Timbuktu, Mali, Afrika!

Mellan Glava i Värmland och Timbuktu i Afrika är det ca 8 700 km,    …om man tar svängen öster om medelhavet vill säga. Med ett löpsteg på 2,82 meter blir det ungefär 3 085 000 löpsteg. Nu är mina planer på att springa till Timbuktu på ett mycket tidigt planeringsstadium;)  Men vem sjutton vill läsa ett blogginlägg som heter 3550 löpsteg tur och retur Söpple?

För det är Söpple det heter, där som jag ofta vänder vid mina träningsrundor. Steglängden däremot mätte jag nyligen upp till 2.82 meter. Det är nästan 30 cm kortare än tidigare. Vilket vad jag har förstått är ganska bra. Jag har nämligen hakat på trenden att springa på tårna, på framfoten, efter att ha läst lite trådar om ämnet här på Utsidan. Det känns rätt häftigt att vid väl uppnådd gubbålder lära sig springa på ett helt nytt sätt. Jag började lite försiktigt i höstas att gå upp på tårna och blev fullständigt stum i vaderna redan efter ett par hundra meter. Men sakta har jag övat upp och förlängt. Nu springer jag oftast de första 3-4 kilometrarna på tå innan jag går ner på hälarna igen.

Om ekonomin tillåter blir det eventuellt ett par Fivefingers till våren. Bara så folk på byn ska få något nytt att prata om. Jag har lagt märke till att det för mig går lite långsammare att springa på tå. Och att det är jobbigare, mindre effektivt. Men det spelar ingen större roll.

Jag håller mig runt en mil när jag springer och har ambitionen att komma ut tre gånger i veckan. Men som livet är så går ofta en, ibland två av gångerna bort. Springer gör jag för att hålla mig frisk och för att hålla mig i form inför mina kommande vådliga expeditioner. Men jag har med tiden märkt hur viktig träningen är på ett annat plan, mer mentalt. Hur skönt det är när man får in alla veckans tre pass och att jag kan bli lite sne när det blir för långt mellan dem.

Någon tävlingsmänniska är jag inte och fullständigt ointresserad av allt som heter sport. Men för ett par år sedan lockades jag med att springa Göteborgsvarvet, halvmaraton. Det var första gången jag sprang ett lopp och det var en ny upplevelse, men inget jag fastnade för även om jag är nöjd med resultatet .

Att springa på vintern skiljer sig enormt mycket från att springa på sommarhalvåret. När det är snöfritt och kvällarna är ljusa springer jag genom skogen på en timmerbilsväg och fåglarna sjunger runt om. När den mörka och snöiga tiden kommer är jag hänvisad till den plogade landsvägen. Då springer jag under gnistrande stjärnor och har musik i lurarna. Känslan är helt annan. Egentligen tycker jag allra bäst om att springa när temperaturen ligger runt -10 grader. Luften är då som skönast att andas. När det går ner under -15 kan det bli svårare att hålla varmt i alla kroppsdelar.

Efter milen i -22

Men det västa med att springa på vintern är det här:

Fyra gånger hundra watt strålkastare i ansiktet. Jag har inte direkt lite reflexer på mig så att bilister inte skulle se mig utesluter jag. En del struntar uppenbart i att blända av för fotgängare. Det är väldigt otrevligt. Helt bländad håller jag till vänster för att inte vingla ut i körbanan och då är risken stor att jag i stället snubblar på en från snöplogvallen utrasad snö-/isklump. Eller också, vilket har hänt mig ett par gånger, får man en snöröjnigskäpp i planeten.

Och hur kul är det? Väl hemma plockar jag då fram min skinnpåse med tillbehör och snart har herr eller fru icke nedbländande bilist fått ett blixtrande migränanfall.

Och så slutar detta något spretiga blogginlägg inte i Timbuktu utan någonstans på de karibiska öarna.

Ha det gott!