofta ser ut som skräp på utställningar. För de flesta har varken tid eller intresse att lära sig rippar, raw eller photoshop. De vill, liksom Cartier-Bresson, göra bra bilder. Men tiden fullkomligt äts upp av datorprogram och liknande. Har man intresse av detta fipplande så go ahead and enjoy. Annars inte.

Jag använder mig mestadels av det lilla formatet 6x6 för jag tycker om det något mer intuitiva mellanformatet. De flesta arbetar i 4x5" eller 8x10". 35mm håller jag på med nu därför att det är en del i ett koncept till en utställning. Jag har i många år använt digitala kameror för mina privata bilder och snapshots men även det har jag nu slutat med.

Det här med apparatus är för övrigt inget jag hittat på. Det ligger fastlagda kurser på universitetet för detta ämne.

En FM2 är avskalad. Det finns inte många rattar eller knappar. De funktioner som finns är nedtonade och inte omedelbart synliga. T ex Apple är ett av få företag som följer samma ide. FM2 var "utdaterad" tekniskt redan när den släpptes 1982. Det fanns redan kameror med slutarautomatik etc. Den representerar en annan filosofi och det är det jag talar om. FM3a eller den nyare Zeiss Ikon är andra exempel. Jag tror kanske du missförstår mig. Det handlar inte om att kunna operera en kamera eller basala tekniska kunskaper utan om att ha insikt i kamerans temperament. Det är en annan sak.

Fotomagasinen visar hur skev fotovärlden är. Hur lite det handlar om bild. Det mesta handlar om prylar och vad prylarna gör. Sedan återupprepas Ansel Adams et al in i absurdum. Det handlar inte om bilder. Böcker som rekommenderas är av typen "lär dig ljus" eller "exponering" eller andra spinoffs på originalen The Camera, The Negative, The Print. (jag har läst dem) Fullständigt meningslösa böcker om man inte har det rätt i huvudet. Allting ligger i koncept och vad som påverkar ideerna. Hur ideerna och kreativiteten fungerar i tandem med format och miljö. (Tänk Jackson Pollock). De tre viktigaste böcker som alla som sysslar ens litegrann med fotografi bör och måste läsa för att ha någon sorts allmänbildning inom ämnet är :
1. Susan Sontag "Om Fotografi"
2. Roland Barthes "Camera Lucida"
3. Vilem Flusser "Towards a Philosphy of Photography"

Jag skulle reversera den ordningen men jag tror det är lättast så. Flusser kan vara överkurs.

mvh
Tor

 

[monokrom]

Tack, det var en fin länk.

 

[dave1]

Jag har fotat väldigt mycket med min G9 och i början uteslutande i Raw. Tycker Raw möjligheterna iallafall till den kameran är överdrivna och jag tycker det är helsikes för mycket hype och uppskrivning kring Raw i fotomagasin och dylikt. Jag har inga 30 års erfarenhet utan har bara hållt på seriöst med foto sedan 2001. Men sen dess är det i stort sett allt jag hållt på med och har sedan ett år en kandidatexamen i konstnärlig fotografi. Jag är hyffsat erfaren med allt från cyanotyper till hundratusenkronors imacon bakstycken i studio.
Det är möjligt att du har rätt teoretiskt när det gäller dia. Jag vet bara att vad jag ser (går på ca en fotoutställning i veckan) så kommer det mesta i digital väg inte närheten inom konstnärliga sammanhang. Jag tycker det är underhållande hur man i magasin och t ex luminous landscape pushar att bättra filmkopior. Och det kan de, men vad som glöms är de oerhörda kunskaper och resurser som behövs för att göra det. Det är betydligt mycket enklare att uppnå ett fullgott resultat med analog teknik för mycket är redan färdigkalibrerat (film, papper osv). Och det är därför digitalt arbete ofta ser ut som skräp på utställningar. För de flesta har varken tid eller intresse att lära sig rippar, raw eller photoshop. De vill, liksom Cartier-Bresson, göra bra bilder. Men tiden fullkomligt äts upp av datorprogram och liknande. Har man intresse av detta fipplande så go ahead and enjoy. Annars inte.

Du tangerar tycker jag lite av vad mycket handlar om; nämligen som du skriver "För de flesta har varken tid eller intresse att lära sig rippar, raw eller photoshop". Själv tycker jag att mycket av styrkan ligger i just att det är lätt att bibehålla kontrollen över i princip hela kedjan och särskilt mycket fipplande är det faktiskt inte. Printar gör jag inte själv utan anlitar ett lab och jag tycker det blir otroligt bra men återigen så beror det lite på vilket uttryck man vill ha och en sv/v silvergelatinkopia kan vara otroligt vacker även om man faktiskt kan få en djupare svärta i en digital print än i ett selentonad silvergelatinfoto har. Det är i själva verket väldigt svårt att skilja på en bra analog mörkrumskopia från en bra framställd print.

