Jag tycker om att elda, känner rent av ett behov av att se flammorna, höra ljuden, känna doften och värmen från elden. En släng av pyromani? Nej, enligt Wikipedia är pyromani förknippad med en impulskontrollstörning och tvångsmässighet och inte något lustfyllt.
Som tur är, var jag och min fru så naiva att vi inte satsade på något centralvärmesystem när vi renoverade vårt gamla hus. Så nu måste jag under en stor del av året börja varje morgon med att tända två brasor, en i kaminen och en i vedspisen i köket.
Att få sitta men morgongröten, höra knäppandet från vedspisen och känna värmen sprida sig är starkt vanebildande. När våren kommer och det inte längre behöver eldas är det väldigt svårt att sluta. Det känns dött och trist från hörnet med spisen när den står tyst och kall. Abstinensen är stor.
Men behovet att elda finns nog hos oss alla. Alltifrån stearinljusets lugna och rogivande låga till majbrasans våldsamma dånande och hetta. Den konstgjorda elden på tv-rutan, som borde ha blivit en flopp, har visat sig överleva från vhs-bandens tid till dvd-skivornas. Finns kanske till och med på blue-ray.
För oss friluftsnördar har elden en viktig roll. Att sitta ensam och sjunka in i tankarna vid, eller att samlas runt, mysa och ha det gott. Tänds en eld blir den genast en central punkt vad som än händer runt omkring. Ibland är elden bara en liten låga på en sprit- eller gasbrännare men den lyckas ändå trollbinda oss.
Ska vi grilla? Sommarens kvällsaktiviteter närmar sig. För mig är grillande en korv vid elden. Jag har svårt för BBQ med stora grillmaskiner. Visst inser jag att möjligheten att tillreda avancerade rätter är oändligt mycket större med en gaseldad grillrobbot men man har också tappat något på vägen – enkelheten. Det känns som att man vid modernt grillande är mer resultatinriktad, det är den färdiga rätten som är viktigast inte vägen dit.
Själv har jag till och med svårt att vänja mig vid vanliga grillkol så hos oss blir det ofta en kompromiss.
Apropå eld kom en vän över med en ”luffareld” som han köpt för många år sen. De tillverkades av ett företag i Malå. Anordningen var en stavlimmad kub, ihålig och med en kraftig ”stubintråd” som löpte in i innandömet där det troligen fanns något lättantändligt. Lätt att bära med sig? Nja, 1,9 kg vägde den, så altför många stoppar man nog inte i ryggsäcken. Hur fungerade den då? Med viss tvekan eftersom den kanske hade ett visst samlarvärde tände jag häromdan ändå på den under en mindre skogstur. Och den fungerade faktiskt över förväntan. Lite långsam i starten men sen blev det en liten stillsam eld som mycket väl hade räckt till både kaffekok, grillkorv och en stunds filosoferande.
Eld är fascinerande att vila ögonen på. Hur länge kan man inte sitta och titta in i lågorna och glöden utan att det blir enformigt. Med kameran inställd på rejäl underexponering kan man fånga något av lågornas dans. Här följer lite eldkonst. Elda försiktigt i sommar.
Mmmm,eld är så rogivande
Ja, dess förmåga att samla allas fokus till en punkt har en mycket lugnande inverkan på en grupp människor.
Men det beror givetvis på storleken och graden av kontroll över den;-)
Ja elden är vandrarens TV
Och det bästa av allt - Helt reklamfri.
Trevlig läsning om eldar! Kan bara hålla med om att elden är ett rogivande och mysigt inslag i friluftslivet.
Tack! Roligt när det dyker upp nya namn i komentarsfälten. Ibland undrar man när flera hundra har läst, vilka är de och vad tycker de.
Att du eldar med ved hemma och ÄNDÅ ger dig ut i skogen för att elda är imponerande. Kanske skulle jag själv bli mer av en hemmasittare utan centralvärme. :-)
Det blir kanske inte mindre imponerande av att jag jobbar med träkol från forntida människors eldande hela dagarna.
Eller är man för enkelspårig här i livet? ;-)
Trevlig läsning, eld är vanebildande som sagt.