Riktigt bra printar håller väldigt hög klass och alltfler använder också digitala printar för utställningar. I Anders Petersens och JH Engströms utställning From back home ingår t ex 129 printar:
http://www.varmlandsmuseum.se/start...-home---jh-engstrom-och-anders-petersen.shtml

Jag använder mig mestadels av det lilla formatet 6x6 för jag tycker om det något mer intuitiva mellanformatet. De flesta arbetar i 4x5" eller 8x10". 35mm håller jag på med nu därför att det är en del i ett koncept till en utställning. Jag har i många år använt digitala kameror för mina privata bilder och snapshots men även det har jag nu slutat med.

Nu pratar du om mellan- och storformat och det är klart att det ger en fantastisk kvalitet i rätt sammanhang. Det jag främst argumenterat mot är 35mm vilket jag inte tycker ger resultat som ligger i nivå med vad jag får ut från en digitalkamera. Som jag skrivit flera gånger så är det inte heller så att en metod som i ditt fall fungerar utmärkt för konstfoto med nödvändighet är det bästa för landskap, porträtt eller konsert. Varken mellan- eller storformat är särskilt lämpligt för konsertfoto. För de allra flesta på utsidan är det väl heller inte så intressant med varken konstfoto eller konsertfoto.

Det här med apparatus är för övrigt inget jag hittat på. Det ligger fastlagda kurser på universitetet för detta ämne.

En FM2 är avskalad. Det finns inte många rattar eller knappar. De funktioner som finns är nedtonade och inte omedelbart synliga. T ex Apple är ett av få företag som följer samma ide. FM2 var "utdaterad" tekniskt redan när den släpptes 1982. Det fanns redan kameror med slutarautomatik etc. Den representerar en annan filosofi och det är det jag talar om. FM3a eller den nyare Zeiss Ikon är andra exempel. Jag tror kanske du missförstår mig. Det handlar inte om att kunna operera en kamera eller basala tekniska kunskaper utan om att ha insikt i kamerans temperament. Det är en annan sak.

Jag känner till begreppet och tycker att mycket av det är rent BS om jag ska vara ärlig. Jag har som sagt ägt två FM2´or och även en Voitgländer Bessa och en Leica M6 förutom ett antal andra kameror. För mig handlar det om att lära känna mitt eget temperament, kameran är för mig ett redskap för att förmedla mitt sätt att se på bilden. Jag är i detta strikt materialist och har väldigt, väldigt svårt för metafysiska föreställningar om kamerors temperament etc.

Fotomagasinen visar hur skev fotovärlden är. Hur lite det handlar om bild. Det mesta handlar om prylar och vad prylarna gör. Sedan återupprepas Ansel Adams et al in i absurdum. Det handlar inte om bilder. Böcker som rekommenderas är av typen "lär dig ljus" eller "exponering" eller andra spinoffs på originalen The Camera, The Negative, The Print. (jag har läst dem) Fullständigt meningslösa böcker om man inte har det rätt i huvudet. Allting ligger i koncept och vad som påverkar ideerna. Hur ideerna och kreativiteten fungerar i tandem med format och miljö. (Tänk Jackson Pollock). De tre viktigaste böcker som alla som sysslar ens litegrann med fotografi bör och måste läsa för att ha någon sorts allmänbildning inom ämnet är :
1. Susan Sontag "Om Fotografi"
2. Roland Barthes "Camera Lucida"
3. Vilem Flusser "Towards a Philosphy of Photography"

Jag är egentligen väldigt ointresserad av prylar och jag läser aldrig fotomagasin. Det jag gör är att se på bilder; mina egna och andras och det är främst mina egna erfarenheter jag grundar mina åsikter i. Jag ägnar mig väldigt lite åt konstfotogenren utan arbetar semiprofessionellt med musikfoto, främst jazz- och klassiskt samt landskap men jag är väldigt road av traditionell gatufotografi och traditionellt sv/v-mörkrumsarbete också. Jag har läst Susan Sontag men inte Barthes men jag är bekant med en del av hans bildanalys. (Jag har även kommit i kontakt honom i filosofin och sociologin och personligen är jag ganska avogsamt inställd till strukturalistiska teorier men det är en annan historia.)

mvh
David

 

[monokrom]

Riktigt bra printar håller väldigt hög klass och alltfler använder också digitala printar för utställningar. I Anders Petersens och JH Engströms utställning From back home ingår t ex 129 printar:

Jag har inte själv sett dem. Har själv inte sett något som kommer i närheten. Det går säkert att få till men verkligheten ser ut så att de flesta inte vet hur. Det är mycket enklare att gå och köpa en låda fiberpapper (om man gör det själv). Anders har med all sannolikhet låtit göra de printarna av tidsbrist eller andra tekniska skäl. Många konstnärer arbetar med så subtila skillnader och sån precision att inte ens ett annat sorts papper är godtagbart. Min mentor och professor köpte upp allt återstående Agfa fiberpapper i hela Europa när det slutade tillverkas. Han hyr ett förråd här i stan!

http://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Joshua_Cooper (artikeln skriven av någon som uppenbarligen inte är så bra på engelska, men den är annars korrekt)

Nu pratar du om mellan- och storformat och det är klart att det ger en fantastisk kvalitet i rätt sammanhang. Det jag främst argumenterat mot är 35mm vilket jag inte tycker ger resultat som ligger i nivå med vad jag får ut från en digitalkamera. Som jag skrivit flera gånger så är det inte heller så att en metod som i ditt fall fungerar utmärkt för konstfoto med nödvändighet är det bästa för landskap, porträtt eller konsert. Varken mellan- eller storformat är särskilt lämpligt för konsertfoto. För de allra flesta på utsidan är det väl heller inte så intressant med varken konstfoto eller konsertfoto.

Nu går det egentligen inte att jämföra upplösning. Men i fallet digitalt så är det i det närmaste kornlöst och på så vis en renare bild. Jag själv tycker kornstruktur är betydligt mer tillfredställande. Bilderna jag håller på med skall visas med projektor och som vi vet så är digitala projektorer världelösa om de inte kostar flera hundratusen. Men som sagt så har mitt argument mindre med sensor/film diskussusionen att göra och mer med de ergonomiska.

Jag känner till begreppet och tycker att mycket av det är rent BS om jag ska vara ärlig. Jag har som sagt ägt två FM2´or och även en Voitgländer Bessa och en Leica M6 förutom ett antal andra kameror. För mig handlar det om att lära känna mitt eget temperament, kameran är för mig ett redskap för att förmedla mitt sätt att se på bilden. Jag är i detta strikt materialist och har väldigt, väldigt svårt för metafysiska föreställningar om kamerors temperament etc.

Jag tror du kanske missförstår vad jag menar med temperament. Naturligtvis har kamerans egenskaper, form, vikt, ljud, lukt, historia, färg, layout, inre kvaliteter etc etc effekt för ditt bildskapande. Har du gympadojjor på fötterna är det kanske mer sannolikt att du får lust att springa eller känner dig mer rörlig. Med en storformatkamera kanske det tar 45 minuter att omsorgsfullt komponera en bild. Med en SLR känns ofta bilderna mer "mänskliga" pga handhållningen och snabbheten. Detta är de uppenbara grejjorna och det fattar vilken idiot som helst att du inte handhåller storformatarn när du skall fotografera bluesen i mörkret. Som du själv säger.
Vad som är mer intressant är när man börjar fundera på mer detaljerad ergonomi och interface. Funktioner så som autofokus tillexempel. När jag lär ut fotografi och skall förklara fördelen med manuell fokus ber jag eleven komponera en bild där ett objekt är 1m bort, ett är 5m och ett är 100m. Jag ber personen fokusera på de olika objekten utan ändra kompositionen en millimeter. Med autofokus måste man ofta rikta om kamera och vips! så har kameran makt över ditt bildskapande. Flussers diskussion är en förlängning av det här. Hur arbetar ditt temperament samman med kamerans (den som ritat och byggt kameran). Man kan applicera den filosofin på knivar, tält eller vadsomhelst. Men det blir än mer aktuellt och viktigt när vi har att göra med postindustriella tingestar som en kamera - digital eller analog.

Jag är egentligen väldigt ointresserad av prylar och jag läser aldrig fotomagasin. Det jag gör är att se på bilder; mina egna och andras och det är främst mina egna erfarenheter jag grundar mina åsikter i. Jag ägnar mig väldigt lite åt konstfotogenren utan arbetar semiprofessionellt med musikfoto, främst jazz- och klassiskt samt landskap men jag är väldigt road av traditionell gatufotografi och traditionellt sv/v-mörkrumsarbete också. Jag har läst Susan Sontag men inte Barthes men jag är bekant med en del av hans bildanalys. (Jag har även kommit i kontakt honom i filosofin och sociologin och personligen är jag ganska avogsamt inställd till strukturalistiska teorier men det är en annan historia.)

Intressant. Strukturalister har fortfarande en ganska stark position i konstvärlden. Men det kanske beror på att de gillade att använda konst som exempel hehehe Barthes andra böcker är jobbiga som attans att traggla igenom och det är ett konststycke att ens fatta vad han skriver. Men Camera Lucida är en ovanligt lättläst bok. Den är väldigt personlig och han skriver om sin egna upplevelse av ett fotografi föreställande hans döda mor. Stundtals mycket rörande och mänsklig text. Jag tycker du borde ge de Flusser och Bartes chansen. Jag grundar även mina åsikter i egna erfarenheter men de kunskaper jag anser mig ha är en fusion mellan egen erfarenhet, teori samt andras erfarenhet. Liksom det är för dig. Lite här och lite där, det bakas ihop i hjärnan och vips! Kunskap.

Pax Vobiscum!
/Tor