Tyvärr som alla vanebildare är det tydligen inte särskilt nyttigt. Hörde i vintras att fler människor dör av rök vid matlagning över öppen eld än som dör av malaria.....:-(
Men nyttan det gör för själen väger förhoppningsvis upp det hela.
Ja vad skulle man göra utan elden. Tänka sig en vandring utan den rogivande elden! Ve och fasa! Bor nog en liten pyroman i mig med. Hos oss är det nämligen jag som sköter eden :)
/H
Ni som jobbar med människor ute i naturen måste ju verkligen märka vilken samlande kraft elden har på gruppen. Utnyttja det.
Klart man gillar att elda. Elden kan bli som en kompis, ett centrum för mötesplats eller bara ett verktyg för matlagning. Den kan också, och är, livsavgörande... Nuförtiden verkar fler och fler människor nästan ha glömt bort elden, den verkar självklar. Men det är den långt ifrån..
Mvh // Johannes
Ja, elden har varit väldigt viktig. Förr hade man stor kunskap om eldandets konst. När vi idag tänker på eld tänker vi nog mest på lågorna. För länge sen var nog glöden kanske det viktigaste och mest användbara. Man var nog också väldigt bra på att bevara/förvara eld i glödform mellan eldningstillfällena eftersom det är så arbetskrävande att starta upp från början.
Gillar också att elda ute. Med tanke på eld. Har precis målat (olja) klart en tavla där b.l.a eldflammor ingick, stimulerande och intressant. Blev "förvånad" och riktigt nöjd med resultatet. Håller just nu på med ett större projekt där ganska mycket eld kommer ingå. Dina bilder ger bra inspiration.....
Det låter väldigt spännande.... och svårt. Eldslågor som är så flyktiga och rörliga. Men eld kan kanske visualiseras på många olika sätt med ljud, ljus och lukt. Hoppas att inspirationen flödar vidare.
Bara för att alla är så positiva till eld så sticker jag ut hakan och meddelar att jag inte har det minsta behov av öppen eld när jag är utomhus. Ser det som något helt överflödigt, ja rentav störande (såvida jag inte håller på att frysa mig fördärvad, men det inträffar väldigt sällan). Men din text är fin, det märks att den är skriven av en entusiast. Jag har läst dina eldtankar med stort nöje.
Ha ha! Det är ju intressant, att man kan uppleva samma sak så olika. Och jag fick mig en liten tankeställare. Ser att jag uttryckte mig självsäkert i termer om vi och oss som att mina värderingar skulle vara almängiltiga. Tål att tänka på även om det inte gällde någon av livets viktigaste frågor den här gången.
Kan bara hålla med dej.
Det känns befriande att jag heller inte har en pyroman inom mej, har
varit orolig för det;-)
Blir lite osäker på om din kommentar syftar på min text eller på Hans komentar ovanför men antar att det är det senare så mitt svar där får gälla för dig också.
Ja elden gör något magiskt med oss. Vad vet jag inte riktigt men som andra påtalat före mig så är det rogivande. Jag åkte ut till ett naturreservat i närheten Östersund för att locka på älg här om natten och eftersom det är eldförbud i reservatet så tog jag fram trangia brännaren och fyllde upp den med sprit och tände på. Det är ju inte riktigt som en eld men de dansande lågorna skapade ändå en skön stämning och ett magiskt sken runt om kring mig.
En riktig brasa är klart trevligast. Då kan man följa dess olika skeenden från liten låga till glödbädd. En flammande spritlåga kan funka som substitut. Fick du höra någon älg?
Jag är själv sedan tidiga tonåren barnsligt förtjust i att elda. När jag är ute på tur under höst och vinter är det stockeldar som gäller. Jag längtar redan!.
Stockeld har alltid kännts som överkurs för mig. Jag har sett beskrivningar och ritningar men aldrig provat på att bygga en. Kanske man skulle ta modet till sig och försöka.
Fin berättelse om eld. Håller med i många stycken, men jag är inte överdrivet förtjust i att grilla "vid stugknuten". Går mycket hellre ut i skogen. 1 maj åt vi lunch ute, d.v.s. ute i skogen. En hyffsad brasa på medhavd ved och sedan grillning. Elden behövdes absolut inte för att värma sig vid, det var för oss årets varmaste dag. För mig blir det även en speciell gemenskap runt en brasa. Det framgår säkert av slutet på min berättelse om min septembervandring i Abiskofjällen.
Tack för din fina text och härliga eldbilder!
(Nu tog jag fram boken "Eld" av Yngve Ryd)
Tack själv Bertil. Eldboken har jag också liggande lättillgänlig. Det är väldigt facinerande läsning. Önskar bara att någon hade kunnat ta vara på samma kunskap i södra Sverige innan den försvann. Man har säkert haft lika mycket kunnande här, med de förutsättningar som gäller här. Men det mesta av den kunskapen är borta för alltid nu.
I dag pratar man inte längre om att ’brinna’ om så då, utan ‘för något’ och då faktiskt i en positiv bemärkelse.
Men förr‘.. då Skärselden fanns. Och var så säker...Den fanns även säkert uppe hos dig i stugorna där, även i dina trakter en gång. däruppe i dom mörka djupa Värmlandsskogarna.. där du bor nu.
Även där, skulle och kunde dom, så alltid varande syndfulla människan brinna, i hopp om förlösning om nu någon bad dom rätta bönerna för dom. Annars, fick man nog gott brinna tills man fick förlösning.
I dag får dom syndfulla förlösning på annat sätt.
Men det var ju förr. Idag brinner man som sagt ‘för’ något. Men på medeltiden brann man just i skärselden.
I dag grillar vi i stället korv ...över den av oss gjorda elden. inte den som inte Gud Fader gjort
Idag, i det oerhört bisarra begreppet ‘lifestyle’ är elden i stället något estetiskt. Värmande..
En mysfaktor kanske.
Som valigt tillför du spännande perspektiv. "Vår" syn, om jag nu törs tala för oss alla igen, skiljer sig säkerligen från den syn man haft förut. Men det är nog något man får acceptera. Att värderingar och synsätt förändras och omformas, går i cykler eller spiraler påverkade av impulser från omvärden. Det är det som gör våran kultur levande. Elden borde närmast höra till arketyperna och därmed ge gemensama associationer och väcka samma känslor för alla människor i alla tider, men tydligen inte.
Eldens förändrade roll från arbetsredskap och livsnödvändighet till ett pitoreskt inslag och trrivseltillbehör har säkert påverkat. Även de, som jag, som måste elda för värme och varmvatten varje dag har fått en förändrad syn eftersom vi påverkas av den allmänna bilden.
Eld är livet =)
Angående luffarelden.
Ta en bit torr stock/stubbe (15-20cm dia, typ en halvmeter lång), såga ett kors (motorsågsbrett är lämpligt) ovanifrån och typ ner till 2/3, pula ner näver och kvistar längst ner, TÄND.
Resultatet blir en lugn och trevlig eld likt din "luffarklump", och konstruktionen gör att man kan ställa kokkärl ovanpå om man vill.
Vill man fuska med tändningen, eller om stubben är för blöt, kan man hälla i en skvätt fotogen och låta det dra i några minuter.
Eld är livet. Men som Anders påpekade ovan så har man kanske gjort andra associationer i andra tider.
Tackar för beskrivningen av hur men tillverkar en luffareld. Jag hittade också några varianter i en gammal forumtråd http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=13619&highlight=luffareld
Ha det gott
Detta är vad jag med stor förkärlek kallar pyrofili - kärleken till elden.
Tack Erik för ett fantastiskt inlägg om mångas stora rogivare - en härlig inspiration inför vårens och sommarens långa och korta vandringar.
Och tack själv för värmande komentar.
Något som däremot inte värmde så var det min senaste brasa - eller brasförsök. När jag var ute häromkvällen lyckades jag inte få fjutt. Pinsamt. Men det straffar sig alltid om man inte lägger ner lite förarbete.
Jag fick älgarna ca: 50m i från mig. Det var en ko med en fjoling. Dom gick ntfiket runt mig i en halvcirkel under en halvtimma innan dom tröttnade på mig och försvan.
Oj! Själv har jag lyckats väcka intresse hos någon vilsen, kärlekstörstande fjoling men att en ko med kalv skulle gå på det trodde jag inte. Härlig upplevelse.